Medborgarlön eller försäkring
Medborgarlön skall kanske ses som en idé att, utan byråkratiskt krångel och utan nedvärdering av individuell arbetsoförmåga, realisera det som ändå är ett faktum i ett modernt samhälle: Att varje människa har rätt till ett drägligt liv, oavsett arbetförmåga.
Det förslag som är mest troget grundidén är följande: Varje vuxen människa får förutsättningslöst 9000 kr/månad skattefritt. Varje barn under 18 år får 3000 kr/månad. Denna samhällslön skulle ersätta samtliga socialförsäkringar som sjuklön, föräldrapenning, A-kassa, barnbidrag, socialbidrag och pension. Den som önskar en högre levnadsstandard kan jobba efter eget tycke utan att förlora de 9000.
Är det rimligt?
Partiets utredare har räknat ut vad det skulle innebära att finansiera ett sådant system genom inkomstskatter och resultatet blev (med nuvarande arbetsfördelningen förmodar jag): 70% i skatt på alla inkomster utöver medborgarlönen. Man har i sina beräkningar bortsett från de "dynamiska effekterna" "eftersom sådana är mycket svåra att beräkna" och detta är väl ändå den springande punkten.
Jag kan tänka mig riskabla "dynamiska effekter" av flera slag:
- Alltfler skulle föredra att inte arbeta, vilket skulle innbära en successivt ökad skatt på de få som finns kvar bland skattebetalarna.
- Lönerna skulle stiga kraftigt för att få någon att vilja arbeta och en galopperande inflation skulle kräva ständig statlig bevakning och byråkratiska ingrepp.
- "Social turism" skulle kräva murar mot yttervärlden för att upprätthålla systemet.
- Avsaknaden av allmänna försäkringar skulle bädda för ett omfattande privat försäkringssystem för dem som arbetar och klyftan mellan 9000-kronorsmänniskan och de arbetande skulle vidgas.
Men, framför allt, vi har ingen aning om hur utvecklingen skulle arta sig. Idén med medborgarlön är tilltalande, men riskfylld. Går den att pröva i liten skala? Jag tror inte det, och därmed är den omöjlig som politisk linje. Dess utveckling kommer att vara en ren spekulation, oavsett hur mycket utredningar som föregår den.
De oförutsägbara "dynamiska effekterna" gör förslaget orimligt och genomförandet ansvarslöst.
Jag skulle hellre vilja betrakta socialpolitiken som en ren försäkringsverksamhet. Alla betalar en del av sin inkomst till en försäkring och de som drabbas av oförmåga att försörja sig skyddas av försäkringen. En sådan syn bygger på att framtiden är oviss för var och en av oss och våra familjemedlemmar, och att vi gemensamt skyddar varandra genom försäkring. Försäkringens uppdelning i statlig del, föreningsdel, företagsdel och privat del kan man förstås disputera om i oändlighet och det är väl just det man faktiskt gör och har gjort sedan socialförsäkringarna infördes.
Med denna utgångspunkt kan man väl mycket väl uppfylla grundidén:
Varje människa har rätt till ett drägligt liv, oavsett arbetförmåga.
Vi får nog finna oss i en hel del byråkratiskt krångel för att upprätthålla ett sådant system, men det finns mycket att göra för att ändra på förnedringseffekterna av systemet.
Miljöpartiets tredje och fjärde alternativ bygger på nuvarande försäkringssystem och verkar de enda rimliga i mina ögon.
Mer om MP:s rådslag hos MP och hos Jimpan.
Jag är benägen att hålla med dig om att tredje och fjärde alternativet är de mest rimliga - kanske de enda rimliga. Jag föredrar personligen alternativ tre, och jag tror att den är tillräckligt radikal och samtidigt tillräckligt realistisk för att vara möjlig få igenom och sedan kanske vidareutveckla.
Instämmer också i att trean och fyran är att föredra.
Men det jag saknar i trean, är ökade satsningar på studenter. Eller har jag missat detta?
Alternativ 4 gav 800kr extra på studiebidraget, vilket är högst välkommer, minst sagt.
Både med tanke på inflationen och de ökade levnadskostnaderna.
Ah! Vi är alltså överens i stora drag, Jimmy och Heiti. Det verkar lovande.
Detta är verkligen en spännande och viktig diskussion. Tanken på medborgarlön är oerhört tilltalande för mig, men det är ju inte svårt att se att 9000-spänn-i-månaden-alternativet är omöjligt. Man kan iofs fråga sig om det är rätt med en såpass "hög" summa när studielånet ligger på omkring 7000 spänn om jag inte missminner mig. Och om det är rätt att kunna gå ett helt liv utan arbete eller annan form av motprestation. Någon form av arbetstjänst under begränsad tid kanske måste till som minimikrav.
Hur som helst är detta med studielånet ett av de problemområden som någon form av medborgarlön skulle kunna åtgärda. De övriga är: 1)arbetslinjen. Den är inte rimlig, eftersom vissa står utanför och inte kan ta sig in -- de blir då föremål för en slags samhällelig styvmoderlig "välgörenhet". Medan den som haft ett bra arbete har en bättre standard också under tider av arbetslöshet samt på ålderns höst - är det rimligt? 2) Problemet att bara vissa typer av arbete är belönat. Att vara hemma med barn är t ex inte belönat, trots att samhällets framtid vilar på barnaalstrande. Jag är medveten om detta med kvinnofällor, men det går, menar jag, trots allt inte att blunda för problemet, bristen på konsekvens. 3) (som litegrann kolliderar med 1) Bristen på balans mellan plikt att arbeta och rätt till detsamma. Idag har vi bara en plikt men ingen rätt. Vissa söker jobb år efter år utan att få något. Kunde man tillförsäkra de som vill och kan arbeta också möjligheten att arbeta så vore mycket vunnet.
Och jag har ingen aning om hur, men om mp kan lösa knutarna vore det väl alldeles utmärkt. :-)
Charlotte:
"Och om det är rätt att kunna gå ett helt liv utan arbete eller annan form av motprestation. Någon form av arbetstjänst under begränsad tid kanske måste till som minimikrav."
Jag håller med om denna invändning och tycker överhuvudtaget att det är en märklig idé att alla skall ha samma statliga ersättning oavsett arbetsförmåga. Är det inte ett fullständigt avståndstagande från den vackra Marxistiska tesen "Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov" ? En tes som faktiskt gäller inom familjen för de flesta av oss och därmed på något sätt överenstämmer med vår spontana moraluppfattning. Även om jag inte tror att denna tes kan tillämpas utanför den närmaste kretsen, tycks det mig att ett försäkringssystem ligger närmare en sund moral än den krassa "lika grundersättning för alla".
"Hur som helst är detta med studielånet ett av de problemområden som någon form av medborgarlön skulle kunna åtgärda."
Är studielånet verkligen ett problemområde i sig? Är inte problemet mer att studierna inte ger de välbetalda jobb som man förväntar sig?
Du tar också upp det orimliga i att bara viss sysselsättning belönas i samhället. Jag håller med. Man kan ju t.ex. jämföra att vara hemma och fostra barnen som inte ger någon ersättning alls, vare sig omedelbart eller för pensionen, med att vara forskare och uteslutande leva på skattemedel utan något krav på motprestation, men med hög status, lön och pension. Jag tror emellertid inte att sådana problem löses med medborgarlön, utan främst måste vara föremål för en ständig kritik för att så småningom ändra attityder. Vår svaghet för status är kanske en större orsak till förnedring är den samhälleliga styvmoderliga välgörenheten.
Jag tror verkligen inte att MP kan lösa knutarna, men att få igång diskussioner är nog det allra viktigaste för att lösa upp vårt statustänkande och därmed grunden för de orättvisor vi ser. Lösningar finns inte att hämta i något partis ideologi, utan kan bara arbetas fram av oss alla i diskussion och där är MPs initiativ bra.
Jo, studielånet ÄR ett problem skulle jag vilja säga. T ex i det att det fortfarande finns ett problem med social snedrekrytering på högskola och universitet och den hänger inte minst ihop med att de som inte har den höga materiella tryggheten och erfarenheten att studier lönar sig i ryggmärgen, inte vågar ta lån i lika hög utsträckning.
Och mja, jag tror inte problemet med oavlönat arbete löses enbart med hjälp av attitydförändringar. Men håller med om att sådana behövs ändå.
Mats: Du har en väl genomtänkt modell för medborgarlön som i teorin skulle lösa många problem.
Men, du bemöter inte mitt huvudargument: Vår okunskap om de dynamiska effekterna gör en sådan reform oansvarig. Hur ser du på det?
I mitt svar till Charlotte menar jag också att själva principen med samma grundlön till alla faktiskt går emot idén om solidaritet med dem som har nedsatt försörjningsförmåga. Vad anser du om det?
De effekter du nämner är
1. Att alltfler skulle föredra att inte arbeta, vilket leder till högre skatter, inflation pga höjda löner mm.
- Relevant som invändning mot modell 1, men inte mot modell 2 eller mot min modell. Det som händer när basinkomst införs, om nivån är låg till måttlig, är istället att fler kommer att arbeta. Dock blir det större andel deltid och mindre andel heltid (vilket jag ser som positivt). En del hävdar att lönerna inom vård, städ o.dy. skulle höjas. Men experimenten i USA visade också att det fanns grupper, bl.a. pensionärer, som använde grundinkomsten för att trycka in sig på arbetsmarknaden. Dvs de erbjöd sig att jobba till en lite lägre lön. Jag skulle själv, om jag hittade ett nytt jobb, typ på riksdagen, utomlands eller med barn och ungdomar, kanske göra detsamma. Det är viktigt att komma ihåg att det blir väldigt lätt att få en hygglig ekonomi om man går från att jobba 0 dagar i veckan till att jobba 2-4 dagar i veckan.
Kan också nämna i sammanhanget om att jag har en idé om människors agerande på följande sätt. De som vill vara med att testa basinkomst anmäler sig till detta, t.ex. som ett 6-årsprojekt. De får välja mellan basinkomst på A. 1500 kr, B. 5000 kr och C. 7000 kr. Inkomstskatten sätts därefter. Varje år kan de byta mellan A, B och C, och förstås också välja att utträda helt och försöka få vanlig a-kassa, soc e.dy. Höginkomsttagare och risktagare väljer A, medan de som tjänar mindre och vill ha mer trygghet väljer B och C. Staten bör i viss mån styra vilka som får testa systemet, för att få ett representativt urval, men alla bör få ansöka. De som mottar basinkomst i försöket får dock inte ta emot andra bidrag (vanlig a-kassa, bostadsbidrag, studiebidrag, sjukpenning etc).
2. "Social turism" skulle kräva murar mot yttervärlden för att upprätthålla systemet.
- Idag har vi också murar gentemot yttervärlden, eftersom vi inte vill utjämna våra löner och våra bidrag med exempelvis Ryssland och Ukraina. De som tjänar 30 000 vill inte sänka till 15 000 osv. Ett delsvar på frågan är dock att jag inte tänker mig att de som bara är här tillfälligt "på semester" skall få del av basinkomsten. Det krävs att man har för avsikt att leva och verka här. Men de papperslösa bör förstås ha rätt till basinkomst. Många som kommenterat saken har också menat att farhågan för massinvandring är överdriven. Vi har dessutom en hel rad bidragssystem...
3. Avsaknaden av allmänna försäkringar skulle bädda för ett omfattande privat försäkringssystem för dem som arbetar och klyftan mellan 9000-kronorsmänniskan och de arbetande skulle vidgas.
- Jag kan försvara en tämligen hög basinkomst, men inte riktigt på den nivån. Bland annat för att utrymmet för allmänna försäkringar, eller motsvarande komplementsystem, då minimeras. Rent generellt är jag dock inte emot privata försäkringar, som komplement.
4. Men, framför allt, vi har ingen aning om hur utvecklingen skulle arta sig. Idén med medborgarlön är tilltalande, men riskfylld. Går den att pröva i liten skala? Jag tror inte det, och därmed är den omöjlig som politisk linje. Dess utveckling kommer att vara en ren spekulation, oavsett hur mycket utredningar som föregår den.
- Visst. Det går inte att förutsäga vad som kommer att hända i detalj. Därför är det nödvändigt med försök av olika slag. Ex min variant med olika nivåer och olika skattesatser, försök på Gotland, försök med att låta alla som nyregistrerar ett företag (eller går starta eget-kurs) får en låg basinkomst i 2-4 år, mm. Det behövs också fler akademiker som är kritiska till dagens system och som vågar skriva debattartiklar om det.
Ja, Mats, det låter ju riktigt tilltalande. Och går det att prova sig fram i liten skala så är det en linje som bör övervägas, tycker jag.
För jag håller verkligen med om att nuvarande system behöver starkt reformeras.
Visst, nuvarande system behöver reformeras. Kul att vi kan enas där iaf. Angående det där om att basinkomst "går emot idén om solidaritet med dem som har nedsatt försörjningsförmåga.". Hmmm. Om du menar handikappade så har jag inte sett något förslag som går ut på att de skall få mindre än idag. De får alltså vid behov riktade stöd, utöver basinkomsten. Om du menar de som ser sig tvingade att sälja sex, de som är hemlösa eller de som är papperslösa - ja, dylika grupper får det ju onekligen bättre med basinkomst. Om du menar medel- och högavlönade som tillfälligt är arbetslösa, sjuka eller är hemma med barn. Ja, då är det rätt att de i vissa utformningar får mindre ersättning än idag. Men å andra sidan så är de ju vinnare på så sätt att det blir lättare för dem att flexa mellan jobb, studier, familjeliv etc, och de kommer i större utsträckning att kunna överleva på deltid, slippa lite byråkrati mm. Bo Rothstein har också visat varför generella bidrag är gynnsamma för fattiga och varför selektiva bidrag är något som är dåligt för fattiga.
Mats: Jag tänkte inte på någon speciell grupp, utan tänkte mer på jämförelsen med ett "äkta" försäkringssystem, där den som drabbas av olycka får ut mer än andra.
Jag tänker dessutom att det är viktigt att hävda den moraliska ståndpunkten att arbetsförmåga, goda förbindelser och tur inte skall vara avgörande för ens försörjning. Med baslön döljs denna moraliska princip i själva systemet och ställer inga krav på den enskilda människan att anamma principen. Jag vill alltså snarare som ledstjärna ha moralprincipen: Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov.
Den allmänna baslönen tycks mig också vara ett oerhört slöseri då den också går till höginkomsttagare som mig själv t.ex. Men å andra sidan kanske man kan se denna lön som en viss lättnad i den höga skattesatsen som kan användas för att försäkra sig mot sjukdom o dyl.
Visst. Jag kan hålla med om att många varianter av basinkomst innebär att socialförsäkringarna minskas, till förmån för basinkomsten. Med andra ord så får höginkomsttagarna inte ut maxbeloppen på föräldraförsäkringen och sjukförsäkringen (och ev. inte heller maxbeloppet på a-kassan). Detta helt enkelt eftersom det ingår i finansieringen av många av basinkomstmodellerna. Det kan säkert kännas som en nackdel om man är höginkomsttagare och planerar att vara sjuk, föräldraledig, arbetslös e.dy. Men å andra sidan är ju merparten (90%?) av dessa sk försäkringar faktiskt bidrag. Och då kan man ställa sig frågan varför den som var höginkomsttagare innan sjukdomen/barnaalstringen ha rätt till ett högre BIDRAG än den som var låginkomsttagare innan? Är det inte rimligare att bidragsdelen är ungefär lika stor i försäkringen, oavsett om man tidigare var låg- eller höginkomsttagare?
Om man är emot basinkomst, för att det upplevs som slöseri att höginkomsttagare får bidrag, så kanske man gillar negativ skatt bättre. Bland annat Fernström på Stockholms Fria gillar ju den idén. Dock blir effekten av basinkomst och negativ skatt densamma när det gäller disponibel inkomst, marginaleffekter o.dy. (Och personligen föredrar jag basinkomst, eftersom det blir enklare för individen/småföretagaren att planera). Men om vi inför basinkomst så bör vi nog försöka lära oss att tänka på två sätt samtidigt när det gäller skatten. Dels preliminär skatt, på 50-70 procent, och dels slutlig skatt, som i de flesta fall blir lägre än idag. Detta pga basinkomsten reducerar den preliminära skatten en hel del. (antar att det är så du menar också).
Principen "av var och en efter förmåga, till var och en efter hans behov", har en del praktiska och moraliska svagheter. För det första: Alla har inte möjlighet att "bidra", helt enkelt eftersom det bara är lönearbete som räknas som riktig sysselsättning. Och detta finns inte så det räcker till alla. Det har ju hela tiden varit en av huvudanledningarna för varför Mp-folk intresserat sig för dessa tankar. För det andra: det tycks underförstått att högavlönade har mer behov än låginkomsttagare när de blir föräldralediga, arbetslösa och sjuka (de har ju dyra bilar, villor, husvagnar, båtar, fritidshus etc att betala). Å andra sidan har de hemlösa och utförsäkrade inga behov, eftersom de är vana att klara sig ändå. Men om man utsträcker eller förminskar "behov" så långt så blir ju begreppet tämligen meningslöst. För det tredje: Jag har överhuvudtaget svårt att se hur denna moraliska princip skall kunna guida oss när vi tar ställning till frågor som har med löner, bidrag och sysselsättning att göra. Det enda sätt som den kan komma till användning tycks vara som just moralisk princip. Om vi går till skogen för att testa att leva utanför civilisationen en månad, ja då måste alla hjälpa till, och den som är sjuk eller som inte hinner samla tillräckligt med nötter själv, han eller hon bör få hjälp av de andra.
Apropå plikt vs rätt till arbete, som Charlotte tog upp. Jag ser det som omöjligt i dagens system med en rätt till arbete, på samma sätt som man kan ha en rätt till en inkomst. Dock kan kanske problemet delvis avhjälpas om någon form av medborgararbete införs vid sidan om lönearbetet. Problemet med detta är dock risken att det i allmänhetens ögon inte kommer att ses som "riktigt arbete".
Hej Thomas! Jag ser att du influerats av min insändare i Aftonbladet 19 jan 2006. Jag tänker på summan du nämner 9000 rent i månaden. Enligt Jan_Otto Andersson (professor i Åbo och ansedd som den mest kunnige inom medborgarlönens historia) så har det inte funnits liknande förslag som mitt med en så hög summa.Mitt förslag kan du läsa mera om om du söker på Facebook medborgarlön. Jag är övertygad om att ett motkrav om samhällstjänst är absolut nödvändigt. Ni som är intresserade titta in på facebook och ge kommentarer.