Tillväxthämmande medel efterlyses

På rekommendation från bl. a. Birger Schlaug har jag nu läst boken Björn Forsberg, Tillväxtens sista dagar. Den sätter tankarna i rörelse.

Den accelererande miljömedvetenheten i klimatpanikens fotspår ställer miljöpartiet i en något ny dager. Den så framgångsrika pragmatiska linjen som bedrivits sedan Birger Schlaugs avgång känns plötsligt förbisprungen av den nya debatten. Samarbetet med socialdemokraterna resulterade i en verkligt miljövänlig ny riktning i politiken, med skatteväxlingar och friår som tydliga exempel. Med den medvetenhet och opinion som fanns då var denna riktning förvånansvärt radikal och kan nästan betraktas som bättre än opinionen "förtjänade".

Sedan Al Gore tagit världen i famn och gjort de skrämmande vetenskapliga resultaten till var mans egendom har opinionen svängt betänkligt och den politik som representerades av MP för halvannat år sedan är knappast längre radikal. Plötsligt är fraser som "gör Borås till en fossilbränslefri stad" inte längre löjeväckande rop från en lusekofta utan del av en vision som skrivs ner i full enighet hos samtliga partier i Borås kommun. Nu kan aktiva moderater seriöst diskutera frågan om nolltaxa i kollektivtrafiken och företaget Borås Energi och Miljö skriver miljön som ett huvudmål för verksamheten framför ekonomi och kundtillfredsställelse. Inget etablerat parti företräder längre sänkta bensinskatter.

Men räcker denna nya eniga miljömedvetna opinion? Finns det någon handlingskraft? Litar vi på att de som styr också gör något för att uppfylla de stora orden från sina konferenser? Litar vi till att teknikerna skall lösa problemen genom fusionskraft, koldioxidlagring, biobränsle och solceller?

Vad gäller vardagen så tycks det tyvärr vara så. Julhandeln slår nytt rekord som vanligt, nyhetsmedierna rapporterar glatt om den positiva uppgången i bilförsäljningen, utbyggnad av vägar diskuteras som om ingenting förändrats och efterfrågan på flygresor till varmare breddgrader bara ökar.

Den bristande handlingskraften beror kanske på att det egentligen inte presenterats någon realistisk väg till att stoppa domedagsscenariot.

En skiljelinje tycker jag man ser, såväl inom som utanför miljöpartiet, nämligen mellan ett teknikoptimistiskt tankesätt och ett tillväxtkritiskt. Det optimistiska synsättet har den stora fördelen att det faktiskt leder till åtgärder och inte stör vår fåfänga, prestige och lättja, men jag är tveksam till om det räcker.

Birger Schlaug och Björn Forsberg är tillväxtkritiker. De radar upp argument på argument som visar att en hållbar utveckling av jorden är oförenlig med tillväxt; vi måste ändra livsstil, kraftigt begränsa shoppingen och resandet. De visar med en rad starka argument att åtgärder som biobränslen och vindkraft inte förslår. De visar att vår ekonomis inriktning på tillväxt äter upp alla positiva miljöåtgärder och ständigt skapar nya problem med hållbarhet.

Det finns inga rimliga rationella argument emot dessa tillväxtkritiker. Det är lättare att hitta skäl att hålla med, t.ex.

  • Den levnadsnivå som idag dominerar i västerlandet är redan för hög för att kunna spridas till hela jordens befolkning, såväl avseende energianvändning som materialåtgång. Vi kan välja mellan att med förnyat våld hålla tillbaka jämlikhetssträvanden från syd och öst, sänka vår egen materiella standard eller genom skärpt konkurrens slåss om de begränsade resurserna.
  • Tekniska lösningar kan bara angripa observerade problem och detta tycks bli mer och mer kritiskt. Katalysatorn är ju ett utmärkt exempel. När denna uppfanns för några decennier sedan trodde alla att miljöproblemet med biltrafik var löst. Allt bilarna nu släppte ut var ämnen som redan finns naturligt i atmosfären, varav koldioxid är ett. Björn Gillberg demonstrerade teknikgenombrottet genom att hålla sig instängd i garaget med motorn på utan att ta synbar skada. Bara ett par decennier senare har vi plötsligt blivit medvetna om att den naturliga halten av koldioxid i atmosfären faktiskt ändras av våra utsläpp. En upptäckt som kom för sent för att lösas med enkla tekniska brandkårsutryckningar. Ju större vårt herravälde blir över naturen, desto svårare blir det att hinna med att reparera våra misstag.
  • Det ekonomiska system som vi har vant oss vid förutsätter tillväxt. Även om en ökad miljömedvetenhet finge var och en oss att handla ekologiskt och rättvist, köra på biobränslen, källsortera och energispara så kräver det ekonomiska systemet en ständigt ökande produktion, vilket i sig är oförenligt med en hållbar utveckling. Vi älskar att shoppa, vår och hela världens samhällsekonomi bygger på ekonomisk tillväxt, som i sin tur är enklast att åstadkomma genom mera prylar. Denna drivkraft för ekonomin förenas med vår shoppinglusta till en fruktansvärd koloss som obönhörligt driver oss i utförsbacken.

Tyvärr har varken Birger Schlaug eller Björn Forsberg några förslag på hur vi skall kunna bryta med tillväxtekonomin. I sin bok kommer aldrig Forsberg fram till hur "tillväxtens sista dagar" skall kunna uppnås. Det enda han har att komma med är en vag vision om ett lokalsamhälle, men var finns vägen dit?

Det skulle behövas nya idéer i klass med Mohammad Yunus åtgärder mot fattigdomen i Bangladesh, idéer som bryter med konventionell ekonomisk teori och som hjälper oss att sätta miljömål och sociala mål framför den ensidiga fokuseringen på ekonomiskt "resultat".

Är inte detta något för miljöpartiet att fokusera på i väntan på regeringsskifte?



Andra bloggar om: , ,

Kommentarer
Postat av: Niklas

Riktigt bra skrivet! Det här borde verkligen vara startpunkt på en bra diskussion.

Själv är jag väldigt ambivalent... Det är ju enkelt att förstå att vi med nuvarande miljö belastning går det åt fanders. Att dock sträva "bakåt" tror jag är extremt svårt och bryter mot väldigt mänskliga drag. De allra flesta mäniskor strävar hårt efter att få det bättre även fast de i mångt och mycket redan har det väldigt bra. Jag har svårt att se ett samhälle där man inte har denna drivkraft. Eller är jag bara trångsynt?

2008-01-09 @ 21:11:11
Postat av: Thomas Svensson

Du är förstås inte mer trångsynt än vi andra, Niklas.
Jag tror du har rätt, men att få det bättre kan ju mycket väl innebära att andra värden än bilar och prylar dominerar. Välbefinnande istället för välfärd kanske. Men, som sagt, jag vet inte hur vi skall komma dit!

Postat av: Heiti Ernits

Mycket klokt inlägg, som vanligt skall jag väl säga...

Problematiken är en väldigt gordisk knut som man inte löser i första taget.
Jag är övertygat att det blir en av århundrandets största fråga så småningom, om inte redan nu.
Frågan är också direkt kopplad mot vår framtid, vår överlevnad.

Jag ser tre huvudinriktningar för att kunna närma sig problemet. De tre kategorierna innehåller i sig flera underkategorier (som visserligen hänger ihop)

1) Individen
2) Samhälle/Ekonomi
3) Politik

Det svåraste är att komma åt punkten 1.
Frågan: Varför konsumerar vi? Vad fyller det för funktion i vår vardag? Vad är det som konsumtionen ersätter? Osv. Kanske är svaret helt enkelt: Bara för att vi kan.

När det gäller punkten 2.
Ett sätt att blottlägga problematiken är att reformera tillväxt-begreppet.
Dvs. acceptera marknadsekomin som monetär grund, men reformera dess begrepp och teorier.

Dagens tillväxt-begrepp är väldigt trubbig, det innehåller väldigt få faktorer.
Framför allt saknas begrepp som långsiktighet, miljöförstöring, sociala aspekter, natur- och råvarotillgång (=naturkapital) osv. Det vill säga: Hållbarhet.
Ekonomim kanske skall även i framtiden sträva efter tillväxt, men en tillväxt som är ekologiskt- och socialt hållbart.

För skall man vara riktig krass så är dagens tillväxt-begrepp inte ens hållbart med dagens ekonomiska teorier (begrepp).
Vi sågar av den gren vi sitter på, och senast jag kollade så är det väldigt dumt =)
Stern-rapporten är ju en tydlig fingervisning åt det hållet.

2008-01-10 @ 14:18:15
URL: http://heiti.blogspot.com
Postat av: Heiti Ernits

Ett förtydligande: När jag säger konsumtion, så menar jag överkonsumtionen såklart... =)

2008-01-10 @ 15:14:37
URL: http://heiti.blogspot.com
Postat av: Annelie, som forskat i ämnet Schlaug

Man kanske ska komma ihåg, med anledning av Thonmas inledning att samarbetet med regeringen började under Birger Schlaugs tid, det var då uppgörelsen om grön skatteväxling gjordes och det var då inledningen på det som blev friår beslutades. Det var också då den nya miljöbalken infördes i samarbete mellan mp och s.

2008-01-12 @ 18:19:40
Postat av: THomas Svensson

Heiti:

Din uppdelning gav problemet är bra, tror jag, och man måste nog arbeta på alla tre fronterna parallellt. Jag tror emellertid att det faktiskt är den andra punkten som är svårast att komma åt. Det ekonomiska system som är så etablerat hos oss bygger enbart på ekonomiska mått. Att klara budget, att växa och att göra ekonomisk vinst genomsyrar inte bara storföretag utan varje företag såväl privat som offentligt. Det präglar numera också kommunal och statlig verksamhet och sätter hela tiden gränser för hur mycket andra hänsyn man kan ta. Gärna fair trade, gärna giftfritt, gärna fossilbränslefritt, men bara om budgeten tillåter. Detta tänkande har blivit något man betraktar som en naturlag, som det inte går att bryta mot och det finns, mig veterligen, ingen som lyckats visa på en väg ut ur den vansinnesspiral som det skapar.

Att ändra människors attityder är kanske inte så lätt att göra medvetet, men att stora förändringar kan ske ganska snabbt ser man om inte annat i modets växlingar. Människan är anpassningsbar, bara rätt incitament kommer fram.

Politiskt finns förstås massor att göra och som jag skrev i inlägget var ju förra mandatperiodens skatteväxlingar och friår exempel på sådant.

Anneli:

Jag ber om ursäkt om jag är orättvis mot Birger Schlaug i sammanhanget, det beror i så fall bara på min okunskap. Men, det påverkar väl egentligen inget i mitt vidare resonemang?

2008-01-12 @ 18:39:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback