Diskussionsforum

I  Miljöpartiets skrift  Perspektiv på Grön ideologi skriver Tomas Q Nilsson en uppsats om Idéhistoriska paradigm. Han tycks, framför allt, bygga sin framställning på Georg Henrik von Wrights bok: Vetenskapen och förnuftet. Jag tycker att han drar alltför stora växlar på von Wrights funderingar.

Nilsson utgår i sitt resonemang ifrån att vi står inför, eller är i, ett paradigmskifte avseende synen på världen. Han ställer den moderna, mekanistiska, reduktionistiska, atomistiska världsbilden mot en holism som sätter helheten i centrum. Han sätter sitt hopp till en empirisk holism för att lösa världens problem.

Den moderna världsbilden som Nilsson kritiserar, och vars undergång han förutspår, sammanfattas kanske bäst genom teknikoptimisten Laplace, som för knappt tvåhundra år sedan skrev (enligt Wikipedia):

 "…att ett intellekt som känner positionen och hastigheten för varje partikel i universum, samt har tillräcklig förmåga att analysera denna information, skulle kunna räkna ut både allt som har hänt i universum och allt som kommer att hända."

Detta uttalande vittnar om ett enormt steg i människans insikt om naturen. Det representerar ett brott mot den mystiska världsbild som kristendomen tidigare försvarat, men som sextonhundratalets stora upptäckter genom främst Isaac Newton gav löfte om att kunna bryta.

Väl befriad från mystikens barlast har den moderna människan sedan dess gjort oanade upptäckter. Genom att analysera, dvs. reducera företeelser till små samverkande beståndsdelar, har man löst allt fler problem och fått en allt större förståelse för de mest mystiska naturföreteelser. Allt tack vare att man haft den atomistiska synen: det är möjligt att reducera allt till mindre beståndsdelar, vars verkan och samverkan är orsaker till allt skeende. Den vetenskapliga metoden ställer upp hypoteser, ofta uppbyggda genom ett atomistiskt synsätt, och provar dem genom att fråga den enda sanningskällan, naturen. Naturens svar, experimentens lyckade eller misslyckade resultat, ökar ständigt vår kunskap.

Med hjälp av denna vetenskapliga metodik har vi gjort det möjligt för flera miljarder människor att leva på vår planet, varav en allt större andel dessutom lever gott. När tekniken används för att lösa mänskliga problem är den helt enkelt fantastiskt bra.

Jag tror därför inte alls på Nilssons paradigmskifte. Vi kommer inte, och har ingen anledning, att avstå från den vetenskapliga metoden. Vad vi däremot måste se upp med är den teknikoptimism som inbillar sig att vi nu förstår naturen och att vi alltid kommer att kunna uppfinna verktyg för att rätta till alla misstag vi begår. För även om vi ständigt ökar vår kunskap kommer vi aldrig att uppnå Laplaces dröm, att "känna positionen och hastigheten för varje partikel i universum", speciellt som vi sedan Laplace tid har upptäckt att de minsta beståndsdelarna inte ens är några partiklar, redan på elektronstadiet har vi förlorat greppet om beståndsdelarna och kan inte förutsäga deras beteende i detalj.

Men det hindrar inte att vi kan behålla den deterministiska synen att allt som händer har orsaker i den fysiska verkligheten, oavsett om det är möjligt för oss att spåra orsakskedjorna.

---

Vetenskapsfientligheten hos Nilsson förvånar också med tanke på hur användbar reduktionismen är i vår kamp mot ekologisk obalans.

Exempel 1. Klimatfrågan. Den vetenskapliga analysen av klimatproblematiken består i ett omfattande reduktionistiskt arbete för att finna orsaker till klimatförändringar. Just nu vet vi därför mycket, men långt ifrån allt, dock tillräckligt för att inse att vi måste sluta släppa lös koldioxid. Skeptikerna bryr sig inte om dessa reduktionistiska resultat, de tittar på de senaste tio årens temperaturdata och hävdar att det blir kallare. Jag skulle vilja kalla de senares metod för holistisk empiri och den förra för mekanistisk.

Exempel 2. Fiskdöden. Vetenskapliga reduktionistiska undersökningar försöker förstå delar av det ekologiska samspelet i haven för att förutsäga hur framtiden ser ut för torsken och därmed ge politikerna underlag för beslut. Yrkesfiskarna å andra sidan letar upp torskens sista samhällen och konstaterar närsynt att där är det gott om fisk. Vad är detta annat än ett emiriskt holistiskt perspektiv.

---

Jag tror alltså inte på att en grön ideologi skall bestå i att bekämpa de vetenskapliga, reduktionistiska, atomistiska metoderna. Jag är rädd att det ohjälpligt leder till ett återupprättande av mystiken som ledstjärna; redan vurmar ju häpnadsväckande många i den gröna rörelsen för allehanda yttringar av "new age".

Det finns förstås problem med användningen av den vetenskapliga metoden som måste tas på allvar om vi skall uppnå ett bättre samhälle såsom

1. övertron på reduktionismen, tron på att vi kommer att behärska allt, ja, bristen på ödmjukhet inför naturens oändliga komplexitet och
2. Förlusten av ändamålsenligheten; tillväxt mätt i pengar har blivit drivkraften medan människans väl skulle vara det.

I människans väl ingår en fungerande natur, artrikedom, behagligt klimat, tillgång till mat, mm. Människans väl måste bli ledstjärnan för all vetenskaplig verksamhet. Nyttja den senaste och mest avancerade kunskapen vi har om naturen, men se till att verksamheten är öppen för insyn, sätts under demokratisk kontroll.

Jag är övertygad om att mänskligheten, såväl på lång som på kort sikt, skulle må bäst av att avveckla tillväxtmotorn, dvs. sluta upp med att låta "marknaden" och "maximal vinst" driva forskning och utveckling. Jag tror också att det är möjligt att övertyga de allra flesta människor om denna slutsats med rationella argument, dvs. med argument som bygger på logik, erfarenheter och etablerad moral, det vill säga lita till de moderna verktygen.

Jag tvivlar däremot på att det går att finna rationella argument som övertygar folk om moraliska satser såsom "att alla levande organismer har grundläggande rättigheter". Jag har stor respekt för de människor som bekänner sig och lever efter sådan moral, men tyvärr tror jag inte att de kan bli tillräckligt många i tid.

Det avgörande hindret för att vi skall kunna bedriva en vetenskap i ekologisk riktning är nog det kapitalistiska system, vars främsta drivkraft är maximal vinst. Att hitta vägar att skapa andra, starkare, ekologiska drivkrafter är den gröna uppgiften, tror jag. Faktum är att det finns idéer. Peter Barnes bok Capitalism 3.0 är ett exempel som jag tänker återkomma till.

---

Andra bloggar om: Thomas Q Nilsson, Miljöpartiet, Grön ideologi, holism