Diskussionsforum

Man kan fundera över vad som egentligen bestämmer vår moral, är det lagen, uppfostran, omgivning eller religion. Jag skulle vilja slå ett slag för omgivningen.

   För en student gäller att en del levnadsförhållanden är gemensamma för kompisarna. Här uppfattar man kanske att man får ett mycket snålt tilltaget underhåll av staten, medan universitetet/staten hela tiden tvingar en att köpa dyr litteratur, hyra studentlägenheter till överpris och sedan till råga på allt kräva tillbaka större delen av underhållet i en framtid med osäkra inkomster. För denna grupp är det moraliskt försvarbart att smita från TV-licensen, det är också helt i sin ordning att missköta sin hälsa genom att leva på pasta och annan torftig mat. I studentkulturen skäms man inte för sådant. 

   Om man däremot har regelbundna måttliga inkomster från ett fast jobb, då är det ganska pinsamt om man blir ertappad med att vara så småsnål att man smiter från TV-licensen och det är inte riktigt rumsrent att inte äta ett ordentligt mål lagad mat om dagen. Däremot, att hjälpas åt med yrkestjänster ses inte som skattesmitning, och att kräva kvitto av bilreparatören är inte så viktigt. Att bryta mot trafikregler är inte omoraliskt, tvärtom är det något man skryter om till vardags; själv är man ju alltid en förträfflig bilförare som inte har det minsta samband med olycksstatistiken.

   För ungdomar, vars liv så mycket kretsar kring film och musik har skivindustrins överprispolitik blivit för mycket och när pengarna inte räcker till är det lätt att ta till det bekväma sättet att ladda ner gratis. Eftersom kompisarna gör detsamma och det till och med finns ett politiskt parti som försvarar dem så är samvetet rent; alternativet är ju inte inköp, utan att man tvingas avstå. Motståndare betraktas som mossiga, den nya tekniken har helt enkelt sprungit förbi upphovsmannarätten. Argumenten inom den egna gruppen är otaliga, övriga behöver man inte diskutera med.

   Om man har höga inkomster så är det kanske andra kriterier som gäller. Nedladdning av musik är inte riktigt rumsrent, barnen kanske tillåts syssla med det, men själv känner man att samhällets grundvalar kräver betalning. Den egna inkomsten, och bekantskapskretsens, är kanske mer beroende av starka traditioner än kompetens. Här tycks det emellertid inte vara förenat med skam att smita från TV-licensen, att undvika sådana smulor räknas inte som tecken på snålhet, men kanske som tecken på självständighet inför lagen, en del av prestigen att stå över lagar som stiftats av låga socialdemokrater. Att städhjälpen möjligen kunde ha behov av viss trygghet avseende sjukdom och pension är kanske inte något man tänker på i dylika kretsar, själv har man kanske någon årslön eller så i reserv på banken. Eftersom ens omgivning agerar ungefär på samma sätt behöver man alls inte skämmas i sitt dagliga umgänge och därmed är moralen säkrad.

   Kort sagt, det är umgänget som bestämmer vardagsmoralen, risken att bli ertappad med något som man måste skämmas för håller tillbaka frestelserna.

   Det blir problem när den interna moralen i den ena gruppen konfronteras med en annan moral i andra grupper. Den småsnåle Svensson får nu plötsligt ett rumsrent argument för att smita från TV-licensen och studenten kan glömma att byta inriktning mot ett ärligare leverne när hon får ett jobb. Den ärlige pensionären undrar varför just han betalar vitt för städhjälp och försöker kanske hitta den svarta marknaden som tycks vara så lättillgänglig i vissa kretsar. Hos de unga musik- och filmtjuvarna tar det ytterligare några år innan man inlemmar sig i den laglydiga massan.

   Alla små olagligheter som vi håller på med i olika grupper är aldrig öppet försvarbara, utan acceptansen av omoralen bygger på att man undviker att diskutera konsekvenserna. När man så blir avslöjad i offentligheten så ligger man illa till; det är bara den avklädde som avkrävs svar på varför hans underkläder är skitna. Det är därför som offentliga personer måste var mer noggranna med sin laglydighet. Det är inte för att de skulle vara en elit som är överlägsen oss vanliga dödliga.

   I konsekvens med detta resonemang är det helt i sin ordning att några ministrar avgår, trots att deras förseelser inte är mycket värre än sådana de flesta av oss har gjort sig skyldiga till. Ett samhälles moral kräver att avslöjad brottslighet straffas även om det är orimligt att kräva straff för all förekommande brottslighet.