Vi blir aldrig så rika att alla kan anställa en betjänt

SanneCitatet i rubriken hittade jag i Christer Sannes bok Keynes barnbarn. Det härrör från Lord Harrod och det är värt att begrunda:


"Vi blir aldrig så rika att alla kan anställa en betjänt."


Däremot har vi nu blivit så rika att alla kan ha en bil, en TV och en mobiltelefon. Men kunde var och en ha en betjänt så skulle den betjänt som har en egen betjänt lika gärna kunna betjäna sig själv.

På samma sätt är det förstås med piga och i det avseendet skiljer sig "skatteavdrag för hushållsnära tjänster" från de "rotavdrag" som man brukar jämföra med. I fallet "rotavdrag" handlar det ju om hantverkstjänster, som ju mycket väl kan utnyttjas av de flesta och med potential för alla.

Christer Sanne tar också upp ett viktigare problem som är relaterat till citatet, det stora ekonomiska problemet med vår tekniska utveckling, tjänstedilemmat och han förklarar det med ett exempel:

"En metallarbetares löneökning kan förklaras av att teknikutvecklingen leder till ökad produktivitet. Men om metallarbetaren är gift med en sjuksköterska - och könsrollerna är de konventionella! - så kan de över köksbordet enas om att även hennes lön bör stiga i samma grad. Båda utför ju viktiga arbeten. En sådan löneföljsamhet är lätt att motivera för att inte vissa grupper ska halka efter, men hennes arbete kan inte effektiviseras i samma grad. Högre lön betyder högre kostnad för vården. Detta är tjänstedilemmat och det kan inte lösas med industriell tillväxt."

Detta dilemma är så självklart när man väl får ögonen på det. För ett tag sedan diskuterade jag
här hur kapitalismens utveckling lett till ständiga tekniska landvinningar som å ena sidan lett till nya produkter, dvs. skapat nya behov, och å andra sidan rationaliserat produktionen och därmed ständig gjort produkterna billigare och tillgängligare. Fler och fler kan tillägna sig mer och mer.

Inom skolan, sjuk- och åldringsvården har istället bara den första effekten gjort sig tillkänna. Nya behov har skapats med datorer i skolan och nya behandlingstekniker i vården, men varje tekniskt framsteg har lett till ökat manuellt vårdbehov; för- och efterbehandling, samt förlängd skol- och livstid.

Notera Sannes påpekande: Tjänstedilemmat kan inte lösas med ökad tillväxt. Tvärtom, det blir bara svårare att hantera ju större tillväxt vi har! Se där hur fåfäng regeringens arbetslinje är som kungsvägen till att lösa alla samhälleliga problem.

Uppenbarligen måste vi lägga en ständigt växande andel av våra resurser på den del av ekonomin som inte kan rationaliseras: vård, skola och omsorg. Det är den enda lösningen på tjänstedilemmat. Frågan är hur det skall gå till. Resurser kan ju överföras till denna "manuella" sektor antingen genom pengar eller genom arbete.

Om man skall se till pengar är en möjlighet ökade skatter och det är förstås det som ligger närmast till hands, det är ju också något som det faktiskt finns en stor acceptans kring i samhället, om man garanterar att pengarna går till denna sektor. Detta visar undersökningar som Sanne refererar till.

En annan pengamöjlighet är privata försäkringar eller att man helt enkelt tar rejält betalt av den enskilde vid sjukvårdsbesök, åldringsvård eller skolgång.

Om man vill omfördela arbete är en möjlighet att införa någon typ av samhällstjänst; att i kombination med minskad arbetstid låta envar jobba gratis en del inom omsorgen. Det skulle ju också innebära en dämpad utveckling av prylsektorn och därmed motverka tjänstedilemmat.

En andra arbetsfördelningsmöjlighet är att låta familjen ta över ansvaret för barnens utbildning, föräldrarnas åldringsvård eller släktingars behov av omsorg. Man kan ju låta en förälder gå hemma (!).

Jag är inte säker på vilken kombination av dessa åtgärder som är den bästa, men jag känner en viss förkärlek till ökade skatter samt samhällstjänst. Skatterna skulle då tas ut på konsumtion istället för arbete i större utsträckning än idag ,och samhällstjänsten till att börja med införas för dem det direkt berör, såsom föräldrar till barn i skolan.



Andra bloggar om: , , , , ,

Kommentarer
Postat av: vänstra stranden

Låter som en väldigt intressant bok. Den har jag missat. För mig har den "sanning" du refererar alltid varit grunden till att är en "l'homme de gauche" eftersom det är den sektorn som måste få del av produktivitetsökningen just genom skatterna om vi skall få ett gott samhälle för alla./VS

Postat av: Charlotte

Sympatiskt lösningsförslag i mina ögon. Men precis som för dig bygger min åsikt på en slags "intiutiv sympati" snarare än säkerhet.

2007-12-04 @ 08:35:55
URL: http://kamfertext.blogspot.com/
Postat av: Thomas Svensson

Trevligt att 100% av skribenterna i anslutning till detta inlägg är positiva till mer skatt!

Nej, Charlotte, säker kan man aldrig vara i samhällsfrågor, men vi måste vara djärva nog att prova det som verkar mest lovande utgående från de kunskaper vi har just nu.

2007-12-04 @ 17:30:30
URL: http://tgs.blogg.se
Postat av: Drängen

Kan inte två familjer (eller ensamstående) byta husållsnära tjänster, byta fakturor utan att pengar och arbete egentligen är inblandat och sedan göra avdrag i deklarationen? Det borde i så fall vara en höjdare för ensamstående eller fattiga familjer att dra staten och pigälskarna vid näsan samtidigt som man tjänar på sitt eget slit hemma.

2008-02-10 @ 18:31:19
Postat av: Thomas Svensson

Drängen: Den möjligheten har man nog tänkt på. Om jag faktuerar dig femtitusen och du fakturerar mig femtitusen, så får vi visserligen dra av tjugofemtusen var, men vi måste ju också skatta för de femti. Vi drar oss nog bara själva vid näsan, är jag rädd.

2008-02-10 @ 19:04:58
Postat av: Hans

Tack för din presentation av "Tjänstedilemmat ovan". Det var just det jag sökte!

Vänlig hälsning
H

2008-04-12 @ 18:31:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback