Blåögd ledarskribent i dubbel bemärkelse
"Marknadstänkande kan vara nog så klimatsmart som påtvingade utsläppsmål och riktade skatter."
Tror han verkligen på detta? Anledningen till att GM liksom alla deras konkurrenter nu satsar på nya bränslen är väl ändå en kombination av regleringar och marknadskrafter.
I Sverige har vi genom politiska åtgärder för länge sedan sett till att bensinpriset är flerfaldigt högre än dess produktionspris, i andra europeiska länder har man så småningom kommit ikapp oss, i USA har så sakteliga miljömedvetenheten också börjat vakna. Varje bilföretag med självbevarelsedrift inser att ytterligare bensinskatter är att vänta, att de fossila bränslena kommer att drabbas av ständigt ökade miljöavgifter. Och det är ju detta som driver på forskningen, en kombination av politiska åtgärder och marknadens anpassning.
Katalysatorn är ett utmärkt exempel (se en sådan i genomskärning på bilden).
Det är ju inte alls länge sedan som bilarna, förutom koldioxid, också släppte ut åtskilliga giftiga gaser som kolväten, kolmonoxid och kväveoxider. Ingen affärsmässig drivkraft, inget marknadstänkande eller industriledare med dåligt samvete visade några tendenser att lösa detta förgiftningsproblem. Men på 60-70-talet skärpte de Kaliforniska myndigheterna avgasreningskraven så hårt (och "orimligt"?) att man tvingades att hitta på något. Lösningen blev lika enkel som genial, den katalytiska reningsprocessen. Den finns nu finns i alla personbilar, är såväl billig som oerhört effektiv. Vad drev fram denna innovation? Svaret är: Myndighetsregler i kombination med marknadskrafter.
Jag är överens med Söderström att ett samhälle inte kan drivas med enbart myndighetsutövning och regleringar, men lika illa är det med ett samhälle som drivs av enbart marknadstänkande. Regleringar som "påtvingade utsläppsmål och riktade skatter" är nödvändiga. En utmärkt analys av detta förhållande görs av Karl Polanyi i boken "Den stora omdaningen". Boken skrevs redan 1944, men är uppenbarligen fortfarande aktuell, då ledarskribenter ännu inbillar sig att en oreglerad marknad är ett realistiskt alternativ. Polanyi studerar i sin bok hur den ohejdade marknaden i industrialismens barndom misslyckades totalt och hur därför regleringarnas marknadsekonomi blev förhärskande och framgångsrik.
Ett mer aktuellt område, där de fria marknadskrafterna visar sitt rätta jag, är i dagens Kina. Visserligen är Kina officiellt ett "socialistiskt" samhälle, men bortom den officiella retoriken har marknadskrafterna släppts lös, ohejdade med förskräckliga resultat: människoförnedring i industriell revolution, offrade människoliv i dåliga arbetsmiljöer och miljömässiga felsteg i en accelererande kolkraftsexpansion. I avsaknad av fackföreningar och andra demokratiska institutioner blir marknadskrafterna livsfarliga, precis på samma sätt som de var i Europa i industrialismens barndom på 17- och 18-hundratalen.
Våra mänskliga svagheter, vår fåfänga och prestige, makthunger och inskränkthet är livsfarlig i kombination med dagens tekniska möjligheter. Den tekniska utvecklingen, globaliseringen och maktkoncentrationen utökar ju hela tiden människans möjligheter att göra fatala misstag som blir allt svårare att rätta till. Dessa förhållanden kräver att vi har demokratiska institutioner, där många människor får komma till tals, där många diskuterar för att öppna de inskränkta perspektiven. Demokratiska institutioner ger förutsättningar för en vidsyn, eftertanke och blick bortom närmaste kvartalsrapport.
Inom de gränser som vi i demokratisk ordning bestämmer så kan sedan marknadskrafterna få spela fritt för att utnyttja den kreativitet och arbetsglädje som konkurrens och utmaningar ger. Men, ju större skada människan med sina tekniska hjälpmedel kan göra, desto viktigare blir regleringarna.
Uppdatering 18/7. Detta inlägg publicerades i BT den 22/1 med ett svar från Johan Söderström.
Andra bloggar om: marknadskrafter, Borås Tidning
Väl talat, Thomas! Men jag misstänker att din blogg alltjämt har en smalare läsekrets än Borås Tidning, varför jag gärna skulle vilja se din text även till BT:s debattsida.
För övrigt undrar jag om det här med statligt stöd till industriforskning är något riktigt klockrent exempel på att låta marknadskrafterna ha sin gång.
Det glädjer mig att du uppskattade inlägget, Olle. Jag har faktiskt redan skickat in det till BTs debattsida, så förhoppningsvis möter det en större läsekrets nästa vecka.
Hej Thomas!
Jag reagerade också på kommentaren, dock inte helt på samma sätt.
Först en kommentar till det du skriver:
Jag tror vi kan enas om att det inte finns något sådant som en fri marknad. Marknad är frihet från tvång och vad som är tvång är alltid subjektivt. Staten är den institution som garanterar frihet från tvång med just tvång. Våld är synonymt med tvång. Om ökning av CO2-halten i atmosfären är våld är subjektivt och kan bara avgöras av folkmajoriteten.
Att säga att den fria marknaden måste regleras är en missuppfattning, då det inte finns någon fri marknad.
Det du kallar regleringar vill jag kalla ramar.
I fallet med GM går det dock inte att säga att staten sätter upp ramar för marknaden. Här är det ett riktat stöd till ett enda företag. Det kallas normalt planekonomi, inte marknadstänk som Johan Söderström tror.
Kan som ytterligare förklaring klistra in en mailkommunikation jag hade med Johan Söderström (läs nedifrån och upp):
----------
Av din artikel att döma har du inte koll på vad som är marknads- och planekonomi. När George W. Bush satsar tonvis med skattepengar på etanolproduktion är det planekonomi. Samma sak när svenska regeringen gör det i Trollhättan. Marknadslösningen på CO2-problemet är den som Johan Norberg skriver om. Staten talar om att ökning av CO2 i atmosfären är ett brott, precis som bankrån. Marknaden får då hitta lösningar på detta problem utan att någon politiker talar om hur det skall gå till. Ett tänkbart scenario är att företag som absolut inte kan komma från CO2-utsläpp får betala företag som binder samma mängd CO2 från jordskorpan.
Johan
--------------------------------------------------------------------------------
From: Johan Söderström [mailto:[email protected]]
Sent: den 17 januari 2008 09:44
To: Johan Nilsson
Subject: Re: När planekonomi blev marknadstänkande
Tack för artikeltipset. Jag håller med Johan Norberg i mycket men delar ändå inte riktigt hans optimism. Allt blir inte bättre. Däremot förstår jag inte riktigt din kommentar. Oavsett hur man vrider och vänder på det så inte styrdes den sovjetiska planekonomin av marknadstänkande, möjligtvis den lilla maffiaekonomin som omfattade de högre upp i nomenklaturan.
Hälsningar! Johan
17 jan 2008 kl. 09.20 skrev Johan Nilsson:
?Marknadstänkande kan vara nog så klimatsmart som påtvingade utsläppsmål och riktade skatter.? (http://www.bt.se/ledare/klimatsmart-regering-framjar-forskning(432452).gm)
I Sovjet fanns femårsplaner och ingen beskattning. Marknadstänkande, alltså.
http://www.expressen.se/kultur/1.942656/vi-fixar-det
Johan Nilsson, Borås
Johan Söderström
Ledarskribent
Borås Tidning
tel.033-7000 724
[email protected]
Hej Johan,
Du tyggs bygga din argumentation på några definitioner av ord: "Fri marknad", tvång", "våld","planekonomi". Vidare verka din världsbild uppbyggd kring ett logiskt system av dessa definierade ord. Jag tror inte att detta är ett fruktbart sätt att förstå vår komplexa värld, än mindre är det en bra utgångspunkt för debatt.
Jag tycker nämligen att man mycket väl kan diskutera kring begreppet fri marknad, de flesta har en gemensam uppfattning om vad man menar med begreppet även om det inte låter sig definieras exakt.
Den intressanta frågan är hur mycket den fria marknaden skall regleras, eller, om du vill, vilka ramar som den skall få verka inom. En diskussion om detta är inte behjälplig av ett trubbigt förenklat system av definitioner. Min uppfattning är att regleringarna eller ramarna blir allt viktigare på grund av den tekniska utvecklingen i kombination med maktkoncentrationen inom det, tyvärr, odemokratiska näringslivet.
Det var en oväntad reaktion. Du har helt rätt i att jag lägger stor vikt vid ords betydelse. Förmåga att kunna förstå andra människors tal och texter hänger helt på att man delar definitionen av ord. Vet inte om du studerat matematik eller fysik.
Du har också helt rätt i att min världsbild är uppbyggd kring ett logiskt system av väl definierade ord. Det är så all kunskap och vetenskap är uppbyggd.
Att det inte skulle vara "ett fruktbart sätt att förstå vår komplexa värld" är rätt häpnadsväckande. Det skulle alltså leda till bättre kommunikation och kunskapsspridning om var och en har sin alldeles egen definition av ord och att dessa aldrig inordnades i ett system.
Johan Söderström är en person som inte är särskilt
strukturerad och har en vag uppfattning om verkligheten. När staten delar ut pengar till GM kallar han det marknadstänk. Beskattning av CO2-utsläpp är motsatsen. Förvirrade människor kommer tala om "den fria marknaden" och "behovet av att den regleras". Du får välja vilken grupp du vill tillhöra.
De strukturerade är i minoritet. De har dock ett hemligt vapen. Verkligheten är deras vän.
Johan:
"Det skulle alltså leda till bättre kommunikation och kunskapsspridning om var och en har sin alldeles egen definition av ord och att dessa aldrig inordnades i ett system."
Nej, det är inte alls så jag menar. Vi har från barnsben ett gemensamt språk som visserligen hela tiden förändras i förhållande till den omgivning vi lever i, men ändå måste vara en utgångspunkt för varje diskussion. Att våra "definitioner" inte är exakt lika behöver inte vara något hinder för vår kommunikation om vi anstränger oss att förstå andemeningen och inte hänger upp oss på ord. Exakta definitioner blir i samhällsfrågor med nödvändighet trubbiga, då de försöker beskriva ett komplext fenomen i det begränsade språkliga rummet.
Vad gäller fysik är det likadant. Det som fysiker kallar partiklar, t.ex., är ju inte alls några partiklar i daglig mening, men vårt språk har inte ord för dessa märkliga fenomen. I speciella begränsade sammanhang, bland fysiker,
fungerar det att kalla dessa fenomen för partiklar, i andra inte.
Matematiken, däremot, är en vetenskap helt uppbyggd på mänskliga begrepp och regler. Där är det därför självklart att ett exakt språkbruk används. Men när matematiken skall tillämpas inom naturvetenskapen förlorar man genast exaktheten, då naturen inte låter sig beskrivas fullständigt i ord.
Ett par citat:
Georg Henrik von Wright om sin företrädare:
"Med ett metafysiskt språkbruk avser Wittgenstein den tomgång hos ett språk som uppstår då orden blir frikopplade från språkspelens faktiska användning för språklig kommunikation och i stället används för att bygga vad Wittgenstein kallar luftslott i filosofens från språkets vardag isolerade hjärna"
Karl Popper om filosofi:
"Jag ser inte filosofi som en studie av hur man uttrycker saker mer precist eller exakt. Precision och exakthet är inte intellektuella värden i sig själva och vi bör aldrig försöka bli mer precisa eller exakta än vad som är nödvändigt för det problem som är aktuellt "
Jag väljer således inte någon av dina definierade grupper "de förvirrade" eller "de strukturerade" utan påstår att den gruppindelningen är en klumpig språklig konstruktion.
Du är utmanad!
http://jimpan.wordpress.com/2008/01/25/sju-sanningar-om-mig/
Thomas, du skriver:
"Att våra "definitioner" inte är exakt lika behöver inte vara något hinder för vår kommunikation om vi anstränger oss att förstå andemeningen och inte hänger upp oss på ord."
Vänta lite nu. Du är fortfarande inne på att jag märker ord och har för höga krav på exakthet. Här har vi en ledarskribent som kallar det för marknadstänk när staten delar ut pengar till GM och motsatsen när staten sätter upp utsläppsmål och gör riktade beskattningar. Han vet uppenbarligen inte skillnaden mellan marknads- och planekonomi, två motsatsord. Det går inte att med den mest välvilliga tolkning komma fram till någon annan slutsats. Det är inte språket det är fel på, det är den underliggande förståelsen. För den som läst hans krönikor tidigare så kommer det inte som en överraskning. Han har inte koll.
Observera att Johan Norberg i sin artikel kallar George W. Bushs etanolsubventioner för planekonomi och CO2-beskattning för marknadsekonomi. Vi är åtminstone två.
Låt mig återvända till "den fria marknaden" och "behovet att reglera den". När man uttrycker sig i de ordalagen skymtar en metafor. Marknaden är vildhästen i det fria som måste fångas in, tämjas och tyglas. Först då kan dess goda krafter komma oss till gagn. Låt oss nu utsätta denna metafor för lite Poppersk kritisk rationalism för att se hur långt den räcker.
Astra-Zeneca är en av vildhästarna. Det är bara det att företaget hade inte funnits om inte staten hade bevakat intellektuell äganderätt. Staten har skapat hela läkemedelsmarknaden. Staten upprätthåller även äganderätt till mark och kapital. Volvo hade aldrig kunnat existera om Torslandaverken var en allmänning. Utan stat ingen marknad. Det finns ingen vildhäst att tygla. Den föds som tamdjur och kan bara överleva som tamdjur. Metaforen är falsifierad.
En vag, bristfällig eller rentav felaktig modell av verkligheten får konsekvenser för hur man uppfattar ett problem och vilka lösningar man ser. Johan Söderström kan illustrera detta.
Birger Schlaug har i följande artikel uppenbarligen inte en modell av att "staten skapar marknaden":
http://schlaug.blogspot.com/2007/07/nr-kapitalismen-inte-rcker-till.html
"Marknaden klarar inte av att enväldigt sköta läkemedelstillverkning eftersom bolagens mål är vinst - inte folkhälsa"
(lägg märke till formuleringen "enväldigt" och minns fria vildhästen)
Min reaktion: Det är statens uppgift att skapa
incitament på marknaden så att läkemedelsföretag kan göra vinst på antibiotika. Detta är f.ö. vad som håller på att ske. Patentperioden på antibiotika förlängs och kraven på kontroller minskas.
Så, Thomas, för att göra en lång historia kort, det är nog den underliggande modellen av marknad och stat som jag och du inte är överens om. Det vore intressant att höra om du tycker att vildhästmetaforen stämde eller om du har någon annan, bättre.
Man kunde använda vildhästmetaforen på ett något annorlunda sätt än du gör. Du påpekar ju mycket riktigt att vi (läs staten) ger vildhästen mat och upplåter ett reservat för den. Men inom dessa ramar är den kanske mer vild än tam, om uttrycket tillåts, och det är mycket möjligt att vi tvingas att ytterligare begränsa dess framfart för att den inte skall förstöra för andra djur och för sin egen framtid.
Jag tycker inte att en metafor överhuvud taget låter sig angripas av Poppersk kritisk rationalism. Vetenskapliga teorier och hypoteser kan falsifieras, men metaforer? Du har nog inte förstått Popper på samma sätt som jag.
Planekonomi associerar jag med det forna Sovjetunionen, marknadsekonomi med USA. Att Johan Norberg skall ha kallat Bushs etanolsubventioner för planekonomi får väl stå för honom (och dig) och kan kanske vara praktiskt i det sammanhang han resonerar i. Själv har jag inte Johan Norberg som auktoritet i definitioner av ord, jag har faktiskt aldrig läst något av honom, trots att du tycks anse det självklart att man läst hans artikel, vilken du för övrigt missat att referera till.
En metafor kan försöka beskriva verkligheten, precis som en vetenskaplig teori, bara på ett mindre formellt sätt. En sådan metafor borde gå att falsifiera.
Jag ville avliva myten om "den fria marknaden" som lever sitt eget liv och visa att staten har lika mycket skäl att skapa incitament som att ta bort incitament. Du har nog inte så mycket att invända mot detta som Johan Söderberg, som uppenbarligen betraktar utsläppsmål som ingrepp i den fria marknaden. Tamhästmetaforen har jag inte så mycket att kommentera om. Jag tänker inte om stat och marknad i de banorna. Det som inte stämmer med verkligheten är att i verkligheten så är även skötaren häst.
Jag länkade faktiskt till Norbergs artikel i den mailkommunikation med Johan Söderström jag klistrade in. Här kommer den en gång till:
www.expressen.se/kultur/1.942656/vi-fixar-det
En fråga till dig: Skillnaden mellan plan- och marknadsekonomi framstår kanske i min och Norbergs värld som något otydlig. Men en skillnad är nog ramtänkandet framför detaljregleringen. Om fossilt CO2 är problemet så skall man se till att förbjuda/beskatta/sätta tak för fossila CO2-utsläpp. Det borde vara effektivare än att tvinga företag att skicka sina anställda på kurs i eco-driving plus 5000 andra punkter. Om man gjorde på det första sättet, vilket hot skulle då en sexfilig motorväg genom Borås innebära för CO2-problemet?
När jag talar om regleringar så tänker jag såväl på ramar som andra åtgärder för att begränsa marknadskrafterna. Visst är det säkert effektivt att sätta gränser för utsläppen, men det hindrar verkligen inte att man lokalt kan vara förutseende och göra åtgärder som att låta bli att bygga ut motorvägar och istället satsa på järnväg. Det innebär att lokala demokratiska institutioner också sätter ramar.
Vad gäller den "fria marknaden" så håller jag med dig om att den inte existerar i den betydelse du lägger i uttrycket. Det var just avskaffandet av den som Polanyi visade blev ett nödvändigt steg efter de misslyckade experimenten med fri marknad omkring skiftet mellan 1800- och 1900-talet.
Jag ber om ursäkt att jag missade din länk tidigare, men nu har jag läst Norbergs artikel och har några kommentarer:
"Finns det över huvud taget någon liberal beredskap för den typen av frågor? Visst gör det, i den liberala traditionens grundsats. John Locke formulerade det som friheten att kontrollera sitt eget liv och egendom, men inte andras, John Stuart Mill talade om rätten att leva som man vill så länge man inte skadar andra och Herbert Spencer menade att ens frihet tar slut där andras börjar. "
Denna utgångspunkt är precis rätt. Ett stort problem i dagens värld är emellertid att den omedelbara återkopplingen saknas, såväl i rum som i tid. Norberg skriver t.ex. lite senare:
"Rika människor har helt enkelt råd att tänka på naturen. Om man vet att ens barn kommer att överleva och få gå i skolan även om man inte hugger ned varje träd så låter människor bli. Demokrati och yttrandefrihet gör att sådana förändrade preferenser får genomslag."
En utmärkt regleringsmekanism lokalt och i överskådlig närtid. Men tyvärr fungerar den inte särskilt bra globalt, vilket dumpning av avfall i Afrika är ett exempel på. Den fungerar heller inte i det långa tidsperspektivet, vi är fjärran från våra barnbarns barn. Demokratin och yttrandefriheten gäller på sin höjd på nationell nivå och den gäller inte framtida generationer.
Vidare skriver Norberg hur man borde göra:
"Marknadsliberaler är inte yrvakna inför miljöproblemen. Det har länge funnits en analysapparat för att förstå och möta hoten. Miljöavgifter kommer ur den traditionen. I stället för att förlita sig på snälla konsumenter eller på statens vishet, avgiftsbeläggs utsläpp så att den som gör sig skyldig till dem tvingas stå för kostnaden."
Jag tror absolut att detta är
den rätta vägen att gå. Men det är väl i högsta grad "en reglering av människors beteende". Och jag kan inte riktigt förstå föraktet för "statens vishet". För mig är staten en organisation som kontrolleras med demokratiska metoder. Vem skulle avgöra vad som skall avgiftsbeläggas och hur mycket, om inte en demokratisk institution?
Norberg identifierar( och eliminerar) också möjliga hot från teknikutvecklingen:
"Visst leder den utvecklingen till nya, industriella miljöhot, som också är destruktiva även om de inte är lika farliga för liv och hälsa. Men de senaste tre decennierna har höginkomstländerna börjat lösa de flesta av dem också."
Detta tror jag är en naivt optimistisk syn. Min uppfattning är att den tekniska utvecklingen gör det möjligt för oss att göra allt större ingrepp i den biosfär som vi är en del av och vi gör oundvikligen misstag. Ju större ingrepp, desto svårare att rätta till misstagen. Koldioxiden är ett exempel, kärnvapen och kärnkraft ett annat. Den starke måste vara varsam, för att inte förstöra.
Sedan kommer den gamla vanliga missuppfattningen av statistiken:
"Vartenda land med en per capita-inkomst över 10 000 dollar hamnar i den grönaste tredjedelen."
En sådan beräkning har med all säkerhet bortsett från det faktum att det mesta av det vi konsumerar importeras från fattigare länder. Det är Kinas kolkraft som
ligger bakom platt-TVn.
Några kommentarer:
* Polanyi: Hur kunde man experimentera med något som inte existerar? :-) OK, jag skall erkänna att jargongen med "fria marknader" är etablerad, även om det är en illusion. 1800-talets experiment med marknader vill jag kalla fantastiska. Det var första gången i världshistorien som människosläktet reste sig på bred front ur fattigdom. Hade Charles Dickens fötts ett århundrade tidigare hade det inte gått att skriva om Oliver Twist, för då fanns inga välbesuttna att jämföra med utanför kungahuset och adeln. Ytterst få hade haft tid och råd att läsa böcker. Han hade med säkerhet inte blivit författare utan arbetat i jordbruket som alla andra. Runt 1900 stred svenska socialdemokratin för frihandel och sjöng om hur de "under skatter digna ner". Varje tid har sina samhällsstrukturer, sina behov av förnyelse och sin förhärskande moral. Samhället, med stat och marknad, är ingen rationell skapelse.
* Vad Norberg menar med "statens vishet" är jag osäker på. Det kan vara planerade lösningar från centralt håll. Jag kan f.ö. uttrycka en skiljelinje till mellan plan- och marknadsekonomi. Marknadsekonomi innebär att låta medborgarna planera sina liv själva medan staten löser konflikter som uppstår då individers planer krockar med varandra. Demokrati är där ett medel för konfliktlösning. Planekonomi innebär att planeringen centraliseras (från Bryssel, Stockholm eller varför inte kommunalhuset i Borås) och att demokrati används för att fastställa planer. Medborgarna får rätta sig efter centrala planerna och bidra med resurser till dem. Det har aldrig existerat rena plan- eller marknadsekonomier, utan är en fråga om var tyngdpunkten ligger.
* Att från centralt håll försöka planera bort CO2-ökningar innebär att applicera den sovjetiska produktionsmetoden på problemet. Att planerna bestäms demokratiskt och kan debatteras öppet kan inte kompensera. Färre hjärnor kommer vara aktiverade och riskkoncentrationen större.
* Balansräkning mellan generationer: Ja, det är sant att vi fått ärva problem från tidigare generationer. Men i balansräkningen så bör även alla de problem som tidigare generationer löst ingå. På 30-talet dog 10.000 svenskar årligen i tuberkulos. Lösningen på det problemet fick vår generation ärva gratis. Om tidigare generationer lämnade någon sophög efter sig så må det vara hänt. Tänk även all den kunskap tidigare generationer lämnat efter sig i form av böcker och uppfinningar. Någon objektiv balansräkning går inte att upprätta.
* Att preferenser om miljön förändras hos människor när inkomstnivån passerar 10.000 dollar är ingen felräkning. Det är heller inget Norberg hittat på själv (http://en.wikipedia.org/wiki/Kuznets_curve). Det går att föreställa sig hur preferenserna ändras. Om inte mat på bordet är en självklarhet så är inte ren luft det första man tänker på. Sedan går det också att observera empiriskt. Miljörörelser är mycket starkare i rika länder än i fattiga och de uppstod inte förrän på 70-talet. De värsta nedsmutsarna är processindustrier, inte de tillverkningsindustrier som går att flytta utomlands. Varuproduktionen i i-länder har ökat även om mer varor importeras, så problemet kan inte ha flyttats. Däremot har jag läst om exempel där investeringar i processindustrier lagts i länder med lägre miljöavgifter. Det har inträffat när avgifterna varit en stor del av produktionskostnaden. Om ett fattigt land gränsar till ett rikt så skiljer sig preferenserna helt. En internationell CO2-skatt kommer sannerligen inte bli lätt att genomföra.
Det blev mer skrivet än jag tänkt mig. Skrivlusten kanske har lagt sig något, men jag tänkte titta till din blogg emellanåt och kommer givetvis läsa eventuell replik. Tack för ordväxlingen.