Fantasin till makten
"...Att den biologiska och sociala varelsen måste medicinera, för att stå ut med sitt liv, är ointressant. Det är detta som kallas reduktion av människan. Det kan bara ske i ett samhälle där den dominerande ideologin är: ekonomism. Och där religionen är: konsumism. Och där politiker är: visionslösa. Skulle detta möjligen kunna vara ett tema för ett politiskt parti? Eller är det för besvärande?"
Jag håller verkligen med Birgers ifrågasättande av ekonomism och konsumism, men vad skall vi göra åt det? Vad skall den politiker som inte är visionslös göra åt det? Vilket program skulle önskepartiet ha?
Miljöpartiet försöker ju från och till att driva ett sådant tema, men när det kommer till konkreta förslag till åtgärder blir det svårt. Vad jag vet finns det heller inget exempel, det finns inget land som lyckats vända den ekonomistiska utvecklingen om man undantar de utopiska diktaturer som gjorde drömmarna till mardrömmar.
Det är därför något lättvindigt att uttrycka sig som Birger gör. Det är besvärande att vi är slavar under marknaden. Det krävs fantasi, det måste till konkreta genomförbara förslag, men ingen har dessa förslag, inte heller Birger Schlaug. Det krävs ju att inte bara politiker och affärsmän utan också vi övriga lyckas övervinna våra svagheter i form av fåfänga och prestige och istället tar vårt förnuft tillfånga. Men hur går det till?
Kritik av konsumism och visioner om förändringar har inte saknats i historien. Jag läste just en mycket intressant bok av Ronny Ambjörnsson: Fantasin till makten. Där berättas om flera utopiska drömmare under den västerländska civilisationens utveckling. Framför allt fastnade jag för William Morris, en engelsman som levde under den sista hälften av 1800-talet. Han beskriver ur ett utopiskt framtidsperspektiv den idiotiska ekonomismen:
"När denna Världsmarknad väl en gång var satt i rörelse tvingade den människorna att fortsätta att tillverka mer och mer av dessa varor, antingen de behövde dem eller ej. Och samtidigt som de (naturligtvis) inte kunde frigöra sig från mödan att skapa verkliga nödvändighetsvaror, skapade de en ändlös serie av skräp eller konstlade nödvändighetsvaror, vilka under den nämnda Världsmarknadens järnhårda lag blev lika viktiga för dem som de verkliga nödvändighetsvarorna, som upprätthöll livet. Härigenom belastade de sig själva med en vidunderlig massa arbete, enbart för syftet att hålla sitt eländiga system gående."
Och vidare:
Morris lyckades inte vända utvecklingen och hans nidbild är en skrämmande bra beskrivning av läget just nu på 2000-talet.
Vad skall vi göra för att vända denna utveckling?
Andra bloggar om: Ambjörnsson, Schlaug, konsumism, ekonomism
Jag förstår din oro, och delar den. Men det finns också en annan faktor, som ju är alldeles särdeles relevant i den gröna ideologin: Den omgivande världens begränsningar.
Kommer den konsumistiska religionen nå sin kritiska massa - en punkt då vi börjar ifrågasätta den och sekulariseras - när det till sist blir uppenbart att den inte är hållbar? (Och sker detta innan det är "för sent"?)
Svår fråga...
Vi definierar ju oss själva genom att jämföra oss med de som finns i vår närhet (arbetskamrater, grannar, etc...). Vi känner oss lyckosamma om vi har det lite bättre jämfört med dem och misslyckade om vi har det sämre.
För att bryta konsumtionen krävs därför att vi får en omdefinition vad som är lycka och framgång. Idag är man ju lite mer lyckosam / framgångsrik om man har en finare bil än grannen, dvs har lite mera pengar.
Är det någon som vet om det finns något exempel på ett samhälle som haft pengar i någon form där mycket pengar inte varit förknippad med hög status? Det känns som en del av iden med pengar... Och har man mycket pengar vill man visa det...
Mera frågor och inga svar av mig heller...
Frågan är vart man skall lägga in mest insattser, produktion eller efterfrågan?
Delvis handlar det om att försöka förändra konsumtionsbeteendet (efterfrågan), där har vi politiker alla möjligheter att försöka driva genom märkningar och andra markörer som skall underlätta för konsumenter, och även skatter.
(T.ex. miljö- och klimatpåverkan, arbetsförhållandet (fairtrade) m.m.)
Politiken kan också försöka öka mängden kunskap=medvetenhet i skolan när det gäller konsumtion och resurs- och naturhushållning.
Ett sätt att komma åt den "förbillingande" av produktionen, är att väva in miljö- och resursaspekter i prissättningen.
Dvs. att det skall speglas i priset, men där "krockar" marknadsekonomin med politisk styrning.
Men även de marknadsekonomiska teorierna måste revideras, de är ju trotts inte absoluta sanningar, även om det ibland låter så i debatter.
(http://www.miljosverige.se/vgv/Forskning/visa.asp?ID=239)
Niklas:
Det är nog det svåraste =)
Marcus: Du har rätt i problemet med den omgivande verklighetens begränsningar. Den gör ju att varje plötslig förändring i ett enskilt land blir omöjlig att genomföra utan en snabb stagnation med stora problem som följd. Det är heller knappast möjligt att komma överens om en ny kurs i hela världen samtidigt. Istället bör strategin kanske vara att skynda långsamt, föregå med gott exempel och finna politiska åtgärder som åtminstone vänder utvecklingen mot mer social än materiell konsumtion.
Niklas: Jag håller med dig, tyvärr, men att hoppas på att vi "får" en omdefinition av lycka och framgång är nog fåfängt. Det får vi nog ordna själva genom att aktivt bekämpa den nuvarande definitionen såväl i teori som praktik.
Heiti: Det är ju skönt att du är optimist och har många ideer för hur man skall gå tillväga. Naturligtvis måste alla de åtgärder du skriver om prövas, och låt oss hoppas med Marcus att det ger en vändning innan det är försent.
Tack för spännande boktips!
Tycker nog f ö att mp har ansatser till att försöka ta sig an problemet på ett hyfsat & realistiskt sätt. Man måste börja någonstans. Som du själv säger, radikala omvälvningar med vidhängande fastlagda utopier är mindre önskvärda, de har sina egna inbyggda rekyleffekter. Inte för att jag vill lägga världens framtid på mp:s axlar alltså, och jag menar inte att det är det perfekta partiet heller, men det är viktigt att se vad som redan finns i termer av motrörelser.
Vad gäller detta med status, de som förfäktar att framgångsjakt & tävlingsinstinkter styr människan bör nog betänka att vi faktiskt är olika varandra. Som det nu är är vi alla tvungna att leva i ett status- och framgångsjaktssamhälle, det är det normala att vara en "klättrare" och vi skolas in i den rollen. De/vi som inte passar in lider av detta. Varför ska alltid vi tvingas försöka anpassa oss -- medan tävlings-, klättrings-, manipulations- och maktmänniskan tillåts se sig som alltings norm?