De onda och de goda
I vår barnuppfostran har vi en tendens att förenkla världen genom att dela upp människorna i onda och goda. Vi gör det i ett vällovligt syfte, för att inplantera en sund moral hos barnen, men är metoden så lyckad? Tyvärr går bilden av människan som ond eller god inte ur vårt medvetande ens i vuxen ålder och vi dömer gärna ut brottslingar och andra avvikare som onda, vilka man gör bäst i att hålla på avstånd, helst inom lås och bom.
Denna förenklade bild av människans natur odlas också flitigt i den slaskkultur som procuderas främst i Hollywood och kanske är det just denna kulturyttring som hindrar att vi tar vårt förnuft tillfånga och lämnar barndomens naiva bild bakom oss.
Men grundläggandet av den förenkladeond/god-schablonen görs ändå i barndomen och borde man inte ifrågasätta den? Klassiska sagor är ofta moralpredikningar i form av beskrivning av kampen mellan ont och gott, främst kanske grundat på vår kristna vrångbild av himmel och helvete. För att göra uppfostran aptitlig för barnen personifieras speciellt ondskan gärna. Numera, när vi ändå lyft oss en del från katekesens enkla världsbild, borde vi kanske kunna tänka lite längre än så.
Men, även moderna sagor har ofta samma svaghet. Den snälle Bamse mot den elake Krösus Sork eller de elaka kungarna i Kåldolmar och Kalsipper är ett par exempel. Vår mästerliga sagotant Astrid Lindgren bröt ändå mot mönstret och i Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, Lotta på Bråkmakargatan eller Ronja Rövardotter hittar man väl egentligen inga elakingar. Istället visas här upp en ganska nyanserad bild av mänskliga styrkor och svagheter. Huvudpersonerna framställs förstås som nästan endast goda, de är ju ändå förebilder.
Men även Astrid förföll ibland till den enkla ond/god-schablonen. I Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta är det inte mycket kvar av hennes nytänkande, här görs åter människor till naturliga elakingar, som bara kan bekämpas med våld.
Jag har förstås inget emot att utbilda barn i den förhärskande moralen, om inte annat så är det viktigt för deras egen skull. Men är det inte dumt att utbilda genom enkla falska schabloner som sedan är så svåra att göra sig fri från?
Andra bloggar om: Astrid Lindgren, ondska
"Men är det inte dumt att utbilda genom enkla falska schabloner som sedan är så svåra att göra sig fri från?"
Spot on, Thomas. Har, i egenskap av samhällskunskapslärare, funderat en del över hur man kan använda t.ex kritisk granskning av Disneyfilmer som undervisningsmaterial i skolan.
Har skrivit om det här:
http://bjohannesson.blogg.se/1173198725_mer_disneyfilm_i_skol.html
Ja, Björn, det måste vara utmärkt att utgå från Disney och annat skräp från Hollywood i undervisningen. Det är ju ändå det kulturutbud som har det överlägset största inflytandet såväl på barn som vuxna. Dina citat tog upp fördomar angående genus och ras, men också hämnd och våld kan säkert vara fruktbart att diskutera utifrån denna "skattkammare" av fördomar.
Mjo, det är lätt att falla in i det schablonmässiga...
I grund och botten handlar det nog om vårt tankesätt. Människan behöver kategorisera informationen. Våra tankeprocesser (kongnitiva processer) använder förutbestämda mallar och schabloner, som hjälper till att sortera bland den ofantliga mängden informationen som vi ständigt matas med.
Det är "jobbigt" och "energikrävande" att ständigt vara objektiv och analysera all input.
Hjärnan är för effektiv för sitt eget bästa =)
Våra fördomar är ett exempel på detta.
Men det finns författare som går mot strömmen.
Har för mig att det finns ett Svenskt författar-projekt (kommer inte ihåg namnet) som just lyft denna fråga.
Kritiken har riktats till just mot den gängse barnlitteraturen som anses vara enkelspårig och onyanserad.
Jag känner till två författare, båda från Tyskland, som skriver lite mer allvarliga barnböcker.
Ottfried Preussler ("Krabat" eller på Svenska "Han sålde sin frihet") och Michael Ende ("Den oöndliga historien" och "Momo")...
Ja, jag håller helt med dig om vårt behov av schabloner av olika slag. I politiken kan man kanske betrakta ideologierna på samma sätt; viktiga för att kunna ta ställning i frågor där en djuplodande analys är omöjlig jobbig eller alltför energikrävande. Min poäng i detta sammanhang är att ond/god-schablonen är en onödigt stor förenkling som tyder på en underskattning av barnens tankeförmåga och, vilket är värre, har visat sig vara svår att göra sig fri ifrån.
Det är ju trevligt att du känner till en del motkrafter förutom Astrid Lindgren.
Men nu ska man ju också komma ihåg att Riddar Kato hade ett hjärta av sten, och att detta stenhjärta smärtade honom. Jag tycker att detta faktum också nyanserar bilden av honom.
Ika: Bra att du tar Astrid i försvar, hon är ju ändå den bästa. Jag kan ju ta fel vad gäller hennes förfall till ond/god-schablonen, hon var förmodligen mer nyanserad än jag minns. Det var länge sedan jag läste böcker för mina barn.