Diskussionsforum

Jag har i större delen av mitt liv betraktat mig som ateist. De intryck som jag fick som barn från min djupt religiösa farmor och mina troende föräldrar satte inte några djupa spår. I tidiga tonår blev jag klart övertygad om att någon Gud inte existerar och denna övertygelse har sedan följt mig genom livet. För några år sedan fick jag emellertid höra att jag alls inte är någon ateist, utan agnostiker, dvs. att jag inte förnekar Gud, men heller inte tror. Jag protesterade mot detta och vidhöll min självbild som ateist även om jag visst kunde hålla med om att jag inte har några egentliga argument för Guds icke-existens.

För ett par månader sedan fick jag genom bloggosfären syn på en beteckning för en ny variant på tvivlare, nämligen ignostiker, och det tyckte jag passade in bra på min uppfattning. Min tolkning av detta begrepp är att man uppfattar frågan om Guds existens som irrelevant. Man ignorerar helt enkelt eventuella övernaturliga väsen. I Wikipedia beskrivs det så här: "Ignosticism är en ståndpunkt som innebär att frågan om guds existens är meningslös då den inte har några verifierbara (eller testbara) konsekvenser, och därför kan ignoreras."

Detta liknar mycket den inställning som Epicurus hade några hundra år före kristus då han menade ungefär så här:

- Gudarna lever i sina världar långt borta och bryr sig inte om oss. Vi behöver inte heller bry oss om dem, utan bör satsa på att leva i harmoni med medmänniskorna istället.

Mitt dåliga minne beror inte på begynnande senilitet eller "Alzheimer light". Det beror på min hjärnas förmåga att själv sålla ut vad som är väsentligt! Denna trösterika slutsats drar jag av den teori för hjärnbarkens funktion som presenteras i boken On Intelligence av Jeff Hawkins/Sandra Blakeslee.

Det är visserligen, enligt Hawkins, så att vår hjärnbark *) uteslutande arbetar med minne och förutsägelser, men hjärnan bestämmer själv vad den skall "lägga på minnet" utifrån hur bra förutsägelserna är; ju bättre förutsägelser, desto mindre läggs på minnet.

Ungefär så här uppfattar jag att det går till: Minnet är välorganiserat och stort, någta terrabyte, så där. Den lagrar sekvenser av mönster genom arrangemang av förbindelser mellan nervceller. Men inte nog med det, dessutom renodlar den objekt och skapar ett specifikt mönster för en hund, för en häst, för min kompis, för min fru, för mina barn osv. så att jag omedelbart kan identifiera dessa objekt trots stora tillfälliga variationer i form av störningar, hårfärg, skuggor, synvinklar, röstdistortion genom telefonnät och liknande. Jämför den s.k. aritificiella intelligensens hopplösa klumpighet när det gäller att sålla ut det väsentliga vid en identifikation!

Med hjälp av detta rationellt lagrade minne av sekvenser förutsäger hjärbarken ständigt vilka nya intryck som kommer genom sinnena. Den jämför den senste strömmen av intryck med tidigare lagrade mönster, identifierar med det mest liknande och använder den lagrade mönstersekvensen för att förutsäga framtiden. Det är därför vi ser "vad vi vill se" och hör "vad vi vill höra" och tolkar in våra egna uppfattningar i det vi läser. Det är också därför som vi inte reagerar förrän något nytt uppenbarar sig, något som kommer i konflikt med det vi just förutspådde. En sådan ny uppenbarelse föranleder hjärnbarken att leta igenom nya delar av minnet för att hitta rätt igen, vi kallar det för att "hitta förklaringar" men hittar oftast bara en gammal känd sekvens av ett mönster i minnet, troligen ett renodlat sådant. Om vi inte hittar något så lägger vi den nya sekvensen tillfälligt på minnet och har därmed utökat vår förmåga till nya förutsägelser, men det krävs nog fler liknande uppenbarelser för att det skall bli någon renodling och därmed en ny, någorlunda permanent, minnesmönstersekvens.

Mitt dåliga minne beror alltså inte på något definierat sjukdomstillstånd eller ens åldern i sig, utan på att jag sett det mesta förut, åtminstone något med samma renodlade innehåll. Därmed lägger jag inte det nya på minnet. Hawkins nämner ett exempel: Han besökte teatern för ett halvår sedan med sina barn och när de nu diskuterar pjäsen har han glömt nästan hela handlingen, medan hans barn minns det mesta. Men det är inte den första pjäsen Hawkins ser i sitt liv med liknande handling eller sensmoral och hans förträffliga hjärnbark bryr sig inte om att spara på kopior. Barnen, däremot, fick en ny intressant upplevelse som kanske, för hela livet, kommer att bli deras urbild för just den sensmoral det handlade om.

Förutom denna minnesvärda (!) slutsats ger Hawkins teori många nya infallsvinklar på vårt beteende och vår inlärningsförmåga. Några som kommer för mig är: Vi drar inga slutsatser, vi letar upp gamla resultat. Vi har ingen analytisk förmåga, vi har bara en enorm minnesbank. Vår intuition beror på att vi kan jämföra sekvenser av mönster från ett område i hjärnan och prova dem i ett helt annat, tack vare att språket är detsamma; idiotiska resultat för det mesta, men någon gång en snilleblixt.

Hawkins dröm är för övrigt att bygga intelligenta maskiner, dvs. göra verklig artificiell intelligens. Jag delar inte hans entusiasm för ett sådant projekt, det räcker mer än väl med de sex miljarder intelligenta människor vi har, men teorin är verkligen spännande som förklaringsmodell för vår intelligens. Den är förstås något mer avancerad än min förenklade och personligt färgade bild och jag rekommenderar boken. Tack vare journalisten Sandra Blakeslee är den dessutom lättläst även för en novis inom såväl området som språket