Trygghetsnarkomani
Dessa skrynkliga spröda svampar rensades och förvälldes av min mamma i kokande vatten i högst två minuter. Därefter hälldes vattnet bort och svampen tillagades som annan svamp, genom att först låta den koka in i sitt eget spad och sedan smörstekas i het gjutjärnspanna. Sedan åts svampen som den var på macka, eller gjordes till sås eller stuvning med lite mjöl och vispgrädde.
En delikatess!
Denna familjetradition var en del i den tidens livskvalitet och den varade kanske fram till sjuttiotalet nå'n gång. Sedan kom expertisen, forskarna, kemisterna, folkhemmets präktiga och välmenande hälsorådgivare och sa:
- Stenmurklor är livsfarliga även efter förvällning eller torkning, de innehåller ett gift som framkallar cancer och de kan bara ätas efter att ha förvällts i två gånger fem minuter!
Min mamma var lydig förstås, lyssnade på expertisen och kokade bort både gift och smakämnen. Kvar blev en ganska smaklös stenmurkelmassa och vår fina familjetradition fick hjälpligt upprätthållas med, år för år, allt klenare minnen av hur det en gång smakade. Numera är våra ansvarsfyllda livsmedelsexperter än mer förmanande och rekommenderar att man inte äter murklorna alls, inte ens efter två gånger fem minuters förvällning.
Denna minnesbild kommer för mig när jag läser David Eberhards bok om trygghetsnarkomanernas Sverige. Han tar där upp åtskilliga exempel på hur staten drabbats av paniksyndrom då den varnar för allsköns faror oavsett hur liten chans de har att inträffa.
Jag tycker stenmurklan passar in i mönstret. När jag nu läser om dess giftighet låter det verkligen avskräckande och jag vore självklart oerhört oansvarig om jag bjöd min familj eller mina vänner på detta gift. Men samtidigt så vet jag att jag själv, mina föräldrar och syskon, mina kusiner och deras familjer har ätit "snabbt förvälld" stenmurkla regelbundet under många år och ingen har uppvisat några skador.
Hur stor är egentligen sannolikheten att drabbas? Hur skall man avväga risken för förgiftning mot fördelen av livskvalitet? Det är omöjligt att svara på denna fråga i varje enskilt fall, men jag tycker Eberhard ofta har rätt då han hävdar att paniksyndromet har drabbat vårt samhälle och trygghetsnarkomanin faktiskt blivit ett angrepp på livskvaliteten.
I stort är boken emellertid inte någon höjdare. Eberhard tenderar att relatera alla missförhållanden och problem i det svenska samhället till sitt paniksyndrom och glömmer att vi faktiskt har råd till en större trygghet, vi vill inte att våra barn skall förolyckas, vi behöver inte arbeta så mycket som förr. Det är också oftast klokt att vara rädd för kemikalier och tekniska chansningar, speciellt när de egentligen inte behövs för vårt välbefinnande.
Men visst längtar man ibland efter äkta murkelsås!
Hej!
Noterade att du i alla fall använde säkerhetsbältet.
Skall läsa din blogg inför nästa resa så har vi ännu mer att prata om.
Tack för en trevlig helg.
Hälsningar
Thomas W
Ja, säkerhetsbältet känns självklart. Däremot slarvar jag gärna med cykelhjälmen. Tack själv, såväl för sällskap som kommentar.