Yunus och arbetslinjen

När man läser Yunus (se föregående inlägg) är det lätt att tänka att den nuvarande regeringens arbetslinje är helt i enlighet med Yunus filosofi. Han menar nämligen att bidragssystem passiviserar och förnedrar människor; skapar "utanförskap". Att ge människan möjlighet att försörja sig själv är hans ideal och det känns ju igen i arbetslinjen.

Jag håller delvis med Yunus, och tycker att bidragsberoendet har blivit en barlast för stora delar av den rika världens befolkning, men är ytterst tveksam till alliansens sätt att angripa problemet. Varför?

Problemet med bidragsberoende bör inte lösas genom att börja med att minska bidragen med förhoppningen att det automatiskt kommer att leda till mindre utanförskap. Möjligen kommer denna politik efter en längre tid att faktiskt medföra positiva konsekvenser, men det kan man tyvärr inte vara säker på. Vad man däremot kan vara säker på är att denna politik medför omedelbara ökade realinkomster för hög- och medelinkomsttagare och omedelbart lidande hos många "svaga" grupper. Det är ett stålbad som säkert drabbar de fattigaste just nu för en osäker framtida upprättelse.

Jag är dessutom rädd att alliansen bakom den vackra retoriken om den arbetsammes väl har som främsta syfte att minska kostnaderna för över- och medelklassen, möjligen med förhoppningen att välståndet hos dessa skall spilla över på de fattiga per automatik. Yunus främsta syfte är istället att hjälpa de fattiga.

Yunus varnar också för en biståndspolitik som inte riktar in sig på de allra fattigaste. Det har visat sig att nästan alltid är det de som står näst längst ner som snor åt sig hela potten, medan de fattigaste står utan. På samma sätt är det nog hos oss, såväl med nuvarande bidragssystem som med avvecklingen av det. Så länge man litar på vinstmaximerande företagares välvilja blir det aldrig annat än smulor till de sämst ställda.

Vad gäller utnyttjandet av a-kassa och förtidspension så är det ju i hög grad så att de faktiskt utnyttjas i vinstmaximeringssyfte. Deltids a-kassa gör det möjligt att anställa fler på deltidtjänster, tjänster som annars inte skulle få några sökanden. Inom årstidsberoende branscher kan man låta "det allmänna" betala a-kassa under lågsäsong. Förtidspension gör det möjligt att byta ut utsliten arbetskraft utan att företaget, som ofta är ansvariga för den nedsatta arbetsförmågan, behöver ta ansvar för dem.

Hur den nya politiken kommer att utnyttjas vet vi inte än, men så länge man passivt litar till marknadens självreglerande krafter är det nog stor risk att det inte kommer att bli de sämst ställda som får nytta av den nya politiken, ens på längre sikt.

Istället skulle man vilja se en politik som i Yunus anda började med att aktivt åstadkomma arbetstillfällen och som biprodukt eventuellt kunde ge smulor åt över- och medelklass. Detta kunde möjligen ske med metoder som liknar Yunus, att främja egenföretagande eller med åtgärder som kräver ett större ansvar hos större företag för förtida utslitna arbetare.

Men, ett minskat utanförskap får heller inte åstadkommas på bekostnad av ett förstört jordklot. Till skillnad mot Bangladesh bör vi inte skapa mer arbete, åtminstone inte produktivt sådant, utan snarare finna metoder att dela på de arbeten som finns eller finna andra möjligheter till meningsfulla liv för ett flertal improduktiva.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback