Sjusovande tonåringar

I förra lördagens BT läser jag i Katarina Larssons ledare om ungdomars problem med att stiga upp tidigt på morgnarna.

"När skolan blåser till avspark i klassrummen är klockan oftast bara 8.00 på morgonen. För tidigt för många, enligt flera forskare, särskilt för tonåringarna."

En av forskarna, professor i molekylär cellbiologi skall ha sagt:

"Man ser en tydlig trend under tonåren att ungdomar blir tröttare och tröttare och det pågår faktiskt ända fram till 20-årsåldern, sedan vänder det, så det är förstås inte alls bra att skolperioden som är så viktig, tvingar så många till en dygnsrytm som inte är biologisk!"

Finns det verkligen några argument för att det är biologiskt betingat att vår dygnsrytm ändrar sig från barndomen till tonåren och sedan ändrar sig igen från tonåren till 20-årsåldern? Är skoltrötthet alltså ett biologiskt problem som skulle kunna lösas med flextid i skolan?

Det där tror jag inte alls på. Min hypotes är istället att motivationen för skolarbetet gradvis sjunker från lågstadiet till högstadiet, och sedan vaknar till liv igen när man blir en mer självständig person och den egna viljan mer får styra i livet. I småskolan är det är kul att lära sig läsa och mycket av såväl lärostoffet som det sociala nätverket är nytt och spännande. Så småningom blir det allt mindre begripligt vad lärostoffet har att ge den enskilde eleven och den oändligt långa skoltiden känns kanske som ett evigt omtugg och ett nödvändigt ont. Uppfattningen att "skolperioden ... är så viktig" delas inte alls av tonåringarna vilket gör skolarbetet till en än mer urtråkig sysselsättning. Efter den "obligatoriska" tolvåriga skolgången är man befriad och kan, tror man åtminstone, välja själv bland arbets- och/eller universitetsinriktning.

En anpassning till elevernas slöhet genom flextid eller frukostservering i skolan lär inte förbättra intresset för skolan, precis som sänkta kunskapskrav inte förbättrar jämlikheten eller tidigare skolstart ger större kunskapsmassa. Det hela blir bara tråkigare.

Skolan skulle behöva göras meningsfull för eleverna. Detta skulle kanske kunna åstadkommas genom att varva den teoretiska utbildningingen med mer praktiska göromål, nyansera undervisningen med hjälp av föredrag från människor med erfarenhet utanför skolans värld, eller helt enkelt skära ner på tiden i skolan och ge ungdomarna tid och lust att lära sig själva.

Kommentarer
Postat av: Heiti Ernits

Det skulle ju kunna vara en kombination, både biologiska och psykologiska faktorer.

Förövrigt håller jag med om att det gäller att lyfta meningsaspekterna med skolan.
De praktiska stegen du beskriver är väldigt vettiga.

Vad tror du om att även lägga in en paus mellan högstadiet och gymnasiet, där man förväntas (erbjuds) att praktisera på en riktig arbetsplats?
Motverkar skoltrötthet, men kan hända kommer det även att hjälpa fatta ett riktigt beslut angående de framtida valen.
I vissa fall även en motivator för att plugga vidare.

Här är en till artikel som tar upp problemet med A- och B-Människor:
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=58360&a=940450&printerfriendly=true

Postat av: Thomas Svensson

Ja, "forskarna säger"....
Jag tror inte mycket på det där. Bara påståendet att man skulle kunna dela upp människor i A- och B-människor är ju helt orimligt. Naturligtvis finns det skillnader, men som alla andra skillnader bör det handla om en kontinuerlig skala och att dra en klar gräns mellan morgon och kväll verkar mer än lovligt fantasifullt.

Undersökningarna man hänvisar till kan knappast heller skilja på orsak och verkan. Att elever som har svårt att stiga upp på morgnarna har sämre betyg kan ju lika gärna tolkas som att elever med sämre betyg har mindre lust att gå upp om morgnarna.

Att lägga in en eller flera pauser under skoltiden tror jag skulle vara utmärkt. Själv tog jag en paus på 18 år mellan gymnasiet och högskolan, vilket kanske dock är överdrivet långt!

2007-11-28 @ 18:56:26
URL: http://tgs.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback