Kris i finanserna

När finanskrisen nu rasar som mest kan man fundera över kapitalismen som system. Ända sedan dess barndom har ju konjukturcyklerna gäckat ekonomerna. Karl Marx analyserade fenomenet och gav det en tillfredsställande förklaring, men ändå har ingen helt lyckats tämja de krafter som skapar cyklerna. Nobelpristagaren Keynes trodde sig ha ett recept i form av en statlig utjämningspolitik och detta tillämpades framgångsrikt ett tag, t.ex. av svensk socialdemokrati. Men det räckte aldrig till, konjukturcyklerna har fortsatt att komma okontrollerat.

Det senaste decenniet har nyliberalerna fått alltmer inflytande och Keynes idéer har mer och mer fallit i glömska, så också hos socialdemokraterna. Marknadens frihet hyllas nu som den enda framgångsvägen vars enda erkända problem är inverkan på miljön. Detta är ju ett allvarligt problem som nu faktiskt de flesta inser, men vars lösning man försöker finna, också den, i marknadskrafter. Alla alternativ till marknadsreceptet tycks man automatiskt koppla till kommunismspöket. Detta är bekymmersamt, vi skulle behöva en realistisk debatt om andra alternativ.

Men, bortsett från det verkligt allvarliga miljöproblemet, visar väl ändå dagens finanskris att marknadsekonomin även har andra avgörande brister. Den saknar uppenbarligen en del viktiga reglerande mekanismer, den skenar.

Nu verkar det som om staterna faktiskt kan gå in och reparera vissa skador genom att skjuta till hundratals miljarder. Och vi får hoppas att det förslår. Jag funderar emellertid på hur det kommer att se ut om ytterligare något decennium, när de stora multinationella bolagen har växt ytterligare. När även de rikaste staterna i världen står maktlösa inför de summor som bolagen hanterar. När bolagsstyrelsernas ohämmade affärer lett till nya kriser på nivåer som är ohanterliga för staterna. Vem skall då rädda världsekonomin? Ett stort bolag? En stark man?

Nyliberalernas språkrör har förstås lösningen:
Mer marknadsliberalism, mindre statlig inblandning. Är inte detta ett intressant exempel på samhällsvetenskapens problem jämfört med naturvetenskapen? De extrema nyliberalerna svarar på kapitalismens kris med att hårdnackat hävda en teori som inte kan falsifieras. Norberg påstår att allt är Clintons fel, att världens mest marknadsliberala stat har varit för socialistisk. Stael von Holstein menar att den nuvarande amerikanska regeringen gör fel när man går in och reparerar skadorna, det vore bättre om de självläkande krafterna fick hållas. Ingen av dessa ståndpunkter kan någonsin kontrolleras, en utpräglad programenlig liberal marknadsekonomi har nämligen aldrig provats och kommer aldrig att provas (vilket vi nog skall vara glada för). Dessa samhällsdebattörer kommer alltid att kunna hitta än den ena och än den andra efterhandsförklaringen till att ekonomin gått snett och ingen kommer att kunna visa att de har fel.

För ordningens skull måste jag förstås påpeka att den andra dominerande samhällsideologin har precis samma problem, samhällsproblematiken är så komplex att den inte låter sig utsättas för några vetenskapliga experiment och därmed kan ingen nationalekonomisk teori utsättas för någon renodlad prövning.

Den vetenskapliga lösningen är Karl Poppers: Lägg ideologierna på hyllan och ägna politiken åt att lösa problem genom metoden: pröva dig fram i liten omfattning. En social ingenjörskonst, steg för steg, med inblandning av så stor del av samhällets medborgare som möjligt, medelst en öppen diskussion frigjord från ideologiska låsningar, partipiskor och makthunger.

En politik, alltså, väsensskild från den som representerades av partiledardebatten ikväll.



Andra bloggar om: , , ,

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback