Forskarna säger...
I massmedia är det numera ganska vanligt att man använder uttryck som "forskarna säger...". "forskarna har kommit fram till..." eller något liknande uttryck. Detta skall ge en extra tyngd till det som följer då forskarna är auktoriteter i samhället.
Vad är det då som ger en forskare auktoritet? Utbildning? Samhällsposition? Vetenskaplighet?
Jag menar att det är ett misstag att ge forskaren auktoritet; det är det vetenskapliga som har auktoritet. Vetenskapen har visat fantastiska resultat de senaste århundradena och speciellt de naturvetenskapliga framstegen har, bland annat, skapat en grundval för en teknisk utveckling som gett oss den välfärd vi njuter av. Men under denna tid har det funnits åtskilliga forskare och vetenskapsmän som gjort stora misstag, som varit helt fel ute och vars resultat därför helt har glömts bort till förmån för andra, bättre, resultat. Att man är forskare betyder inte alls att ens resultat är särskilt mycket att lita på.
Vetenskapen kan inte personifieras, den är en kollektiv långsam företeelse.
Det som gett de stora framgångarna är det vetenskapliga system som består i öppenhet och kritik. Vetenskapliga resultat publiceras i tidskrifter, där resultaten före publicering granskas anonymt av andra forskare inom samma område. På internationella konferenser görs muntliga presentationer med efterföljande diskussion. Detta system gör att resultat kan kontrolleras av andra och så småningom uppnås eventuellt konsensus om resultaten. Först då lyfts kunskapen och vi har kommit en bit längre på vägen mot förståelse.
Men media har bråttom. Artiklarna i tidningen, eller reportaget i TV-nyheterna grundar sig oftast bara på en första formulerad hypotes från någon forskare eller något forskarteam. Detta har alltså oftast inte granskats i det vetenskapliga systemet och är därmed inte mycket att lita på. När granskningen är gjord och resultaten eventuellt accepterade, då är media intresserade av nya saker, nya "rön", som är sensationella nog för att vara intressanta. Detta är ett problem som knappast går att överbrygga då nyhetsmedia är snabb medan vetenskapen är långsam, men det ger oss en ledstjärna:
Att alltid vara skeptisk till nya "rön", även om de kommer från "forskarna".
Andra bloggar om: forskning, media, forskarna, vetenskap
Briljanta tankar
När jag går ensamma skogspromenader så gör min hjärna fantastiska bedrifter i form av träffsäkra politiska kommentrer, klarsynta filosofiska slutsatser, solklara matematiska insikter eller nya världssensationer inom utmattningsforskningen. När jag sedan kommer hem och försöker formulera resultaten i skrift, så blir det mest pannkaka av de strålande tankarna. När jag försöker läsa min text med andra ögon, den är ju ändå oftast skriven för någon annan, så framstår den genast i sin enfald, den uttrycker inte alls den klarsyn som uppkom på promenaden. Det briljanta har hamnat mellan raderna.
Ibland tror man att det beror på dåligt minne och att man borde ha med sig en anteckningsbok eller en diktafon på promenaderna. Men, det skulle nog ändå inte hjälpa, problemet är inte glömska.
· En del av problemet är att jag i de vilda tankarna inte tar hänsyn till alla aspekter och när jag skriver ner det uppstår just det tomrum i argumentationen som jag helt enkelt bortsåg ifrån i skogen.
· En annan del är att språket är fattigt; alla de erfarenheter och kunskaper som finns samlade i min arma skalle låter sig helt enkelt inte uttryckas i ord, men mycket av detta vishetsgods hade behövts för att komplettera den språkliga framställningen.
Det blir ju ändå en del texter, man får kisa för bristerna och publicera ändå. Och då uppstår nästa problem: Det jag skrev mellan raderna kan inte läsas av någon annan, istället fyller läsaren själv på mellan mina rader med sina egna erfarenheter, kunskaper och förutfattade meningar. Och resultatet blir gärna misstolkningar.
Lyckligtvis är det några av läsarna som argumenterar emot, kompletterar eller spinner vidare på tråden och så småningom blir det ändå en del resultat av något slag.
Andra bloggar om: briljans, skogspromenad
Vanmaktens optimism vs. besinning
I två insändare i BT den 11 april går man till angrepp på det miljöpartistiska motståndet mot kärnkraft. Ett av argumenten från den "fysikstuderande" Johan Simus är att nästa generations reaktorer kommer att lösa avfallsproblemet. Detta är en spekulation i framtida tekniska lösningar och avslöjar en naiv teknikoptimism och är kanske typiskt för en fysikstuderande. SKI har en annan uppfattning och lägger fortfarande massor av kraft på att hitta tusenåriga slutförvaringsplatser.
Nils Ronquist hänvisar till rapporter som återfinns på kärnkraftsindustrins hemsida. Min genomläsning av dessa rapporter ger inte alls samma förtroende för hanteringen som Nils, det återstår uppenbarligen en hel del problem vid brytningsplatserna t.ex. med deponering av lakrester och oro för grundvattenpåverkan, men det verkar onekligen som om förhållandena har förbättrats sedan vår folkomröstning. Det räcker emellertid inte alls för att övertyga mig, jag tror att vi måste vara ytterst försiktiga med förtroendet för tekniken; försiktighetsprincipen är min linje när livsfarliga krafter skall hanteras.
Som pojke i början på sextiotalet kommer jag ihåg hur jag stod på Nybron och tittade på hur Linds färgeri släppte ut överbliven färg i Viskan. Små olikfärgade strilar kom ut ur tegelbyggnaden och försvann i åns vatten. Ingen reagerade på denna miljöförstörelse då; antagligen resonerade man som så, att färgen snart späddes ut av allt regnvatten och så småningom försvann utanför Varberg "som en droppe i havet". Inte bara Linds färgeri var skyldiga till utsläpp förstås, och en del av resultatet av den tidens utsläpp oroar vi oss för än idag när vi beaktar de stora giftansamlingarna exempelvis i Guttasjön nedanför sta'n. Vi förstod inte bättre, ingen tänkte på konsekvenserna. Som väl är är det ändå möjligt att sanera efter den tidens misstag, det kostar bara pengar.
Under samma tidsperiod noterade vi en försämring av fisket i våra insjöar och så småningom kunde man förklara det med försurning. Svavelutsläpp från brittiska öarna kom hit med regnet och förstörde sakta men säkert våra sjöar och skogsmark. Väl upptäckt, startades kalkningskampanjer och detta i kombination med minskad koleldning i Europa rättade så småningom till försurningen, nu kan t o m mörten leva igen i många av våra skogssjöar, om vi fortsättar kalka förstås! Vi förutsåg inte alls dessa konsekvenser förrän de gav sig tillkänna i fiskdöd och granbarrsförluster, men kunde nöjaktigt rädda oss med reparationsåtgärder. Vi förstod inte bättre, ingen tänkte på konsekvenserna.
Om en droppe i havet är lite, så är en rökpuff i atmosfären ännu mindre och med denna övertygelse körde vi glatt omkring med ett ständigt ökande antal bilar under de följande årtiondena. Tills en av de biltätaste områdena i världen började känna av hälsoeffekterna. En lag i Kalifornien om i det närmaste noll-utsläpp satte fart på forskningen och inom kort hade vi katalysatorer på bilarna. Utsläppen blev nu bara koldioxid och vatten. Vem trodde att dessa harmlösa ämnen skulle vara skadliga? Nu vet vi att koldioxidhalten i vår atmosfär ökat katastrofalt mycket de senaste hundratal åren och den växthuseffekt som detta orsakar gör hela världen förskräckt. Kan vi då reparera detta misstag? Kanske, vi kan åtminsone dämpa verkningarna genom snabba åtgärder för att stoppa ytterligare påspädning. Vi kan sedan bara hoppas att de värsta hypotetiska scenarierna inte inträffar. Reparation av koldioxidhalten är nog inte möjlig, konsekvenserna av vår rovdrift blir allt svårare att reparera. Vi förstod inte bättre, ingen tänkte på konsekvenserna.
Kärnkraften är ännu så länge en ganska ny uppfinning. Avfallet från kraftverken är oerhört farligt och man planerar att förvara det i berggrunden i tusen år. Ännu, efter flera årtiondens forskningsinsatser, vet vi faktiskt inte hur det skall gå till. Vi har ännu inte hittat en lämplig plats och de kriterier vi har för att finna den lämplig, är grundade på spekulationer, ingen har provat ens hur ett sprickfritt berg klarar en sådan förvaring. Efter katastrofala olyckor i Harrisburg och Tjernobyl vet vi hur känslig själva driften är och rigorösa bestämmelser med flerfaldig säkerhet har upprättats. Speciellt förtroende har vi ju haft för den svenska säkerheten, som väl inte går att jämföra med försöksverksamheten i Harrisburg eller kommunistslarvet i Tjernobyl? Men, sommaren 2006 inträffar ett fel i Forsmark, mänskliga faktorn, elavbrott och bristande reservsystem gav en situation som vi inte hade under kontroll! Varför den sista reservgeneratorn fungerade vet vi inte! Vi förstår inte bättre, ingen tänker på konsekvenserna.
Att som miljöpartist förorda förnyelsebara energikällor som vind, sol och vatten kombinerat med energisparande är en konsekvens av insikten att vi inte behärskar naturen. Vi människor är duktiga, men vi förstår inte allt och kan inte förutsäga alla konsekvenser. De misstag vi gjort i historien visar detta, misstagen blir mer och mer ödesdigra med den tekniska globala utvecklingen och vi räcker inte till att reparera dem. Teknikoptimism måste balanseras mot ödmjukhet inför det okända. Eller för att använda ord myntade av den finske filosofen Georg Henrik von Wright :
Vanmaktens optimism måste bytas till besinning.
Andra bloggar om: kärnkraft, miljö
Nils Ronquist hänvisar till rapporter som återfinns på kärnkraftsindustrins hemsida. Min genomläsning av dessa rapporter ger inte alls samma förtroende för hanteringen som Nils, det återstår uppenbarligen en hel del problem vid brytningsplatserna t.ex. med deponering av lakrester och oro för grundvattenpåverkan, men det verkar onekligen som om förhållandena har förbättrats sedan vår folkomröstning. Det räcker emellertid inte alls för att övertyga mig, jag tror att vi måste vara ytterst försiktiga med förtroendet för tekniken; försiktighetsprincipen är min linje när livsfarliga krafter skall hanteras.
Som pojke i början på sextiotalet kommer jag ihåg hur jag stod på Nybron och tittade på hur Linds färgeri släppte ut överbliven färg i Viskan. Små olikfärgade strilar kom ut ur tegelbyggnaden och försvann i åns vatten. Ingen reagerade på denna miljöförstörelse då; antagligen resonerade man som så, att färgen snart späddes ut av allt regnvatten och så småningom försvann utanför Varberg "som en droppe i havet". Inte bara Linds färgeri var skyldiga till utsläpp förstås, och en del av resultatet av den tidens utsläpp oroar vi oss för än idag när vi beaktar de stora giftansamlingarna exempelvis i Guttasjön nedanför sta'n. Vi förstod inte bättre, ingen tänkte på konsekvenserna. Som väl är är det ändå möjligt att sanera efter den tidens misstag, det kostar bara pengar.
Under samma tidsperiod noterade vi en försämring av fisket i våra insjöar och så småningom kunde man förklara det med försurning. Svavelutsläpp från brittiska öarna kom hit med regnet och förstörde sakta men säkert våra sjöar och skogsmark. Väl upptäckt, startades kalkningskampanjer och detta i kombination med minskad koleldning i Europa rättade så småningom till försurningen, nu kan t o m mörten leva igen i många av våra skogssjöar, om vi fortsättar kalka förstås! Vi förutsåg inte alls dessa konsekvenser förrän de gav sig tillkänna i fiskdöd och granbarrsförluster, men kunde nöjaktigt rädda oss med reparationsåtgärder. Vi förstod inte bättre, ingen tänkte på konsekvenserna.
Om en droppe i havet är lite, så är en rökpuff i atmosfären ännu mindre och med denna övertygelse körde vi glatt omkring med ett ständigt ökande antal bilar under de följande årtiondena. Tills en av de biltätaste områdena i världen började känna av hälsoeffekterna. En lag i Kalifornien om i det närmaste noll-utsläpp satte fart på forskningen och inom kort hade vi katalysatorer på bilarna. Utsläppen blev nu bara koldioxid och vatten. Vem trodde att dessa harmlösa ämnen skulle vara skadliga? Nu vet vi att koldioxidhalten i vår atmosfär ökat katastrofalt mycket de senaste hundratal åren och den växthuseffekt som detta orsakar gör hela världen förskräckt. Kan vi då reparera detta misstag? Kanske, vi kan åtminsone dämpa verkningarna genom snabba åtgärder för att stoppa ytterligare påspädning. Vi kan sedan bara hoppas att de värsta hypotetiska scenarierna inte inträffar. Reparation av koldioxidhalten är nog inte möjlig, konsekvenserna av vår rovdrift blir allt svårare att reparera. Vi förstod inte bättre, ingen tänkte på konsekvenserna.
Kärnkraften är ännu så länge en ganska ny uppfinning. Avfallet från kraftverken är oerhört farligt och man planerar att förvara det i berggrunden i tusen år. Ännu, efter flera årtiondens forskningsinsatser, vet vi faktiskt inte hur det skall gå till. Vi har ännu inte hittat en lämplig plats och de kriterier vi har för att finna den lämplig, är grundade på spekulationer, ingen har provat ens hur ett sprickfritt berg klarar en sådan förvaring. Efter katastrofala olyckor i Harrisburg och Tjernobyl vet vi hur känslig själva driften är och rigorösa bestämmelser med flerfaldig säkerhet har upprättats. Speciellt förtroende har vi ju haft för den svenska säkerheten, som väl inte går att jämföra med försöksverksamheten i Harrisburg eller kommunistslarvet i Tjernobyl? Men, sommaren 2006 inträffar ett fel i Forsmark, mänskliga faktorn, elavbrott och bristande reservsystem gav en situation som vi inte hade under kontroll! Varför den sista reservgeneratorn fungerade vet vi inte! Vi förstår inte bättre, ingen tänker på konsekvenserna.
Att som miljöpartist förorda förnyelsebara energikällor som vind, sol och vatten kombinerat med energisparande är en konsekvens av insikten att vi inte behärskar naturen. Vi människor är duktiga, men vi förstår inte allt och kan inte förutsäga alla konsekvenser. De misstag vi gjort i historien visar detta, misstagen blir mer och mer ödesdigra med den tekniska globala utvecklingen och vi räcker inte till att reparera dem. Teknikoptimism måste balanseras mot ödmjukhet inför det okända. Eller för att använda ord myntade av den finske filosofen Georg Henrik von Wright :
Vanmaktens optimism måste bytas till besinning.
Andra bloggar om: kärnkraft, miljö
Är arbetsförmedlingen död?
I dagens Borås Tidning möts man av rubriken: "Arbetskraft sökes!" "Hälften av företagen i Borås vill gärna nyanställa - men kompetent personal saknas." BT refererar tilll en SIFO-undersökning beställd av bemanningsföretaget Proffice. ..." Undersökningen visar att företag inom industri- och logistiksektorn är de som mest jagar personal.".
Då jag känner några personer som söker jobb och inte lyckas hitta något på ett bra tag gick jag in på arbetsförmedlingens hemsida. Det visar sig då att det i Borås finns 207 lediga platser inom alla yrken. Inom logistiksektorn hittade jag ett ledigt jobb, via Manpower. Inom industrisektorn räknade jag till ca 15 jobb, varav ett par var för "längre uppdrag".
..." Undersökningen visar att företag inom industri- och logistiksektorn är de som mest jagar personal.".
Var "jagar" ni personal? Har hälften av Borås företag inte hört talas om att det finns något som kallas "arbetförmedlingen"?
Är arbetsförmedlingen redan nedlagd?
Man undrar.
Då jag känner några personer som söker jobb och inte lyckas hitta något på ett bra tag gick jag in på arbetsförmedlingens hemsida. Det visar sig då att det i Borås finns 207 lediga platser inom alla yrken. Inom logistiksektorn hittade jag ett ledigt jobb, via Manpower. Inom industrisektorn räknade jag till ca 15 jobb, varav ett par var för "längre uppdrag".
..." Undersökningen visar att företag inom industri- och logistiksektorn är de som mest jagar personal.".
Var "jagar" ni personal? Har hälften av Borås företag inte hört talas om att det finns något som kallas "arbetförmedlingen"?
Är arbetsförmedlingen redan nedlagd?
Man undrar.
Om holism som kunskapsteori
För något årtionde sedan hade man stora förväntningar på den nya genforskningen. Man tänkte sig att man genom att studera och kartlägga människans alla gener kunde hitta exempelvis just den gen som orsakar en viss sjukdom och därmed kunna bota sjukdomen med något ingrepp. Efter många års forskning visade det sig emellertid att en viss egenskap inte alls styrdes av bara en gen, utan att allt var en enorm blandning av olika gener, alltför komplext för att kunna kartläggas och komma till nytta. Detta förhållande kanske inte är så konstigt om man tror på evolutionsteorin; en lång utveckling med "vilda" chansningar, med att prova och förkasta, ger inte en ordnad, utan en oändligt komplex konstruktion. Avsaknaden av en intelligent skapare visar sig i oordningen. Ändå fungerar det, och det beror på den långsamma anpassningen med eviga små justeringar.
Detta kunde kanske tjäna som exempel på holism respektive reduktionism. Reduktionismen förutsätter att det finns en rationell ordning att upptäcka, en konstruktion med strukturer som går att identifiera och manipulera. Holismen hävdar att finns något mer, en överordnad samverkan som inte låter sig beskrivas av de enskilda delarna. Ingen av dem tilltalar mig.
Min personliga kompromiss är följande: Det existerar en verklig atomistisk struktur där de minsta "beståndsdelarna" i ömsesidig samverkan bygger upp och förklarar hela vår verklighet. Men, vi kan inte avslöja den, dels för att det ofta är alltför komplext för att vi skall ha resurser att finna sambanden, men framför allt för att vi inte känner den "atomistiska" nivån. Den existerar utanför vår begreppsvärld och kan inte nås.
Atomteorin är känd sedan Demokritos i Grekland några hundra år före Kristus. Den var då bara en idé om en odelbar minsta partikel som bygger upp materien och atomerna hade inte kunnat identifieras. En annan grek, Epikuros, tog upp denna idé och utvecklade den till att omfatta inte bara fasta föremål, utan också mer subtila saker som ljus och mänsklig själ, fortfarande rent hypotetiskt. Så småningom upptäcktes den enhet som vi numera kallar atom och vetenskapen fick ett enormt uppsving. Men snart upptäcktes att atomen inte är odelbar och man fann än mindre partiklar: elektroner, protoner och neutroner. Med kvantmekaniken är så de små partiklarna förväxlingsbara med elektromagnetiska vågrörelser. Ljuset är just ett exempel på en företeelse som ibland kan tolkas som partiklar, fotoner, och ibland som ett vågfenomen.
Nu befinner vi oss alltså på en gräns då det som vi begreppsmässigt förstår, såsom partiklar, inte riktigt uppför sig som man kan förvänta sig och vi är tvungna att ge dem en dual tolkning (eller uppfinna hypotetiska parallella världar för att få ihop det med vår begreppsvärld). Detta betyder inte att världen är oförklarlig i princip eller att den bara kan förstås i ett "holistiskt" perspektiv, det betyder bara att vi ännu inte sett djupare än så, den kan förmodligen inte förstås fullständigt. Naturligtvis kommer vi att så småningom komma ännu längre i vårt sökande, men vi kommer aldrig ända fram.
I samhällskunskapen är förhållandet sådant att vi inte behöver några mikroskop, elektronkanoner eller partikelacceleratorer för att nå gränsen till det obegripliga. Här befinner vi oss redan så nära den rena viljan i Schopenhauers mening att vi inte kan ge tillfredsställande rationella förklaringar till mänskligt beteende. Dessutom påverkar förstås varje observation eller forskningsresultat själv utvecklingen som skall studeras, och hoppet om att komma till insikt är fåfängt. Detta gäller reduktionistiskt, där minsta beståndsdelen kanske är genen eller individen beroende på vilken nivå man vill beskriva. Men det gäller också holistiskt, då de observerbara holistiska företeelserna kan betraktas som yttre resultat av samverkande mindre enheter som vi antingen inte kan observera eller helt enkelt inte känner till.
En mer blygsam inställning till samhällskunskap och politik är att identifiera konkreta problem, försöka finna orsaker och orsakssamband som skapar dem och prova sig fram med olika lösningar för att eliminera problemen. Ett försök till helhetsperspektiv är här förstås oftast nödvändigt för att finna olika förslag till lösningar, men är det därmed holism?
Andra bloggar om: holism, epistemologi
Detta kunde kanske tjäna som exempel på holism respektive reduktionism. Reduktionismen förutsätter att det finns en rationell ordning att upptäcka, en konstruktion med strukturer som går att identifiera och manipulera. Holismen hävdar att finns något mer, en överordnad samverkan som inte låter sig beskrivas av de enskilda delarna. Ingen av dem tilltalar mig.
Min personliga kompromiss är följande: Det existerar en verklig atomistisk struktur där de minsta "beståndsdelarna" i ömsesidig samverkan bygger upp och förklarar hela vår verklighet. Men, vi kan inte avslöja den, dels för att det ofta är alltför komplext för att vi skall ha resurser att finna sambanden, men framför allt för att vi inte känner den "atomistiska" nivån. Den existerar utanför vår begreppsvärld och kan inte nås.
Atomteorin är känd sedan Demokritos i Grekland några hundra år före Kristus. Den var då bara en idé om en odelbar minsta partikel som bygger upp materien och atomerna hade inte kunnat identifieras. En annan grek, Epikuros, tog upp denna idé och utvecklade den till att omfatta inte bara fasta föremål, utan också mer subtila saker som ljus och mänsklig själ, fortfarande rent hypotetiskt. Så småningom upptäcktes den enhet som vi numera kallar atom och vetenskapen fick ett enormt uppsving. Men snart upptäcktes att atomen inte är odelbar och man fann än mindre partiklar: elektroner, protoner och neutroner. Med kvantmekaniken är så de små partiklarna förväxlingsbara med elektromagnetiska vågrörelser. Ljuset är just ett exempel på en företeelse som ibland kan tolkas som partiklar, fotoner, och ibland som ett vågfenomen.
Nu befinner vi oss alltså på en gräns då det som vi begreppsmässigt förstår, såsom partiklar, inte riktigt uppför sig som man kan förvänta sig och vi är tvungna att ge dem en dual tolkning (eller uppfinna hypotetiska parallella världar för att få ihop det med vår begreppsvärld). Detta betyder inte att världen är oförklarlig i princip eller att den bara kan förstås i ett "holistiskt" perspektiv, det betyder bara att vi ännu inte sett djupare än så, den kan förmodligen inte förstås fullständigt. Naturligtvis kommer vi att så småningom komma ännu längre i vårt sökande, men vi kommer aldrig ända fram.
I samhällskunskapen är förhållandet sådant att vi inte behöver några mikroskop, elektronkanoner eller partikelacceleratorer för att nå gränsen till det obegripliga. Här befinner vi oss redan så nära den rena viljan i Schopenhauers mening att vi inte kan ge tillfredsställande rationella förklaringar till mänskligt beteende. Dessutom påverkar förstås varje observation eller forskningsresultat själv utvecklingen som skall studeras, och hoppet om att komma till insikt är fåfängt. Detta gäller reduktionistiskt, där minsta beståndsdelen kanske är genen eller individen beroende på vilken nivå man vill beskriva. Men det gäller också holistiskt, då de observerbara holistiska företeelserna kan betraktas som yttre resultat av samverkande mindre enheter som vi antingen inte kan observera eller helt enkelt inte känner till.
En mer blygsam inställning till samhällskunskap och politik är att identifiera konkreta problem, försöka finna orsaker och orsakssamband som skapar dem och prova sig fram med olika lösningar för att eliminera problemen. Ett försök till helhetsperspektiv är här förstås oftast nödvändigt för att finna olika förslag till lösningar, men är det därmed holism?
Andra bloggar om: holism, epistemologi
Kvinnans intelligenta design
Det är två helt skilda mekanismer som gäller inom den biologiska evolutionen, nämligen lämplighet för överlevnad och sexuell attraktionsförmåga. De bygger båda två på samma tre förutsättningar: variation, ärftlighet och urval. Inom den sista förutsättningen, urvalet, skiljer de sig emellertid åt. I lämpligheten för överlevnad är det naturen som väljer. I det sexuella urvalet väljer det kön som gör de största investeringarna i avkomman. Det naturliga urvalet belönar rationella förmågor. Det sexuella urvalet belönar imponerande förmågor.
Dessa två skilda mekanismer betraktas ingående i boken "Den generösa människan" av den danske vetenskapsjournalisten Tor Nørretranders. Det är en mycket intressant läsning som sätter samman psykologiska tester, evolutionsteori och informationsteori till en tilltalande bild av människan som en, huvudsakligen, social varelse. Och en förklaring till att vi blivit sociala och generösa är just det sexuella urvalet i den andra evolutionsmekanismen.Nørretranders tar t.ex. upp Darwins efterföljare Wallace problem med att förklara vissa egenskaper utifrån överlevnadsmekanismen:
"Genom att studera människans fantastiska egenskaper kom Wallace alltså fram till åsikten att dessa inte skulle ha kunnat utvecklas genom evolutionens naturliga urvalsprincip. Därför måste det enligt Wallace vara på det här sättet: "Den slutsats jag kan dra av detta slags fenomen är att en överlägsen intelligens har styrt människan utveckling i en bestämd riktning och i ett speciellt syfte". Med andra ord, Herren.
I Darwins teori finns emellertid ett alternativ. Det var bara det att Wallace inte trodde på det. Det sexuella urvalet genom att honorna väljer hanar. Om han hade trott på det skulle han ha haft ett intressant alternativ till idén om gudomligt ingripande, nämligen att en annan högre intelligens hade styrt och utvecklat människan med alla dess fantastiska egenskaper: kvinnan."
Ett sätt att beskriva den sexuella urvalsmekanism som bryter mot rationaliteten är den så kallade handikappsprincipen. Exemplet påfågeln:
"Fjäderprakten är med andra ord en indikator. En innehållsdeklaration, ett kvalitetsbevis, ett tecken på duglighet: se här, jag lever trots att jag har ett handikapp, jag är stark nog och jag är en individ som har bra gener. Grundtanken bakom handikapprincipen är en paradox: hanen gör något svårt för att visa att han är stark. Exakt vad han gör har inte så stor beprydelse, bara honan kan upptäcka det och inse att det är något svårt han gör. Gör något svårt så får du till det med lilla pullan.""
Men hur kommer man från denna fåfänga påfågel till generositet?
"Är då inte altruism helt enkelt ett handikapp? Kan man inte tolka altruism som en kostsam signal om att här finns en individ som har något i överflöd, någon som kan tänka på andra än sig själv och därför också måste vara utrustad med mycket goda egenskaper? Altruism kan kanske ses som en handling som individen utför för att visa att han har ett överskott och att han är ett bra val att para sig med."
"Altruism är ett sätt att visa upp ett handikapp, en vädjan om prestige och hög status."
Jag finner denna syn på evolutionen mycket tilltalande. Det vore ju också intressant att fundera ytterligare över detta t.ex. i ett feministiskt perspektiv. Teorin medför ju att skillnaderna mellan könen är betydande, inte bara fysiskt, utan också i sättet att tänka och agera. Även om det sexuella urvalet numera är ganska ömsesidigt är det väl ändå i ett evolutionärt tidsperspektiv ett rätt så nytt förhållande. Hur skall man ställa sig till detta?
Andra bloggar om:
intelligent design, evolution
Nørretranders
Dessa två skilda mekanismer betraktas ingående i boken "Den generösa människan" av den danske vetenskapsjournalisten Tor Nørretranders. Det är en mycket intressant läsning som sätter samman psykologiska tester, evolutionsteori och informationsteori till en tilltalande bild av människan som en, huvudsakligen, social varelse. Och en förklaring till att vi blivit sociala och generösa är just det sexuella urvalet i den andra evolutionsmekanismen.Nørretranders tar t.ex. upp Darwins efterföljare Wallace problem med att förklara vissa egenskaper utifrån överlevnadsmekanismen:
"Genom att studera människans fantastiska egenskaper kom Wallace alltså fram till åsikten att dessa inte skulle ha kunnat utvecklas genom evolutionens naturliga urvalsprincip. Därför måste det enligt Wallace vara på det här sättet: "Den slutsats jag kan dra av detta slags fenomen är att en överlägsen intelligens har styrt människan utveckling i en bestämd riktning och i ett speciellt syfte". Med andra ord, Herren.
I Darwins teori finns emellertid ett alternativ. Det var bara det att Wallace inte trodde på det. Det sexuella urvalet genom att honorna väljer hanar. Om han hade trott på det skulle han ha haft ett intressant alternativ till idén om gudomligt ingripande, nämligen att en annan högre intelligens hade styrt och utvecklat människan med alla dess fantastiska egenskaper: kvinnan."
Ett sätt att beskriva den sexuella urvalsmekanism som bryter mot rationaliteten är den så kallade handikappsprincipen. Exemplet påfågeln:
"Fjäderprakten är med andra ord en indikator. En innehållsdeklaration, ett kvalitetsbevis, ett tecken på duglighet: se här, jag lever trots att jag har ett handikapp, jag är stark nog och jag är en individ som har bra gener. Grundtanken bakom handikapprincipen är en paradox: hanen gör något svårt för att visa att han är stark. Exakt vad han gör har inte så stor beprydelse, bara honan kan upptäcka det och inse att det är något svårt han gör. Gör något svårt så får du till det med lilla pullan.""
Men hur kommer man från denna fåfänga påfågel till generositet?
"Är då inte altruism helt enkelt ett handikapp? Kan man inte tolka altruism som en kostsam signal om att här finns en individ som har något i överflöd, någon som kan tänka på andra än sig själv och därför också måste vara utrustad med mycket goda egenskaper? Altruism kan kanske ses som en handling som individen utför för att visa att han har ett överskott och att han är ett bra val att para sig med."
"Altruism är ett sätt att visa upp ett handikapp, en vädjan om prestige och hög status."
Jag finner denna syn på evolutionen mycket tilltalande. Det vore ju också intressant att fundera ytterligare över detta t.ex. i ett feministiskt perspektiv. Teorin medför ju att skillnaderna mellan könen är betydande, inte bara fysiskt, utan också i sättet att tänka och agera. Även om det sexuella urvalet numera är ganska ömsesidigt är det väl ändå i ett evolutionärt tidsperspektiv ett rätt så nytt förhållande. Hur skall man ställa sig till detta?
Andra bloggar om:
intelligent design, evolution
Nørretranders