En sjuk värld styrd av bonus
Efter att ha hört Dr. Peter Rost i ett sommarprogram i somras blev jag nyfiken på hans bok: "Sjuka pengar, en svensk insider skakar läkemedelsindustrin". Rost är en svensk läkare som mycket framgångsrikt verkat som läkemedelsförsäljare inom Pharmacia innan detta företag köptes upp av det amerikanska Pfizer. Högt uppsatt i företagens organisationer har han haft en insyn som man avundas och han har utnyttjat denna situation för att avslöja maktmissbruket inom branschen.
Ett problem när man skall ta ställning till vad som sägs i en bok är trovärdigheten. Ett sätt är att ta hjälp av 1500-talsfilosofen Montaigne:
Mannen som bodde hos mig var en enkel och olärd människa, vilket gör hans vittnesbörd trovärdigt. Intelligenta människor ser mer och iakttar mer noggrant, men de kommenterar allt, och för att få sin tolkning att stämma och göra den övertygande kan de inte låta bli att fingra lite på historien. De framställer aldrig saker och ting rena, de vrider dem och förställer dem efter sitt eget sätt att se dem, och för att göra sina omdömen trovärdiga och lockande lägger de gärna till något själva, drar ut saken eller förhöjer den. Antingen krävs det en mycket hederlig person eller också en som är så enkel att han inte har något material att bygga falska konstruktioner med; en man som inte är försvuren åt någon idé. (Montaigne, Om kannibaler)
En sådan enkel person är Peter Rost. Han tycks inte vara försvuren åt någon idé utan agerar utifrån sin egen önskan att få högre premier, att få behålla sitt välbetalda jobb, eller att få en personlig ersättning för en förlorad plats vid köttgrytorna. Peter Rost kan nog därför i enlighet med Montaigne betraktas en trovärdig person. Därför är också hans bok ganska skrämmande. Han avslöjar där hur läkemedelsindustrin arbetar för att upprätthålla höga priser på läkemedel, hur man behandlar personalen krasst ekonomiskt och hur man smiter från skatter genom sin internationella kontroll.
Jag minns också vid läsningen en undran som jag tidigare haft om bonusbelöningar och fallskärmar: Hur kommer det sig att man måste erbjuda kompetenta personer fallskärm? Om man är kompetent är det ju inga som helst problem att få ett nytt jobb om man får avgå, dvs. fallskärmen är inget annat än ett bevis på inkompetens?
När jag läser Rost kommer jag plötsligt till insikt om vilken typ av kompetens som kanske avses när man beskriver dessa herrar: Det är t.ex. kunskapen om det egna företagets organisation, hackordning och vägar för fjäsk, kunskapen om interna hemliga förbindelser och svagheter hos maktpersoner. Det kan också vara det nätverk man har skaffat sig kanske genom mutor och hållhakar. Denna typ av kompetens är bara till nytta i det egna företaget och ju längre man stannar desto mindre användbar blir man någon annanstans. Möjligen skulle man kunna använda sina nätverk, åtminstone om de bygger på personligt förtroende och inte på företagets mutor, men där hindrar företaget genom avtal att man börjar jobba hos en konkurrent. Så, dessa herrar måste nog ha sina fallskärmar, deras kompetens är bräcklig.
Kanske är jag orättvis mot Rost, hans avslöjanden är verkligen viktiga oavsett hans motiv. Boken kan verkligen rekommenderas som nyttig allmänbildning.
Andra bloggar om: Peter Rost, fallskärmar
Medborgarlön eller försäkring
Miljöpartiet har räknat på några olika framtida alternativa socialpolitiska riktningar vilka översiktligt beskrivs i medlemstidningen GRÖNT. En av riktningarna är "basinkomst", dvs. det som tidigare har kallats medborgarlön.
Medborgarlön skall kanske ses som en idé att, utan byråkratiskt krångel och utan nedvärdering av individuell arbetsoförmåga, realisera det som ändå är ett faktum i ett modernt samhälle: Att varje människa har rätt till ett drägligt liv, oavsett arbetförmåga.
Det förslag som är mest troget grundidén är följande: Varje vuxen människa får förutsättningslöst 9000 kr/månad skattefritt. Varje barn under 18 år får 3000 kr/månad. Denna samhällslön skulle ersätta samtliga socialförsäkringar som sjuklön, föräldrapenning, A-kassa, barnbidrag, socialbidrag och pension. Den som önskar en högre levnadsstandard kan jobba efter eget tycke utan att förlora de 9000.
Är det rimligt?
Partiets utredare har räknat ut vad det skulle innebära att finansiera ett sådant system genom inkomstskatter och resultatet blev (med nuvarande arbetsfördelningen förmodar jag): 70% i skatt på alla inkomster utöver medborgarlönen. Man har i sina beräkningar bortsett från de "dynamiska effekterna" "eftersom sådana är mycket svåra att beräkna" och detta är väl ändå den springande punkten.
Jag kan tänka mig riskabla "dynamiska effekter" av flera slag:
Men, framför allt, vi har ingen aning om hur utvecklingen skulle arta sig. Idén med medborgarlön är tilltalande, men riskfylld. Går den att pröva i liten skala? Jag tror inte det, och därmed är den omöjlig som politisk linje. Dess utveckling kommer att vara en ren spekulation, oavsett hur mycket utredningar som föregår den.
De oförutsägbara "dynamiska effekterna" gör förslaget orimligt och genomförandet ansvarslöst.
Jag skulle hellre vilja betrakta socialpolitiken som en ren försäkringsverksamhet. Alla betalar en del av sin inkomst till en försäkring och de som drabbas av oförmåga att försörja sig skyddas av försäkringen. En sådan syn bygger på att framtiden är oviss för var och en av oss och våra familjemedlemmar, och att vi gemensamt skyddar varandra genom försäkring. Försäkringens uppdelning i statlig del, föreningsdel, företagsdel och privat del kan man förstås disputera om i oändlighet och det är väl just det man faktiskt gör och har gjort sedan socialförsäkringarna infördes.
Med denna utgångspunkt kan man väl mycket väl uppfylla grundidén:
Varje människa har rätt till ett drägligt liv, oavsett arbetförmåga.
Vi får nog finna oss i en hel del byråkratiskt krångel för att upprätthålla ett sådant system, men det finns mycket att göra för att ändra på förnedringseffekterna av systemet.
Miljöpartiets tredje och fjärde alternativ bygger på nuvarande försäkringssystem och verkar de enda rimliga i mina ögon.
Mer om MP:s rådslag hos MP och hos Jimpan.
Medborgarlön skall kanske ses som en idé att, utan byråkratiskt krångel och utan nedvärdering av individuell arbetsoförmåga, realisera det som ändå är ett faktum i ett modernt samhälle: Att varje människa har rätt till ett drägligt liv, oavsett arbetförmåga.
Det förslag som är mest troget grundidén är följande: Varje vuxen människa får förutsättningslöst 9000 kr/månad skattefritt. Varje barn under 18 år får 3000 kr/månad. Denna samhällslön skulle ersätta samtliga socialförsäkringar som sjuklön, föräldrapenning, A-kassa, barnbidrag, socialbidrag och pension. Den som önskar en högre levnadsstandard kan jobba efter eget tycke utan att förlora de 9000.
Är det rimligt?
Partiets utredare har räknat ut vad det skulle innebära att finansiera ett sådant system genom inkomstskatter och resultatet blev (med nuvarande arbetsfördelningen förmodar jag): 70% i skatt på alla inkomster utöver medborgarlönen. Man har i sina beräkningar bortsett från de "dynamiska effekterna" "eftersom sådana är mycket svåra att beräkna" och detta är väl ändå den springande punkten.
Jag kan tänka mig riskabla "dynamiska effekter" av flera slag:
- Alltfler skulle föredra att inte arbeta, vilket skulle innbära en successivt ökad skatt på de få som finns kvar bland skattebetalarna.
- Lönerna skulle stiga kraftigt för att få någon att vilja arbeta och en galopperande inflation skulle kräva ständig statlig bevakning och byråkratiska ingrepp.
- "Social turism" skulle kräva murar mot yttervärlden för att upprätthålla systemet.
- Avsaknaden av allmänna försäkringar skulle bädda för ett omfattande privat försäkringssystem för dem som arbetar och klyftan mellan 9000-kronorsmänniskan och de arbetande skulle vidgas.
Men, framför allt, vi har ingen aning om hur utvecklingen skulle arta sig. Idén med medborgarlön är tilltalande, men riskfylld. Går den att pröva i liten skala? Jag tror inte det, och därmed är den omöjlig som politisk linje. Dess utveckling kommer att vara en ren spekulation, oavsett hur mycket utredningar som föregår den.
De oförutsägbara "dynamiska effekterna" gör förslaget orimligt och genomförandet ansvarslöst.
Jag skulle hellre vilja betrakta socialpolitiken som en ren försäkringsverksamhet. Alla betalar en del av sin inkomst till en försäkring och de som drabbas av oförmåga att försörja sig skyddas av försäkringen. En sådan syn bygger på att framtiden är oviss för var och en av oss och våra familjemedlemmar, och att vi gemensamt skyddar varandra genom försäkring. Försäkringens uppdelning i statlig del, föreningsdel, företagsdel och privat del kan man förstås disputera om i oändlighet och det är väl just det man faktiskt gör och har gjort sedan socialförsäkringarna infördes.
Med denna utgångspunkt kan man väl mycket väl uppfylla grundidén:
Varje människa har rätt till ett drägligt liv, oavsett arbetförmåga.
Vi får nog finna oss i en hel del byråkratiskt krångel för att upprätthålla ett sådant system, men det finns mycket att göra för att ändra på förnedringseffekterna av systemet.
Miljöpartiets tredje och fjärde alternativ bygger på nuvarande försäkringssystem och verkar de enda rimliga i mina ögon.
Mer om MP:s rådslag hos MP och hos Jimpan.
Pseudo-vetenskap
I veckan deltog jag på ett möte arrangerat av Svenska statistikersamfundet. Där fick vi bland annat höra ett intressant föredrag om vetenskap, pseudovetenskap och gråzonen däremellan. Det var Olle Häggström, professor i matematisk statistik, som kåserade över ämnet med hjälp av gamla hederliga OH-bilder. Denna, främst muntliga, tradition innebär förstås att man inte kan kolla i efterhand vad som egentligen sades och min berättelse här är därmed fritt tagen ur minnet, med eventuella felaktigheter som följd.
Olle började med att provocera oss i publiken genom att ställa frågan om hur skalan vetenskap - pseudovetenskap stämmer överens med höger-vänsterskalan i politiken, hur skall höger-vänsterskalan vändas för att stämma med pseudo-skalan? Publiken var ytterst ovillig att ta ställning, men de två som vågade hade motsatta åsikter.
Olle diskuterade då några exempel:
Jag saknade det Popperska falsifieringskriteriet, men höll i övrigt med och om man funderar över de inledande höger-vänster-exemplen räcker nog Olles vaga kriterier. Olle tog också upp den fråga där hans egen spetskompetens kommit till nytta för att avslöja pseudovetenskap. Det finns nämligen en del författare i USA som stödjer sig på matematiken för att kullkasta Darwinismen. Deras matematiskt ihåliga argument har speciellt kritiserats av Olle och hans statistikerkollega Peter Olofsson. Artiklar i frågan kan, jämte andra debattinlägg om pseudo-vetenskap, hittas och studeras på Olle Häggströms hemsida.
Olle började med att provocera oss i publiken genom att ställa frågan om hur skalan vetenskap - pseudovetenskap stämmer överens med höger-vänsterskalan i politiken, hur skall höger-vänsterskalan vändas för att stämma med pseudo-skalan? Publiken var ytterst ovillig att ta ställning, men de två som vågade hade motsatta åsikter.
Olle diskuterade då några exempel:
- "Förnekandet av vetenskaplig konsensus angående mänsklig klimatpåverkan" - höger,
- "Förnekandet av sambandet mellan rökning och cancer" - höger,
- "kreationism", dvs. förnekandet av evolutionsteorin - höger.
- "antroposoferna" - vänster,
- "post-modernistisk relativism" - vänster,
- "new age" - tja, både vänster och höger och kanske i enlighet med denna mittposition, tyvärr utbrett inom mitt (undertecknad, alltså) parti, miljöpartiet.
Jag saknade det Popperska falsifieringskriteriet, men höll i övrigt med och om man funderar över de inledande höger-vänster-exemplen räcker nog Olles vaga kriterier. Olle tog också upp den fråga där hans egen spetskompetens kommit till nytta för att avslöja pseudovetenskap. Det finns nämligen en del författare i USA som stödjer sig på matematiken för att kullkasta Darwinismen. Deras matematiskt ihåliga argument har speciellt kritiserats av Olle och hans statistikerkollega Peter Olofsson. Artiklar i frågan kan, jämte andra debattinlägg om pseudo-vetenskap, hittas och studeras på Olle Häggströms hemsida.
fåfänga och prestige
Den normale bilägaren använder troligen sin bil huvudsakligen till att transportera sig själv fram och tillbaka till jobbet, transportera sig själv och ett barn i sänder till diverse fritidsaktiviteter, samt till att veckohandla med sin partner. De tillfällen det existerar utrymmesbrist för familjen är ytterst sällsynta. De tillfällen bilen kräver en motorstyrka utöver den minsta på marknaden är försumbar. Den skillnad i säkerhet som eventuellt kan skönjas mellan etablerade bilmodeller kan enkelt kompenseras genom sänkt hastighet.
Det finns inga rationella argument för att välja en stor stark och säker bil; det finns bara en rimlig förklaring till ett sådant irrationellt val: fåfänga och prestige.
Ett exempel: En Volvo S40 kostar ca 194000 kr. En VW polo kostar ca 130000. Skillnad: 64000. Anta att bilen är förbrukad på tio år och körs 2000 mil per år. Volvon kostar då extra i värdeminskning 6400kr/år. Bensinförbrukningen vid blandad körning är för Volvon 0.72 l/mil och för polon 0.64 l/mil. Vid ett bensinpris på 11kr/l gör detta en årlig ökad kostnad för Volvoägaren om ca 1800 kr. Totalt är Volvoägarens årliga utgifter ca 8200kr större än Poloägarens, förutom ränta, skatt och försäkring förstås.
Med 40% marginalskatt motsvarar denna frivilliga extra utgift en bruttolönesänkning på mer än 1000 kr/månad. Om man sedan skulle börja jämföra med stadsjeepar och dylikt tappade man nog helt tron på mänskligt förnuft.
Ta en titt på parkeringsplatserna utanför någon industri i din närhet där större delen av arbetskraften är arbetare och lägre tjänstemän. Domineras bilparken av polo-typen eller Volvo-typen? Är låga löner ett problem bland dagens arbetare?
Varför släpar vi överhuvud taget med oss ett drygt ton med högförädlat material till jobbet varje dag i form av en bil? Varför ordnar vi inte samhället så att vi kan åka kollektivt? Var finns förnuftet i detta beteende drivet av fåfänga och prestige. Hur skall vi bryta vårt irrationella beteende?
Det finns inga rationella argument för att välja en stor stark och säker bil; det finns bara en rimlig förklaring till ett sådant irrationellt val: fåfänga och prestige.
Ett exempel: En Volvo S40 kostar ca 194000 kr. En VW polo kostar ca 130000. Skillnad: 64000. Anta att bilen är förbrukad på tio år och körs 2000 mil per år. Volvon kostar då extra i värdeminskning 6400kr/år. Bensinförbrukningen vid blandad körning är för Volvon 0.72 l/mil och för polon 0.64 l/mil. Vid ett bensinpris på 11kr/l gör detta en årlig ökad kostnad för Volvoägaren om ca 1800 kr. Totalt är Volvoägarens årliga utgifter ca 8200kr större än Poloägarens, förutom ränta, skatt och försäkring förstås.
Med 40% marginalskatt motsvarar denna frivilliga extra utgift en bruttolönesänkning på mer än 1000 kr/månad. Om man sedan skulle börja jämföra med stadsjeepar och dylikt tappade man nog helt tron på mänskligt förnuft.
Ta en titt på parkeringsplatserna utanför någon industri i din närhet där större delen av arbetskraften är arbetare och lägre tjänstemän. Domineras bilparken av polo-typen eller Volvo-typen? Är låga löner ett problem bland dagens arbetare?
Varför släpar vi överhuvud taget med oss ett drygt ton med högförädlat material till jobbet varje dag i form av en bil? Varför ordnar vi inte samhället så att vi kan åka kollektivt? Var finns förnuftet i detta beteende drivet av fåfänga och prestige. Hur skall vi bryta vårt irrationella beteende?