Hedonism anno 2006

För ett tag sedan skrev jag, efter att ha läst Michel Onfrays Den kristna hedonismen att jag snart kommer att kalla mig hedonist. I den andan tog jag mig nu an Onfrays mer renodlade framställning av sin hedonism: Kraften att leva, ett hedonistiskt manifest. Här grumlades tyvärr min tidigare nästan förbehållslösa positiva inställning till Onfrays uppfattningar, för här får hedonismen mer substans och griper starkare in i konkreta ställningstaganden.

Avslutningen på manifestet, en frihetlig politik, tilltalar mig. Där framställer hedonisten en bild av en motståndets politik i det lilla. Han tar avstånd från den vänster-politik som representeras av Marx och som Karl Popper kallar historicistisk, Onfray skriver i bokens sista stycke:

"En anarki som skulle vilja skapa och organisera samhälet enligt en på förhand uppställd modells principer skulle oundvikligen gå en katstrof till mötes."

och tidigare när han resonerar kring den önskade samhällsförändring som han vill kalla revolution:

"Revolutionen består inte heller i en radikal förändring, avskaffandet av det förflutna, rent bord. Att utplåna minnet, detta symptom på vår skymningstid, skapar hägringar, spöken och ofruktbara historiska epoker, bokbål, ikonoklastiskt raseri, nedbrännande av byggnader och annan vandalism för oss bara närmare det djuriska, och leder på intet sätt till förnuftig framsteg. Vari består alltså revolutionen? I den hegelianska logikens Aufhebung: samtidigt bevarande och överskridande, i en dialektisk process som låter oss ta stöd i det givna , det förflutna, i historien, minnet, för att få en impuls som, med bevarad respekt för denna stödjepunkt, överskrider den och skapar nya livsmöjligheter, Denna dialektik innebär inte ett radikalt brott, utan överlappning och en klar och tydlig utveckling mot avlägsna projekt, tron på den mänskiga andens framsteg."

Så långt är jag verkligen med Onfray och jag noterar också med viss tillfredsställelse att han ofta hänvisar till Deleuze/Guattari, ett författarpar som jag det senast halvåret försökt nå fram till, språkbarriärer har tyvärr hindrat mig. Kanske är en väsentlig skillnad mellan Onfrays författarskap och Deleuzianernas att den förre ofta försöker förklara vad han menar genom att räkna upp ett flertal, nästan synonyma eller likartade begrepp, medan de senare hittar på ett nytt ord för varje inbillad ny tanke och därmed håller oinvigda på behörigt avstånd.

Det jag inte håller med om hos dessa "pomo"-vänsterradikala är deras syn på makten som en välorganiserad rationell handlingskraft. Den konsumism som erövrat världen med sitt medföljande främlingsskap och psykisk misär är, som jag ser det, en olycklig spontan utveckling, inte ett resultat av medvetna handlingar från dem som tjänar på den. Onfray tycks däremot se en sammansvärjning från makthavarna:

"...; det förhärskande tänkandet hyllar härskarnas tänkande; marknaden är den rådande lagen på alla områden ...; man nedvärderar den offentliga användningen av det kritiska förnuftet till förmån för masskommunikationens irrationella logik - skickligt dramatiserat och iscensatt av finanskonsortier med monopolställning" .

Precis som genomförandet av den hedonistiska politiken, mikromotståndet, är omöjlig att leda utifrån rationella metoder så är det , enligt min uppfattning, omöjligt för makthavarna att förutsäga resultaten av deras åtgärder i det komplexa samhälle som omsätter åtgärderna. Var och en får vara kreativ och försöka finna åtgärder som har förutsättningar att sprida sig spontant och ge utveckligen den "rätta" riktningen.

Det avsnitt i manifestet där jag är mest oenig med Onfray är kapitlet om solens erotik. Här nedvärderas familjen, livslånga parförhållanden och överhuvudtaget meningen med att alstra barn:

"Varför skall man alstra barn? I vilket syfte? För att göra vad? Vilken rätt har man att ur ingenting frambringa en varelse som man till slut inte kan er bjuda annat än en kort vistelse på denna planet, innan hon återvönder till den intighet från vilket hon kommit? Barnalstring betraktas av många som en naturlig handling, en artens logik som man lyder blint, när en så tungt vägande operation, metafysiskt och reelllt, i själva verket borde lyda under ett förnuftigt rationellt, upplyst val."

Jag har inga svar på Onfrays frågor. Jag tycker att hela citatet vittnar om det som kritiseras så mycket i dessa dagar: "modernitetens fanatiska tilltro på förnuftet". Och det rimmar väl därmed illa med Onfrays allmänna tillhörighet i det postmoderna. Det finns, som jag ser det,  ingen anledning att kräva svar på sådana frågor, det finns helt enkelt en så stor del av livet som är djupare än vad vi kan rationellt resonera om, erfarenheten talar sitt tydliga språk.

Anledningen till att Onfray kan ha en sådan krass, för att inte säga omänsklig, syn på barnalstring är förstås hans egen erfarenhet. I förordet får vi ta del av delar av hans självbiografi. Där visar det sig att han sattes i ett hem för föräldralösa barn vid tio års ålder och att hans mor själv började sitt liv utan kända föräldrar, lämnad utanför kyrkporten som spädbarn. Med sådana livserfarenheter är det kanske lätt att hänge sig åt en intellektuellt frambesvuren syn på familj, sexualitet och barn. Själv har jag växt upp i en harmonisk kärleksfull familj och sedan bildat egen, med tre barn och ett nu drygt trettioårig äktenskap bakom mig. Då blir synen på dessa frågor en annan, oavsett alla intellektuella resonemang. Av denna milsvida skillnad i livserfarenhet följer förstås olika filosofiska ställningstaganden, vilket är något som Onfray verkligen inte förnekar, han säger bland annat:

"Att filosofera är att göra sin egen existens livskraftig och levbar, när inget är givet och allt återstår att bygga upp."

Boken skyller, i enlighet med Onfrays allmänna ideologi, paräktenskap och trohetskrav på kristendomen (och islam och judendom) , vilket väl ändå måste betraktas som något överdivet. Vad jag vet så gäller ungefär samma syn på dessa frågor inom buddhism och hinduism och alla andra nu levande kulturer. Onfray förnekar heller inte problemen med t.ex. otrohet då han faktiskt förordar hemlighetsmakeri kring otroheten för att undvika svartsjuka. Detta avsteg från hans "väljande etik" slätas i texten över genom att byta ut ordet hemlighet till diskretion.

Onfrays "väljande etik" är nämligen en hyllning till den ömsesidiga ärligheten mellan människor. Här är den intellektuella analysen befriande frånvarande. Han definierar istället etiken utifrån mötena mellan individer:

"Därtill kommer att etiken inte handlar om rena idéer eller eteriska begrepp, utan om vardagslivet och alla de oändligt små inkarnationerna i de mänskliga relationernas fina väv. Den helgar ett rike av nästan ingenting, av det undflyende, det obetydliga och närmast bagatellartade..."

"Den pragmatiska utilitarism som jag förespråkar bygger på en filosofisk konsekvensialism: det finns inga absoluta sanningar, inget gott eller ont, sant, skönt eller rättvist i sig, utan endast i förhållande till ett klart och tydligt projekt. Det goda är det som, i rätt perspektiv - i detta fall hedonismen - gör det möjligt att gå vidare i projektets riktning och erhålla postitiva resultat. Idén finns redanh os Bentham: att tänka med inriktning på handling och betrakta handlingen i relation tilll dess följder."

Denna etik känner jag väl igen från Epikuros och Seneca och följer verkligen det som jag ser som det viktiga innehållet i Epikuros idéer. Kallas detta hedonism, då bekänner jag mig till det.

Denna grumling av det tidigare så uppfriskande Onfayska filosofiska författarskapet kommer inte att hindra mig att nyfiket kasta mig över nästa bok i den mothistoriska serien, den tredje. Den har emellertid inte kommit ut på svenska ännu.


Andra bloggar om: , ,

Ett mystiskt paket

Någon har lämnat en oläst bok vid min ytterdörr. Min 88-åriga granne hade tagit emot boken från någon besökare som hon emellertid inte kunde beskriva. Hon visste heller inte om han kom med bil eller motorcykel. Eller sa hon "han"? Annica, som var den som pratade med grannen, är inte säker. Han (eller hon) hade också sagt:
- De bor kanske fortfarande på landet.
Detta är en ledtråd. Vi säger själva aldrig landet, utan stugan eller Sinnesro. Landet är för mig nämligen förknippat med jordbruk och kossor, men vi ser egentligen inga kor i närheten av stugan. Visserligen finns där några får, men ägaren är inte bonde, snarare någon slags hobbyfåravlare, nej inte landet. Detta ordval tyder alltså på någon inte alltför nära i bekantskapskretsen. Heiti? Jag skriver ett mail och frågar honom, men får ett nekande svar med en stilla undran vad det var för bok, vad det nu har med saken att göra :-)
   Boken verkar oläst. Vad betyder det? Det vittnar ju om att personen är angelägen, kanske för att denna bok kunde uppfostra mig, eller glädja mig, vilket är syftet?
   Men, det där med "landet" var förresten kanske en efterhandskonstruktion av grannen, man hör ju vad man vill höra och om personen sa "stugan" associerar kanske min granne genast till "landet" och tror förstås att det var det ordet hon hörde. Den lilla ledtråden brast alltså.
   Motorcykel eller bil, vad fick hon det ifrån. Att överhuvud taget komma och tänka på motorcykel, som ändå är lite ovanligt på vår gata, tyder nog på att det faktiskt var en motorcykel. Vem har det som kunde tänkas förära mig en bok? Putte? Martin? Nja....
   Varför kunde min granne inte ge ens en summarisk beskrivning, det är inget fel på hennes syn? Mörk, ljus, ung, gammal? Kanske var det ändå en kvinna och därmed lite känsligt i 88-åringens ögon att "skvallra" för min fru om att jag fick dambesök, ... som lämnade presenter! Var det därför det kändes bättre att avstå från varje beskrivning? Hmm, Karin.., Kerstin...?
   Hur bar han sig åt,  Sherlock Holmes?

Jag får väl ta och läsa boken, den verkar verkligen intressant, så dyker väl givaren upp för att få reda på vad jag tyckte om den:

Roland Poierer Martinsson, Sånt är livet, om vetenskapens sökande efter livets början.

Men först måste jag läsa ut Michel Onfrays: Kraften att leva.