Sjusovande tonåringar
"När skolan blåser till avspark i klassrummen är klockan oftast bara 8.00 på morgonen. För tidigt för många, enligt flera forskare, särskilt för tonåringarna."
En av forskarna, professor i molekylär cellbiologi skall ha sagt:
"Man ser en tydlig trend under tonåren att ungdomar blir tröttare och tröttare och det pågår faktiskt ända fram till 20-årsåldern, sedan vänder det, så det är förstås inte alls bra att skolperioden som är så viktig, tvingar så många till en dygnsrytm som inte är biologisk!"
Finns det verkligen några argument för att det är biologiskt betingat att vår dygnsrytm ändrar sig från barndomen till tonåren och sedan ändrar sig igen från tonåren till 20-årsåldern? Är skoltrötthet alltså ett biologiskt problem som skulle kunna lösas med flextid i skolan?
Det där tror jag inte alls på. Min hypotes är istället att motivationen för skolarbetet gradvis sjunker från lågstadiet till högstadiet, och sedan vaknar till liv igen när man blir en mer självständig person och den egna viljan mer får styra i livet. I småskolan är det är kul att lära sig läsa och mycket av såväl lärostoffet som det sociala nätverket är nytt och spännande. Så småningom blir det allt mindre begripligt vad lärostoffet har att ge den enskilde eleven och den oändligt långa skoltiden känns kanske som ett evigt omtugg och ett nödvändigt ont. Uppfattningen att "skolperioden ... är så viktig" delas inte alls av tonåringarna vilket gör skolarbetet till en än mer urtråkig sysselsättning. Efter den "obligatoriska" tolvåriga skolgången är man befriad och kan, tror man åtminstone, välja själv bland arbets- och/eller universitetsinriktning.
En anpassning till elevernas slöhet genom flextid eller frukostservering i skolan lär inte förbättra intresset för skolan, precis som sänkta kunskapskrav inte förbättrar jämlikheten eller tidigare skolstart ger större kunskapsmassa. Det hela blir bara tråkigare.
Skolan skulle behöva göras meningsfull för eleverna. Detta skulle kanske kunna åstadkommas genom att varva den teoretiska utbildningingen med mer praktiska göromål, nyansera undervisningen med hjälp av föredrag från människor med erfarenhet utanför skolans värld, eller helt enkelt skära ner på tiden i skolan och ge ungdomarna tid och lust att lära sig själva.
Läst, fått godkänt, examinerats, men inte förstått
Det är mycket diskussioner om skolan numera. Efter att regeringen satt fokus på ordning fyller socialdemokraterna genom Mona Sahlin på med krav på tidigare betyg. Alla tycks vara överens om att de senare årens utveckling måste vändas och man anar attityden: "det var bättre förr".
Utifrån denna debatt funderar jag över om det verkligen var bättre förr och hur det står till med kunskaperna hos min egen generation. Vi hade ju ordning och reda i vår skola, vi hade betyg redan i unga år inklusive både ordnings- och uppförandeomdömen.
För några år sedan väcktes jag ur min naiva syn på människors allmänbildning när jag på en fest bland mina närmaste vänner blev klar över att en majoritet av dem tror på fenomen som currylinjer, läkande stenar, healing eller homeopati. För den som inte känner till uttrycket currylinjer, så är det en "teori" som hävdar att osynliga band av magnetism regelbundet breder ut sig över vårt klot och att man riskerar cancer och andra olyckor om man råkar placera sin säng ovanför en knutpunkt för dessa band. Vissa männsikor som "har gåvan" kan identifiera de farliga currykryssen med hjälp av slagruta och hjälpa till att möblera för bästa framtida hälsa.
Efter denna chockerande upptäckt bland mina närmaste vänner har jag sedan varit uppmärksam på liknande trosföreställningar och fått bekräftat att moderna villfarelser är starkt utbredda, speciellt öppet bland medelålders kvinnor. På en filosofiföreläsning i Borås för ett par år sedan t.ex., gick ett missbelåtet mummel genom publiken när en fysikprofessor uttryckte sig lite föraktfullt om dylika trosföreställningar och jag tror inte att publiken dominerades av dem som hade underkända betyg i skolan. Spågummor, helbrägdagörare och homeopater lever uppenbarligen gott på en allt bredare kundkrets och ledande politiker skäms inte ett dugg över att kontakta andeväsen i seanser.
Hur kan man efter att ha gått i en välordnad skola med godkända betyg såväl i kunskapsämnen som i uppförande och ordning, ända sedan småskolan, tro på dylika ting?
Vilken mening har fysik- kemi- och biologiundervisningen haft? Vad har engagerade lärares ansträgningar gjort för nytta? Var deras enda uppgift att ge grund för vidare studier åt en ynka liten minoritet, medan övriga elever fick sina godkända betyg utan att ha förstått ett dugg?
Skolans utveckling sedan dess har varit på både gott och ont. Strävan att ge alla lika möjligheter har, i kombination med strävan efter mätbara mål, begränsats till lika möjligheter till examen, vilket huvudsakligen tycks ha genomförts genom sänkning av kunskapskraven. En mindre auktoritär kunskapssyn har å ena sidan gett möjligheter till kreativitet och personlig utveckling, men å andra sidan ibland flummat ut så att elevernas motivering raderats ut. Jag är rädd att "New age" kommer att fortsätta göra framgångar även hos kommande generationer medelåldersmänniskor.
Skolans problem ligger djupare än frågan om ordning eller frågan om lika rätt till formella examina. Demokratiska mål som lika rättigheter till kunskap i kombination med informationssamhällets intåg är nya problem vars lösningar inte kan hittas i historien eller i ideologiernas enkelspåriga tänkande.
Skolans uppgift borde vara att delge barn och ungdomar de kunskaper som är resultatet av mänsklighetens hittillsvarande ansträngningar, samt att ge dem de verktyg som behövs för deras egna självständiga utveckling, nämligen läsning och skrivning. För att lyckas med det måste man nog tänka om ordentligt, se till dagens situation och begrunda betydelsen av dagens informationssamhälle. Man borde kanske också sluta att fokusera på mätbara mål som betyg och formell examen och istället ge lärarna större förtroende.
Andra bloggar om: betyg, ordning, currylinjer, healing, homeopati
De onda och de goda
I vår barnuppfostran har vi en tendens att förenkla världen genom att dela upp människorna i onda och goda. Vi gör det i ett vällovligt syfte, för att inplantera en sund moral hos barnen, men är metoden så lyckad? Tyvärr går bilden av människan som ond eller god inte ur vårt medvetande ens i vuxen ålder och vi dömer gärna ut brottslingar och andra avvikare som onda, vilka man gör bäst i att hålla på avstånd, helst inom lås och bom.
Denna förenklade bild av människans natur odlas också flitigt i den slaskkultur som procuderas främst i Hollywood och kanske är det just denna kulturyttring som hindrar att vi tar vårt förnuft tillfånga och lämnar barndomens naiva bild bakom oss.
Men grundläggandet av den förenkladeond/god-schablonen görs ändå i barndomen och borde man inte ifrågasätta den? Klassiska sagor är ofta moralpredikningar i form av beskrivning av kampen mellan ont och gott, främst kanske grundat på vår kristna vrångbild av himmel och helvete. För att göra uppfostran aptitlig för barnen personifieras speciellt ondskan gärna. Numera, när vi ändå lyft oss en del från katekesens enkla världsbild, borde vi kanske kunna tänka lite längre än så.
Men, även moderna sagor har ofta samma svaghet. Den snälle Bamse mot den elake Krösus Sork eller de elaka kungarna i Kåldolmar och Kalsipper är ett par exempel. Vår mästerliga sagotant Astrid Lindgren bröt ändå mot mönstret och i Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, Lotta på Bråkmakargatan eller Ronja Rövardotter hittar man väl egentligen inga elakingar. Istället visas här upp en ganska nyanserad bild av mänskliga styrkor och svagheter. Huvudpersonerna framställs förstås som nästan endast goda, de är ju ändå förebilder.
Men även Astrid förföll ibland till den enkla ond/god-schablonen. I Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta är det inte mycket kvar av hennes nytänkande, här görs åter människor till naturliga elakingar, som bara kan bekämpas med våld.
Jag har förstås inget emot att utbilda barn i den förhärskande moralen, om inte annat så är det viktigt för deras egen skull. Men är det inte dumt att utbilda genom enkla falska schabloner som sedan är så svåra att göra sig fri från?
Andra bloggar om: Astrid Lindgren, ondska
Birger, den Schlaugfärdige
I diskussionen om ideologi visar han sin allmänbildning och citerar såväl favoriten Elin Wägner och den berömde liberalen Joh Stuart Mill som de mindre kända skriftställarna Rudolf Sterner och Karl Erik Lagerlöf. Han visar här en välgörande avvikelse från huvudfåran i debatten och lyfter diskussionen ovanför det dagliga politiska käbblet.
I artikeln om klimatfrågan tar han upp alla de attitydproblem och dilemman som vårt förnuft måste brottas med i klimatfrågan och visar på hinder som tycks oöverstigliga, men som ändå man måste konfrontera. Inga enkla vägar finns och det krävs ständigt nya vinklingar på problematiken som kanske långsamt löser upp vårt motstånd mot att lämna invanda spår.
I inlägget om Norges nya grepp för att förbättra förhållanden i kommunerna framhävs ett initiativ av företrädesvis borgerliga politiker som har lättat på sina ideologiska skygglappar. Birger är inte den förste som pekar på detta initiativ, framgår det av kommentarerna, men han visar här sin unika förmåga att ständigt leta upp det intressanta utanför huvudfåran.
Det korta koncisa meddelandet om krigsmakternas stora andel av miljöförstörelsen talar för sig själv. Sådana siffror behöver vi läsa ofta.
Utan uttryckliga pekpinnar till journalistkåren tar han effektivt ner de senaste dagarnas vattenglasstorm på jorden.
I kommentarerna på Birgers blogg ser man ofta krav på att han skall återvända till politiken och det är lätt att hålla med. Men, frågan är om inte det är just hans frihet från politiska band som är grunden till den utmärkta bloggen. Han behöver inte ta hänsyn till partiprogrammet eller engagera sig i interna partistrider. Han behöver inte beakta sina väljares krav, varken i partiposition eller parlamentarisk församling. Han behöver inte sitta i sammanträden dagarna i ända eller skumma oändliga mängder dokument inför riksdagsdebatter. Han behöver inte tänka på sympatierna inför nästa val.
Birger Schlaug är fri som fågeln, har lyckligtvis uppfattningar som överensstämmer med mina, samt är begåvad med en mästerlig uttrycksförmåga. Det enda man saknar på hans blogg är en seriös debatt, men det beror kanske också på Birgers fria roll; det är svårt att argumentera mot en som har rent mjöl i påsen, det kräver ju en annan nivå på debatten än den gängse. Detta kommer förstås, om inget annat forum kompletterar, förr eller senare att leda till att bloggen försämras, utan diskussion falnar nog även Birger Schlaugs skärpa och verklighetsförankring.
Birger Schlaug har ju inte alls lämnat politiken, han har en ny roll där som ett utmärkt komplement till de aktiva politikerna i miljöpartiet och annorstädes.
Fan vet vad han försörjer sig på, men låt oss hoppas att det tillåter honom att fortsätta jobba ett par timmar om dagen med sina obetalda och obetalbara blogginlägg, han är ju ändå utshoppad och därmed billig i drift.
Andra bloggar om: Schlaug, bästa blogg