Sommar, sommar, sommar...
Först ut bland årets sommarpratare var Fredrik Lindström. Hans program blir svårslaget, han är verkligen fantastisk på att förmedla kloka, nya budskap på ett roligt och övertygande sätt. Lyssna på nätet om ni missade programmet. Nätupplagan lär visserligen utesluta musiken av upphovsrättsliga skäl, men i detta specifika fall är det ingen nackdel - är det något vi inte är överens om, Fredrik Lindström och jag, så är det musiksmak.
En sak som slog mig i Lindströms hyllning till kreativitet och känslor var hans berättelse om vad en av världens bästa fotbollsspelare skall ha sagt: "Jag vet aldrig vad jag skall göra när jag får bollen".
Man skulle önska att man fick lov att ha den attityden lite oftare i den forskningsvärld som jag själv försörjer mig i. Hur kan man från forskningsfinansiärernas sida inbilla sig att det är möjligt att i förväg tala om vad man skall komma fram till, att man skall veta hur lång tid det skall ta, och hur man skall kunna följa en budget? Hur skall man kunna vara kreativ om man är bunden av tidrapportering och tvingas leverera rapporter vid fördefinierade milstolpar? Det mesta av det som kallas forskning idag skulle jag nog hellre beteckna som utredningar. Beteckningen forskning skulle jag förbehålla det som är kreativt och vars resultat är oförutsebart. Övriga likheter med fotboll är svåra att hitta.
Årets andra sommarpratare gjorde ett mycket sämre intryck på mig. Författarinnan Lena Andersson ägnade sitt program åt ett rätt så beskäftigt analyserande av litteratur och författarskap. Andersson tycks betrakta skönlitteratur som något som bör bedömas utifrån en hederlig, objektiv, intellektuell analys; något som jag helt motsätter mig. Jag ser istället all konst som uttryck för något extra, något utöver det som vi kan utsätta för rationellt tänkande. Och det är det subjektiva mottagandet hos de förutsättningslösa betraktarna som bestämmer dess kvalitet. Här är det en milsvid skillnad mellan forskningen och konsten (kanske inklusive fotbollen), kreativiteten är gemensam, men bedömningskriterier för vad som håller i de nya idéerna skiljer sig markant, objektiva kontra subjektiva.
Lena Anderssons musik föll mig dock mer i smaken än Lindströms, fast hennes val av framförare var vid åtminstone ett tillfälle kanske signifikant för hennes framhävande av texten i sig: Taubes ”Briggen Blue Bird av Hull” lät hon presenteras av en kör som framförde låten lika mekaniskt som ett dansband tolkar Afzelius. Thåström hade varit ett artistval mer i min smak.
Andra bloggar om: Fredrik Lindström, Lena Andersson, sommarpratare
En sak som slog mig i Lindströms hyllning till kreativitet och känslor var hans berättelse om vad en av världens bästa fotbollsspelare skall ha sagt: "Jag vet aldrig vad jag skall göra när jag får bollen".
Man skulle önska att man fick lov att ha den attityden lite oftare i den forskningsvärld som jag själv försörjer mig i. Hur kan man från forskningsfinansiärernas sida inbilla sig att det är möjligt att i förväg tala om vad man skall komma fram till, att man skall veta hur lång tid det skall ta, och hur man skall kunna följa en budget? Hur skall man kunna vara kreativ om man är bunden av tidrapportering och tvingas leverera rapporter vid fördefinierade milstolpar? Det mesta av det som kallas forskning idag skulle jag nog hellre beteckna som utredningar. Beteckningen forskning skulle jag förbehålla det som är kreativt och vars resultat är oförutsebart. Övriga likheter med fotboll är svåra att hitta.
Årets andra sommarpratare gjorde ett mycket sämre intryck på mig. Författarinnan Lena Andersson ägnade sitt program åt ett rätt så beskäftigt analyserande av litteratur och författarskap. Andersson tycks betrakta skönlitteratur som något som bör bedömas utifrån en hederlig, objektiv, intellektuell analys; något som jag helt motsätter mig. Jag ser istället all konst som uttryck för något extra, något utöver det som vi kan utsätta för rationellt tänkande. Och det är det subjektiva mottagandet hos de förutsättningslösa betraktarna som bestämmer dess kvalitet. Här är det en milsvid skillnad mellan forskningen och konsten (kanske inklusive fotbollen), kreativiteten är gemensam, men bedömningskriterier för vad som håller i de nya idéerna skiljer sig markant, objektiva kontra subjektiva.
Lena Anderssons musik föll mig dock mer i smaken än Lindströms, fast hennes val av framförare var vid åtminstone ett tillfälle kanske signifikant för hennes framhävande av texten i sig: Taubes ”Briggen Blue Bird av Hull” lät hon presenteras av en kör som framförde låten lika mekaniskt som ett dansband tolkar Afzelius. Thåström hade varit ett artistval mer i min smak.
Andra bloggar om: Fredrik Lindström, Lena Andersson, sommarpratare
Den kristna hedonismen
Michel Onfrays andra bok i serien om filosofins mothistoria har kommit ut på svenska. Den inledande boken gick igenom de första kända hedonisterna i det antika Grekland och dominerades som sig bör av en behandling av Epikuros, den filosof som förenade den materialistiska atomteorin med en hedonistisk livsbejakande moral och levnadsvisdom. Jag har tidigare i bloggosfären ställt frågan varför allt självständigt tänkande tycktes vara dött under långt över tusen år efter kristendomens erövring av tankeherraväldet. Visserligen försöker vissa idéhistoriker förneka den bilden, men jag har inte övertygats. Kontrasten mellan den antika mångfalden i tankebanor och kristendomens döda dogmer är iögonfallande.
Onfray försöker i denna nya bok ändå att leta upp några tänkare som vågat trotsa åsiktsförtrycket. Problemet är att idé-forskaren i de flesta fall måste förlita sig på kyrkans egen nidbild av tänkarna. Såväl tänkarna som deras skrifter har nämligen ofta eldats upp i Guds namn och det som återstår är endast protokollen från rättsövergreppen. Efterforskningarna tyder i alla fall på att det funnits avvikare och min bild av tankedöd är nog trots allt falsk, det är bara dokumentationen som saknas.
Så småningom lossnade det i alla fall för europeerna. Upplysningen lyste upp tillvaron och Onfray hamnar till slut, via bland andra Erasmus, i en hyllning till en av mina egna stora idoler i filosofins värld: Michel de Montaigne.
”Han gillar nämligen inte ren och hård filosofi. Han föredrar behagliga skrifter, enkla och angenäma, som kan hjälpa honom till en bättre tillvaro, lära honom att leva som man bör och dö väl.”
Denne 1500-tals-fransmans koppling till hedonismen och Epikuros var ny för mig, men jag tycker nog att Onfrays framställning håller, och jag har verkligen ingenting emot att sätta dessa två stora tänkare bredvid varandra i bokhyllan. Trots att Montaigne uppenbarligen själv var kristen hade han inte mycket till övers för upphovsmännen till den mörka medeltiden:
”…det krista ödeläggandet av dessa bibliotek var till större skada för lärdomen än barbarernas alla bränder…”
Montaignes fantastiska frigjorda tänkande tog sig, enligt hans namne, också uttryck i idéer som är så radikala att man undrar vad den nutida socialkonstruktivismen har för nytt att komma med:
”… I gengäld visar Montaigne prov på verklig storhet - liksom i fråga om tortyren, kolonialismen, trolldomen – när han utan omsvep hävdar att det inte finns någon naturgiven skillnad mellan män och kvinnor, utan endast socialt konstruerade olikheter. Han hävdar att samhället är utformat av och för männen, anpassat till dem, och att kvinnorna får betala ett högt pris för detta. Uppfostran, undervisning, seder och bruk, där har man det som alstrar kvinnoföraktet, säger han: ingenting annat. Låt oss inte leta i generna efter fiktionen om en evig kvinnlighet eller ohjälpliga brister: när kvinnorna är mediokra så beror det på vad männen gör av dem. Att tänka så på 1500-talet, inte illa…”
Nästa Onfray-bok i serien tycks lägga ytterligare ett par av mina favoriter till den Epikureiska skolan: Pierre Gassendi och Baruch Spinoza. Efter detta får man nog själv kalla sig hedonist. Det blir spännande att se om han letat upp ännu fler i denna filosofiska linje, vi skulle behöva efterföljare också i vår tid, tycker jag.
Andra bloggar om: Michel Onfray, Montaigne, filosofi, hedonism, Epikuros
Fotbollsfeber
I dessa dagar är det svårt att inte dras med i fotbollsfebern - trots att jag nu bor TV-fritt i sommarstugan. Jag såg emellertid de två första matcherna i "vår" grupp vid ett tillfälligt besök i sta'n.
Idag läser jag Borås Tidnings "sportchef" : -Ta ut reserverna mot Spanien. Herr Hansson vill inte satsa på reserverna för att de är bättre, utan för att de är sämre! Han vill vara taktisk och spara nyckelspelarna till den avgörande matchen mot Ryssland. Han tar nämligen för givet att Sverige ändå förlorar mot Spanien.
Vad är detta för ynklig inställning till tävling? Vart tog de moderna tongångarna om självförtroende vägen? Coaching? Tro på din förmåga? Uttryck som blivit sportens paradbegrepp och som man sålt till företag i form av happenings för att få upp andan i arbetslivet.
Tron på den egna förmågan har snabbt försvunnit och Hansson rekommenderar landslaget att kallt och rationellt lägga sig mot Spanien för att kanske få spela en match till. Till vilken nytta? Om man blir utslagen mot Ryssland eller i första kvartsfinalen kan väl ändå kvitta, speciellt i jämförelse med den förnedring man utsätter sig för genom att ägna sig åt utstuderad taktik istället för ärlig kamp.
I matchen Sverige-Grekland lade jag märke till en annan eftergift till osportsligheten. De två kommentatorerna beskrev med beundran i rösten hur Ljungberg med utstuderad skicklighet ordnar så att han blir fälld och får frisparkar, medan en annan svensk som föredömligt hoppade över ett motståndarben i straffområdet betraktades som hopplöst naiv.
Fusk beundras, ärlighet förlöjligas.
Och idrotten skall vara ett föredöme för ungdomen! ... och man upprörs över ungdomens bristande respekt för regler i samhället!
Nej, sätt Ljungberg på avbytarbänken, inte för att han är bra utan för att han är oärlig!
och förlåt en gammal stofil, men jag måste nog ändå framhålla ett hopplöst gammalmodigt motto:
Må bästa lag vinna!
Idag läser jag Borås Tidnings "sportchef" : -Ta ut reserverna mot Spanien. Herr Hansson vill inte satsa på reserverna för att de är bättre, utan för att de är sämre! Han vill vara taktisk och spara nyckelspelarna till den avgörande matchen mot Ryssland. Han tar nämligen för givet att Sverige ändå förlorar mot Spanien.
Vad är detta för ynklig inställning till tävling? Vart tog de moderna tongångarna om självförtroende vägen? Coaching? Tro på din förmåga? Uttryck som blivit sportens paradbegrepp och som man sålt till företag i form av happenings för att få upp andan i arbetslivet.
Tron på den egna förmågan har snabbt försvunnit och Hansson rekommenderar landslaget att kallt och rationellt lägga sig mot Spanien för att kanske få spela en match till. Till vilken nytta? Om man blir utslagen mot Ryssland eller i första kvartsfinalen kan väl ändå kvitta, speciellt i jämförelse med den förnedring man utsätter sig för genom att ägna sig åt utstuderad taktik istället för ärlig kamp.
I matchen Sverige-Grekland lade jag märke till en annan eftergift till osportsligheten. De två kommentatorerna beskrev med beundran i rösten hur Ljungberg med utstuderad skicklighet ordnar så att han blir fälld och får frisparkar, medan en annan svensk som föredömligt hoppade över ett motståndarben i straffområdet betraktades som hopplöst naiv.
Fusk beundras, ärlighet förlöjligas.
Och idrotten skall vara ett föredöme för ungdomen! ... och man upprörs över ungdomens bristande respekt för regler i samhället!
Nej, sätt Ljungberg på avbytarbänken, inte för att han är bra utan för att han är oärlig!
och förlåt en gammal stofil, men jag måste nog ändå framhålla ett hopplöst gammalmodigt motto:
Må bästa lag vinna!