Diskussionsforum

Jag har länge velat förstå Immanuel Kant, men har hittills bara klarat av att läsa igenom hans "Prolegomena", dock utan att få någon djupare insikt. När jag för ett tag sen läste några inlägg hos Ergo ateism fick jag emellertid en idé, som jag upprepar här eftersom debatten hos Ergo dog ut:

För det teoretiska förnuftet finns det en klar begränsning och tinget i sig kan aldrig förstås på grund av sinnenas begränsningar, samt förnuftets begränsade begreppsapparat. För det praktiska förnuftet, som kräver handling, krävs det därför att tinget i sig ges någon typ av axiomatiska egenskaper för att vi skall kunna klara vardagen. Då är det praktiskt att definiera en Gud, en moral och en fri vilja. Därmed är Gud syntetisk a priori, precis som varje annan definition eller annat axiom.

Är det så han menar, den gode Kant?

Ja, jag tycker mig få stöd för denna tolkning i förordet till hans "Det praktiska förnuftet" där Kant skriver"Men frihet är också den enda bland det spekulativa förnuftets alla idéer vars möjlighet vi vet a priori utan att dock inse den, eftersom den är betingelsen för sedelagen, som vi vet om. Men föreställningen om Gud och odödlighet är inte betingelser för sedelagen utan endast betingelser för det nödvändiga objektet för en vilja, som bestäms av denna lag, dvs. för det rent praktiska bruket av vårt rena förnuft; alltså kan vi beträffande dessa idéer inte hävda att vi har kunskap och insikt vare sig om deras realitet eller ens om deras möjlighet. Likväl utgör de förutsättningarna för bruket av den moraliskt bestämda viljan på dess a priori givna objekt (det högsta goda). Följaktligen kan och måste deras möjlighet i detta praktiska avseende förutsättas utan att vi likväl teoretiskt har kunskap och insikt om dem." (min kursivering, TS)
En liknande inställning till Gudarna (det fanns ju flera före Kristus) hade min store favorit Epikuros. Han accepterade den allmänna uppfattningen om Gudarnas existens, men tillskriver dem egenskaper som är värda att efterlikna, inte att frukta, och hans moral blir liksom för Kant en uppmaning till att ta hänsyn till sina medmänniskor och inte till Gudarna. Därmed hänskjuts gudarna till en undanskymd plats i människans liv och frågan om deras existens blir ganska oviktig.

Om man vill, kan man ju se dem (Gudarna, alltså) som en grund för den allmänna moral som är etablerad och därmed en viktig beståndsdel i samhällsmoralens stabilitet.


Andra bloggar om:
Kant,
filosofi , Gud

Jag läste om ett par böcker av Bodil Jönsson häromveckan; fysikern från Lund som skriver böcker om tid, ni vet. Hon är unik i sin pricksäkra analys av det stressiga informationssamhället. Ett citat satte denna gång speciellt fart på mina tankar:

Bodil Jönsson: Vunnet & försvunnet, sid. 113.

Min bild är att vi är inne i en civilisation som mest ägnar sig åt sådant som kretsar utanför det nödvändiga. När alltför många måste hålla på alltför mycket med administrativa system, ekonomisystem och en oändlig massa nätverk på längden och på tvären förflyttas fokus för tanken. Utanpåverken är på väg att ta över, trots att de egentligen vara är hjälpvektyg. Ord och siffror, lösryckta från sin egentliga bakgrund, dominerar. Det allvarligaste är kanske inte att utanpåverken drar orimligt stora resurser utan att de så effektivt leder bort vår uppmärksamhet från själva kärnan genom sitt omåttliga tidsätande. Till sist, när kringverksamheten ätit upp hela kärnan och skalet är tomt, kommer kollapserna.

I mitt eget jobb ser jag hur administrativa system i de flesta företag över ett par hundra anställda ställer till extra arbete. Nedskärningar på administrativ personal till förmån för datorer gör snart varje anställd till en slav under obegripliga system av tidrapporter, planeringsmaterial, budgetar, rese- och upphandlingsrutiner. Det mesta är i onödan, vilket ökar frustrationen då väsentliga arbetsuppgifter ställs åt sidan till förmån för tvingande administrativa göromål.

Vad beror detta på?

En orsak kan vara att vi är överutbildade. Administrativa system, ekonomisystem och en oändlig massa nätverk på längden och på tvären har inte skapats utifrån behov utan införs för att man lärt det i utbildningen och på fortsättningskurser. Jag kan inte låta bli att tänka på min far som var ekonomichef för ett produktionsföretag med ca 300 anställda under de sista tiotalet år av sitt arbetsliv. Han hade endast sex år i folkskola som organiserad utbildning förutom en kvällskurs i stenografi. Han klarade jobbet med glans ända tills han skulle gå i pension, då nyanställda civilekonomer stod handfallna inför hans enkla metoder.

En annan orsak kan vara bristen på kompetens i chefsorganisationen. Ofta finns en hierarki av arbetsledare som på lägsta nivån inte har mer än kanske ett tiotal anställda att organisera. Det borde vara möjligt för en kompetent chef att hålla ordning på en enhet av den storleken i alla de ekonomiska och planeringsmässiga avseenden som de administrativa systemen är satta att bevaka. Som en bieffekt skulle chefen också kunna ha koll på hur de anställda mår, hur de upplever arbetet och hur saker kunde förbättras.

Det verkar som om företagsledningar inte har något förtroende för sin arbetsledarhierarki då de kräver direkt datorkontroll över hela verksamheten. Det är dock en inbillning att man har kontroll, då datorernas information är mycket fattig med avseende på andra värden än kronor och timmar, och ack så lätt att manipulera.

Bloggen är nu registrerad i Borås.

Andra bloggar om: administration, Bodil Jönsson

Jag har nu engagerat mig i bloggosfären i nästan ett halvt år och summerar:

Min egen blogg döpte jag till diskussionsforum för att jag hoppades på en debatt om mina inlägg. Där måste jag besviket konstatera att debatten uteblivit. Varför? Jag vet faktiskt inte, enligt statistiken är det ju ändå några som läser och jag vet att det sannerligen finns invändningar mot mina uppfattningar. Det är ett stort steg, förstås, att publicera sig så här offentligt, jag kände mig själv ganska besvärad i början, och många föredrar nog att spara sina åsikter till en muntlig diskussion. Andra är ju dock vana att debattera på nätet, men för dem, liksom för mig, prioriteras det mest intressanta. 

Förklaringen ligger väl helt enkelt i bloggosfärens självreglering, dess evolutionära egenskaper; den intressantaste överlever.

På andras bloggar är diskussionen desto livligare och jag har med stort nöje deltagit i debatterna framför allt hos Marcus, men också hos Jimpan och Vänstra stranden. Sådana debatter har jag faktiskt strävat efter i många år, då det dagliga pratet på arbetsplatsen blir ganska ytligt och det sällan blir tillfälle till "djupa" diskussioner i umgängeslivet. Jag är positivt överraskad av tonen i debatten som ofta vittnar om ett sunt sökande och ömsesidig vilja till förståelse. Oöverlagda yttranden, som är lätt att släppa ifrån sig med en musklickning, har man överseende med. Hur mycket skiljer sig inte denna debatteknik från andra mediers. 

Detta är väl också kanske en frukt av självregleringen; oseriösa debattörer negligeras.

Jag läser också ytterligare några bloggare såsom mina partivänner i Borås, Heiti, Tony, Johan och Tomas, arga feminister som Syrran och Charlotte och unga(?) ambitiösa filosofer som Ergo Ateism och Grottis. Sporadiskt gluttar jag också på ytterligare bloggar som jag faller över i debatterna. Läsningen är verkligen intressant, om inte annat för att få en inblick i tänkesättet hos andra generationer, andra yrkesgrupper och andra ideologier.  

Bara min egen tid och engagemang sätter begränsningar.

Med tanke på bloggosfärens självreglering ter det sig också lite meningslöst att kritisera vad som publiceras. Syrran kritiserade t.ex. för ett tag sen att bloggare ägnar sig åt referat utan att tillföra något nytt och Charlotte ondgjorde sig över de allestädes närvarande pretentiösa männen. Det är väl ändå bättre att låta läsarna avgöra vad de vill läsa och för oss som inte gillar referat och prettos är det ju bara att bojkotta dem, det gamla rådet till den gnällande TV-tittaren att stänga av är här än mer relevant eftersom det finns oändligt med alternativ.  

Förutom den givande debatten och den intressanta inblicken i främmande människors tankebanor ger bloggosfären också fantastiska tips för läsning. Referenser till aktuella intressanta artiklar i t.ex. SvD och DN tar jag tacksamt emot, jag orkar inte bevaka allting själv och här har t.ex. Heiti gett fina tips. Hänvisning till böcker är också välkommet och under mitt halvår i sfären har jag fått upp ögonen för intressanta böcker av författare som Ayn Rand (via en löjlig men kul moraltest), Karl Polanyi (genom Jimpan) och Henry David Thoreau (genom Vänstra Stranden). Jag har läst halva Rand-boken, hela Polanyi-boken och har just fått hem Thoreau.

Detta visar lite av kraften hos internet som en förstärkare av demokrati. Vi är inte längre lika styrda av dagstidningar, TV och radio. Vi behöver inte förlita oss på recensioner av kultursnobbarna på tidningarnas kultursidor utan själva välja en grupp av referenser på nätet. Denna grupp kan ändra sammansättning kontinuerligt och därmed öka diversiteten med lite lagom inslag av slumpmekanismer. Tanken på vad det kan bli av det här är svindlande. 

Jag kommer nog att bli kvar i bloggosfären ett bra tag, men får snart nog döpa om min blogg till något mer relevant som Thomas funderingar, Skrivklåda eller Åsiktsventilen samt utöka det aktiva engagemanget i andra bloggar, framförallt på bekostnad av TV:n.

Andra bloggar om: bloggosfären, självreglering

Min ständige ledsagare Karl Popper hade en del att säga om utbildningspolitik. Hans ord blir med 2007-ögon till ett skönt angrepp på Folkpartiets präktiga skolgossar.

"... Institutioner för att urskilja de framstå­ende kan knappast uppfinnas. Institutionellt urval kan måhända fungera tillfredsställande för sådana ändamål som Platon avsåg, nämli­gen att hejda förändring. Men det kommer aldrig att fungera tillfredsställande om vi krä­ver mera av det än så, ty det kommer alltid att vara benäget att eliminera initiativ och origi­nalitet och i största allmänhet de egenskaper som är ovanliga och oväntade. Detta är inte en kritik av politisk institutionalism. Det bara bekräftar vad som sagts tidigare, att vi alltid bör vara beredda på de sämsta ledarna, me­dan vi alltid bör sträva efter att skaffa de bästa. Men det är en kritik av tendensen att belasta institutionerna, i synnerhet utbild­ningsinstitu­tioner, med den omöjliga uppgiften att välja ut de bästa. Detta bör aldrig göras till deras upp­gift. Denna tendens förvandlar vårt utbild­ningsväsen till en kapplöpningsbana och en studiekurs till ett hinderlopp. I stället för att uppmuntra den studerande till att ägna sig åt studier för deras egen skull, i stället för att uppmuntra en sann kärlek hos honom till hans ämne och till forskningen, uppmuntras han till att studera för sin personliga karriärs skull; han uppmuntras att inhämta endast sådana kunska­per, som kan underlätta för honom att klara de hinder som han måste klara för sin befordran. Med andra ord grundas våra urvalsmetoder, t o m på vetenskapens område, på en något vulgär vädjan till den egna ambitionen. (Om kamra­terna ser misstänkt på en entusiastisk stude­rande är detta bara en naturlig reaktion på denna vädjan.) Det omöjliga kravet på ett in­stitutionellt urval av intellektuella ledare hotar inte bara vetenskapens själva liv utan även intellektets. Man har påstått - med rätta, tyvärr - att det var Platon som uppfann både våra högstadie­skolor och våra universitet. Jag känner inget bättre argument för en optimistisk människo­syn, inget bättre bevis för människornas oför­störbara kärlek till sanningen och rättrådighe­ten, deras uppfinningsrikedom och envishet och hälsa, än att detta förödande utbildnings­system inte har förstört dem totalt. Trots att så många av deras ledare förrått dem finns det ett ansenligt antal, såväl gamla som unga, som är redliga, och intelligenta, och hängivna sin uppgift. "Ibland undrar jag hur det kommer sig att den vållade skadan inte blev uppfattad tyd­ligare", skriver Samuel Butler[1], "och att de unga männen och kvinnorna växt upp till att bli så förståndiga och dygdiga som de ändå blev, trots de nästan avsiktliga försöken att förvrida och hämma dem i växten. Somliga fick utan tvekan men, av vilka de led så länge de levde; många syntes dock inte ta någon skada alls, och somliga syntes nästan bli bättre. Anledningen tycks vara att gossarnas naturliga instinkter i de flesta fall gjorde så­dant totalt uppror emot utbildningen att, hur lärarna än försökte, förmådde de aldrig dem att på allvar ägna den någon uppmärksam­het.""

Utdrag från Karl Popper, Det öppna samhället och dess fiender, del 1: Platon, kap. 10, sid. 173-177.

För ett tag sedan redovisade jag några funderingar kring utvecklingen av tillgång och efterfrågan under de senaste århundradena och konstaterade att de spontana behoven här i väst inte längre betyder särskilt mycket för utbud och efterfrågan; det är skapade behov som håller efterfrågan uppe.

Jag funderar nu över ett samband mellan detta konstaterande och den turbulenta arbetsmarknaden. Först kan man definiera två olika typer av arbete:

Riktigt arbete är sådant som utförs för att tillfredsställa spontana behov.

Konstlat arbete är sådant som kräver marknadsföring för att vara behövt.

Notera att denna definition skiljer sig markant från de nyliberala definitionerna, där riktigt arbete är sådant som genererar privat vinst eller är marknadsgenererat och konstlat arbete är sådant som betalas över skattsedeln eller är planerat.

Ett riktigt arbete fick man förr (faktiskt så relativt nyss om i min ungdom) genom att anmäla sig vid fabriksporten. Om man sedan skötte de arbetsuppgifter man ålagts fick man behålla jobbet under överskådlig tid och kunde dagligen efter utstämpling vid fyratiden ägna sig åt familjen, hobbies och avkoppling. Detta berodde i huvudsak på att man var behövd. Ofta utvecklade man under lång tid på samma arbete ett yrkeskunnande som gjorde att man blev än mer behövd och dessutom stolt och förnöjsam.

Det är inte lätt att hitta riktiga jobb idag, de flesta har försvunnit i rationaliseringar eller flyttat utomlands. De som finns kvar finner man huvudsakligen inom vård, skola och omsorg, men där skälls man ständigt för att vara en belastning för samhället, statusen trycks ner till otrivsel och skattebetalarnas snålhet håller antalet tjänster på minimal nivå med orimlig arbetsbelastning som följd.

Ett konstlat arbete kräver ständig marknadsföring. För att överhuvudtaget få jobbet måste man marknadsföra sig själv, skriva skrytsamma ansökningsbrev, klä upp sig till intervju och förneka de egenskaper man tror just nu är omoderna i arbetslivet. I många fall blir det ändå bara en tillfällig anställning, prov- projekt- eller vikarie-anställning och snart måste man sälja sig igen. I andra fall blir själva jobbet en evig marknadsföring, om inte annat för att företaget skall överleva och anställningen därmed vara kvar. Ingen lämnas oberörd, alla skall vara med och sälja.

Konstlade jobb finns det gott om. I min egen bransch, den tekniska forskningen t.ex. ägnar man en stor del av arbetet till att skriva ansökningar för att i hård konkurrens med en allt större forskarskara få offentlig finansiering från staten eller EU. I bästa fall kan man genom marknadsföringsinsatser få industrin att betala, men alltför sällan är det behovet som styr efterfrågan. Alltför sällan får vi i uppgift att lösa existerande problem.

Marknaden, denna underliga självkonstruerande företeelse, skapar hela tiden jobb. Men den skiljer inte på riktiga och konstlade jobb utan kan i princip skapa båda sorterna. Problemet är att det inte finns särskilt mycket spontana behov att tillfredställa längre. Den stora köpkraftiga allmänheten har allt den kan behöva och inga riktiga jobb finns tillgängliga. Marknaden skapar därför spontant i huvudsak konstlade arbetstillfällen.

Många konstlade arbeten blir visserligen så småningom riktiga arbeten, eftersom skapade behov efter en tid blir spontana. Men, de ständiga rationaliseringarna gör att jobben blir färre när de väl blivit riktiga. Den borgerliga regeringen satsar hårt på denna typ av konstlat arbete, man kallar det arbetslinjen och hävdar att utan den tillväxt som dessa arbeten representerar, kommer samhället att förtvina.

Men måste det göra det? Varför kan vi inte behålla den höga utvecklingsnivå vi har nu utan att skapa nya arbeten, utan att skapa nya behov, men istället låta rationaliseringarna resultera i mindre arbete med bibehållen välfärd?

Detta beror på att vi är slavar under marknadskrafterna. Vi, som utger oss för att vara den mest intelligenta varelse som funnits på denna jord, kan inte behärska det odjur vi själva släppt lös. Vi ger upp, lägger oss platt för denna märkliga företeelse som kallas marknaden. Vi matar odjuret med ytterligare bränsle med resultatet att han växer och kräver än mer, medan vi ynkliga dumbommar jagar livet ur oss, springer in i väggen och dövar oss med anti-depressiva medel, slask-TV eller elitidrottsevenemang.

När vi skulle kunna luta oss tillbaka, nöja oss med den levnadsnivå vi har och fördela såväl arbete som resurser på ett klokt sätt.

Det är nog inte så lätt, förstås. Jag är numera för gammal och klok för att vara revolutionär och tror inte på ett avskaffande av marknaden. Men, bör vi inte försöka undanhålla så mycket som möjligt av vår verksamhet från detta otämjbara odjur? Man kunde ju börja med att

• hålla skola, vård och omsorg utanför marknaden,
• hålla hushållsnära tjänster inom familjen,
• återföra energiförsörjning, transporter, telefon och media till offentlig kontroll,
• utveckla marknadsfria aktiviteter såsom tjänster och gentjänster,
• bojkotta reklam och
• låta piratkopieringen blomstra.

Så småningom kanske vi kan lära oss att behärska marknaden och låta den sköta en begränsad del av vårt liv under sträng bevakning. Den har ju ändå en hel del positiva egenskaper.

Inte nog med att vi själva skulle bli lyckligare, vi skulle också skydda naturen.