Nyliberal vikarie förblindad av ideologi
BT:s vikarierande ledarskribent Jonas Pettersson gjorde i söndagen den 6 juli ett inlägg i klimatdebatten. Han är skeptisk till naturen, skriver han, och går så långt i sin skepsis att han funderar över om FN:s klimatpanels rapporter håller på att utvecklas till världens största bluff. Han grundar sina funderingar på två välkända forskningsprofiler, Björn Lomborg och John Christy, samt på en reportageserie i P1 och ett antal debattartiklar i Dagens Industri och Expressen. Jag vill påstå att han missuppfattat Lomborg och Christy, och att han i övrigt tycks bygga sitt tyckande mer på ideologi än på kunnande.
Det finns vissa forskningsresultat som erkänns av varje människa som har en seriös inställning till vetenskapen. Inom klimatforskningen finns några exempel på sådana resultat:
Dessa resultat förnekas inte av vare sig Björn Lomborg eller John Christy, deras skepsis består i hur allvarligt man skall betrakta dessa observationer. Det är nämligen så att det finns oerhört mycket annat som påverkar klimatet, och forskare tvistar därför om hur klimatet kommer att utvecklas i framtiden: Är den mänskliga påverkan så stor att vi måste göra något åt den eller är den så liten att vi kan hoppas på naturliga effekter som motverkar den?
Vissa debattörer hävdar att ovanstående vetenskapliga resultat är felaktiga. Så visar man till exempel upp mätresultat från det senaste decenniet och påstår att de motsäger växthuseffekten. Om man är något bevandrad i matematisk modellering och vetenskapliga metoder är det emellertid uppenbart att det inte går att dra några slutsatser från en så kort tidsrymd som tio år. De forskningsresultat som FN:s klimatpanel grundar sina slutsatser på är baserade på århundradens mätdata, på alla kända fysikaliska klimatfenomen och på en omfattande vetenskaplig diskussion i form av offentliga konferenser och publicerade artiklar.
När Jonas Pettersson uttalar sig i allmänna ordalag om ”de senaste tio åren” eller ”forskare” som mer tror på ”kosmisk strålning och solens påverkan” än växthuseffekten, så vet han nog inte mycket om dessa resultats plats i det vetenskapliga samhället. Sannolikt är dessa observationer och teorier inte något nytt, de finns som en del i den vetenskapliga kunskap som redan ligger till grund för klimatpanelens uttalanden, men de måste kompletteras med åtskilliga fakta för att kunna användas.
Björn Lomborg är en dansk statsvetare vars huvudargument i klimatfrågan är: Om man har tillgång till en viss summa pengar så kan man räkna ut vilka mänskliga problem som bör prioriteras. Lomborg och hans kollegor kommer då fram till att klimatåtgärder kommer långt ner på prioriteringslistan. Problem som malaria- aids- och fattigdomsbekämpning kostar mindre att åtgärda än koldioxidutsläppen. Hur kan man då räkna ut det? Lomborg använder en rent ekonomisk kalkyl där en viktig ingrediens är den så kallade diskonteringsräntan. Detta är ett, bland ekonomer, etablerat verktyg för att värdera framtida händelser och Lomborg sätter den till 3 %, vilket tycks vara en rimlig nivå i vanliga ekonomiska sammanhang. I klimatproblematiken som handlar om händelser många årtionden bort blir denna räntesats synnerligen oetisk: Den värderar nämligen vad som händer om hundra år ca 20 gånger lägre (1.03^100) än om det händer idag. Värdet av våra barnbarns och barnbarnbarns liv negligeras alltså nästan helt i Lomborgs ekonomiska kalkyl. Lomborgs föregivet vetenskapliga undersökning bygger på ett subjektivt moraliskt ställningstagande.
Visste du det, Jonas Pettersson, och i så fall, håller du med om det sättet att räkna?
John Christy var enligt Wikipedia huvudförfattare till IPCC:s rapport 2001, den som Pettersson för övrigt kritiserar, och är fortfarande medlem i panelen. Han är kritisk till den överdrivna tilliten till de framtida scenarier som vissa klimatforskare räknar fram. I en artikel från BBC news 13 november 2007 framför han sin kritik, men tillstår samtidigt att
“atmosfärisk koldioxid fortsätter att öka på grund av de odiskutabla fördelar som kolbaserad energi ger mänskligheten. Denna ökning kommer att ha viss inverkan på klimatet genom koldioxidens strålningsegenskaper (min översättning, TS)”.
Christy förnekar alltså inte alls klimatpanelens huvudslutsats, men han vill uppenbarligen inte tro på vissa framtidsscenarier.
När Pettersson slutligen skriver: ”Bara genom en diskussion och debatt får vi reda på sanningen” så har han förstås alldeles rätt. Men en sådan diskussion och debatt är precis vad som ligger till grund för FN:s klimatpanel, en vetenskaplig diskussion som pågått i mer än ett decennium. Och debatten pågår förstås än. Vi som är starkt oroade för mänsklighetens framtid debatterar gärna, men kom då fram med konkreta argument:
Var har du hittat dina uppgifter om de senaste tio årens temperaturmätningar? Var har de svenska och danska forskarna publicerat sina teorier? Var finns de vetenskapliga arbeten som motsäger de skrämmande framtidsscenarier som Al Gore presenterat?
Uppdatering 18/7. En förkortad version av detta inlägg publicerades igår i BT tillsammans med ett svar från Jonas Pettersson.
Andra bloggar om: klimat, skeptiker, alarmister, Björn Lomborg, John Christy
Det finns vissa forskningsresultat som erkänns av varje människa som har en seriös inställning till vetenskapen. Inom klimatforskningen finns några exempel på sådana resultat:
- Vissa gaser i atmosfären framkallar en växthuseffekt som medför att jordens genomsnittstemperatur ökar. Den viktigaste av dessa gaser, avseende de senaste tvåhundra årens ökning, är koldioxid.
- Mätningar av koldioxidhalten i atmosfären har visat en ökning under de senaste århundradena som inte har sin motsvarighet under de senaste femhundratusen åren.
- Denna ökning orsakas av vår förbränning av fossila bränslen.
Dessa resultat förnekas inte av vare sig Björn Lomborg eller John Christy, deras skepsis består i hur allvarligt man skall betrakta dessa observationer. Det är nämligen så att det finns oerhört mycket annat som påverkar klimatet, och forskare tvistar därför om hur klimatet kommer att utvecklas i framtiden: Är den mänskliga påverkan så stor att vi måste göra något åt den eller är den så liten att vi kan hoppas på naturliga effekter som motverkar den?
Vissa debattörer hävdar att ovanstående vetenskapliga resultat är felaktiga. Så visar man till exempel upp mätresultat från det senaste decenniet och påstår att de motsäger växthuseffekten. Om man är något bevandrad i matematisk modellering och vetenskapliga metoder är det emellertid uppenbart att det inte går att dra några slutsatser från en så kort tidsrymd som tio år. De forskningsresultat som FN:s klimatpanel grundar sina slutsatser på är baserade på århundradens mätdata, på alla kända fysikaliska klimatfenomen och på en omfattande vetenskaplig diskussion i form av offentliga konferenser och publicerade artiklar.
När Jonas Pettersson uttalar sig i allmänna ordalag om ”de senaste tio åren” eller ”forskare” som mer tror på ”kosmisk strålning och solens påverkan” än växthuseffekten, så vet han nog inte mycket om dessa resultats plats i det vetenskapliga samhället. Sannolikt är dessa observationer och teorier inte något nytt, de finns som en del i den vetenskapliga kunskap som redan ligger till grund för klimatpanelens uttalanden, men de måste kompletteras med åtskilliga fakta för att kunna användas.
Björn Lomborg är en dansk statsvetare vars huvudargument i klimatfrågan är: Om man har tillgång till en viss summa pengar så kan man räkna ut vilka mänskliga problem som bör prioriteras. Lomborg och hans kollegor kommer då fram till att klimatåtgärder kommer långt ner på prioriteringslistan. Problem som malaria- aids- och fattigdomsbekämpning kostar mindre att åtgärda än koldioxidutsläppen. Hur kan man då räkna ut det? Lomborg använder en rent ekonomisk kalkyl där en viktig ingrediens är den så kallade diskonteringsräntan. Detta är ett, bland ekonomer, etablerat verktyg för att värdera framtida händelser och Lomborg sätter den till 3 %, vilket tycks vara en rimlig nivå i vanliga ekonomiska sammanhang. I klimatproblematiken som handlar om händelser många årtionden bort blir denna räntesats synnerligen oetisk: Den värderar nämligen vad som händer om hundra år ca 20 gånger lägre (1.03^100) än om det händer idag. Värdet av våra barnbarns och barnbarnbarns liv negligeras alltså nästan helt i Lomborgs ekonomiska kalkyl. Lomborgs föregivet vetenskapliga undersökning bygger på ett subjektivt moraliskt ställningstagande.
Visste du det, Jonas Pettersson, och i så fall, håller du med om det sättet att räkna?
John Christy var enligt Wikipedia huvudförfattare till IPCC:s rapport 2001, den som Pettersson för övrigt kritiserar, och är fortfarande medlem i panelen. Han är kritisk till den överdrivna tilliten till de framtida scenarier som vissa klimatforskare räknar fram. I en artikel från BBC news 13 november 2007 framför han sin kritik, men tillstår samtidigt att
“atmosfärisk koldioxid fortsätter att öka på grund av de odiskutabla fördelar som kolbaserad energi ger mänskligheten. Denna ökning kommer att ha viss inverkan på klimatet genom koldioxidens strålningsegenskaper (min översättning, TS)”.
Christy förnekar alltså inte alls klimatpanelens huvudslutsats, men han vill uppenbarligen inte tro på vissa framtidsscenarier.
När Pettersson slutligen skriver: ”Bara genom en diskussion och debatt får vi reda på sanningen” så har han förstås alldeles rätt. Men en sådan diskussion och debatt är precis vad som ligger till grund för FN:s klimatpanel, en vetenskaplig diskussion som pågått i mer än ett decennium. Och debatten pågår förstås än. Vi som är starkt oroade för mänsklighetens framtid debatterar gärna, men kom då fram med konkreta argument:
Var har du hittat dina uppgifter om de senaste tio årens temperaturmätningar? Var har de svenska och danska forskarna publicerat sina teorier? Var finns de vetenskapliga arbeten som motsäger de skrämmande framtidsscenarier som Al Gore presenterat?
Uppdatering 18/7. En förkortad version av detta inlägg publicerades igår i BT tillsammans med ett svar från Jonas Pettersson.
Andra bloggar om: klimat, skeptiker, alarmister, Björn Lomborg, John Christy
Semester
Nu stundar årets sommarledighet. På lördag inleder vi fyra veckors behagligt slappande i Sinnesro, vår sommarstuga sju kilometer från sta'n. Vi har faktiskt bott här ända sedan valborgsmässoafton och har därmed redan upplevt årets förmodligen finaste sommarmånad i naturens närhet. Men, nu stundar tjugofyratimmarsdygn långt från arbetets krav och på behörigt avstånd från civilisationen. Jag tänkte då också passa på att befria mig från det självpåtagna kravet på nya krativa inlägg i bloggosfären. Semestern är planerad såtillvida att jag förberett bygggandet av en veranda till bastun på ca fem kvadratmeter och kanske kommer jag att förverkliga min dröm om ett självbyggt vindkraftverk. I övrigt kommer jag att "mussla" med lite av varje såsom småreparationer och vedhuggning, samt nyttja den sköna hängmattan. Där kan man lyssna på Sommar när andan faller på och läsa några av de böcker som har samlats inför ledigheten: filosofen Cassirers bok om Axel Hägerstöm, som kom med posten igår, har Bertil rekommenderat. Samme Bertils nyss försvarade avhandling "Arbetsliv" kommer jag att återvända till precis som till en annan bok som avhandlingen gett förnyat intresse, Damasio, "på spaning efter Spinoza". Kjell Erikssons deckare "Mannen från bergen" väntar också i hyllan, liksom de gamla trotjänarna av von Wright: "Vetenskapen och förnuftet" och "Att förstå sin samtid". Jag får nog också återvända till mina senast lästa böcker för eftertanke, Lasse Bergs "Gryning över Kalahari" och Spinozas "Etiken". Och snart dimper det dessutom ner ytterligare några beställda böcker i brevlådan: Heitis rekommendation Bengt Jacobsson, "Livet inte plikt, utan..." , Thomas Hylland Eriksen, "Etnicitet och nation", Michel Onfray, "Kraften att leva - ett hedonistiskt manifest" och Jonas Frycklund, "Yppighetens nytta:..." (Timbro!). Lite yrkesmässiga nyheter kanske jag också blir inspirerad till i Clives rekommendation: "Essentials of Statistical Inference".
Räcker fyra veckor?
På återseende.