Otillräknelig feminism
Jag fick också en bok som jag knappast skulle ha skaffat på eget bevåg, nämligen Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Denna 500 sidor långa "roman" började lovande i första kapitlet, blev sedan en förskräcklig skvallerhistoria, för att sedan utmynna i urtråkiga dagboksanteckningar från maffians Neapel. Först på slutet hettar det till med en skildring av en obehaglig maktdemonstration från maffians sida, men totalintrycket är: Icke läsvärd!
Men ingen skugga över julklappsgivaren Mikael; om man inte rotar bland skräp ibland, så uppskattar man inte motsatsen.
Lundgren har tidigare lyckats med en roman som heter Pompeji och efter den framgången tycks hon ha försökt att ta sig in i det svenska kulturkotteriet. Detta är förstås inte lätt och är man lite lagd åt en bokstavstroende feminism så får förstås patriarkatet skulden. Speciellt retar sig Lundgren på några, tydligen speciellt fåfänga, män i kultureliten som Björn Ranelid, Carl-Johan Vallgren, Dan Josefsson och Tito Beltram. Deras svagheter i form av fåfänglighet som Lundgren har upptäckt i privata samtal presenteras för offentligheten. Oavsett sanningshalten lär resultatet bli att dessa herrar och deras familjer får problem i sin sociala sfär. Ännu större sociala problem kommer väl Maja Lundgren själv att få i framtiden, kan jag tänka, då ingen väl vill vara vän med någon som inte kan skilja på vad som är privat och offentligt.
Maja Lundgren har tappat allt sunt förnuft och tycks vara förblindad och förgiftad av en särskilt fanatisk feminism.
Lundgren ondgör sig också över hur hon blivit behandlad av kollegerna på Aftonbladet. Vad hade hon räknat med när hon tog anställning som vikarie på en slasktidning? Att sexismen florerar på denna redaktion borde väl inte vara överraskande, tidningen hela affärsidé är ju spela på våra drifter och vår sensationslystenhet, en affärsidé som torde genomsyra också "kultur"-redaktionen.
Förutom skvallerdelen av boken så skildrar Lundgren också livet för en observatör i en maffiadominerad stadsdel i Neapel. Skildringen är ett enda långtråkigt ordflöde utan något verkligt intressant innehåll. Och det är kanske detta misslyckande i huvudprojektet som tvingat fram skvallerhistorierna.
Förlaget borde, tycker man, skyddat både författaren och de utpekade kändisarna, genom att inte trycka eländet. Resultatet blir nu, förutom den skada som åsamkas författaren och kollegorna, att läsaren tappar förtroende för kulturetablissemanget.
Kulturelitföraktet får bränsle.
Efter denna tillfälliga utflykt i den beklagansvärda svenska kultureliten återgår jag nu till facklitteratur och skönlitterära klassiker.
Andra bloggar om: Maja Lundgren, feminism
Läste Maja Lundgrens bok innan debatten kom igång och njöt av hennes klarspråk. Tyckte mycket om det annorlunda förhållningssättet till materialet. Nytänkande bland all annan förutsägbar litteratur. Dessutom, äntligen någon som benämner saker, ting och personer med dess rätta namn. Tror tvärtom att vi är många som kommer att följa Maja Lundgren i framtiden. De "kollegor" som hängdes ut förtjänade det verkligen.
Heja!!
Annika: Om du tycker att "de kollegor som hängdes ut förtjänade det" så måtte du veta mer om dem än vad som framkom i boken. Eller, så beror våra skilda uppfattningar om boken på att jag, i egenskap av medelålders man, i något avseende tillhör just det patriarkat som är föremål för det otillräkneliga hatet.
Ja,ja vad ska man säga,det är inte ofta man får
"läsa slick drit)
Jag tyckte inte heller att Lundgrens bok borde ha publicerats i det skick den är i. Men att kalla den "otillräknelig feminism" ger mig rätt obehagliga associationer faktiskt.
Charlotte: Obehagliga associationer, till vad?
Jag har verkligen inget emot mothugg även om min ton kan tyckas självgod, men mothuggen vore mer konstruktiva om jag försod dem.
Jag menar till klassiker såsom att feminister är hysterikor och kvinnor överhuvudtaget irrationella varelser. Jag förstår att du inte MENAR så -- men din slutsats att Maja Lundgren fått en "överdos av feminism" och att detta gjort henne otillräknelig för mina tankar dit. Guilt by association, visst, men det ÄR intressant med associationsbanor ibland eftersom de kan göra att man får syn på underliggande tendenser, outtalade tankefigurer som kan plockas upp och föras vidare.
Att det skulle vara FEMINISMEN som "förgiftat" Maja L, likt en ond substans man bara kan inta i rimliga doser för att inte vansinnet ska brta ut liksom, tycks mig överhuvudtaget vara ett märkligt antagande. Själv ser jag problemet som något helt annat (ett slags storhetsvansinne (även om jag vet att många nog gärna vill avfärda Lundgrens bok som ett utslag av vansinne från början till slut, och att det kan vara respektlöst och förhastat att göra så) och en märklig omdömeslöshet från förlagets sida). Feminismen kommer snarast in som en modererande kraft, som ändå lyckas skapa viss allmängiltighet i vissa av bokens partier.
Charlotte: Jag förstår din tanke och är glad att du inte
tillskriver mig alla negativa associationer.
Vi tycks vara överens om att Maja L är "förgiftad" på något sätt, något som jag benämnde "otillräknelig". Jag spekulerar i att detta är ett resultat av en fanatisk feminism. En speciell ideologi som jag inte ser som en överdos av feminism, utan som en särskild teori som domineras
av en grov förenkling: Det manliga maktnätverket, patriarkatet, dominerar samhällsstrukturen och måste störtas med våld.
Denna speciella form av feminism liknar för övrigt den kommunistiska förenklingen: Kapitalismen och dess bärare kapitalisterna är roten till allt ont i världen och måste störtas med våld.
Jag kan förstås ha fel. Istället kanske det hela handlar om något sjukdomsstillstånd som förföljelsemani eller någon typ av storhetsvansinne.
Vi enas om att vara oense helt enkelt.
Och gott nytt år, förresten, det höll jag på att glömma!
Tack, detsamma!