Trygghetsnarkomani
Dessa skrynkliga spröda svampar rensades och förvälldes av min mamma i kokande vatten i högst två minuter. Därefter hälldes vattnet bort och svampen tillagades som annan svamp, genom att först låta den koka in i sitt eget spad och sedan smörstekas i het gjutjärnspanna. Sedan åts svampen som den var på macka, eller gjordes till sås eller stuvning med lite mjöl och vispgrädde.
En delikatess!
Denna familjetradition var en del i den tidens livskvalitet och den varade kanske fram till sjuttiotalet nå'n gång. Sedan kom expertisen, forskarna, kemisterna, folkhemmets präktiga och välmenande hälsorådgivare och sa:
- Stenmurklor är livsfarliga även efter förvällning eller torkning, de innehåller ett gift som framkallar cancer och de kan bara ätas efter att ha förvällts i två gånger fem minuter!
Min mamma var lydig förstås, lyssnade på expertisen och kokade bort både gift och smakämnen. Kvar blev en ganska smaklös stenmurkelmassa och vår fina familjetradition fick hjälpligt upprätthållas med, år för år, allt klenare minnen av hur det en gång smakade. Numera är våra ansvarsfyllda livsmedelsexperter än mer förmanande och rekommenderar att man inte äter murklorna alls, inte ens efter två gånger fem minuters förvällning.
Denna minnesbild kommer för mig när jag läser David Eberhards bok om trygghetsnarkomanernas Sverige. Han tar där upp åtskilliga exempel på hur staten drabbats av paniksyndrom då den varnar för allsköns faror oavsett hur liten chans de har att inträffa.
Jag tycker stenmurklan passar in i mönstret. När jag nu läser om dess giftighet låter det verkligen avskräckande och jag vore självklart oerhört oansvarig om jag bjöd min familj eller mina vänner på detta gift. Men samtidigt så vet jag att jag själv, mina föräldrar och syskon, mina kusiner och deras familjer har ätit "snabbt förvälld" stenmurkla regelbundet under många år och ingen har uppvisat några skador.
Hur stor är egentligen sannolikheten att drabbas? Hur skall man avväga risken för förgiftning mot fördelen av livskvalitet? Det är omöjligt att svara på denna fråga i varje enskilt fall, men jag tycker Eberhard ofta har rätt då han hävdar att paniksyndromet har drabbat vårt samhälle och trygghetsnarkomanin faktiskt blivit ett angrepp på livskvaliteten.
I stort är boken emellertid inte någon höjdare. Eberhard tenderar att relatera alla missförhållanden och problem i det svenska samhället till sitt paniksyndrom och glömmer att vi faktiskt har råd till en större trygghet, vi vill inte att våra barn skall förolyckas, vi behöver inte arbeta så mycket som förr. Det är också oftast klokt att vara rädd för kemikalier och tekniska chansningar, speciellt när de egentligen inte behövs för vårt välbefinnande.
Men visst längtar man ibland efter äkta murkelsås!
En skopa politikerförakt
En sorglig tillställning.
Ingen av debattörerna visade en tillstymmelse till vilja att identifiera finanspolitiska problem och finna lösningar på dem. Istället gick varje inlägg ut på att glorifiera det egna "lägrets" förträfflighet och förmåga att behärska samhällsförhållandena. Borg yvdes t.ex. över arbetslinjens fullständiga succé, medan Östros förnekade varje positiv effekt av alliansens jobb-politik. Att regeringens åtgärder möjligen kunde innehålla några misstag var uteslutet för Borg och att väljarnas underkännande av Perssonregeringen kunde vara en gnutta befogat var lika otänkbart för Östros.
Herrarnas framträdande tyder tyvärr på att de bara har ett enda intresse för ögonen: Sin egen plats i maktsfären.
Ingen av de två slätstrukna figurerna svarade heller på något av den andres argument. Men det var kanske inte så konstigt, då ingen av dem egentligen hade något argument. När programledaren ändå försökte krama ur något väsentligt, räckte debattörernas förmåga bara till koncentrationen på den egna inövade föreställningen. Var och en uttalade, med konstlad emfas och spelad pondus, fullständigt förutsägbara fraser.
Programmet presenterades med de stolta orden:
"I Agenda möts för första gången finansminister Anders Borg (m) och socialdemokraternas nye ekonomiske talesman Thomas Östros i en debatt. Jämnåriga, båda med gedigen ekonomisk utbildning - vem har det bästa receptet för Sveriges ekonomi?"
Inramningen med domartrion tjugo meter bort förstärkte bilden av att försöka göra även svensk politik till en jippodemokrati, som den amerikanska. Men kombattanternas slätstrukenhet gjorde att SVTs ansträngningar helt kom på skam och de tre proffstyckarna visade faktiskt långt större politisk tankeförmåga än huvudpersonerna. Detta trots sin löjliga roll som jury, satta att bedöma ytan, som om de vore jury i schlagerfestivalen.
Man tror ibland i debatten att politikerföraktet är grundat i politikernas tvivelaktiga moral i Toblerone-affärer och TV-licensfusk. Men i sådana affärer visar politikerna i varje fall att de är som folk är mest. I debatter som denna visar de egenskaper som få kan identifiera sig med och som verkligen är värda förakt.
Andra bloggar om: Östros, Borg, agenda, politikerförakt
Ett strutsliknande leion
Ingvar Leion försöker påskina att han grundar sin skepsis mot klimathotet på vetenskap. Jag tror inte Leion har riktigt klart för sig hur vetenskaplig kunskap egentligen utvecklas. Det som fört vår kunskap så enormt snabbt framåt under de senaste århundradena är inte enskilda snillen eller namnkunniga vetenskapsmän utan det vetenskapliga systemet. Det är i granskningen och diskussionen som misstag rensas ut och de stora resultaten växer fram. Vetenskapens ständiga framsteg säkerställs genom en grundlig öppen kritik inom forskarsfären. Denna sfär är ett välorganiserat världsomspännande system med konferenser och tidskrifter där varje vetenskaplig uppsats granskas av ett par oberoende anonyma forskare inom området innan den publiceras.
Det är detta system som har frambringat de klimatteorier som Leion kallar för en väckelserörelse och som han anklagar för att vara "new age"-anknuten.
Ingvar Leion väljer istället att lyssna på två enskilda ensamma röster med de, för honom, imponerande titlarna: "grundaren av den amerikanska väderlekstjänsten Weather Channel" och "chef för ett rymdforskningslaboratorium i St Petersburg". Men då kunskap växer fram i kritik och diskussion är det aldrig tillförlitligt att lita till något enskilt nytt resultat, oavsett vem som framför det. Man bör inte förblindas av märkvärdiga titlar, utan istället granska deras positioner i det vetenskapliga systemet.
Som matematisk statistiker undrar jag dessutom om Leion vet vad han talar om när han berättar om "halvbra" och "mer än halvbra" överensstämmelser mellan koldioxidhalter, temperaturer och solinstrålning det senaste seklet. Han anger till och med siffror som "44 % överensstämmelse", men utan att tala om vad det betyder, hur det har beräknats och under vilka förutsättningar. En referens till undersökningarna hade varit på sin plats. Men den tål förmodligen inte någon granskning då den tycks vara en enkel regressionsanalys med bara tre variabler och som begränsas till det senaste seklet.
En snabb blick på de kurvor som visar temperatur och CO2-variationer under de senaste 500,000 åren antyder nämligen att det är fåfängt att försöka dra några slutsater av hundraårsdata, för att inte tala om tioårsperioder, som Leions ryske auktoritet tydligen anser är tillräckligt för att dra avgörande slutsatser!
Däremot visar kurvorna utan någon avancerad analys att nästa istid, som Leion oroar sig för, är att vänta först om sisådär 100,000 år.
De klimatforskare som arbetar för högtryck över hela världen har nämligen till sitt förfogande temperatur och koldioxiddata från mer än en halv miljon år tillbaka! Det är verkligen fantastiskt, men sant, informationen ligger bevarad i de väldiga isarna vid våra poler. De har också till sitt förfogande hela den geologiska och fysikaliska kunskap som vetenskapen hittills har kommit fram till. Med hjälp av denna kunskap använder de observationer för att göra matematiska modeller och eliminera så mycket slumpmässighet som möjligt i mätdata. Detta är förstås inte någon lätt uppgift och ger inga säkra resultat. Men genom åtskilliga publikationer och diskussioner det senaste decenniet kände man sig nu, för bara ett par år sedan, så säker att man i FNs klimatpanel kunde uttala sin allvarliga varning till världen.
I ljuset av den förstörelse av vårt eko-system som den vetenskapliga världen varnar för är Leions oro för ökad bensinskatt något futtig.
Andra bloggar om: klimat, vetenskap
Om jippo-demokrati och ett öppet samhälle
Den senaste tiden har nyhetsmedia, något fanatiskt, bevakat de amerikanska primärvalen. De ytliga budskapen, det stora pengaflödet och den överdrivna uppmärksamheten gör mig obehaglig till mods och jag undrar hur jag egentligen borde se på denna jippodemokrati.
Jag går som vanligt till filosofen Karl Popper för att klargöra begreppen. Han har en alldeles egen bild av demokratins väsen, nämligen bilden av det öppna samhället, som dels ser till att makthavarnas göromål kan granskas, dels garanterar att de kan avsättas när de missköter sig. Eftersom det är omöjligt att hitta några bra kriterier för hur en makthavare bör se ut avseende erfarenheter, utbildning osv. så måste vi inrätta samhället så att makten kan brytas innan den ställer till med för stor skada. För att upptäcka det i tid är öppenheten väsentlig. Denna bild av demokrati tilltalar mig mer än den naiva "flerparti"-definitionen som tycks vara allmänt förhärskande i väst.
I ljuset av Poppers bild av demokrati kan man trots allt förlåta mycket av den amerikanska valkampanjen. Att man utser presidenten genom ytliga jippon är visserligen motbjudande, men den utsedde har faktiskt inte mer än fyra års tidsfrist för att visa sin duglighet. Och, vad jag förstår, så är den amerikanska pressen duktig på att granska alla sidor av presidentämbetet; öppenheten är förhållandevis tillfredställande. Hur är det med resten av den demokratiska processen i det politiska USA? Jag vet egentligen inte mycket om den, eftersom presidentvalskampanjerna är de som har satt spår i media hos oss. Men Schwarzeneggers framgångar i valet i Californien tyder ju på att jippodemokratin inte bara berör presidenten. Denne filmstjärna har dessutom, mot alla odds, visat sig vara bättre politiker än skådespelare, hans handlingar har tålt granskning och gett honom en status långt över kändisskapet.
I Sverige har vi en något annorlunda demokrati. Här är partierna och deras ideologier mer bestämmande. Partipiskan hindrar oftast individuella kreativa förslag och samarbeten, och det blir då svårt att granska makthavarnas verkliga handlingar. Det som granskas är snarare kollektivet i form av det makthavande blocket. Om någon enskild politiker missköter sig eller frångår partilinjen, så sparkas han ut av eliten, utan att väljarna har något inflytande på processen. Däremot kan vi väljare, lyckligtvis, avsätta kollektivet vart fjärde år och detta garanterar ändå att demokratin fungerar. Öppenheten är i Sverige alldeles utmärkt avseende politikerna. Vår offentlighetsprincip, som faktiskt inte är allmänt accepterad i den "demokratiska" världen, är här en gedigen garant mot maktmissbruk.
En stor skillnad mellan Sverige, å ena sidan, och USA och England, å den andra, är antalet partier. Medan vi har mellan fem och tio etablerade partier så har dessa länder egentligen bara två var. Är det avgörande för hur demokratiskt det är? Jag tror inte det, hur högt det är i tak i de olika partierna betyder väl minst lika mycket. Men därmed kunde ju också en enpartistat vara demokratisk om det vore tillräckligt högt i tak! Och det skulle ju mycket väl kunna vara så, antalet partier kan knappast vara ett mått på demokrati. Det är bättre att falla tillbaka på den Popperska synen öppenhet och avsättbarhet.
Det är faktiskt också möjligt med ett bra samhälle även om inte alla ledare är avsättbara. Man kan ju ha turen att få en bra ledare som inte låter sig korrumperas och som är mer kompetent än alternativen.
Så tror jag är fallet för Kuba, där "diktatorn" Fidel Castro har administrerat ett samhälle som i många avseenden är överlägset vårt, men i andra avseenden är sämre. Kuba är nog emellertid undantaget som bekräftar regeln, i de flesta socialistiska stater har man haft en förödande otur med sina oavsättbara ledare, såsom i Zimbabwe, Rumänien, Kambodja, Sovjetunionen och Kina.
Även om man nu har tur, så begränsar en enda persons idéer möjligheten att lösa politiska problem. Precis som i alla andra sammanhang, inte minst vetenskapliga, är det i debatten och striden som utvecklingen går bäst.
Avsättbarhet och öppenhet är emellertid begränsat, även hos oss, till politiska församlingar. Detta tycker jag är en avgörande brist och något som strider mot idén om det öppna samhället. Företagens styrelser, som liksom politikerna, har stor makt över människors väl och ve är för närvarande alltför skyddade i sin maktsfär. De kan bara avsättas av maktkollegorna, medan de berörda människorna i företagen och i de orter där de dominerar inte har någon möjlighet att avsätta en oduglig ledare. Det är heller inte lätt att granska deras förehavanden. Styrelserummen är slutna.
Det är väl också detta som är det stora problemet med styrelseskicket i USA. De stora bolagens makthavare är oåtkomliga för demokratisk insyn och påverkan och det är väl dessa bolags intressen som driver fram angreppskrigen ute i världen, de politiska institutionerna fungerar mest som nickedockor.
Debatten om demokrati borde inte bara handla om vilken form man har på den politiska arenan, den borde också handla om utvidgning till andra viktiga maktcentra i samhället.