Om livets korthet
Ur kap. X:
" Om jag ville i enskildheter och med argument utföra mitt påstående, så skulle många bevis erbjuda sig, som kunde styrka sanningen av den satsen, att deras liv är ytterst kort, som jämt äro i sysselsättning. "
"Livet kan delas i tre perioder: det som är, det som var och det som kommer. Det ögonblick vi leva är kort, den tid vi skola leva är oviss, det vi hava levat är visst. Ty över detta har ödet förlorat sin makt, och det kan icke bringas under någons våld igen. Detta förlora de som jäkta sitt liv fram. Ty de hava ju icke någon tid att se tillbaka på det förflutna, och skulle de så göra, så är minnet av vad de måste ångra allt annat än behagligt. Också återkalla de ogärna i minnet sin illa tillbragta tid , och de sky att fasthålla dess minne, när det dyker upp, ty felstegen, även de som kanske genom någon ögonblickets njutning undandrogos från deras inre syn, träda i öppen dag vid en sådan återblick.
Ingen vänder sig gärna tillbaka till sitt förflutna, därest han icke levat sitt liv så, att han med självkritik utan självbedrägeri granskat sina gärningar. Den som i fåfänglig ärelystnad sträckt sig efter mycket, den som visat övermodigt människoförakt, den som obehärskat tillskansat sig framgångar, den som gått fram med försåt och bedrägeri, den som girigt roffat åt sig ägodelar, den som slösaktigt förstört dem, alla dessa måste nödvändigt bäva för det förflutnas minne."
Intressant? Andra bloggar om: Seneca, filosofi
Bränn fett istället för bensin!
Gå på gym!
Hur många gym hade det då funnits idag? Skulle någon verkligen betala själv för att gå på en sådan inrättning,
- nej någon måtta får det vara på statens förmyndarskap!
De få gym som då funnits skulle leva på några rehabiliteringspatienter som fått remiss från sjukvården och fått avgiften betald av skattemedel.
Nu gjorde inte socialstyrelsen det, men gymmet blev en trend. Vi betalar välvilligt surt förvärvade pengar för att här promenera på ett band utan att komma någonvart eller lyfta skrot i löjliga maskiner. Syftet är att bränna fett. Vi kan sedan ta bilen till jobbet och hissen till kontoret så att inte kläderna blir skrynkliga, frisyren blir tillrufsad eller pannan full av svettdroppar.
Detta beteende är inte riktigt bra med tanke på klimatproblematiken. Det vore bättre om man brände fett genom att promenera eller gå till jobbet (och kanske gymmet), tog trapporna till kontoret och lämnade bilen hemma.
Kanske finns det just nu förutsättningar för att detta kunde bli en ny trend. Samhället har ju nu verkligen tagit till sig hotbilden av klimatförändringarna. Borås Tidning har t. ex. i dagarna två ägnat åtskilliga sidor åt möjliga åtgärder. Borås kommun har deklarerat sin strävan att bli en fossilbränslefri stad och det är inte bara en läpparnas bekännelse; pengar skjuts till för att t.ex. byta ut oljepannor i skolor även i stadens utkant. Borås Energi planerar ackumulatortank, vindkraftverk och nya generatorer, allt för att skapa ett hållbart kretslopp med avseende på energi.
Detta ser ju verkligen lovande ut. Låt oss nu också göra ett försök att förankra detta hos var och en av oss, låt oss sätta nya trender till vardags. Låt det bli prestigefyllt att ställa bilen hemma, att klara vardagen fossilbränslefritt. Arbeta för den nya trenden:
Bränn fett istället för bensin!
Andra bloggar om: klimat, gym , folkhälsa
Hur gör vi skolan till en bättre plats att vara i?
Detta är viktig insikt av en moderat i dessa individualismens tider; är individen viktigare än familjen?
Jag anar här ett samband med det stora problem som togs upp i BT igår lördag, mobbningen i skolan. Ett reportage från Särlaskolan visar hur flickorna trakasseras av pojkar i en sådan utsträckning att många flickor känner stor olust för att gå dit.
Rektorn vid skolan framhåller den politiskt inkorrekta uppfattningen att flickorna själva har en viss skuld i trakasserierna, genom utmanande klädsel och beteende, en åsikt som genast slås tillbaka av såväl center- som vänsterpartist från kommundelsnämnden i dagens tidning.
"Vi skall bygga upp harmoniska människor och det gör man ju inte om man har den här skolmiljön" säger centerpartisten och vänsterpartisten fyller på: "Jag skulle inte yttra mig på det sättet. Man måste ha lite ödmjukare inställning mot det flickorna upplever".
Men vad skall man då göra? Centerpartisten säger: "Då får vi diskutera hur vi skall gå vidare. Vi har mobbningsplaner och allt klart, och blev nyligen inspekterade av Skolverket. Det här är helt enkelt oacceptabelt". Vad säger det uttalandet om åtgärdsförslag?
Mobbning är ju ingen ny företeelse utan kan väl ses som en del i ungdomars strävan att skaffa sig en identitet och ett förhållande till andra. För många blir chocken kraftfull, när de efter att ha varit centrum i familjens trygga famn, konfronteras med världen. I konfrontationen får man lära sig att anpassa sig till såväl de "onda" som de "goda", livet efter skolan blir lättare om man lärt sig en smidighet gentemot sina medmänniskor.
Ett visst mått av mobbning skulle då vara oundvikligt och att vuxenvärlden lägger sig i kan vara till mer skada än nytta. Men det måste finnas gränser och när det går för långt måste absolut vuxenvärlden ingripa. Avvägningen är svår, speciellt som vi vuxna bara ser lite på ytan. Lärare, rektor, föräldrar och politiker ser dessutom inte samma saker, vilket bidrar till att deras bedömning av problemet blir olika.
Men, vad skall man göra då? Politikerna har inga konkreta åtgärder att komma med, rektorn tycks ha gett upp.
Vad sägs om följande radikala förslag:
Ge alla skolbarnsföräldrar möjlighet till sex timmars arbetsdag med ekonomisk kompensation. En timme av denna nya fritid kan ägnas åt att ta hand om de egna barnen, dvs. hjälpa till att "få vardagen att gå ihop". En timme ägnas åt samhällstjänst, vilken består i att delta i skolarbetet: man kan berätta om sina erfarenheter, sina släktingars historia, sin flykt från krigshärjade regioner, sitt arbete, sina fritidssysselsättningar, sin politiska verksamhet, sin idrottsverksamhet, sina resor. Man kan hjälpa till i matsalen, avlasta lärarna med deras administrativa arbete osv.
Detta skulle
- ge föräldrarna mer tid att fostra sina egna barn i grundläggande moral
- öka vuxennärvaron i skolan för att stävja de värsta avarterna av mobbning
- komplettera skolans kunskapsnivå
- göra undervisningen mer tilltalande för eleverna
Kostar det nå´t? Ja, naturligtvis, men ekonomiskt kan säkert delar räknas in genom minskade sjukskrivningar hos föräldrar och lärare, minskat behov av kuratorer och psykologer samt minskat antal socialt utslagna. Dessutom kan det väl vara värt en del pengar att komma tillrätta med ett av våra viktigaste samhällsproblem, en skola som urartar.
Andra bloggar om: skolan, mobbning vuxennärvaro
Polanyi, en nyliberalismens dödgrävare
Efter en rekommendation av Jimmy har jag nu skummat boken Karl Polanyi, Den stora omdaningen och kommit fram till följande första reflektioner:
Marknaden är ingen naturlig organisation. Före feodalismen förekom också arbetsdelning, men utbytet av produkter skedde inte i första hand på marknader. De skedde främst "kommunistiskt" i den egena familjen och byn efter devisen "av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov". I större skala, dvs. gentemot andra byar och folk skedde det oftast genom ömsesidiga gåvor eller genom rov. Marknaden som naturlag är en myt.
Den självreglerande marknaden är en liberal dröm som aldrig har fungerat och, som när man verkligen försökt, resulterat i utarmning av de arbetande människorna. Detta kan man förklara med att den fria marknaden kräver fullständigt fri konkurrens även avseende arbetskraft, jord ooch pengar. Arbetskraft, jord och pengar måste alltså bli varor, vilket kommer i konfikt med ett mänskligt samhälle. Resultaten av de första laissez faire-försöken ledde på slutet av 1800-talet till sådana oönskade konsekvenser att mer och mer bestämmelser och regleringar infördes, inte i första hand av motståndare till marknadsekonomin, utan snarare av marknadförespråkarna själva.
Människan är inte i första hand en ekonomisk varelse, utan en social. De främsta drivkrafterna för våra handlingar är sociala, vilka i och för sig kan genomföras med pengars hjälp ibland, fåfänga och prestige är kanske sinnebilderna för detta. Men, andra sociala drivkrafter är inte oväsentliga i vårt liv; kärleken är en god representant.
Den totalt fria marknaden uppstår inte spontant utan har, när den tillämpats någorlunda renodlat, tvingats fram genom medvetna åtgärder från dess ideologiska ivrare. På grund av dess asociala konsekvenser har å andra sidan folk från skilda läger skyddat sig mot dess avarter. Den kompromiss som uppnåtts är ett resultat av dessa båda motrörelser och inte av någon naturlag.
Börskraschen 1929 och den efterföljande fascismen blev slutet på epoken med försök till fri marknad. Efter det blev regleringarna allmänt accepterade, såväl inrikes med arbetsrättslagstiftning och aktiv räntepolitik som utrikes med protektionism, militärt våld och aktiv valutapolitik.
Alla dessa slutsatser tycks förnekas eller ha blivit bortglömda av dagens nyliberaler. Argumenten för arbetslinjen t. ex. hos dagens regering känns igen från 1830-talet; Polanyi skriver:
"Inte förrän på 1830-talet bröt den ekonomiska liberalismen fram som kämpande passion, och laissez-faire blev en militant trosbekännelse. Industriidkarna krävde ändringar i fattigvårdslagen, eftersom den hindrade framväxten av en industiarbetarklass vars inkomster var beroende av dess prestationer."
"Genom den nya fattigvårdslagen från 1834?De tidigare fattiga delades nu upp i fysiskt hjälplösa fattighjon vilkas plats var i arbetshuset, och självständiga arbetare som tjänade sitt uppehälle genom att arbeta för lön. Detta skapade en helt ny kategori fattiga, de arbetslösa, som trädde fram på den sciala scenen. Medan fattighjonet skulle understödjas av humanitära skäl skulle den arbeslöse av arbetsmarknadsmäsiga skäl inte understödjas. Att den arbetslöse arbetaren var oskyldig till sitt öde hade ingen betydelse. Det avgörande var inte hurvida han kunde ha fått arbete om han vara verkligen hade försökt, utan att lönesystemet skulle bryta samman ...."
Polanyis bok från 1944 är verkligen läsvärd och ger nya insikter i nationalekonomin. För ordentlig förståelse kräver den emellertid ett mer ordentligt studium än min första genomläsning. Jag hoppa få ro till en omläsning så småningom.
Tack, Jimmy, för tipset.
Intressant? Andra bloggar om: Polanyi, nationalekonomi, marknaden