Den kristna hedonismen

Michel Onfrays andra bok i serien om filosofins mothistoria har kommit ut på svenska. Den inledande boken gick igenom de första kända hedonisterna i det antika Grekland och dominerades som sig bör av en behandling av Epikuros, den filosof som förenade den materialistiska atomteorin med en hedonistisk livsbejakande moral och levnadsvisdom.

Jag har tidigare i bloggosfären ställt frågan varför allt självständigt tänkande tycktes vara dött under långt över tusen år efter kristendomens erövring av tankeherraväldet. Visserligen försöker vissa idéhistoriker förneka den bilden, men jag har inte övertygats. Kontrasten mellan den antika mångfalden i tankebanor och kristendomens döda dogmer är iögonfallande.

Onfray försöker i denna nya bok ändå att leta upp några tänkare som vågat trotsa åsiktsförtrycket. Problemet är att idé-forskaren i de flesta fall måste förlita sig på kyrkans egen nidbild av tänkarna. Såväl tänkarna som deras skrifter har nämligen ofta eldats upp i Guds namn och det som återstår är endast protokollen från rättsövergreppen. Efterforskningarna tyder i alla fall på att det funnits avvikare och min bild av tankedöd är nog trots allt falsk, det är bara dokumentationen som saknas.

Så småningom lossnade det i alla fall för europeerna. Upplysningen lyste upp tillvaron och Onfray hamnar till slut, via bland andra Erasmus, i en hyllning till en av mina egna stora idoler i filosofins värld: Michel de Montaigne.

Han gillar nämligen inte ren och hård filosofi. Han föredrar behagliga skrifter, enkla och angenäma, som kan hjälpa honom till en bättre tillvaro, lära honom att leva som man bör och dö väl.”

Denne 1500-tals-fransmans koppling till hedonismen och Epikuros var ny för mig, men jag tycker nog att Onfrays framställning håller, och jag har verkligen ingenting emot att sätta dessa två stora tänkare bredvid varandra i bokhyllan. Trots att Montaigne uppenbarligen själv var kristen hade han inte mycket till övers för upphovsmännen till den mörka medeltiden:

”…det krista ödeläggandet av dessa bibliotek var till större skada för lärdomen än barbarernas alla bränder…”

Montaignes fantastiska frigjorda tänkande tog sig, enligt hans namne, också uttryck i idéer som är så radikala att man undrar vad den nutida socialkonstruktivismen har för nytt att komma med:

”… I gengäld visar Montaigne prov på verklig storhet - liksom i fråga om tortyren, kolonialismen, trolldomen – när han utan omsvep hävdar att det inte finns någon naturgiven skillnad mellan män och kvinnor, utan endast socialt konstruerade olikheter. Han hävdar att samhället är utformat av och för männen, anpassat till dem, och att kvinnorna får betala ett högt pris för detta. Uppfostran, undervisning, seder och bruk, där har man det som alstrar kvinnoföraktet, säger han: ingenting annat. Låt oss inte leta i generna efter fiktionen om en evig kvinnlighet eller ohjälpliga brister: när kvinnorna är mediokra så beror det på vad männen gör av dem. Att tänka så på 1500-talet, inte illa…”

Nästa Onfray-bok i serien tycks lägga ytterligare ett par av mina favoriter till den Epikureiska skolan: Pierre Gassendi och Baruch Spinoza. Efter detta får man nog själv kalla sig hedonist. Det blir spännande att se om han letat upp ännu fler i denna filosofiska linje, vi skulle behöva efterföljare också i vår tid, tycker jag.

Andra bloggar om: , , , ,

Kolesterolmyten

"Den medicinska forskningen har gjort så enorma framsteg att det praktiskt taget inte finns några friska människor längre."

Detta uttalande av Aldous Huxley inleder kapitlet "Myt 8" i Uffe Ravnskovs nyutkomna bok: Fett och kolesterol är hälsosamt!

Jag började intressera mig för Uffe Ravnskovs undersökningar redan för flera år sedan, då jag läste om honom i en av Bodil Jönssons böcker om tid. Jönsson hade själv av en tillfälllighet fått ögonen på Ravnskovs gedigna arbete och skrev några rader om det i sin bok. Jag tittade då in på Ravnskovs hemsida och blev genast intresserad, men att läsa hans vetenskapliga artiklar blev för tungt och tidsödande. Sedan dess har jag haft ambitionen att någon gång ändå försöka sätta mig in i kolesterolmytens hemligheter och blev därför glad när nu, äntligen, hans sammanfattande bok kom ut på svenska.image26

Boken är en gedigen redovisning av ett beundransvärt arbete. Otaliga vetenskapliga undersökningar har granskats i detalj och befunnits vara bedrövligt ihåliga när det gäller att visa den hypotes som blivit till en allmän sanning: Kolesterol är en högriskfaktor för hjärtinfarkt!

Följd-satserna att fett i allmänhet och animaliskt sådant i synnerhet, orskar åderförkalkning och för tidig död visar sig vara lika ihåliga, och medicinska åtgärder som sänkning av kolesterol tycks vara helt verkningslösa avseende hjärtinfarkter, vare sig de avser ändrad diet eller medicinering.

De fåtaliga undersökningar som ändå påvisat ett samband (dock inte orsakssamband) gäller antingen människor med "familjär hyperkolesterolemi", en sällsynt ärftlig sjukdom, eller män under 47 års ålder. Notera att hjärtinfarkt är en synnerligen ovanlig åkomma för män under femtio och den förhöjda risk som man i någon undersökning detekterat kan betraktas som försumbar. För den grupp människor som har en stor dödlighet i hjärtinfarkt, för oss över femtio, har ingen undersökning kunnat påvisa något samband mellan förhöjd dödlighet och höga kolesterolvärden! För kvinnor har överhuvudtaget inga samband kunnat påvisas för någon åldersgrupp.

Ändå ordineras friska människor med förhöjda kolesterolvärden mediciner oavsett kön och ålder.

Men kan man tro på Uffe Ravnskov, en ensam stridbar läkare mot ett helt vetenskapssamhälle? Ja, absolut:
  1. Han är inte ensam, boken refererar till åtskilliga andra kritiska röster.
  2. Han redovisar på ett oerhört förtroendeingivande sätt sina undersökningar och refererar till alla de artiklar han kritiserar.
  3. Han har själv i åratal, i en öppen diskussion i åtskilliga vetenskapliga publikationer, kritiserat och debatterat , men hans kritiska synpunkter verkar inte ha bemötts seriöst av dem han kritiserar.
  4. Han visar konkret hur många av kolesterolundersökningarna är utmärkta exempel på missbruk av statistiska metoder.
Detta gör att mitt förtroende för Ravnskov nu är grundmurat. Men det rubbar därmed också mitt förtroende för det vetenskapliga systemet, vilket är besvärande. Det är skrämmande att en myt som denna kunnat överleva i årtionden, trots seriös kritik i det vetenskapliga samhället. Hur fungerar egentligen forskarsamhället inom medicinen?

Är det kanske dags att granska hela det medicinska vetenskapssamhället? Det tycks nämligen skilja sig från annan naturvetenskap på ett avgörande sätt: Finansieringen från läkemedelsindustrin är obehagligt dominerande.

Boken Fett och kolesterol är hälsosamt! bör läsas av var och en som är intresserad av hur den medicinska forskningen kan hamna på villospår. Den kan också rekommenderas till bredvidläsningslitteratur vid grundkurser i statistik i våra högskolor, bättre konkreta exempel på statistiska fallgropar får man leta efter.





 

Andra bloggar om: , , ,

Otillräknelig feminism

En bieffekt av traditionen med julklappar är att man kan få vissa överraskningar. Mina barn brukar komma med sådana, såväl avseende böcker som musik. I år fick jag positiva överaskningar i form av flera CD-skivor med bra och för mig tidigare okända artister.

Jag fick också en bok som jag knappast skulle ha skaffat på eget bevåg, nämligen Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Denna 500 sidor långa "roman" började lovande i första kapitlet, blev sedan en förskräcklig skvallerhistoria, för att sedan utmynna i urtråkiga dagboksanteckningar från maffians Neapel. Först på slutet hettar det till med en skildring av en obehaglig maktdemonstration från maffians sida, men totalintrycket är: Icke läsvärd!

Men ingen skugga över julklappsgivaren Mikael; om man inte rotar bland skräp ibland, så uppskattar man inte motsatsen.

Lundgren har tidigare lyckats med en roman som heter Pompeji och efter den framgången tycks hon ha försökt att ta sig in i det svenska kulturkotteriet. Detta är förstås inte lätt och är man lite lagd åt en bokstavstroende feminism så får förstås patriarkatet skulden. Speciellt retar sig Lundgren på några, tydligen speciellt fåfänga, män i kultureliten som Björn Ranelid, Carl-Johan Vallgren, Dan Josefsson och Tito Beltram. Deras svagheter i form av fåfänglighet som Lundgren har upptäckt i privata samtal presenteras för offentligheten. Oavsett sanningshalten lär resultatet bli att dessa herrar och deras familjer får problem i sin sociala sfär. Ännu större sociala problem kommer väl Maja Lundgren själv att få i framtiden, kan jag tänka, då ingen väl vill vara vän med någon som inte kan skilja på vad som är privat och offentligt.

Maja Lundgren har tappat allt sunt förnuft och tycks vara förblindad och förgiftad av en särskilt fanatisk feminism
.

Lundgren ondgör sig också över hur hon blivit behandlad av kollegerna på Aftonbladet. Vad hade hon räknat med när hon tog anställning som vikarie på en slasktidning? Att sexismen florerar på denna redaktion borde väl inte vara överraskande, tidningen hela affärsidé är ju spela på våra drifter och vår sensationslystenhet, en affärsidé som torde genomsyra också "kultur"-redaktionen.

Förutom skvallerdelen av boken så skildrar Lundgren också livet för en observatör i en maffiadominerad stadsdel i Neapel. Skildringen är ett enda långtråkigt ordflöde utan något verkligt intressant innehåll. Och det är kanske detta misslyckande i huvudprojektet som tvingat fram skvallerhistorierna.

Förlaget borde, tycker man, skyddat både författaren och de utpekade kändisarna, genom att inte trycka eländet. Resultatet blir nu, förutom den skada som åsamkas författaren och kollegorna, att läsaren tappar förtroende för kulturetablissemanget.

Kulturelitföraktet får bränsle.

Efter denna tillfälliga utflykt i den beklagansvärda svenska kultureliten återgår jag nu till facklitteratur och skönlitterära klassiker.
Andra bloggar om: ,

En hyllning till hedonismen

121263-16

Efter en rekommendation från Kerstin har jag nu köpt, läst och begrundat ännu ett idéhistoriskt verk, nämligen Michel Onfrays Antikens visdomar. Den passade förstås mig som hand i handske då den framhåller de idéer som företräds av Epikurus, den antike filosof som jag redan förut höll som den främste. I den kurs i idé- och lärdomshistoria som just den bokrekommenderade Kerstin och jag deltog i för några år sedan så skrev jag bland annat en hyllning till denne Epikurus.

Nu, i Onfrays bok, får jag reda på nya intressanta saker från antikens filosofihistoria. Att Epikuros fick sin atomlära från Demokritos visste jag förut, men att även andra väsentliga delar i hans filosofi förekom flitigt i Aten var nyheter. Förutom Demokritos gäller det speciellt Aristippos, men även andra hedonister och materialister som motsatte sig Platons idelism plockas fram av Onfray. Med en tilltalande blandning av historiska fakta och rimliga hypoteser visar Onfray upp en livskraftig motståndsrörelse mot Platon. En rörelse som tyvärr blivit bortglömd i den akademiska världen.

121263-17

 

Epikuros är ändå mästaren och i kapitlet som behandlar hans tänkande får man nya insikter om styrkan i denna hedonistiska filosofi. Eller vad sägs om följande lösryckta citat:

Materialism och pragmatism:

"Enligt Epikuros måste man ta hänsyn till den kropp som tänker en teoretisk sats, för att sedan förkroppsliga den i en bestämd historisk situation."


Jämlikhet i Epikuros trädgård
:

"Så välkomnar man till exempel, i motsats till bruket bland den officiella filosofins anhängare, kvinnor i Trädgården, och de betraktas som männens jämlikar"


Hjälp till självhjälp
:

"Hela hans verk utgår från denna enda stävan: att utplåna negativiteten och definiera positiviteten som förverkligandet av frid till kropp och själ. Ingenting annat....Han tycks vara den förste att uppfinna en filosofi alltigenom förstådd som läkekonst, som terapi för kropp och själ."


Materialism
:

"Som ytterligare en pik åt Platonismen tillbakavisar atomernas filosof även - utan att nämna någon vid namn!- dem som studerar naturen utifrån tomma axiom, med totalt förakt för alla observationer."


En ignostiker ?
:

"I Epikuros fall skulle man kunna tala om en lugn ateism,... - så bryr sig den lugna ateismen inte om Guds (eller gudarnas) existens, förutsatt att de för sin del inte bryr sig ett dugg om människorna."


Ser bortom begreppen
:

"..., epikurismen är på intet sätt en preskriptiv filosofi som skulle ange vad som är det Goda och det Onda och sedan utveckla en begreppsarsenal för att frälsa dem som eftersträvar det första och fördöma dem som går det andras ärenden."


Utshoppad
:

"Begäret efter dessa fåfänga och ihåliga objekt gör oss nämligen främmande för oss själva, de hämmar anden och omöjliggör frihet, självständighet och sinnesfrid."


Efter detta givande kapitel om Epikuros visar Onfray fram också några efterföljare, främst då förstås den kände epikurén Lucretius, som utvecklade filosofin till sin egen värld och den romerska kulturen.

Slutligen ger Onfray mig ytterligare vatten på min kvarn. Jag har i åratal förundrat mig över hur kristendomen lyckades förmörka över tusen år av europas kulturlandskap, men ingen av dem jag frågat har kunnat ge ett bra svar. Istället har vissa hävdat att medeltidens mörker är en myt. Det anser uppenbarligen inte Onfray. Han avslutar boken med ett bittert konstaterande av epikurismens död omkring år 120:

"I samfund av fantaster lite varstans i Medelhavsområdet förbereder de kristna närmare två tusen år av fördunkling; den romerska makten, företrädd av kejsar Constantin, erbjuder dem Imperiet genom sin omvändelse år 312; de skapar den första totalitära regimen genom koncentration av all makt i händerna på kyrkans folk som i namn av en dunkel, hypotetiskt korsfäst man född i Nasareth (en by som arkeologin visar existerade först tre hundra år efter det att dess mest berömde invånare dött) dödar, massakrerar, fördriver och plundrar tusentals människor. De kristna förstör tempel, krossar statyer, raserar byggnader, bränner ogudaktiga verk - och där ryker förstås hela den hedonistiska litteraturen! - , fördömer av princip människorna till kropp och själ, låter dödsdriften besmitta inte bara nuet utan även framtiden, rentav evigheten... För första gången i en civilisations historia tar döden makten och blir förhärskande. och det under lång tid."


Efter dessa två tusen år av skräck för gudar, njutningar och döden är det inte lätt att lära om för oss hjärntvättade europeer, men Onfray gör en god insats för att främja ett nytänkande.




Andra bloggar om: , , ,

En sjuk värld styrd av bonus


rost

 

 

Efter att ha hört Dr. Peter Rost i ett sommarprogram i somras blev jag nyfiken på hans bok: "Sjuka pengar, en svensk insider skakar läkemedelsindustrin". Rost är en svensk läkare som mycket framgångsrikt verkat som läkemedelsförsäljare inom Pharmacia innan detta företag köptes upp av det amerikanska Pfizer. Högt uppsatt i företagens organisationer har han haft en insyn som man avundas och han har utnyttjat denna situation för att avslöja maktmissbruket inom branschen.

 

 

Ett problem när man skall ta ställning till vad som sägs i en bok är trovärdigheten. Ett sätt är att ta hjälp av 1500-talsfilosofen Montaigne:

 

Mannen som bodde hos mig var en enkel och olärd människa, vilket gör hans vittnesbörd trovärdigt. Intelligenta människor ser mer och iakttar mer noggrant, men de kommenterar allt, och för att få sin tolkning att stämma och göra den övertygande kan de inte låta bli att fingra lite på historien. De framställer aldrig saker och ting rena, de vrider dem och förställer dem efter sitt eget sätt att se dem, och för att göra sina omdömen trovärdiga och lockande lägger de gärna till något själva, drar ut saken eller förhöjer den. Antingen krävs det en mycket hederlig person eller också en som är så enkel att han inte har något material att bygga falska konstruktioner med; en man som inte är försvuren åt någon idé. (Montaigne, Om kannibaler)

 


En sådan enkel person är Peter Rost. Han tycks inte vara försvuren åt någon idé utan agerar utifrån sin egen önskan att få högre premier, att få behålla sitt välbetalda jobb, eller att få en personlig ersättning för en förlorad plats vid köttgrytorna. Peter Rost kan nog därför i enlighet med Montaigne betraktas en trovärdig person. Därför är också hans bok ganska skrämmande. Han avslöjar där hur läkemedelsindustrin arbetar för att upprätthålla höga priser på läkemedel, hur man behandlar personalen krasst ekonomiskt och hur man smiter från skatter genom sin internationella kontroll.

Jag minns också vid läsningen en undran som jag tidigare haft om bonusbelöningar och fallskärmar: Hur kommer det sig att man måste erbjuda kompetenta personer fallskärm? Om man är kompetent är det ju inga som helst problem att få ett nytt jobb om man får avgå, dvs. fallskärmen är inget annat än ett bevis på inkompetens?

När jag läser Rost kommer jag plötsligt till insikt om vilken typ av kompetens som kanske avses när man beskriver dessa herrar: Det är t.ex. kunskapen om det egna företagets organisation, hackordning och vägar för fjäsk, kunskapen om interna hemliga förbindelser och svagheter hos maktpersoner. Det kan också vara det nätverk man har skaffat sig kanske genom mutor och hållhakar. Denna typ av kompetens är bara till nytta i det egna företaget och ju längre man stannar desto mindre användbar blir man någon annanstans. Möjligen skulle man kunna använda sina nätverk, åtminstone om de bygger på personligt förtroende och inte på företagets mutor, men där hindrar företaget genom avtal att man börjar jobba hos en konkurrent. Så, dessa herrar måste nog ha sina fallskärmar, deras kompetens är bräcklig.

Kanske är jag orättvis mot Rost, hans avslöjanden är verkligen viktiga oavsett hans motiv. Boken kan verkligen rekommenderas som nyttig allmänbildning.



Andra bloggar om: ,

De fattigas bankir vänder ideologierna ryggen

Efter att ha läst Mohammad Yunus "De fattigas bankir" blir jag mer entusiastisk än på mycket länge.

Yunus

Historien i korthet: Mohammad Yunus doktorerade i USA inom nationalekonomi, fick en professur hemma i Bangladesh, men ifrågasatte snart sin akademiska verksamhet när han såg hur fattigdomen bredde ut sig i hans omgivning. Istället för att blunda för problemen eller försöka tänka ut en lösning gick han ut till de allra fattigaste kvinnorna och undersökte deras situation. Det visade sig att många var fångna i ockrarnas grepp och att det skulle räcka med en ynkligt liten summa pengar för att ge dem en chans till en självständig lönsam verksamhet.

Efter denna upptäckt och efter många prövande försök organiserade Yunus en bank, Grameens bank, som lånar ut små summor till de allra fattigaste kvinnorna, utan säkerhet och utan kontrakt. Låneförbindelsen bygger helt på muntlig överenskommelse mellan låntagaren och någon av bankens, till byn, utsända medarbetare. Det har visat sig att mer än 95% av lånen betalas tillbaka i god ordning och att miljoner människor av egen kraft tagit sig ur fattigdomen på detta sätt. Bankens verksamhet är självbärande genom att man tar ut 20% ränta för att finansiera administrationen.

Enkelt och genialt.

Grameen bank kan betraktas som en skarp kritik av socialdemokratin då den är en svuren fiende till allmosor och bidrag. Den kan också betraktas som en svidande kritik mot kapitalismen då dess metod är att avväpna kapitalet genom att ge arbetaren tillgång till egna produktionsmedel. Den kan också ses som en motrörelse mot socialismen då den bygger på individens ägande och självförverkligande, men kan å andra sidan betraktas som ett angrepp på individualismen då den förutsätter solidaritet och gruppgemenskap och bygger på ömsesidig tillit inom vänkretsen.

För den illvilllige kan Grameens bank alltså ses som en nagel i ögat för varje etablerad ideologi. Å andra sidan kan varje självgod ideolog hitta delar av sin egen uppfattning i dess filosofi.

Men, Mohammad Yunus är varken illvillig eller självgod, han är bara ute efter att lösa ett konkret problem: fattigdomen i Bangladesh. Han provar sig fram och genomför precis de åtgärder som behövs för detta syfte. Resultatet är strålande, han lyckas verkligen med konststycket att hjälpa de allra fattigaste människorna till självhjälp utan ideologiska förtecken eller personlig baktanke. Han gör det genom en fullständig tillit till låntagarnas goda sidor och genom att faktiskt förtränga sin egen nationalekonomiska utbildning (eller kanske hjärntvätt). Han säger t. ex.:


Nu koncentrerade jag mig på att glömma alla de teorier jag lärt mig och i stället ta lärdom av verkligheten. Och jag behövde inte åka långt för att hitta den riktiga världen. Den fanns strax utanför klassrummet. Den fanns överallt utom just i klassrummet.

 

Jag skulle vilja påstå att Grameens bank är ett utmärkt exempel på den metod som Karl Popper rekommenderar som den vetenskapliga metoden tillämpad på samhället. Han kallar metoden för "social ingenjörskonst bit-för-bit" och skriver t.ex. i sin bok "Historicismens elände"

... Denna metod kan snarare användas till att söka efter och kämpa mot samhällets största och mest trängande ondskefullheter, hellre än att söka efter och kämpa för någon form av yttersa väl . Men en systematisk kamp mot klart fastställda felaktigheter, mot konkreta former av orättvisa eller exploatering, och lidande som är möjligt att undvika, som fattigdom eller arbetslöshet, är något helt annat än att försöka förvekliga en avlägsen idealiserad ritning för samhället.

 


Bankkonceptet har sedan spridits över världen och också prövats bland de fattigaste i t.ex. Chicago. Framgångarna där och på andra platser har säkerligen inte varit lika stora som i Bangladesh, men metoden att gå in för att lösa ett konkret problem utifrån de lokala förutsättningarna borde vara att föredöme för varje politiker, såväl i öst som i väst.



Andra bloggar om: ,

Naturromantik och arbetslinjen

Jag läste i sommar den klassiska naturromantiska boken Walden av Henry David Thoreau  som skrevs på 1850-talet. Vänstra Stranden uppmärksammade den och den har sedan recencerats av t. ex. Heiti. Jag kan bara hålla med om deras positiva omdömen.


Utsikt från SinnesroMinnet av boken kom tillbaka när jag i lördags vaknade upp i sommarstugan "Sinnesro". Vid sjutiden steg jag upp och eldade en brasa i kaminen då det bara var femton grader varmt i stugan. Efter en stunds filosoferande i fåtöljen framför brasan gjorde jag så i ordning frukost och väckte Annica. Från köksbordet kunde vi spana ut över Bosjön och se måsarna lungt invänta den morgonbris som skulle ge dem lust till flygande lek i lufthavet. Några trastar gästade tomten och nappade åt sig några insekter i flykten. En nötskrika visade sig också, men höll hänsynsfullt tyst och visade bara sin vackra fjäderprakt.


När dagen så kommit igång gick jag ut för att hugga lite ved och när solen och arbetet gett kroppen värme traskade jag tillsammans med min dotter Karin, som kommit på besök, ut på kalhygget för att plocka lingon. Frosten hade nog tagit de flesta för det blev en måttlig skörd, men solen sken, höstluften var klar och vi hade det trivsamt. Efter lunch slumrade jag en stund i tystnaden och sedan ägnade vi oss åt att röja sly och snygga upp på tomten. Så småningom badade vi bastu och kylde sedan av kroppen i det nu ganska kalla sjövattnet.


Dagen till ära visade sig också storlommen långt ute på sjön, tre storskrakar jagade fisk vid strandkanten och hägern smög försiktigt över vattenytan i skymningen då måsarnas aggressivitet hade lagt sig.


Man kan en sådan dag lätt tänka sig in i Thoreaus stämning vid Waldens strand.




Men Thoreaus bok är inte bara naturromantik. Han har också en hel del kloka ord att säga om vårt vurmande för mer och mer prylar och upplevelser till priset av stress och utbrändhet; denna meningslösa jakt som drivs av fåfänga, prestige och inbillad lycka och som så träffande sammanfattas i alliansens paroll: arbetslinjen.


Vad sägs om Thoreaus syn på hushållsnära tjänster:

"En del visar sig mycket vänliga mot de fattiga genom att anställa dem som kökshjälp. Skulle det inte vara ännu vänligare om de anställde sig själva på den platsen?"


Eller om sjukskrivning, A-kassa och pension gentemot Skandiastyrelse, krigsindustri eller miljöbovar:

"De flesta tycker att de står över att bli underhållna av församlingen; men det händer desto oftare att de inte står över att försörja sig själva på ett ohederligt sätt, vilket borde vara mer vanhedrande."


Eller hans ord till en gnällig fattig Irländare som inte får pengarna att räcka:

"..Jag sade vidare att jag varken använde mig av kaffe eller te, smör eller mjölk och inte heller kött och således inte behövde arbeta för att skaffa mig detta, och eftersom jag inte arbetade särskilt hårt behövde jag inte heller äta särskilt mycket och maten kostade därför bara en spottstyver;...."


Idag kan vi få även kaffe, te, smör, mjölk och kött för en spottstyver, ändå jagar vi som galningar för att få mer, mer och mer istället för att likt måsen äta oss mätta på någon timmes dagligt arbete och resten av dagen njuta av tillvaron.


Och människan skulle föreställa skapelsens krona!


Kan arkitektur representera lycka?

Alain de Botton har kommit ut med en ny bok: "Lyckans arkitektur". Den handlar faktiskt mycket just om arkitektur medan jag hade hoppats på lite mer fria filosofiska utsvävningar som de Botton brukar ägna sig åt. Boken inleds med en kort historik över arkitekturen i form av klassisk, gotisk och funktionell stil. Ordrika beskrivningar och fantasifulla förklaringsmodeller ger i början ett intryck av en alltför självsäker författare, men efter att ha läst några av de Bottons tidigare böcker förlåter jag en hel del. de Botton är nämligen synnerligen självironisk i grunden och jag tror att han i sina filosofiska studier i grunden anammat Sokrates visdom, insikten om vår oändliga okunnighet. Med en sådan insikt känner sig de Botton mera fri, kanske, till vilda spekulationer om konstnärers och arkitekters bakomliggande tankar. Resultatet blir en underhållande beskrivning, rikt illustrerad med exempel såväl från hemlandet England och födelselandet Schweiz som från Frankrike, Sverige, Holland, USA och Japan.

En enkelt men typiskt exempel på sådan fri analys ges om ett Holländskt bostadsområde: "... husens konturer var enkla, rena och skarpa, ungefär som om de ville antyda att de betraktade sina primitiva former med viss ironi eller förlägenhet." Att associera "enkla, rena och skarpa" till "ironi och förlägenhet" är ju bara en av oändligt många möjliga associationer, en som får stå för de Botton, men ändå, på sätt och vis, behaglig att ta till sig.

Mycket av resonemanget handlar om vad som egentligen är vackert och ett dominerande förslag är: "De byggnader vi tycker är vackra innehåller ett koncentrat av de kvaliteter vi lider brist på." och därmed med ett citat från Stendhal: "Skönheter tar sig uttryck i lika många stilar som det finns visioner av lyckan".

Personligen ser jag skönhet i byggnadsverk mer utifrån deras hållfasthetskonstruktion såsom stora katedraler där man kan ana kraftspelet i valven eller kedjebron i Budapest som ger ett intryck av perfekt konstruktion. Motsatsen tycker jag är fult, såsom de numera populära hyllor utan konsoler, där det väsentliga hållfasthetselementet är dolt i väggen. de Botton skriver också en del om denna aspekt, men hans bakgrund inom humaniora gör honom inte lika fascinerad som ingenjören av denna funktionella skönhet.

Men, om man tänker efter, vad som är vackert kan nog knappast analyseras, det visar ju klädmodets växlingar med all önskvärd tydlighet. Vad som får oss att ändra smak kan oftast bara avslöjas i form av en efterhandskonstruktion. de Botton har, trots sina underhållande analyser och beskrivningar förstås insett detta:
"Det har ofta räckt med några få byggnader och en bok för att andra skall ha goda exempel att följa. Nietzsche noterade att den utveckling som högtravande brukar kallas den "italienska renässansen", och vars uppkomst vi lätt föreställer oss involverade oräkneliga aktörer, i realiteten kan hänföras till blott ett hundratal individer, medan den besläktade nyskapelse som i läroböckerna benämns "klassicismens återfödelse" hade ännu färre förkämpar: en enda byggnad, Brunekkescgus Isoedake degku Ubbicebtu i Florens (1419-44), och en traktat, Leon Battiskta Albertis "De re aedificatoria libri decdem (1452, "tio böcker om byggnadskonsten"), var tillräckligt för att bibringa världen en ny mottaglighet."

Lyckans arkitektur var en underhållande bok som väckte en del tankar, men långt ifrån så läsvärd som de Bottons hittills bästa i mitt tycke: "Statusstress".

Intelligens är inget annat än förutsägelser utifrån minnet

Mitt dåliga minne beror inte på begynnande senilitet eller "Alzheimer light". Det beror på min hjärnas förmåga att själv sålla ut vad som är väsentligt! Denna trösterika slutsats drar jag av den teori för hjärnbarkens funktion som presenteras i boken On Intelligence av Jeff Hawkins/Sandra Blakeslee.

Det är visserligen, enligt Hawkins, så att vår hjärnbark *) uteslutande arbetar med minne och förutsägelser, men hjärnan bestämmer själv vad den skall "lägga på minnet" utifrån hur bra förutsägelserna är; ju bättre förutsägelser, desto mindre läggs på minnet.

 

Ungefär så här uppfattar jag att det går till: Minnet är välorganiserat och stort, någta terrabyte, så där. Den lagrar sekvenser av mönster genom arrangemang av förbindelser mellan nervceller. Men inte nog med det, dessutom renodlar den objekt och skapar ett specifikt mönster för en hund, för en häst, för min kompis, för min fru, för mina barn osv. så att jag omedelbart kan identifiera dessa objekt trots stora tillfälliga variationer i form av störningar, hårfärg, skuggor, synvinklar, röstdistortion genom telefonnät och liknande. Jämför den s.k. aritificiella intelligensens hopplösa klumpighet när det gäller att sålla ut det väsentliga vid en identifikation!

Med hjälp av detta rationellt lagrade minne av sekvenser förutsäger hjärbarken ständigt vilka nya intryck som kommer genom sinnena. Den jämför den senste strömmen av intryck med tidigare lagrade mönster, identifierar med det mest liknande och använder den lagrade mönstersekvensen för att förutsäga framtiden. Det är därför vi ser "vad vi vill se" och hör "vad vi vill höra" och tolkar in våra egna uppfattningar i det vi läser. Det är också därför som vi inte reagerar förrän något nytt uppenbarar sig, något som kommer i konflikt med det vi just förutspådde. En sådan ny uppenbarelse föranleder hjärnbarken att leta igenom nya delar av minnet för att hitta rätt igen, vi kallar det för att "hitta förklaringar" men hittar oftast bara en gammal känd sekvens av ett mönster i minnet, troligen ett renodlat sådant. Om vi inte hittar något så lägger vi den nya sekvensen tillfälligt på minnet och har därmed utökat vår förmåga till nya förutsägelser, men det krävs nog fler liknande uppenbarelser för att det skall bli någon renodling och därmed en ny, någorlunda permanent, minnesmönstersekvens.

Mitt dåliga minne beror alltså inte på något definierat sjukdomstillstånd eller ens åldern i sig, utan på att jag sett det mesta förut, åtminstone något med samma renodlade innehåll. Därmed lägger jag inte det nya på minnet. Hawkins nämner ett exempel: Han besökte teatern för ett halvår sedan med sina barn och när de nu diskuterar pjäsen har han glömt nästan hela handlingen, medan hans barn minns det mesta. Men det är inte den första pjäsen Hawkins ser i sitt liv med liknande handling eller sensmoral och hans förträffliga hjärnbark bryr sig inte om att spara på kopior. Barnen, däremot, fick en ny intressant upplevelse som kanske, för hela livet, kommer att bli deras urbild för just den sensmoral det handlade om.

Förutom denna minnesvärda (!) slutsats ger Hawkins teori många nya infallsvinklar på vårt beteende och vår inlärningsförmåga. Några som kommer för mig är: Vi drar inga slutsatser, vi letar upp gamla resultat. Vi har ingen analytisk förmåga, vi har bara en enorm minnesbank. Vår intuition beror på att vi kan jämföra sekvenser av mönster från ett område i hjärnan och prova dem i ett helt annat, tack vare att språket är detsamma; idiotiska resultat för det mesta, men någon gång en snilleblixt.

 

Hawkins dröm är för övrigt att bygga intelligenta maskiner, dvs. göra verklig artificiell intelligens. Jag delar inte hans entusiasm för ett sådant projekt, det räcker mer än väl med de sex miljarder intelligenta människor vi har, men teorin är verkligen spännande som förklaringsmodell för vår intelligens. Den är förstås något mer avancerad än min förenklade och personligt färgade bild och jag rekommenderar boken. Tack vare journalisten Sandra Blakeslee är den dessutom lättläst även för en novis inom såväl området som språket



*) Det Hawkins kallar "neocortex" gissar jag kan översättas till hjärnbark.



Andra bloggar om: , , ,

Kvinnans intelligenta design

Det är två helt skilda mekanismer som gäller inom den biologiska evolutionen, nämligen lämplighet för överlevnad och sexuell attraktionsförmåga. De bygger båda två på samma tre förutsättningar: variation, ärftlighet och urval. Inom den sista förutsättningen, urvalet, skiljer de sig emellertid åt. I lämpligheten för överlevnad är det naturen som väljer. I det sexuella urvalet väljer det kön som gör de största investeringarna i avkomman. Det naturliga urvalet belönar rationella förmågor. Det sexuella urvalet belönar imponerande förmågor.

Dessa två skilda mekanismer betraktas ingående i boken "Den generösa människan" av den danske vetenskapsjournalisten Tor Nørretranders. Det är en mycket intressant läsning som sätter samman psykologiska tester, evolutionsteori och informationsteori till en tilltalande bild av människan som en, huvudsakligen, social varelse. Och en förklaring till att vi blivit sociala och generösa är just det sexuella urvalet i den andra evolutionsmekanismen.Nørretranders tar t.ex. upp Darwins efterföljare Wallace problem med att förklara vissa egenskaper utifrån överlevnadsmekanismen:

"Genom att studera människans fantastiska egenskaper kom Wallace alltså fram till åsikten att dessa inte skulle ha kunnat utvecklas genom evolutionens naturliga urvalsprincip. Därför måste det enligt Wallace vara på det här sättet: "Den slutsats jag kan dra av detta slags fenomen är att en överlägsen intelligens har styrt människan utveckling i en bestämd riktning och i ett speciellt syfte". Med andra ord, Herren.

I Darwins teori finns emellertid ett alternativ. Det var bara det att Wallace inte trodde på det. Det sexuella urvalet genom att honorna väljer hanar. Om han hade trott på det skulle han ha haft ett intressant alternativ till idén om gudomligt ingripande, nämligen att en annan högre intelligens hade styrt och utvecklat människan med alla dess fantastiska egenskaper: kvinnan."

Ett sätt att beskriva den sexuella urvalsmekanism som bryter mot rationaliteten är den så kallade handikappsprincipen. Exemplet påfågeln:

"Fjäderprakten är med andra ord en indikator. En innehållsdeklaration, ett kvalitetsbevis, ett tecken på duglighet: se här, jag lever trots att jag har ett handikapp, jag är stark nog och jag är en individ som har bra gener. Grundtanken bakom handikapprincipen är en paradox: hanen gör något svårt för att visa att han är stark. Exakt vad han gör har inte så stor beprydelse, bara honan kan upptäcka det och inse att det är något svårt han gör. Gör något svårt så får du till det med lilla pullan.""

Men hur kommer man från denna fåfänga påfågel till generositet?

"Är då inte altruism helt enkelt ett handikapp? Kan man inte tolka altruism som en kostsam signal om att här finns en individ som har något i överflöd, någon som kan tänka på andra än sig själv och därför också måste vara utrustad med mycket goda egenskaper? Altruism kan kanske ses som en handling som individen utför för att visa att han har ett överskott och att han är ett bra val att para sig med." 

"Altruism är ett sätt att visa upp ett handikapp, en vädjan om prestige och hög status."

Jag finner denna syn på evolutionen mycket tilltalande. Det vore ju också intressant att fundera ytterligare över detta t.ex. i ett feministiskt perspektiv. Teorin medför ju att skillnaderna mellan könen är betydande, inte bara fysiskt, utan också i sättet att tänka och agera. Även om det sexuella urvalet numera är ganska ömsesidigt är det väl ändå i ett evolutionärt tidsperspektiv ett rätt så nytt förhållande. Hur skall man ställa sig till detta?


Andra bloggar om:
,

Polanyi, en nyliberalismens dödgrävare

Efter en rekommendation av Jimmy har jag nu skummat boken Karl Polanyi, Den stora omdaningen och kommit fram till följande första reflektioner:

Marknaden är ingen naturlig organisation. Före feodalismen förekom också arbetsdelning, men utbytet av produkter skedde inte i första hand på marknader. De skedde främst "kommunistiskt" i den egena familjen och byn efter devisen "av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov". I större skala, dvs. gentemot andra byar och folk skedde det oftast genom ömsesidiga gåvor eller genom rov. Marknaden som naturlag är en myt.

Den självreglerande marknaden är en liberal dröm som aldrig har fungerat och, som när man verkligen försökt, resulterat i utarmning av de arbetande människorna. Detta kan man förklara med att den fria marknaden kräver fullständigt fri konkurrens även avseende arbetskraft, jord ooch pengar. Arbetskraft, jord och pengar måste alltså bli varor, vilket kommer i konfikt med ett mänskligt samhälle. Resultaten av de första laissez faire-försöken ledde på slutet av 1800-talet till sådana oönskade konsekvenser att mer och mer bestämmelser och regleringar infördes, inte i första hand av motståndare till marknadsekonomin, utan snarare av marknadförespråkarna själva.

Människan är inte i första hand en ekonomisk varelse, utan en social. De främsta drivkrafterna för våra handlingar är sociala, vilka i och för sig kan genomföras med pengars hjälp ibland, fåfänga och prestige är kanske sinnebilderna för detta. Men, andra sociala drivkrafter är inte oväsentliga i vårt liv; kärleken är en god representant.

Den totalt fria marknaden uppstår inte spontant utan har, när den tillämpats någorlunda renodlat, tvingats fram genom medvetna åtgärder från dess ideologiska ivrare. På grund av dess asociala konsekvenser har å andra sidan folk från skilda läger skyddat sig mot dess avarter. Den kompromiss som uppnåtts är ett resultat av dessa båda motrörelser och inte av någon naturlag.

Börskraschen 1929 och den efterföljande fascismen blev slutet på epoken med försök till fri marknad. Efter det blev regleringarna allmänt accepterade, såväl inrikes med arbetsrättslagstiftning och aktiv räntepolitik som utrikes med protektionism, militärt våld och aktiv valutapolitik.

Alla dessa slutsatser tycks förnekas eller ha blivit bortglömda av dagens nyliberaler. Argumenten för arbetslinjen t. ex. hos dagens regering känns igen från 1830-talet; Polanyi skriver:

"Inte förrän på 1830-talet bröt den ekonomiska liberalismen fram som kämpande passion, och laissez-faire blev en militant trosbekännelse. Industriidkarna krävde ändringar i fattigvårdslagen, eftersom den hindrade framväxten av en industiarbetarklass vars inkomster var beroende av dess prestationer."

"
Genom den nya fattigvårdslagen från 1834?De tidigare fattiga delades nu upp i fysiskt hjälplösa fattighjon vilkas plats var i arbetshuset, och självständiga arbetare som tjänade sitt uppehälle genom att arbeta för lön. Detta skapade en helt ny kategori fattiga, de arbetslösa, som trädde fram på den sciala scenen. Medan fattighjonet skulle understödjas av humanitära skäl skulle den arbeslöse av arbetsmarknadsmäsiga skäl inte understödjas. Att den arbetslöse arbetaren var oskyldig till sitt öde hade ingen betydelse. Det avgörande var inte hurvida han kunde ha fått arbete om han vara verkligen hade försökt, utan att lönesystemet skulle bryta samman ...."

Polanyis bok från 1944 är verkligen läsvärd och ger nya insikter i nationalekonomin. För ordentlig förståelse kräver den emellertid ett mer ordentligt studium än min första genomläsning. Jag hoppa få ro till en omläsning så småningom.

Tack, Jimmy, för tipset.


Intressant? Andra bloggar om: , ,

Robert McNamara

Jag fick en utmärkt dokumentärfilm i julklapp av Peter: The fog of war av Errol Morris. Den består av en intervju med Robert McNamara genomförd för bara några år sedan.

 


McNamara utnämndes till försvarsminister av John F. Kennedy och behöll denna post under den stora utvidgningen av Vietnamkriget under Lyndon B. Johnsons presidenttid. Intervjun ger mycket talande inblickar i vad som orsakade den stegvisa utvidgningen och det folkmord som det så småningom resulterade i.

 


Filmen stärker mig i min övertygelse om att det arbete som vi i FNL-grupperna genomförde under sextio- och sjuttiotalen var väl motiverat och att ställningstagandet för Nord-Vietnam och FNL var det mest rättfärdiga man kunde göra. Men den ger också tankar om hur detta folkmord kunde ha undvikits.

 


McNamaras förklaringar till krigets orsaker kan sammanfattas i att det 1) för USA var en del i det kalla kriget, dvs. skräcken för den så kallade domino-effekten med en kommunism som sprider sig över världen och 2) att det för Vietnam var ett försvar av självbestämmanderätten.

 


Man kunde kanske säga att krigets utveckling orsakades av hjärnspöken hos båda sidor.

 


För USA var det kommunismens spöke som hotade, men i praktiken var hotet om våld från Vietnams sida förstås obefintligt. Om kommunismen genom att föregå med gott exempel skulle sprida sig över världen så vore väl den väl värd det och även amerikaner skulle ha gott av det. Nu visade det sig ju istället att kommunismen förföll inifrån och aldrig blev ett sådant exempel, men knappast på grund av USA:s bekämpade av den med våld och hot om våld. De länder som ännu bekänner sig till kommunismen som Kuba och Nord-Korea kanske gör det just på grund av det yttre hotet. En yttre fiende har ju alltid varit ett bra medel för att behålla makten. Länder som stått mer säkra mot yttre våld som Sovjetunionen och Kina har lämnat kommunismen självmant.

 


För Vietnam var det kolonialismens spöke som hotade. Bittra mångåriga erfarenheter från kolonialt förtryck från Kina och Frankrike gjorde att närvaron av den nya makten USA sågs som en förlängning av denna historia. Men, kanske var detta en missuppfattning och om man förstått de verkliga orsakerna till USA aggression kanske man hade kunnat få till en förhandlingslösning. För det enorma lidande som det visade sig att USA var kapabelt till att orsaka var knappast värt den begränsning i självbestämmande som man kanske hade tvingats till.

 


McNamara svär sig fri från eget ansvar, han visar på hur han vid flera tillfällen varit motståndare till utvidgningen av kriget, men var lojal mot sin president. Han diskuterar också allmänt hur kriget som sådant har sina egna orimliga lagar, inte bara utifrån Vietnam utan också utifrån andra världskriget och USA:s slakt av Japansk civilbefolkning. Jag tolkar hans slutsatser så som att man borde finna dämpande mekanismer som hindrar att mänskliga misstag kan få så förskräckliga konsekvenser.


Ett antitips

En bok som jag inte rekommenderar är Ayn Rand: Och världen skälvde. För några veckor sedan frestades jag att göra ett test som finns att hitta på nätet. Jag hittade det via en länk från Jimpans blogg och det går ut på att ta reda på vilken moralfilosofi man står för. Jag svarade på ett tiotal frågor och den artificiella intelligensen räknade ut till hur stor procent jag är överens med kända filosofer.

 


Det visade sig till min stora besvikelse att Epicurus bara stämde till 83% med min uppfattning. Ännu mer förvånad blev jag över att en för mig helt okänd filosof stämde till 100% med mina svar. Detta var just Ayn Rand och jag blev naturligtvis tvungen att genast beställa ett par böcker av henne.

 


Jag blev misstänksam redan när jag såg förlagets namn, Timbro, och något trött när jag hade 1220 sidor med liten text framför mig. Trots detta har jag nu faktiskt läst 570 sidor, nästan hälften.

 


Min första reaktion var att boken liknade de mest extrema romanerna jag läste under min vänsterradikala tid, nämligen Stål och Slagg och Hur Stålet Härdades. Författarnas namn minns jag inte, de har inte gått till historien, men romanerna var ryska propagandaböcker som hyllade de urstarka, karaktärsfasta och intelligenta arbetarna. Ayn Rands hjältar är istället entreprenörerna, lika urstarka, karaktärsfasta och intelligenta. Samhällets väl och ve vilar på deras axlar, men de är ständigt motarbetade av socialisterna, de som kräver rättvisa villkor och som angriper profitbegäret.

 


Romanen är alltså en propagandabok för nyliberalismen, full av schablonbilder såväl av de goda entreprenörerna som av de onda svaghetsdyrkarna. Den är emellertid mycket mer välskriven än de ryska motsvarigheterna och stundtals underhållande och spännande och det är väl därför jag stått ut så länge. Jag hoppades orka läsa hela boken för att möjligen upptäcka en kvalitetshöjning så småningom, men nu ger jag upp. Nu har schablonerna blivit karikatyrer och man måste nog vara en troende nyliberal för att roas av texten.