Om personlig moral och lycka
Berlinska reflektioner
Berlin är ju en plats där nittonhundratalets ondska manifesterats i form av två objekt: nazism och kommunism. Under en inledande guidad promenad genom delar av staden fick vi exempelvis se platsen för Hitlers bokbål, ryska ambassaden, muren och minnesmärket över förintelsen. Dessutom fick vi lära oss en hel del om Berlins historia överhuvudtaget av en doktorand i historia, född i Holland och talande tydlig engelska. Vi åhörare nickade energiskt åt guidens förskräckliga historier och var alla överens om att detta var ondska och att så skulle vi aldrig göra.
Men hur är det med det egentligen, har vi lärt av historien? Eller kommer vi om femtio år att resa nya minnesmärken över ondskan i form av korståget mot Islam? Eller minnesmärken över de afrikanska utrotningskrig som vi negligerade? Eller ett minnesmärke över muren mellan Israeler och Palestinier?
Jag hoppas inte det, jag hoppas väl ändå att vi lärt oss någonting och att det nyttar något till att bygga minnesmärken och studera historien. Men tyvärr, man känner inte något riktigt förtroende för framtiden ens med den så hyllade "demokratin".
En annan, mer opolitisk, reflektion gjorde jag vid besöket i mur-museet. Här finns ett gytter av texter och bilder på väggarna som skildrar olika flyktförsök, politiska uttalanden och utvecklingssteg. Men jag orkar inte läsa så mycket, det är rörigt och jag tycker mig kanske inte ha så mycket mer att lära om denna historia. Men i rummet som domineras av konstverk blir jag kvar längre än i de andra! Inte för att jag i allmänhet är speciellt konstintresserad, eller för att konstnärerna är namnkunniga, men kanske för att talesättet "en bild säger mer än tusen ord" kan utvidgas till: "ett konstverk säger mer än tusen bilder".
Med dessa spridda intryck i bagaget är vi nu hemma igen. Jag bläddrar igenom BT för några dagar och fastnar vid en rubrik: "Bush berömde Reinfeldt: "Jag uppskattar det ledarskap ni har tagit i den viktiga frågan om klimatförändringarna". Man tar sig för pannan, är det dylika figurer som skall leda demokratin framöver?
Forskarna säger ..., ett exempel
En sökning på nätet visar att man redovisade en pilotundersökning i samma linje redan 2003 i samarbete med SKTF. Redan denna första lilla undersökning föranledde SKTF:s tidning att utbrista: "Vi blir friskare av kultur. Det är vetenskapligt bevisat i ett unikt projekt som SKTF medverkar i." Och politiska slutsatser hade man redan färdiga: "? Nu när vi vet att vi bevisligen blir friskare även av kultur tycker jag att utbudet av aktiviteter som godkänns ska breddas. Vi når för få medarbetare när det enbart handlar om motion. Problemet är skattetekniskt, arbetsgivaren får dra av för motion men inte för kultur. Om inte det ändras blir kultur en förmån för arbetstagarna som de får betala skatt för."
Naturligtvis är den nya mer omfattande undersökningen "ännu inte publicerad" och därmed är den enligt mitt sätt att se inte mogen för sensationsartiklar. Diskussionen och den kritiska granskningen saknas ännu, och denna del i den vetenskapliga processen är lika viktig som själva undersökningen. Jag hoppas och tror att en sådan kommer att ske genom publikationsprocessen. Tills dess har jag själv en del kritiska reflektioner att komma med:
Speciellt:
I just den här undersökningen har "forskarna räknat bort andra faktorer" som rökvanor, motionsvanor, andra sjukdomar, utbildning, inkomst, socialgrupp och socialt nätverk. För att kunna "räkna bort" måste man rimligen ha ett mått på faktorerna, men hur mäter man socialt nätverk? Eller utbildning? Formella examina kan man förvisso mäta, men generell utbildning?
Vilka faktorer har man inte räknat bort? Idrottsintresse, religion, glykemiskt index i födan, ...?
Allmänt i statistiska hypotestester:
Man kan studera för många effekter: Om tillräckligt många effekter kollas, så kommer av rent slumpmässiga skäl alltid några att visa sig signifikanta. Det är nämligen så, att i ett statistiskt hypotestest bestämmer man sig för en s.k. signifikansnivå, t.ex. 5%. Om resultatet av undersökningen visar att det är mindre än 5% sannolikhet för att utfallet beror på slumpen, så betraktas effekten som signifikant eller statistiskt säkerställd. Om man testar 100 faktiskt overksamma effekter så kommer alltså cirka fem av dem visa sig vara signifikanta av rent slumpmässiga skäl. Letar man tillräckligt länge hittar man alltid något!
Man kan studera för få effekter. Det finns oändligt många hypotetiska såväl fysiska som psyko-sociala förklaringar till hälsotillstånd. Varför skulle just de som är utvalda och mätbara och vara de rätta?
Man kan studera fel effekter. Varje effekt som observeras kan mycket väl bero på någon annan effekt som inte undersökts. Kanske är det de som har sängen ovanför ett curry-kryss (en New age-föreställning) som får cancer och att dessa personer är mindre benägna att gå på teater. Kanske är det Gud som håller en skyddande hand över dem som tror på honom (en Old age-föreställning), och att just dessa troende har en större benägenhet att gå på teater? Kanske är cancerbenägenheten ett uttryck för ett allmänt missnöje med tillvaron, ett missnöje som också dömer ut teatern.
Det finns alltså en hel del att tänka på när det gäller att dra slutsatser av sådana här undersökningar och det gör det än viktigare att undersökningen granskas i den vetenskapliga processen. Tills dess har man all anledning till att vara skeptisk.
Andra bloggar om: teater, vetenskap, forskningsresultat, cancer
Kan Expressens kolumnister tas på allvar?
När Bo Strömstedt för några år sedan blev programledare i TV för ett program om poesi, det hette "Svenska krusbär", blev jag något förvånad. Hur kunde public-service-TV anställa en fd. chefredaktör för en slasktidning? Och till på köpet ge honom ett seriöst program, utan att han gjort avbön för sin tidigare verksamhet? Hade Strömstedt inte visat sin urusla smak genom att leda en tidning av det slaget och därmed gjort sig omöjlig för framtida seriösa uppdrag?
När nu seriösa bloggare livligt debatterar Katrine Kielos kolumner i Expressen blir jag förvånad igen. Debattörer som vanligtvis refererar till Arena, Vägval Vänster, DN och SvD tar plötsligt en Expressenkolumnist på allvar och sätter igång en analys och debatt som visserligen inte tycks leda någonstans enligt mitt tycke, men ändå verkar engagera.
Expressen och Aftonbladet har i årtionden visat prov på bottenlöst människoförakt i sin slaskjournalistik, inte bara när det gäller kändisar, utan också när det gäller vanliga människor, speciellt de som drabbats av olyckor. Och de fortsätter år efter år i samma stil oavsett om de blir fällda då och då.
Även om denna Katrine Kielos tidigare skaffat sig ett gott renommé och tydligen ännu inte sjunkit till slaskkolumnism Linda Skugges nivå, så har hon i mina ögon straffat ut sig från seriös debatt när hon låter sig bli uppköpt av en slasktidning. De skribenter som nu själva anser sig stå över slaskjournalistiken och bara utnyttjar medierna för att göra sig hörda, legitimerar ju ändå faktiskt tidningarnas existens och det är väl bara av ondo.
Jag har själv i flera decennier försökt tiga ihjäl kvällstidningarna, verkningslöst och patetiskt kan man tycka, men det känns ändå bra.