Diskussionsforum

En bieffekt av traditionen med julklappar är att man kan få vissa överraskningar. Mina barn brukar komma med sådana, såväl avseende böcker som musik. I år fick jag positiva överaskningar i form av flera CD-skivor med bra och för mig tidigare okända artister.

Jag fick också en bok som jag knappast skulle ha skaffat på eget bevåg, nämligen Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Denna 500 sidor långa "roman" började lovande i första kapitlet, blev sedan en förskräcklig skvallerhistoria, för att sedan utmynna i urtråkiga dagboksanteckningar från maffians Neapel. Först på slutet hettar det till med en skildring av en obehaglig maktdemonstration från maffians sida, men totalintrycket är: Icke läsvärd!

Men ingen skugga över julklappsgivaren Mikael; om man inte rotar bland skräp ibland, så uppskattar man inte motsatsen.

Lundgren har tidigare lyckats med en roman som heter Pompeji och efter den framgången tycks hon ha försökt att ta sig in i det svenska kulturkotteriet. Detta är förstås inte lätt och är man lite lagd åt en bokstavstroende feminism så får förstås patriarkatet skulden. Speciellt retar sig Lundgren på några, tydligen speciellt fåfänga, män i kultureliten som Björn Ranelid, Carl-Johan Vallgren, Dan Josefsson och Tito Beltram. Deras svagheter i form av fåfänglighet som Lundgren har upptäckt i privata samtal presenteras för offentligheten. Oavsett sanningshalten lär resultatet bli att dessa herrar och deras familjer får problem i sin sociala sfär. Ännu större sociala problem kommer väl Maja Lundgren själv att få i framtiden, kan jag tänka, då ingen väl vill vara vän med någon som inte kan skilja på vad som är privat och offentligt.

Maja Lundgren har tappat allt sunt förnuft och tycks vara förblindad och förgiftad av en särskilt fanatisk feminism.

Lundgren ondgör sig också över hur hon blivit behandlad av kollegerna på Aftonbladet. Vad hade hon räknat med när hon tog anställning som vikarie på en slasktidning? Att sexismen florerar på denna redaktion borde väl inte vara överraskande, tidningen hela affärsidé är ju spela på våra drifter och vår sensationslystenhet, en affärsidé som torde genomsyra också "kultur"-redaktionen.

Förutom skvallerdelen av boken så skildrar Lundgren också livet för en observatör i en maffiadominerad stadsdel i Neapel. Skildringen är ett enda långtråkigt ordflöde utan något verkligt intressant innehåll. Och det är kanske detta misslyckande i huvudprojektet som tvingat fram skvallerhistorierna.

Förlaget borde, tycker man, skyddat både författaren och de utpekade kändisarna, genom att inte trycka eländet. Resultatet blir nu, förutom den skada som åsamkas författaren och kollegorna, att läsaren tappar förtroende för kulturetablissemanget.

Kulturelitföraktet får bränsle.

Efter denna tillfälliga utflykt i den beklagansvärda svenska kultureliten återgår jag nu till facklitteratur och skönlitterära klassiker.

---

Andra bloggar om: Maja Lundgren, feminism

Några enkla intressanta räkneövningar inspirerade av Björn Forsbergs bok : "Tillväxtens sista dagar"

Det går åt mellan 27-42 fat olja för att tillverka en bil enligt Forsberg. I en annan skrift av okänt ursprung finner jag att 1) ett fat olja innehåller 159 liter, och att 2) från raffinaderiet kan man ur ett fat olja utvinna 40-60% bensin.

Om jag alltså köper en ny bil med en bensinförbrukning som är, säg, tre deciliter mindre per mil och jag kör 2000 mil per år så tar det 4-7 år att spara in den olja som går åt för att tillverka den nya bilen.

Bensinförbrukning för tillverkning av en ny bil: 27*159*0.40=2172 liter , 42*159*0.6=4007 liter.

Inbesparad bensin under fyra eller sju år: 2000*0.3*4=2400 liter, 2000*0.3*7=4200 liter.

Om jag skall betrakta det som klimatsmart att köpa ny bil förutsätter det förstås också att den gamla bilen skrotas, annars fortsätter den ju att sluka bensin och producera koldioxid. Men är jag beredd att offra de tiotusentals kronor i restvärde som den har? Knappast. Slutsatsen är: Byt inte bil av klimatskäl. Behåll den gamla bilen, sänk hastigheten, pumpa däcken och minska användandet av den så kan bensinförbrukningen minska lika mycket som vid bytet utan att någon ny bil behöver bli producerad. Förhoppningsvis har vi gjort bilen överflödig innan den är skrotfärdig.

Dessutom går det som bekant åt några hundra kilo av annat material än olja för att tillverka en bil.

Men biobränsle, då? För att odla växter så att det räcker till en full tank i en stadsjeep krävs lika mycket odlingsmark som kan föda en människa i ett helt år enligt samme Forsberg. Det låter ganska otroligt, men jag antar att det är sant.

Man kan också räkna på ett annat sätt: Det fossila bränsle som vi förbrukar under ett år idag har behövt ca 300 år för att bildas. Alltså, fotosyntesen som gör bioenergi av solstrålning skulle behöva vara 300 gånger mer effektiv om vi skulle kunna klara oss på färsk bioenergi.

Det känns ganska orimligt att biobränsle skulle vara någon lösning på koldioxidproblemet. Miljöbilar är nog bara ett förtvivlat halmstrå för det samhälle som har bilismen som religion och ett sätt att döva samvetet för den enskilde.

Om vi skall fortsätta att, var och en, släpa med oss ett ton högförädlat material till jobbet varje dag, så kräver det att vi utvecklar så effektiva solceller att vi kan utvinna tillräckligt energi direkt ur dem. Det är långt kvar till dess, det tycks kräva att vi uppfinner något långt effektivare än den naturliga fotosyntesen.

En del tycker att vi kan vänta och se, de menar att olja och kol snart kommer att ta slut och att vi då automatiskt tvingas göra något. Hur mycket finns det då kvar av detta svarta guld? Ja, det borde vara så mycket kvar att man vid förbränning av det återfyllt atmosfären med koldioxid. Det var ju ändå så det började en gång, atmosfären innehöll inget syre, först efter att växterna omvandlat koldioxid till syre och kol kunde de syrekrävande organismerna skapas. Att elda det svarta guldet innebär ju i stort att reversera den processen. I några hundra gånger högre hastighet.

Är det rimligt att tro att olja och kol tar slut innan atmosfären är återställd till ett stadium där männsikor och däggdjur är utdöda?

Jag tror inte det. Men läget är ändå inte hopplöst, jag tror att det är fullt realistiskt att använda förnyelsebara energikällor som vattenkraft, vindkraft och solvärme för att försörja oss med värme, ljus och energi för nödvändiga tillverkningsprocesser. Men transporterna tror jag inte vi kommer att klara, de måste helt enkelt minskas drastiskt. Och inte behöver vi bli olyckligare av det.

---

Andra bloggar om: Björn Forsberg, biobränsle

Efter en rekommendation från Kerstin har jag nu köpt, läst och begrundat ännu ett idéhistoriskt verk, nämligen Michel Onfrays Antikens visdomar. Den passade förstås mig som hand i handske då den framhåller de idéer som företräds av Epikurus, den antike filosof som jag redan förut höll som den främste. I den kurs i idé- och lärdomshistoria som just den bokrekommenderade Kerstin och jag deltog i för några år sedan så skrev jag bland annat en hyllning till denne Epikurus.

Nu, i Onfrays bok, får jag reda på nya intressanta saker från antikens filosofihistoria. Att Epikuros fick sin atomlära från Demokritos visste jag förut, men att även andra väsentliga delar i hans filosofi förekom flitigt i Aten var nyheter. Förutom Demokritos gäller det speciellt Aristippos, men även andra hedonister och materialister som motsatte sig Platons idelism plockas fram av Onfray. Med en tilltalande blandning av historiska fakta och rimliga hypoteser visar Onfray upp en livskraftig motståndsrörelse mot Platon. En rörelse som tyvärr blivit bortglömd i den akademiska världen.

 

Epikuros är ändå mästaren och i kapitlet som behandlar hans tänkande får man nya insikter om styrkan i denna hedonistiska filosofi. Eller vad sägs om följande lösryckta citat:

Materialism och pragmatism:

"Enligt Epikuros måste man ta hänsyn till den kropp som tänker en teoretisk sats, för att sedan förkroppsliga den i en bestämd historisk situation."

Jämlikhet i Epikuros trädgård:

"Så välkomnar man till exempel, i motsats till bruket bland den officiella filosofins anhängare, kvinnor i Trädgården, och de betraktas som männens jämlikar"

Hjälp till självhjälp:

"Hela hans verk utgår från denna enda stävan: att utplåna negativiteten och definiera positiviteten som förverkligandet av frid till kropp och själ. Ingenting annat....Han tycks vara den förste att uppfinna en filosofi alltigenom förstådd som läkekonst, som terapi för kropp och själ."

Materialism:

"Som ytterligare en pik åt Platonismen tillbakavisar atomernas filosof även - utan att nämna någon vid namn!- dem som studerar naturen utifrån tomma axiom, med totalt förakt för alla observationer."

En ignostiker ?:

"I Epikuros fall skulle man kunna tala om en lugn ateism,... - så bryr sig den lugna ateismen inte om Guds (eller gudarnas) existens, förutsatt att de för sin del inte bryr sig ett dugg om människorna."

Ser bortom begreppen:

"..., epikurismen är på intet sätt en preskriptiv filosofi som skulle ange vad som är det Goda och det Onda och sedan utveckla en begreppsarsenal för att frälsa dem som eftersträvar det första och fördöma dem som går det andras ärenden."

Utshoppad:

"Begäret efter dessa fåfänga och ihåliga objekt gör oss nämligen främmande för oss själva, de hämmar anden och omöjliggör frihet, självständighet och sinnesfrid."

Efter detta givande kapitel om Epikuros visar Onfray fram också några efterföljare, främst då förstås den kände epikurén Lucretius, som utvecklade filosofin till sin egen värld och den romerska kulturen.

Slutligen ger Onfray mig ytterligare vatten på min kvarn. Jag har i åratal förundrat mig över hur kristendomen lyckades förmörka över tusen år av europas kulturlandskap, men ingen av dem jag frågat har kunnat ge ett bra svar. Istället har vissa hävdat att medeltidens mörker är en myt. Det anser uppenbarligen inte Onfray. Han avslutar boken med ett bittert konstaterande av epikurismens död omkring år 120:

"I samfund av fantaster lite varstans i Medelhavsområdet förbereder de kristna närmare två tusen år av fördunkling; den romerska makten, företrädd av kejsar Constantin, erbjuder dem Imperiet genom sin omvändelse år 312; de skapar den första totalitära regimen genom koncentration av all makt i händerna på kyrkans folk som i namn av en dunkel, hypotetiskt korsfäst man född i Nasareth (en by som arkeologin visar existerade först tre hundra år efter det att dess mest berömde invånare dött) dödar, massakrerar, fördriver och plundrar tusentals människor. De kristna förstör tempel, krossar statyer, raserar byggnader, bränner ogudaktiga verk - och där ryker förstås hela den hedonistiska litteraturen! - , fördömer av princip människorna till kropp och själ, låter dödsdriften besmitta inte bara nuet utan även framtiden, rentav evigheten... För första gången i en civilisations historia tar döden makten och blir förhärskande. och det under lång tid."

Efter dessa två tusen år av skräck för gudar, njutningar och döden är det inte lätt att lära om för oss hjärntvättade europeer, men Onfray gör en god insats för att främja ett nytänkande.

---

Andra bloggar om: Epikurus, Michel Onfray, hedonism, Platon

Citatet i rubriken hittade jag i Christer Sannes bok Keynes barnbarn. Det härrör från Lord Harrod och det är värt att begrunda:

"Vi blir aldrig så rika att alla kan anställa en betjänt."

Däremot har vi nu blivit så rika att alla kan ha en bil, en TV och en mobiltelefon. Men kunde var och en ha en betjänt så skulle den betjänt som har en egen betjänt lika gärna kunna betjäna sig själv.

På samma sätt är det förstås med piga och i det avseendet skiljer sig "skatteavdrag för hushållsnära tjänster" från de "rotavdrag" som man brukar jämföra med. I fallet "rotavdrag" handlar det ju om hantverkstjänster, som ju mycket väl kan utnyttjas av de flesta och med potential för alla.

Christer Sanne tar också upp ett viktigare problem som är relaterat till citatet, det stora ekonomiska problemet med vår tekniska utveckling, tjänstedilemmat och han förklarar det med ett exempel:

"En metallarbetares löneökning kan förklaras av att teknikutvecklingen leder till ökad produktivitet. Men om metallarbetaren är gift med en sjuksköterska - och könsrollerna är de konventionella! - så kan de över köksbordet enas om att även hennes lön bör stiga i samma grad. Båda utför ju viktiga arbeten. En sådan löneföljsamhet är lätt att motivera för att inte vissa grupper ska halka efter, men hennes arbete kan inte effektiviseras i samma grad. Högre lön betyder högre kostnad för vården. Detta är tjänstedilemmat och det kan inte lösas med industriell tillväxt."

Detta dilemma är så självklart när man väl får ögonen på det. För ett tag sedan diskuterade jag här hur kapitalismens utveckling lett till ständiga tekniska landvinningar som å ena sidan lett till nya produkter, dvs. skapat nya behov, och å andra sidan rationaliserat produktionen och därmed ständig gjort produkterna billigare och tillgängligare. Fler och fler kan tillägna sig mer och mer.

Inom skolan, sjuk- och åldringsvården har istället bara den första effekten gjort sig tillkänna. Nya behov har skapats med datorer i skolan och nya behandlingstekniker i vården, men varje tekniskt framsteg har lett till ökat manuellt vårdbehov; för- och efterbehandling, samt förlängd skol- och livstid.

Notera Sannes påpekande: Tjänstedilemmat kan inte lösas med ökad tillväxt. Tvärtom, det blir bara svårare att hantera ju större tillväxt vi har! Se där hur fåfäng regeringens arbetslinje är som kungsvägen till att lösa alla samhälleliga problem.

Uppenbarligen måste vi lägga en ständigt växande andel av våra resurser på den del av ekonomin som inte kan rationaliseras: vård, skola och omsorg. Det är den enda lösningen på tjänstedilemmat. Frågan är hur det skall gå till. Resurser kan ju överföras till denna "manuella" sektor antingen genom pengar eller genom arbete.

Om man skall se till pengar är en möjlighet ökade skatter och det är förstås det som ligger närmast till hands, det är ju också något som det faktiskt finns en stor acceptans kring i samhället, om man garanterar att pengarna går till denna sektor. Detta visar undersökningar som Sanne refererar till.

En annan pengamöjlighet är privata försäkringar eller att man helt enkelt tar rejält betalt av den enskilde vid sjukvårdsbesök, åldringsvård eller skolgång.

Om man vill omfördela arbete är en möjlighet att införa någon typ av samhällstjänst; att i kombination med minskad arbetstid låta envar jobba gratis en del inom omsorgen. Det skulle ju också innebära en dämpad utveckling av prylsektorn och därmed motverka tjänstedilemmat.

En andra arbetsfördelningsmöjlighet är att låta familjen ta över ansvaret för barnens utbildning, föräldrarnas åldringsvård eller släktingars behov av omsorg. Man kan ju låta en förälder gå hemma (!).

Jag är inte säker på vilken kombination av dessa åtgärder som är den bästa, men jag känner en viss förkärlek till ökade skatter samt samhällstjänst. Skatterna skulle då tas ut på konsumtion istället för arbete i större utsträckning än idag ,och samhällstjänsten till att börja med införas för dem det direkt berör, såsom föräldrar till barn i skolan.

---

Andra bloggar om: Arbetslinjen, Christer Sanne, Tjänstedilemmat, Pigor, rotavdrag, hushållsnära tjänster