Kris i finanserna

När finanskrisen nu rasar som mest kan man fundera över kapitalismen som system. Ända sedan dess barndom har ju konjukturcyklerna gäckat ekonomerna. Karl Marx analyserade fenomenet och gav det en tillfredsställande förklaring, men ändå har ingen helt lyckats tämja de krafter som skapar cyklerna. Nobelpristagaren Keynes trodde sig ha ett recept i form av en statlig utjämningspolitik och detta tillämpades framgångsrikt ett tag, t.ex. av svensk socialdemokrati. Men det räckte aldrig till, konjukturcyklerna har fortsatt att komma okontrollerat.

Det senaste decenniet har nyliberalerna fått alltmer inflytande och Keynes idéer har mer och mer fallit i glömska, så också hos socialdemokraterna. Marknadens frihet hyllas nu som den enda framgångsvägen vars enda erkända problem är inverkan på miljön. Detta är ju ett allvarligt problem som nu faktiskt de flesta inser, men vars lösning man försöker finna, också den, i marknadskrafter. Alla alternativ till marknadsreceptet tycks man automatiskt koppla till kommunismspöket. Detta är bekymmersamt, vi skulle behöva en realistisk debatt om andra alternativ.

Men, bortsett från det verkligt allvarliga miljöproblemet, visar väl ändå dagens finanskris att marknadsekonomin även har andra avgörande brister. Den saknar uppenbarligen en del viktiga reglerande mekanismer, den skenar.

Nu verkar det som om staterna faktiskt kan gå in och reparera vissa skador genom att skjuta till hundratals miljarder. Och vi får hoppas att det förslår. Jag funderar emellertid på hur det kommer att se ut om ytterligare något decennium, när de stora multinationella bolagen har växt ytterligare. När även de rikaste staterna i världen står maktlösa inför de summor som bolagen hanterar. När bolagsstyrelsernas ohämmade affärer lett till nya kriser på nivåer som är ohanterliga för staterna. Vem skall då rädda världsekonomin? Ett stort bolag? En stark man?

Nyliberalernas språkrör har förstås lösningen:
Mer marknadsliberalism, mindre statlig inblandning. Är inte detta ett intressant exempel på samhällsvetenskapens problem jämfört med naturvetenskapen? De extrema nyliberalerna svarar på kapitalismens kris med att hårdnackat hävda en teori som inte kan falsifieras. Norberg påstår att allt är Clintons fel, att världens mest marknadsliberala stat har varit för socialistisk. Stael von Holstein menar att den nuvarande amerikanska regeringen gör fel när man går in och reparerar skadorna, det vore bättre om de självläkande krafterna fick hållas. Ingen av dessa ståndpunkter kan någonsin kontrolleras, en utpräglad programenlig liberal marknadsekonomi har nämligen aldrig provats och kommer aldrig att provas (vilket vi nog skall vara glada för). Dessa samhällsdebattörer kommer alltid att kunna hitta än den ena och än den andra efterhandsförklaringen till att ekonomin gått snett och ingen kommer att kunna visa att de har fel.

För ordningens skull måste jag förstås påpeka att den andra dominerande samhällsideologin har precis samma problem, samhällsproblematiken är så komplex att den inte låter sig utsättas för några vetenskapliga experiment och därmed kan ingen nationalekonomisk teori utsättas för någon renodlad prövning.

Den vetenskapliga lösningen är Karl Poppers: Lägg ideologierna på hyllan och ägna politiken åt att lösa problem genom metoden: pröva dig fram i liten omfattning. En social ingenjörskonst, steg för steg, med inblandning av så stor del av samhällets medborgare som möjligt, medelst en öppen diskussion frigjord från ideologiska låsningar, partipiskor och makthunger.

En politik, alltså, väsensskild från den som representerades av partiledardebatten ikväll.



Andra bloggar om: , , ,

EU eller inte EU, det är frågan.

Häromdagen fick jag höra att man i Volvos budget nästa år satsar flera miljarder på motorutveckling. Detta tycks dessutom vara en ökning i andelen av den totala utvecklingsbudgeten. Samma tendens har jag tidigare hört från andra företag i Europa som tillverkar tunga fordon. Man vill minska på den fossila bränsleförbrukningen.

Förra veckan var jag delaktig i en ansökan till ett EU-projekt. Projektet berör utmattningshållfasthet för tekniska konstruktioner och ett nyckelord som förväntas i ansökan är sustainablity, hållbarhet är ordet för dagen. För något decennium sedan var jag också inblandad i EU-ansökningar. Då var nyckelordet på modet competitiveness, då var det Europas konkurrens på den internationella arenan som framhävdes.

Då som nu försöker vi forskare att anpassa våra forskningsidéer till det som är gångbart i Bryssel, inom hållfasthetsområdet får man därmed nu framhäva lättviktskonstruktioner, mindre och lättare material. Då finns det en chans att få anslag.

Detta är två exempel på hur man nu faktiskt satsar stora pengar på minskade koldioxidutsläpp för en hållbar framtid. Varför?

Det finns väl två viktiga förklaringar, den ena är spekulationerna i att oljan håller på att ta slut, den andra är att det överstatliga EU, inspirerat av den överstatliga organisationen FN:s klimatpanel, satt upp klimatmål avseende utsläpp, förnyelsebara bränslen o. dyl. Jag vet inte vilken av dess två orsaker som är mest betydelsefull, men jag är övertygad om att den senare har stor betydelse och att därmed FN och EU gör skillnad.

De överstatliga organisationerna främjar en något mer hållbar utveckling med en pondus som knappast något enskilt europeiskt land skulle kunnat göra.

Multinationella företag har för länge sedan lämnat den nationella arenan och rör sig fritt över världen med endast sin egen utveckling som drivkraft. Deras styrelserum är slutna för demokratisk insyn, deras direktörer är inte avsättbara med demokratiska medel, men de har makt och ett enormt inflytande över vårt dagliga liv.

Är det då inte nödvändigt att skapa demokratiska organisationer på samma nivå som kan reglera marknaden för att skydda människor och natur?


Och hur skall detta gå till om man vänder ryggen till den europeiska organisation som kunde bli en sådan kraft? Och som, vilket mina inledande två exempel visar, till viss del uppenbarligen är en sådan kraft.

Vi måste helt enkelt anpassa vår demokratiska organisation till det faktum att de avgörande makthavarna skiter i nationsgränserna och att deras ensidiga ekonomiska drivkraft är förödande om den inte regleras.

Detta är mitt enkla argument i den pågående MP-debatten.

Nyliberal vikarie förblindad av ideologi

BT:s vikarierande ledarskribent Jonas Pettersson gjorde i söndagen den 6 juli ett inlägg i klimatdebatten. Han är skeptisk till naturen, skriver han, och går så långt i sin skepsis att han funderar över om FN:s klimatpanels rapporter håller på att utvecklas till världens största bluff. Han grundar sina funderingar på två välkända forskningsprofiler, Björn Lomborg och John Christy, samt på en reportageserie i P1 och ett antal debattartiklar i Dagens Industri och Expressen. Jag vill påstå att han missuppfattat Lomborg och Christy, och att han i övrigt tycks bygga sitt tyckande mer på ideologi än på kunnande.

Det finns vissa forskningsresultat som erkänns av varje människa som har en seriös inställning till vetenskapen. Inom klimatforskningen finns några exempel på sådana resultat:
  1. Vissa gaser i atmosfären framkallar en växthuseffekt som medför att jordens genomsnittstemperatur ökar. Den viktigaste av dessa gaser, avseende de senaste tvåhundra årens ökning, är koldioxid.
  2. Mätningar av koldioxidhalten i atmosfären har visat en ökning under de senaste århundradena som inte har sin motsvarighet under de senaste femhundratusen åren.
  3. Denna ökning orsakas av vår förbränning av fossila bränslen.

Dessa resultat förnekas inte av vare sig Björn Lomborg eller John Christy, deras skepsis består i hur allvarligt man skall betrakta dessa observationer. Det är nämligen så att det finns oerhört mycket annat som påverkar klimatet, och forskare tvistar därför om hur klimatet kommer att utvecklas i framtiden: Är den mänskliga påverkan så stor att vi måste göra något åt den eller är den så liten att vi kan hoppas på naturliga effekter som motverkar den?

Vissa debattörer hävdar att ovanstående vetenskapliga resultat är felaktiga. Så visar man till exempel upp mätresultat från det senaste decenniet och påstår att de motsäger växthuseffekten. Om man är något bevandrad i matematisk modellering och vetenskapliga metoder är det emellertid uppenbart att det inte går att dra några slutsatser från en så kort tidsrymd som tio år. De forskningsresultat som FN:s klimatpanel grundar sina slutsatser på är baserade på århundradens mätdata, på alla kända fysikaliska klimatfenomen och på en omfattande vetenskaplig diskussion i form av offentliga konferenser och publicerade artiklar.

När Jonas Pettersson uttalar sig i allmänna ordalag om ”de senaste tio åren” eller ”forskare” som mer tror på ”kosmisk strålning och solens påverkan” än växthuseffekten, så vet han nog inte mycket om dessa resultats plats i det vetenskapliga samhället. Sannolikt är dessa observationer och teorier inte något nytt, de finns som en del i den vetenskapliga kunskap som redan ligger till grund för klimatpanelens uttalanden, men de måste kompletteras med åtskilliga fakta för att kunna användas.

Björn Lomborg är en dansk statsvetare vars huvudargument i klimatfrågan är: Om man har tillgång till en viss summa pengar så kan man räkna ut vilka mänskliga problem som bör prioriteras. Lomborg och hans kollegor kommer då fram till att klimatåtgärder kommer långt ner på prioriteringslistan. Problem som malaria- aids- och fattigdomsbekämpning kostar mindre att åtgärda än koldioxidutsläppen. Hur kan man då räkna ut det? Lomborg använder en rent ekonomisk kalkyl där en viktig ingrediens är den så kallade diskonteringsräntan. Detta är ett, bland ekonomer, etablerat verktyg för att värdera framtida händelser och Lomborg sätter den till 3 %, vilket tycks vara en rimlig nivå i vanliga ekonomiska sammanhang. I klimatproblematiken som handlar om händelser många årtionden bort blir denna räntesats synnerligen oetisk: Den värderar nämligen vad som händer om hundra år ca 20 gånger lägre (1.03^100) än om det händer idag. Värdet av våra barnbarns och barnbarnbarns liv negligeras alltså nästan helt i Lomborgs ekonomiska kalkyl. Lomborgs föregivet vetenskapliga undersökning bygger på ett subjektivt moraliskt ställningstagande.

Visste du det, Jonas Pettersson, och i så fall, håller du med om det sättet att räkna?


John Christy var enligt Wikipedia huvudförfattare till IPCC:s rapport 2001, den som Pettersson för övrigt kritiserar, och är fortfarande medlem i panelen. Han är kritisk till den överdrivna tilliten till de framtida scenarier som vissa klimatforskare räknar fram. I en artikel från BBC news 13 november 2007 framför han sin kritik, men tillstår samtidigt att

“atmosfärisk koldioxid fortsätter att öka på grund av de odiskutabla fördelar som kolbaserad energi ger mänskligheten. Denna ökning kommer att ha viss inverkan på klimatet genom koldioxidens strålningsegenskaper (min översättning, TS)”.

Christy förnekar alltså inte alls klimatpanelens huvudslutsats, men han vill uppenbarligen inte tro på vissa framtidsscenarier.

När Pettersson slutligen skriver: ”Bara genom en diskussion och debatt får vi reda på sanningen” så har han förstås alldeles rätt. Men en sådan diskussion och debatt är precis vad som ligger till grund för FN:s klimatpanel, en vetenskaplig diskussion som pågått i mer än ett decennium. Och debatten pågår förstås än. Vi som är starkt oroade för mänsklighetens framtid debatterar gärna, men kom då fram med konkreta argument:

Var har du hittat dina uppgifter om de senaste tio årens temperaturmätningar? Var har de svenska och danska forskarna publicerat sina teorier? Var finns de vetenskapliga arbeten som motsäger de skrämmande framtidsscenarier som Al Gore presenterat?

Uppdatering 18/7. En förkortad version av detta inlägg publicerades igår i BT tillsammans med ett svar från Jonas Pettersson.



Andra bloggar om: , , , ,

Miljösteg för miljösteg

Birger Schlaug har under den senaste tiden ägnat mycket av sitt skrivande till att kritisera sitt gamla miljöparti. Partiets uttalade ambition att sitta med i en regering tillsammans med socialdemokraterna har föranlett Schlaug att tolka varje MP-utspel som uttryck för makthunger mer än ärlig miljöpolitik. I Borås Tidning och på sin blogg har han i dagarna gjort nya angrepp på MP och det som utspelat sig på och kring partikongressen i förra helgen.

Birger inleder på sin blogg:

"Alliansen och sosseblocket , med v och mp, är i realiteten poler på samma utvecklingsväg. Det handlar i praktisk politik om mer konsumtion, mer tillväxt, mer lönearbete. Mer av allt som räknas i pengar."

Han har rätt förstås, men glömmer att notera att detta gäller inte bara de svenska blocken, utan i det närmaste samtliga politiska organisationer i världen för närvarande. Varför? Är det bara Birger Schlaug som förstått tillståndet i världen? Är det bara ett fåtal insiktsfulla som bekymrar sig över utvecklingen? Nej, tvärtom tror jag att en stor majoritet, åtminstone i vårt svenska samhälle, håller med om den av Schlaug hyllade visionen:

"om ett annat samhälle där tillväxt, konsumtion och lönearbetet skulle få stå tillbaka för livskvalitetet, mänsklig utveckling och mer tid för engagemang i det civila närsamhället".

Detta gäller säkerligen bland de ledande miljöpartisterna och det gäller bland människor från alla samhällsgrupper, åtminstone bland dem som jag kommer i kontakt med. De tydliga undantag jag kan identifiera är vissa speciella grupper av ungtuppar. Vänsterut genom dem som envist håller fast vid Marx klasskampsperspektiv och skyller också miljöproblem på den stora konspirationen från makten. Högerut kan tuppar i form av t.ex. liberitianer hävda att människans yttersta kungsväg är konkurrensen och de tror sig ha teoretisk motivation för att den fria kampen mellan individer löser alla problem. Åt det gröna hållet finns andra ungtuppar såsom "den gröna realisten" som är teknikoptimister ut i fingerspetsarna och tror att ”forskarna” har lösningen på alla problem, de tror i sin ungdomliga självsäkerhet att människan är oövervinnerlig och fullständigt kan behärska naturen. Men, som sagt, de flesta människor är oroliga för framtida resultat av den ohejdade konsumismen, vi vill umgås med våra nära och kära, vi vill ta det lugnt och njuta av tillvaron. Men, vi är fast i ekorrhjulet och vet inte hur vi skall ta oss ur det.

Har Birger Schlaug någon lösning på konbkreta problem såsom vad de arbetslösa bilarbetarna skall göra när vi åker tåg och cyklar, var pengarna till livets nödtorft skall komma ifrån när vi arbetar mindre, hur ett samhälle skall organiseras utan den tillväxtmotor, som tycks vara en förutsättning för att samhället överhuvudtaget skall fungera? Finns det något land i världen som har klarat att stänga av tillväxtmotorn? Finns det någon nationalekonomisk teori som har ett alternativ till konsumismen? Det räcker inte med visioner, Birger, kom med konkreta förslag, visa på vilka steg vi skall ta mot ett hållbart samhälle. Vi skulle alla bli glada för sådana förslag och om de är trovärdiga så skulle vi genast ta i tu med att genomföra dem. Dina visioner är vi faktiskt många som delar.

Birger skriver vidare att  "rågången mellan grön ideologi och socialdemokratisk politik är hundrafalt bredare än de nyanser som skiljer socialdemokraterna från moderaterna". Men kunde man inte lika gärna säga att rågången mellan ideologi och politik är hundrafalt bredare ...? Politik kräver handlingsplaner och konkreta förslag, gärna i enlighet med en idologi, men skall de vara genomförbara måste nog ändå rågången vara bred, om än inte milsvid.

Miljöpartiets initiativ till skatteväxlingar under förra mandatperioden var exempel på steg som jag tror var precis så stora som var möjliga vid den tiden. Nu skulle man kunna ta större, eftersom opinionen svängt en hel del efter Al Gores segertåg över världen. Att envist hålla fast vid utträdeskrav ur EU eller aktivt arbeta för en utopisk medborgarlön skulle däremot knappast föra oss närmare det hållbara samhället, det skulle möjligen hålla ideologisamvetet rent hos entusiaterna, men till vilken nytta.?

Jag tror vi måste ta korta steg och prova oss fram; vi måste finna en trovärdig väg bort från konsumismen, en väg som kan anammas av den stora majoritet av männsikor som vill, men inte kan.

Ett litet, men intressant, försök att bryta ny väg i företagsstrukturen är de nya typer av samhällsföretag som Karl Palmås beskriver i en rapport, presenterad på miljöpartiets kongess. Det liknar faktiskt, tycker jag, den form som det bolag jag själv är styrelseledamot i, Borås Energi och Miljö. Detta kommunägda bolag har nämligen följande mål, i nämnd ordning: 1) Gör Borås till en fossilbränslefri stad, 2) gör kunderna nöjda och 3) behåll en sund och hållbar ekonomi. Det är ett viktigt steg, tror jag, att på detta sätt vända på prioriteringen, men det är inte lätt att tänka om och göra miljömål till högsta prioritet.

Birger Schlaug må vara bra på att visa på orimligheter i vår livsstil, men när han inte har några politiska framgångsvägar så skulle han inte gnälla så på dem som försöker.

Bloggaren heja världen uppskattar också miljöpartiets vägval.

En glädjande MP-sväng

Jag gick med i Miljöpartiet för knappt två år sedan för att det var det parti som stod närmast mina egna uppfattningar. I några avseenden var emellertid MP ändå frånstötande. New Age-inspirerade mystiska irrläror tycktes t.ex. vara mer representerat här än i andra partier. Men också i vissa officiella politiska frågor hade jag en annan uppfattning. En av dessa var inställningen till EU, där MPs utträdeskrav tycktes mig orimligt.

Därför är jag nu glad över
Maria Wetterstrands utspel och hoppas att den förestående kongressen skall följa hennes uttalade linje.

Jag tycker det finns all anledning till att vara skeptisk till EU och den kritik som förs fram emot organisationen avseende t.ex. protektionism, svag demokrati, fiskepolitik och jordbruksstöd är säkert välmotiverad. För min egen del är jag inte tillräckligt insatt i dessa frågor för att kunna tillföra något. Jag har istället ett par andra infallsvinklar på EU att diskutera.

Den omfattande globaliseringen i ekonomin har resulterat i ett stort antal världsomspännande företag som mer och mer har tappat sin nationella identitet. Dessa företag har en hemlig agenda såtillvida att deras styrelsemöten inte är offentliga och deras topptjänster tillsätts utan något som helst demokratiskt inflytande. Ändå påverkar deras beslut miljoner människors väl och ve. Nationellt finns samma problem, men där har vi, åtminstone hos oss, en demokratisk organisation som ändå har makt att reglera företagens verksamhet i form av lagar, förordningar och ekonomiska styrmedel. Globalt finns inte motsvarande maktbalans. Det är nödvändigt, tror jag, att ha motsvarande styrmedel internationellt vilket är min huvudmotivering för försvaret av den överstatliga demokratiska institutionen EU.

EU lider förstås av att syftet från början inte alls var att reglera marknaden, utan snarare att skydda regionens storföretag gentemot konkurrens utifrån. Men det var väl samma sak med de nationella statliga institutionerna när de bildades en gång, inte kom de till för att ge folket större inflytande. De har emellertid utvecklats till demokratiska enheter som gett ett öppnare och friare samhälle. På samma sätt bör vi väl arbeta politiskt för att omvandla också EU till en demokratisk organisation som har vårt gemensamma långsiktiga intresse som huvudmål och som ser bortom ekonomiska kvartalsrapporter. Att se till miljöproblem som klimatproblematiken är förstås en viktig del i detta, vilket ju också är det som Maria Wetterstrand i första hand hänvisar till.

Men det finns mycket övrigt att önska med den Europeiska Unionen. Jag har i mitt yrkesliv fått ögonen på ett problem med storskaligheten och det är de stora forskningsprogrammen. Enorma summor läggs varje år från de olika staternas budgetar till en gemensam forskningsbudget inom EU. Pengarna satsas företrädesvis på jättestora projekt med inblandade forskningsorganisationer och storföretag från många europeiska länder. Detta gör tyvärr att ett sådant projekt tycks sakna någon egentlig avnämare, dvs. någon som har intresse i forskningsresultaten. Denna brist resulterar i tveksamma drivkrafter i projekten; forskningsorganisationernas försörjning blir kanske därmed huvudsyftet. Kontrollen av resultaten, som borde göras av någon intressent, måste, i avsaknad av sådan, göras av en byråkratisk organisation som främst kollar att rapporterna kommer in enligt tidplan, att möten genomförs, att timmarna bokförs på ett föreskrivet sätt, osv. Avsaknaden av avnämare gör också att ansökningarna om projekt skrivs för att uppfylla ett antal formella kriterier. Jag har en känsla av att detta byråkratiska system utesluter kreativa forskningsidéer och slösar bort enorma summor på projekt som få har glädje av. Inte ens vi forskare, som ändå får del av pengarna, har någon större glädje av att producera resultat och rapporter som läses av få och används av färre.

Jag tycker vi bör arbeta för att utveckla EU till en demokratisk marknadsregulator och skära ner unionens inflytande på områden där storskalighet är mer hämmande än kreativt.
Andra bloggar om: , , ,

Om jippo-demokrati och ett öppet samhälle

121263-21Den senaste tiden har nyhetsmedia, något fanatiskt, bevakat de amerikanska primärvalen. De ytliga budskapen, det stora pengaflödet och den överdrivna uppmärksamheten gör mig obehaglig till mods och jag undrar hur jag egentligen borde se på denna jippodemokrati.

Jag går som vanligt till filosofen Karl Popper för att klargöra begreppen. Han har en alldeles egen bild av demokratins väsen, nämligen bilden av det öppna samhället, som dels ser till att makthavarnas göromål kan granskas, dels garanterar att de kan avsättas när de missköter sig. Eftersom det är omöjligt att hitta några bra kriterier för hur en makthavare bör se ut avseende erfarenheter, utbildning osv. så måste vi inrätta samhället så att makten kan brytas innan den ställer till med för stor skada. För att upptäcka det i tid är öppenheten väsentlig. Denna bild av demokrati tilltalar mig mer än den naiva "flerparti"-definitionen som tycks vara allmänt förhärskande i väst.

I ljuset av Poppers bild av demokrati kan man trots allt förlåta mycket av den amerikanska valkampanjen. Att man utser presidenten genom ytliga jippon är visserligen motbjudande, men den utsedde har faktiskt inte mer än fyra års tidsfrist för att visa sin duglighet. Och, vad jag förstår, så är den amerikanska pressen duktig på att granska alla sidor av presidentämbetet; öppenheten är förhållandevis tillfredställande. Hur är det med resten av den demokratiska processen i det politiska USA? Jag vet egentligen inte mycket om den, eftersom presidentvalskampanjerna är de som har satt spår i media hos oss. Men Schwarzeneggers framgångar i valet i Californien tyder ju på att jippodemokratin inte bara berör presidenten. Denne filmstjärna har dessutom, mot alla odds, visat sig vara bättre politiker än skådespelare, hans handlingar har tålt granskning och gett honom en status långt över kändisskapet.

I Sverige har vi en något annorlunda demokrati. Här är partierna och deras ideologier mer bestämmande. Partipiskan hindrar oftast individuella kreativa förslag och samarbeten, och det blir då svårt att granska makthavarnas verkliga handlingar. Det som granskas är snarare kollektivet i form av det makthavande blocket. Om någon enskild politiker missköter sig eller frångår partilinjen, så sparkas han ut av eliten, utan att väljarna har något inflytande på processen. Däremot kan vi väljare, lyckligtvis, avsätta kollektivet vart fjärde år och detta garanterar ändå att demokratin fungerar. Öppenheten är i Sverige alldeles utmärkt avseende politikerna. Vår offentlighetsprincip, som faktiskt inte är allmänt accepterad i den "demokratiska" världen, är här en gedigen garant mot maktmissbruk.

En stor skillnad mellan Sverige, å ena sidan, och USA och England, å den andra, är antalet partier. Medan vi har mellan fem och tio etablerade partier så har dessa länder egentligen bara två var. Är det avgörande för hur demokratiskt det är? Jag tror inte det, hur högt det är i tak i de olika partierna betyder väl minst lika mycket. Men därmed kunde ju också en enpartistat vara demokratisk om det vore tillräckligt högt i tak! Och det skulle ju mycket väl kunna vara så, antalet partier kan knappast vara ett mått på demokrati. Det är bättre att falla tillbaka på den Popperska synen öppenhet och avsättbarhet.

Det är faktiskt också möjligt med ett bra samhälle även om inte alla ledare är avsättbara. Man kan ju ha turen att få en bra ledare som inte låter sig korrumperas och som är mer kompetent än alternativen.


121263-22

Så tror jag är fallet för Kuba, där "diktatorn" Fidel Castro har administrerat ett samhälle som i många avseenden är överlägset vårt, men i andra avseenden är sämre. Kuba är nog emellertid undantaget som bekräftar regeln, i de flesta socialistiska stater har man haft en förödande otur med sina oavsättbara ledare, såsom i Zimbabwe, Rumänien, Kambodja, Sovjetunionen och Kina.

Även om man nu har tur, så begränsar en enda persons idéer möjligheten att lösa politiska problem. Precis som i alla andra sammanhang, inte minst vetenskapliga, är det i debatten och striden som utvecklingen går bäst.

Avsättbarhet och öppenhet är emellertid begränsat, även hos oss, till politiska församlingar. Detta tycker jag är en avgörande brist och något som strider mot idén om det öppna samhället. Företagens styrelser, som liksom politikerna, har stor makt över människors väl och ve är för närvarande alltför skyddade i sin maktsfär. De kan bara avsättas av maktkollegorna, medan de berörda människorna i företagen och i de orter där de dominerar inte har någon möjlighet att avsätta en oduglig ledare. Det är heller inte lätt att granska deras förehavanden. Styrelserummen är slutna.

Det är väl också detta som är det stora problemet med styrelseskicket i USA. De stora bolagens makthavare är oåtkomliga för demokratisk insyn och påverkan och det är väl dessa bolags intressen som driver fram angreppskrigen ute i världen, de politiska institutionerna fungerar mest som nickedockor.

Debatten om demokrati borde inte bara handla om vilken form man har på den politiska arenan, den borde också handla om utvidgning till andra viktiga maktcentra i samhället.

 

 


Blåögd ledarskribent i dubbel bemärkelse

I onsdagens BT kommenterar ledarskribenten Johan Söderström att regeringen nu ger forskningsstöd till GM för att utveckla nya bränslen till personbilsmotorer. Han avslutar sin ledare:

"Marknadstänkande kan vara nog så klimatsmart som påtvingade utsläppsmål och riktade skatter."

Tror han verkligen på detta? Anledningen till att GM liksom alla deras konkurrenter nu satsar på nya bränslen är väl ändå en kombination av regleringar och marknadskrafter.

I Sverige har vi genom politiska åtgärder för länge sedan sett till att bensinpriset är flerfaldigt högre än dess produktionspris, i andra europeiska länder har man så småningom kommit ikapp oss, i USA har så sakteliga miljömedvetenheten också börjat vakna. Varje bilföretag med självbevarelsedrift inser att ytterligare bensinskatter är att vänta, att de fossila bränslena kommer att drabbas av ständigt ökade miljöavgifter. Och det är ju detta som driver på forskningen, en kombination av politiska åtgärder och marknadens anpassning.

Katalysatorn är ett utmärkt exempel (se en sådan i genomskärning på bilden).

katalysator

Det är ju inte alls länge sedan som bilarna, förutom koldioxid, också släppte ut åtskilliga giftiga gaser som kolväten, kolmonoxid och kväveoxider. Ingen affärsmässig drivkraft, inget marknadstänkande eller industriledare med dåligt samvete visade några tendenser att lösa detta förgiftningsproblem. Men på 60-70-talet skärpte de Kaliforniska myndigheterna avgasreningskraven så hårt (och "orimligt"?) att man tvingades att hitta på något. Lösningen blev lika enkel som genial, den katalytiska reningsprocessen. Den finns nu finns i alla personbilar, är såväl billig som oerhört effektiv. Vad drev fram denna innovation? Svaret är: Myndighetsregler i kombination med marknadskrafter.

Jag är överens med Söderström att ett samhälle inte kan drivas med enbart myndighetsutövning och regleringar, men lika illa är det med ett samhälle som drivs av enbart marknadstänkande. Regleringar som "påtvingade utsläppsmål och riktade skatter" är nödvändiga. En utmärkt analys av detta förhållande görs av Karl Polanyi i boken "Den stora omdaningen". Boken skrevs redan 1944, men är uppenbarligen fortfarande aktuell, då ledarskribenter ännu inbillar sig att en oreglerad marknad är ett realistiskt alternativ. Polanyi studerar i sin bok hur den ohejdade marknaden i industrialismens barndom misslyckades totalt och hur därför regleringarnas marknadsekonomi blev förhärskande och framgångsrik.

Ett mer aktuellt område, där de fria marknadskrafterna visar sitt rätta jag, är i dagens Kina. Visserligen är Kina officiellt ett "socialistiskt" samhälle, men bortom den officiella retoriken har marknadskrafterna släppts lös, ohejdade med förskräckliga resultat: människoförnedring i industriell revolution, offrade människoliv i dåliga arbetsmiljöer och miljömässiga felsteg i en accelererande kolkraftsexpansion. I avsaknad av fackföreningar och andra demokratiska institutioner blir marknadskrafterna livsfarliga, precis på samma sätt som de var i Europa i industrialismens barndom på 17- och 18-hundratalen.

Våra mänskliga svagheter, vår fåfänga och prestige, makthunger och inskränkthet är livsfarlig i kombination med dagens tekniska möjligheter. Den tekniska utvecklingen, globaliseringen och maktkoncentrationen utökar ju hela tiden människans möjligheter att göra fatala misstag som blir allt svårare att rätta till. Dessa förhållanden kräver att vi har demokratiska institutioner, där många människor får komma till tals, där många diskuterar för att öppna de inskränkta perspektiven. Demokratiska institutioner ger förutsättningar för en vidsyn, eftertanke och blick bortom närmaste kvartalsrapport.

Inom de gränser som vi i demokratisk ordning bestämmer så kan sedan marknadskrafterna få spela fritt för att utnyttja den kreativitet och arbetsglädje som konkurrens och utmaningar ger. Men, ju större skada människan med sina tekniska hjälpmedel kan göra, desto viktigare blir regleringarna.


Uppdatering 18/7. Detta inlägg publicerades i BT den 22/1 med ett svar från Johan Söderström.



Andra bloggar om: ,

När får vi se en sexfilig R40?

Borås Tidning berättade i onsdags om ett för staden "glädjande" nybygge på industriområdet Viared. En "storskalig logistikbyggnad" skall uppföras och verksamheten där skall skapa ett hundratal nya jobb. Riktiga jobb, kan man tänka.

På internationella konferenser, i riksdagsdebatter och i stolta tal till allmänheten bekänner sig numera alla politiker till klimaträddning och sätter upp klimatmål. Men är inte det aktuella nybygget ett utmärkt tillfälle att reflektera över vad klimatmålen rimligen måste innebära. Den nuvarande miljöbelastningen är faktiskt redan för hög, den är så hög att man talar om kraftfulla minskningar av koldioxidutsläppen. Är det då rimligt att satsa på nya lastbilsterminaler? Att ytterligare öka långtradartätheten på våra vägar? För det är väl precis det som logistikanläggningen representerar?

En ny och större lastbilsterminal på Viared kommer förstås att innebära ännu mer tung trafik på stadsmotorvägen genom Borås. Det är illa för oss som bor här. Men det allvarliga är ändå den tanklösa glädjen över ny tillväxt. Är det inte en fortsatt vanmaktens optimism som helst slår ifrån sig varje tanke som räcker bortom nästa ekonomiska budget. Räknar man med att framtidens långtradare kommer att gå på biobränsle och att någon ny Jesus trollar fram järn och annat lastbilsmaterial ur luft och vatten?

- Alla eventuella problem sköts av teknisk vetenskap och internationella politiska konferenser, själva har vi en budget att få ihop.

I dagens BT hakar Jan Öjmertz på glädjeyran på ledarplats och säger bland annat:

"För att Borås skall hålla sig framme i den framtida konkurrensen om liknande etableringar behöver vägnätet även fortsättningsvis förbättras på viktiga punkter: R40 förbi Ulricehamn och R27:s anslutning till R40. Opinionsarbetet får inte förtröttas."

Vad har herr Öjmertz uppfattat av klimatdebatten?

Borås kommun borde kanske lägga ett miljöperspektiv på upplåtelsen av kommunens mark och inte medverka till ökade landsvägstransporter. Borås kommun borde kanske se över hela transportproblematiken i kommunen, projektera godsterminaler i anslutning till en utbyggd järnväg och satsa på minskade transporter. Det vore en logistisk verksamhet värd namnet.



Andra bloggar om: , ,

Medborgarlön eller försäkring

Miljöpartiet har räknat på några olika framtida alternativa socialpolitiska riktningar vilka översiktligt beskrivs i medlemstidningen GRÖNT. En av riktningarna är "basinkomst", dvs. det som tidigare har kallats medborgarlön.

Medborgarlön skall kanske ses som en idé att, utan byråkratiskt krångel och utan nedvärdering av individuell arbetsoförmåga, realisera det som ändå är ett faktum i ett modernt samhälle: Att varje människa har rätt till ett drägligt liv, oavsett arbetförmåga.

Det förslag som är mest troget grundidén är följande: Varje vuxen människa får förutsättningslöst 9000 kr/månad skattefritt. Varje barn under 18 år får 3000 kr/månad. Denna samhällslön skulle ersätta samtliga socialförsäkringar som sjuklön, föräldrapenning, A-kassa, barnbidrag, socialbidrag och pension. Den som önskar en högre levnadsstandard kan jobba efter eget tycke utan att förlora de 9000.

Är det rimligt?

Partiets utredare har räknat ut vad det skulle innebära att finansiera ett sådant system genom inkomstskatter och resultatet blev (med nuvarande arbetsfördelningen förmodar jag): 70% i skatt på alla inkomster utöver medborgarlönen. Man har i sina beräkningar bortsett från de "dynamiska effekterna" "eftersom sådana är mycket svåra att beräkna" och detta är väl ändå den springande punkten.

Jag kan tänka mig riskabla "dynamiska effekter" av flera slag:
  • Alltfler skulle föredra att inte arbeta, vilket skulle innbära en successivt ökad skatt på de få som finns kvar bland skattebetalarna.
  • Lönerna skulle stiga kraftigt för att få någon att vilja arbeta och en galopperande inflation skulle kräva ständig statlig bevakning och byråkratiska ingrepp.
  • "Social turism" skulle kräva murar mot yttervärlden för att upprätthålla systemet.
  • Avsaknaden av allmänna försäkringar skulle bädda för ett omfattande privat försäkringssystem för dem som arbetar och klyftan mellan 9000-kronorsmänniskan och de arbetande skulle vidgas.

Men, framför allt, vi har ingen aning om hur utvecklingen skulle arta sig. Idén med medborgarlön är tilltalande, men riskfylld. Går den att pröva i liten skala? Jag tror inte det, och därmed är den omöjlig som politisk linje. Dess utveckling kommer att vara en ren spekulation, oavsett hur mycket utredningar som föregår den.

De oförutsägbara "dynamiska effekterna" gör förslaget orimligt och genomförandet ansvarslöst.

Jag skulle hellre vilja betrakta socialpolitiken som en ren försäkringsverksamhet. Alla betalar en del av sin inkomst till en försäkring och de som drabbas av oförmåga att försörja sig skyddas av försäkringen. En sådan syn bygger på att framtiden är oviss för var och en av oss och våra familjemedlemmar, och att vi gemensamt skyddar varandra genom försäkring. Försäkringens uppdelning i statlig del, föreningsdel, företagsdel och privat del kan man förstås disputera om i oändlighet och det är väl just det man faktiskt gör och har gjort sedan socialförsäkringarna infördes.

Med denna utgångspunkt kan man väl mycket väl uppfylla grundidén:

Varje människa har rätt till ett drägligt liv, oavsett arbetförmåga.

Vi får nog finna oss i en hel del byråkratiskt krångel för att upprätthålla ett sådant system, men det finns mycket att göra för att ändra på förnedringseffekterna av systemet.

Miljöpartiets tredje och fjärde alternativ bygger på nuvarande försäkringssystem och verkar de enda rimliga i mina ögon.



Mer om MP:s rådslag hos
MP och hos  Jimpan.

Yunus och arbetslinjen

När man läser Yunus (se föregående inlägg) är det lätt att tänka att den nuvarande regeringens arbetslinje är helt i enlighet med Yunus filosofi. Han menar nämligen att bidragssystem passiviserar och förnedrar människor; skapar "utanförskap". Att ge människan möjlighet att försörja sig själv är hans ideal och det känns ju igen i arbetslinjen.

Jag håller delvis med Yunus, och tycker att bidragsberoendet har blivit en barlast för stora delar av den rika världens befolkning, men är ytterst tveksam till alliansens sätt att angripa problemet. Varför?

Problemet med bidragsberoende bör inte lösas genom att börja med att minska bidragen med förhoppningen att det automatiskt kommer att leda till mindre utanförskap. Möjligen kommer denna politik efter en längre tid att faktiskt medföra positiva konsekvenser, men det kan man tyvärr inte vara säker på. Vad man däremot kan vara säker på är att denna politik medför omedelbara ökade realinkomster för hög- och medelinkomsttagare och omedelbart lidande hos många "svaga" grupper. Det är ett stålbad som säkert drabbar de fattigaste just nu för en osäker framtida upprättelse.

Jag är dessutom rädd att alliansen bakom den vackra retoriken om den arbetsammes väl har som främsta syfte att minska kostnaderna för över- och medelklassen, möjligen med förhoppningen att välståndet hos dessa skall spilla över på de fattiga per automatik. Yunus främsta syfte är istället att hjälpa de fattiga.

Yunus varnar också för en biståndspolitik som inte riktar in sig på de allra fattigaste. Det har visat sig att nästan alltid är det de som står näst längst ner som snor åt sig hela potten, medan de fattigaste står utan. På samma sätt är det nog hos oss, såväl med nuvarande bidragssystem som med avvecklingen av det. Så länge man litar på vinstmaximerande företagares välvilja blir det aldrig annat än smulor till de sämst ställda.

Vad gäller utnyttjandet av a-kassa och förtidspension så är det ju i hög grad så att de faktiskt utnyttjas i vinstmaximeringssyfte. Deltids a-kassa gör det möjligt att anställa fler på deltidtjänster, tjänster som annars inte skulle få några sökanden. Inom årstidsberoende branscher kan man låta "det allmänna" betala a-kassa under lågsäsong. Förtidspension gör det möjligt att byta ut utsliten arbetskraft utan att företaget, som ofta är ansvariga för den nedsatta arbetsförmågan, behöver ta ansvar för dem.

Hur den nya politiken kommer att utnyttjas vet vi inte än, men så länge man passivt litar till marknadens självreglerande krafter är det nog stor risk att det inte kommer att bli de sämst ställda som får nytta av den nya politiken, ens på längre sikt.

Istället skulle man vilja se en politik som i Yunus anda började med att aktivt åstadkomma arbetstillfällen och som biprodukt eventuellt kunde ge smulor åt över- och medelklass. Detta kunde möjligen ske med metoder som liknar Yunus, att främja egenföretagande eller med åtgärder som kräver ett större ansvar hos större företag för förtida utslitna arbetare.

Men, ett minskat utanförskap får heller inte åstadkommas på bekostnad av ett förstört jordklot. Till skillnad mot Bangladesh bör vi inte skapa mer arbete, åtminstone inte produktivt sådant, utan snarare finna metoder att dela på de arbeten som finns eller finna andra möjligheter till meningsfulla liv för ett flertal improduktiva.

Vardagshjältar i Borås med omnejd

Bland alla rapporter om olyckor, rån, terrordåd. korruption, mord, skräckscenarior, cancerrisker och krigshandlingar kan man ibland hitta små solskenshistorier om de människor som gör att samhället ändå fungerar. I veckan har jag noterat två sådana berättelser i mitt husorgan Borås Tidning, berättelser om vardagshjältar som gör något.

Den ena berättelsen handlar om det viktiga och så debatterade ämnet integration. Ingressen från BT 4/6:

    "De romska flickorna skolkade från de flesta lektionerna på Bodasklan. Till sist fick en mamma nog och tog initiativ till en specialgrupp. Dit kommer flickorna varje dag."

Tillsammans med en lärare på skolan lyckades gruppen gemensamt att lyfta tjejernas självförtroende och bryta några av de destruktiva tendenserna. Hur det egentligen gått till framgår inte av artikeln; metoderna kan nog inte skrivas ner. Själv tror jag att det viktiga är just initiativet och engagemanget, metoderna kommer av sig själva om någon tar sig tid att lyssna och vilja. En eloge också till den eller de personer som beslutade att ge mamman en praktikplats.

Den andra berättelsen handlar om miljö. Den 5 juni kunde man läsa följande ingress i BT:

    " Ulla och Gunnar Niklasson får centerns miljöpris 2007. Genom rapsodling har de blivit självförsörjande på energi i jordbruket. - Nu luktar det grillparty istället för diesel när vi startar traktorn, skojar Ulla Niklasson."

Detta par har sedan två år odlat raps och driver sina tre traktorer fossilbränslefritt. Resterna från rapsen tas tillvara till foder och stoltheten hos paret är tydlig. Priset från centerpartiet på 500 kr var nog inte det avgörande incitamentet; vissa människor drivs faktiskt av annat än största möjliga ekonomiska vinning.

Det finns en fantastisk potential i de enskilda människornas initiativ, energi och fantasi och kanske borde politiker bättre ta detta tillvara. Om riktigt många människor gjorde som dessa vardagshjältar så skulle nog snart både integrations- och koldioxidmål vara uppnådda. Det ger inte röster åt något speciellt parti och inte beröm åt någon debattör eller politiker. Men det är en stark kraft som borde kunna påskynda lösningen av stora problem även om det naturligtvis också krävs mer övergripande åtgärder.

Vi bör nog underlätta mer ör de presumptiva hjältarna.
  • Ta tillvara privata initiativ när de dyker upp med snabba beslut (den praktikplats som ordnades på Bodaskolan var kanske både billigare och effektivare än en t.ex. ytterligare en kurators- eller psykologtjänst.

  • Använda skattestyrning för att underlätta enskilda experiment i miljöteknik utan stora ekonomiska uppoffringar av initiativtagaren. De bästa uppfinningarna har många gånger kommit till av en slump, inte genom välplanerad akademisk forskning. Att underlätta för självutnämnda spontana uppfinnare borde vara både billligt och effektivt.


Andra bloggar om: ,

Fantasin till makten

Birger Schlaug skrev utifrån den skrämmande sjukdomsutvecklingen om konsumismen på sin blogg för ett tag sedan:

"...Att den biologiska och sociala varelsen måste medicinera, för att stå ut med sitt liv, är ointressant. Det är detta som kallas reduktion av människan. Det kan bara ske i ett samhälle där den dominerande ideologin är: ekonomism. Och där religionen är: konsumism. Och där politiker är: visionslösa. Skulle detta möjligen kunna vara ett tema för ett politiskt parti? Eller är det för besvärande?"

Jag håller verkligen med Birgers ifrågasättande av ekonomism och konsumism, men vad skall vi göra åt det? Vad skall den politiker som inte är visionslös göra åt det? Vilket program skulle önskepartiet ha?

Miljöpartiet försöker ju från och till att driva ett sådant tema, men när det kommer till konkreta förslag till åtgärder blir det svårt. Vad jag vet finns det heller inget exempel, det finns inget land som lyckats vända den ekonomistiska utvecklingen om man undantar de utopiska diktaturer som gjorde drömmarna till mardrömmar.

Det är därför något lättvindigt att uttrycka sig som Birger gör. Det är besvärande att vi är slavar under marknaden. Det krävs fantasi, det måste till konkreta genomförbara förslag, men ingen har dessa förslag, inte heller Birger Schlaug. Det krävs ju att inte bara politiker och affärsmän utan också vi övriga lyckas övervinna våra svagheter i form av fåfänga och prestige och istället tar vårt förnuft tillfånga. Men hur går det till?

Kritik av konsumism och visioner om förändringar har inte saknats i historien. Jag läste just en mycket intressant bok av Ronny Ambjörnsson: Fantasin till makten. Där berättas om flera utopiska drömmare under den västerländska civilisationens utveckling. Framför allt fastnade jag för William Morris, en engelsman som levde under den sista hälften av 1800-talet. Han beskriver ur ett utopiskt framtidsperspektiv den idiotiska ekonomismen:

"När denna Världsmarknad väl en gång var satt i rörelse tvingade den människorna att fortsätta att tillverka mer och mer av dessa varor, antingen de behövde dem eller ej. Och samtidigt som de (naturligtvis) inte kunde frigöra sig från mödan att skapa verkliga nödvändighetsvaror, skapade de en ändlös serie av skräp eller konstlade nödvändighetsvaror, vilka under den nämnda Världsmarknadens järnhårda lag blev lika viktiga för dem som de verkliga nödvändighetsvarorna, som upprätthöll livet. Härigenom belastade de sig själva med en vidunderlig massa arbete, enbart för syftet att hålla sitt eländiga system gående."

Och vidare:

" Allt offrades för detta "förbilligande av produktionen", som det kallades: arbetskarlens lycka vid sitt arbete, ja, det mest elementära välbefinnandet och hälsan, hans mat och kläder, vägde icke ett gram mot detta tunga tvång att "billigt producera" saker och ting som till största delen över huvud taget inte var värda att producera."

Morris lyckades inte vända utvecklingen och hans nidbild är en skrämmande bra beskrivning av läget just nu på 2000-talet.

Vad skall vi göra för att vända denna utveckling?

 


 

Andra bloggar om: , , ,

 


Vanmaktens optimism vs. besinning

I två insändare i BT den 11 april går man till angrepp på det miljöpartistiska motståndet mot kärnkraft. Ett av argumenten från den "fysikstuderande" Johan Simus är att nästa generations reaktorer kommer att lösa avfallsproblemet. Detta är en spekulation i framtida tekniska lösningar och avslöjar en naiv teknikoptimism och är kanske typiskt för en fysikstuderande. SKI har en annan uppfattning och lägger fortfarande massor av kraft på att hitta tusenåriga slutförvaringsplatser.

Nils Ronquist hänvisar till rapporter som återfinns på kärnkraftsindustrins hemsida. Min genomläsning av dessa rapporter ger inte alls samma förtroende för hanteringen som Nils, det återstår uppenbarligen en hel del problem vid brytningsplatserna t.ex. med deponering av lakrester och oro för grundvattenpåverkan, men det verkar onekligen som om förhållandena har förbättrats sedan vår folkomröstning. Det räcker emellertid inte alls för att övertyga mig, jag tror att vi måste vara ytterst försiktiga med förtroendet för tekniken; försiktighetsprincipen är min linje när livsfarliga krafter skall hanteras.

Som pojke i början på sextiotalet kommer jag ihåg hur jag stod på Nybron och tittade på hur Linds färgeri släppte ut överbliven färg i Viskan. Små olikfärgade strilar kom ut ur tegelbyggnaden och försvann i åns vatten. Ingen reagerade på denna miljöförstörelse då; antagligen resonerade man som så, att färgen snart späddes ut av allt regnvatten och så småningom försvann utanför Varberg "som en droppe i havet". Inte bara Linds färgeri var skyldiga till utsläpp förstås, och en del av resultatet av den tidens utsläpp oroar vi oss för än idag när vi beaktar de stora giftansamlingarna exempelvis i Guttasjön nedanför sta'n. Vi förstod inte bättre, ingen tänkte på konsekvenserna. Som väl är är det ändå möjligt att sanera efter den tidens misstag, det kostar bara pengar.

Under samma tidsperiod noterade vi en försämring av fisket i våra insjöar och så småningom kunde man förklara det med försurning. Svavelutsläpp från brittiska öarna kom hit med regnet och förstörde sakta men säkert våra sjöar och skogsmark. Väl upptäckt, startades kalkningskampanjer och detta i kombination med minskad koleldning i Europa rättade så småningom till försurningen, nu kan t o m mörten leva igen i många av våra skogssjöar, om vi fortsättar kalka förstås! Vi förutsåg inte alls dessa konsekvenser förrän de gav sig tillkänna i fiskdöd och granbarrsförluster, men kunde nöjaktigt rädda oss med reparationsåtgärder. Vi förstod inte bättre, ingen tänkte på konsekvenserna.

Om en droppe i havet är lite, så är en rökpuff i atmosfären ännu mindre och med denna övertygelse körde vi glatt omkring med ett ständigt ökande antal bilar under de följande årtiondena. Tills en av de biltätaste områdena i världen började känna av hälsoeffekterna. En lag i Kalifornien om i det närmaste noll-utsläpp satte fart på forskningen och inom kort hade vi katalysatorer på bilarna. Utsläppen blev nu bara koldioxid och vatten. Vem trodde att dessa harmlösa ämnen skulle vara skadliga? Nu vet vi att koldioxidhalten i vår atmosfär ökat katastrofalt mycket de senaste hundratal åren och den växthuseffekt som detta orsakar gör hela världen förskräckt. Kan vi då reparera detta misstag? Kanske, vi kan åtminsone dämpa verkningarna genom snabba åtgärder för att stoppa ytterligare påspädning. Vi kan sedan bara hoppas att de värsta hypotetiska scenarierna inte inträffar. Reparation av koldioxidhalten är nog inte möjlig, konsekvenserna av vår rovdrift blir allt svårare att reparera. Vi förstod inte bättre, ingen tänkte på konsekvenserna.

Kärnkraften är ännu så länge en ganska ny uppfinning. Avfallet från kraftverken är oerhört farligt och man planerar att förvara det i berggrunden i tusen år. Ännu, efter flera årtiondens forskningsinsatser, vet vi faktiskt inte hur det skall gå till. Vi har ännu inte hittat en lämplig plats och de kriterier vi har för att finna den lämplig, är grundade på spekulationer, ingen har provat ens hur ett sprickfritt berg klarar en sådan förvaring. Efter katastrofala olyckor i Harrisburg och Tjernobyl vet vi hur känslig själva driften är och rigorösa bestämmelser med flerfaldig säkerhet har upprättats. Speciellt förtroende har vi ju haft för den svenska säkerheten, som väl inte går att jämföra med försöksverksamheten i Harrisburg eller kommunistslarvet i Tjernobyl? Men, sommaren 2006 inträffar ett fel i Forsmark, mänskliga faktorn, elavbrott och bristande reservsystem gav en situation som vi inte hade under kontroll! Varför den sista reservgeneratorn fungerade vet vi inte! Vi förstår inte bättre, ingen tänker på konsekvenserna.

Att som miljöpartist förorda förnyelsebara energikällor som vind, sol och vatten kombinerat med energisparande är en konsekvens av insikten att vi inte behärskar naturen. Vi människor är duktiga, men vi förstår inte allt och kan inte förutsäga alla konsekvenser. De misstag vi gjort i historien visar detta, misstagen blir mer och mer ödesdigra med den tekniska globala utvecklingen och vi räcker inte till att reparera dem. Teknikoptimism måste balanseras mot ödmjukhet inför det okända. Eller för att använda ord myntade av den finske filosofen Georg Henrik von Wright :

Vanmaktens optimism måste bytas till besinning.


Andra bloggar om: ,

Riktiga och konstlade jobb

För ett tag sedan redovisade jag några funderingar kring utvecklingen av tillgång och efterfrågan under de senaste århundradena och konstaterade att de spontana behoven här i väst inte längre betyder särskilt mycket för utbud och efterfrågan; det är skapade behov som håller efterfrågan uppe.

Jag funderar nu över ett samband mellan detta konstaterande och den turbulenta arbetsmarknaden. Först kan man definiera två olika typer av arbete:

Riktigt arbete är sådant som utförs för att tillfredsställa spontana behov.

Konstlat arbete är sådant som kräver marknadsföring för att vara behövt.

Notera att denna definition skiljer sig markant från de nyliberala definitionerna, där riktigt arbete är sådant som genererar privat vinst eller är marknadsgenererat och konstlat arbete är sådant som betalas över skattsedeln eller är planerat.

Ett riktigt arbete fick man förr (faktiskt så relativt nyss om i min ungdom) genom att anmäla sig vid fabriksporten. Om man sedan skötte de arbetsuppgifter man ålagts fick man behålla jobbet under överskådlig tid och kunde dagligen efter utstämpling vid fyratiden ägna sig åt familjen, hobbies och avkoppling. Detta berodde i huvudsak på att man var behövd. Ofta utvecklade man under lång tid på samma arbete ett yrkeskunnande som gjorde att man blev än mer behövd och dessutom stolt och förnöjsam.

Det är inte lätt att hitta riktiga jobb idag, de flesta har försvunnit i rationaliseringar eller flyttat utomlands. De som finns kvar finner man huvudsakligen inom vård, skola och omsorg, men där skälls man ständigt för att vara en belastning för samhället, statusen trycks ner till otrivsel och skattebetalarnas snålhet håller antalet tjänster på minimal nivå med orimlig arbetsbelastning som följd.

Ett konstlat arbete kräver ständig marknadsföring. För att överhuvudtaget få jobbet måste man marknadsföra sig själv, skriva skrytsamma ansökningsbrev, klä upp sig till intervju och förneka de egenskaper man tror just nu är omoderna i arbetslivet. I många fall blir det ändå bara en tillfällig anställning, prov- projekt- eller vikarie-anställning och snart måste man sälja sig igen. I andra fall blir själva jobbet en evig marknadsföring, om inte annat för att företaget skall överleva och anställningen därmed vara kvar. Ingen lämnas oberörd, alla skall vara med och sälja.

Konstlade jobb finns det gott om. I min egen bransch, den tekniska forskningen t.ex. ägnar man en stor del av arbetet till att skriva ansökningar för att i hård konkurrens med en allt större forskarskara få offentlig finansiering från staten eller EU. I bästa fall kan man genom marknadsföringsinsatser få industrin att betala, men alltför sällan är det behovet som styr efterfrågan. Alltför sällan får vi i uppgift att lösa existerande problem.

Marknaden, denna underliga självkonstruerande företeelse, skapar hela tiden jobb. Men den skiljer inte på riktiga och konstlade jobb utan kan i princip skapa båda sorterna. Problemet är att det inte finns särskilt mycket spontana behov att tillfredställa längre. Den stora köpkraftiga allmänheten har allt den kan behöva och inga riktiga jobb finns tillgängliga. Marknaden skapar därför spontant i huvudsak konstlade arbetstillfällen.

Många konstlade arbeten blir visserligen så småningom riktiga arbeten, eftersom skapade behov efter en tid blir spontana. Men, de ständiga rationaliseringarna gör att jobben blir färre när de väl blivit riktiga. Den borgerliga regeringen satsar hårt på denna typ av konstlat arbete, man kallar det arbetslinjen och hävdar att utan den tillväxt som dessa arbeten representerar, kommer samhället att förtvina.

Men måste det göra det? Varför kan vi inte behålla den höga utvecklingsnivå vi har nu utan att skapa nya arbeten, utan att skapa nya behov, men istället låta rationaliseringarna resultera i mindre arbete med bibehållen välfärd?

Detta beror på att vi är slavar under marknadskrafterna. Vi, som utger oss för att vara den mest intelligenta varelse som funnits på denna jord, kan inte behärska det odjur vi själva släppt lös. Vi ger upp, lägger oss platt för denna märkliga företeelse som kallas marknaden. Vi matar odjuret med ytterligare bränsle med resultatet att han växer och kräver än mer, medan vi ynkliga dumbommar jagar livet ur oss, springer in i väggen och dövar oss med anti-depressiva medel, slask-TV eller elitidrottsevenemang.

När vi skulle kunna luta oss tillbaka, nöja oss med den levnadsnivå vi har och fördela såväl arbete som resurser på ett klokt sätt.

Det är nog inte så lätt, förstås. Jag är numera för gammal och klok för att vara revolutionär och tror inte på ett avskaffande av marknaden. Men, bör vi inte försöka undanhålla så mycket som möjligt av vår verksamhet från detta otämjbara odjur? Man kunde ju börja med att

  • hålla skola, vård och omsorg utanför marknaden,
  • hålla hushållsnära tjänster inom familjen,
  • återföra energiförsörjning, transporter, telefon och media till offentlig kontroll,
  • utveckla marknadsfria aktiviteter såsom tjänster och gentjänster,
  • bojkotta reklam och
  • låta piratkopieringen blomstra.

Så småningom kanske vi kan lära oss att behärska marknaden och låta den sköta en begränsad del av vårt liv under sträng bevakning. Den har ju ändå en hel del positiva egenskaper.

Inte nog med att vi själva skulle bli lyckligare, vi skulle också skydda naturen.


Bränn fett istället för bensin!

Tänk om socialstyrelsen för femton år sedan gått ut med en landsomfattande kampanj för förbättrad folkhälsa med huvudbudskapet:

Gå på gym!

Hur många gym hade det då funnits idag? Skulle någon verkligen betala själv för att gå på en sådan inrättning,

-         nej någon måtta får det vara på statens förmyndarskap!

De få gym som då funnits skulle leva på några rehabiliteringspatienter som fått remiss från sjukvården och fått avgiften betald av skattemedel.

Nu gjorde inte socialstyrelsen det, men gymmet blev en trend. Vi betalar välvilligt surt förvärvade pengar för att här promenera på ett band utan att komma någonvart eller lyfta skrot i löjliga maskiner. Syftet är att bränna fett. Vi kan sedan ta bilen till jobbet och hissen till kontoret så att inte kläderna blir skrynkliga, frisyren blir tillrufsad eller pannan full av svettdroppar.

Detta beteende är inte riktigt bra med tanke på klimatproblematiken. Det vore bättre om man brände fett genom att promenera eller gå till jobbet (och kanske gymmet), tog trapporna till kontoret och lämnade bilen hemma.

Kanske finns det just nu förutsättningar för att detta kunde bli en ny trend. Samhället har ju nu verkligen tagit till sig hotbilden av klimatförändringarna. Borås Tidning har t. ex. i dagarna två ägnat åtskilliga sidor åt möjliga åtgärder. Borås kommun har deklarerat sin strävan att bli en fossilbränslefri stad och det är inte bara en läpparnas bekännelse; pengar skjuts till för att t.ex. byta ut oljepannor i skolor även i stadens utkant. Borås Energi planerar ackumulatortank, vindkraftverk och nya generatorer, allt för att skapa ett hållbart kretslopp med avseende på energi.

Detta ser ju verkligen lovande ut. Låt oss nu också göra ett försök att förankra detta hos var och en av oss, låt oss sätta nya trender till vardags. Låt det bli prestigefyllt att ställa bilen hemma, att klara vardagen fossilbränslefritt. Arbeta för den nya trenden:
 Bränn fett istället för bensin!  


Andra bloggar om: , ,

Hur gör vi skolan till en bättre plats att vara i?

Katarina Larsson, ledarskribent på Borås Tidning skriver idag en utmärkt ledare. Hon reagerar på en serie i SVTs Rapport som behandlat barnfamiljernas problem med att "få tiden att räcka till". En av slutsatserna av reportaget tycks vara att skilsmässa är en praktisk lösning. En annan "praktisk" lösning, som lär komma till användning, är sjukskrivning.  Katarina påpekar att man inte kan ta så lättvindigt på de två motsägelsefulla strävandena i den borgerliga politiken: arbetslinjen och barnlinjen. "Fler skilsmässor och sjukskrivningar kan ju knappast kallas för hållbar utveckling".

Detta är viktig insikt av en moderat i dessa individualismens tider; är individen viktigare än familjen?

Jag anar här ett samband med det stora problem som togs upp i BT igår lördag, mobbningen i skolan. Ett reportage från Särlaskolan visar hur flickorna trakasseras av pojkar i en sådan utsträckning att många flickor känner stor olust för att gå dit.

Rektorn vid skolan framhåller den politiskt inkorrekta uppfattningen att flickorna själva har en viss skuld i trakasserierna, genom utmanande klädsel och beteende, en åsikt som genast slås tillbaka av såväl center- som vänsterpartist från kommundelsnämnden i dagens tidning.

"Vi skall bygga upp harmoniska människor och det gör man ju inte om man har den här skolmiljön" säger centerpartisten och vänsterpartisten fyller på: "Jag skulle inte yttra mig på det sättet. Man måste ha lite ödmjukare inställning mot det flickorna upplever".

Men vad skall man då göra? Centerpartisten säger: "Då får vi diskutera hur vi skall gå vidare. Vi har mobbningsplaner och allt klart, och blev nyligen inspekterade av Skolverket. Det här är helt enkelt oacceptabelt". Vad säger det uttalandet om åtgärdsförslag?

Mobbning är ju ingen ny företeelse utan kan väl ses som en del i ungdomars strävan att skaffa sig en identitet och ett förhållande till andra. För många blir chocken kraftfull, när de efter att ha varit centrum i familjens trygga famn, konfronteras med världen. I konfrontationen får man lära sig att anpassa sig till såväl de "onda" som de "goda", livet efter skolan blir lättare om man lärt sig en smidighet gentemot sina medmänniskor.

Ett visst mått av mobbning skulle då vara oundvikligt och att vuxenvärlden lägger sig i kan vara till mer skada än nytta. Men det måste finnas gränser och när det går för långt måste absolut vuxenvärlden ingripa. Avvägningen är svår, speciellt som vi vuxna bara ser lite på ytan. Lärare, rektor, föräldrar och politiker ser dessutom inte samma saker, vilket bidrar till att deras bedömning av problemet blir olika.

Men, vad skall man göra då? Politikerna har inga konkreta åtgärder att komma med, rektorn tycks ha gett upp.

Vad sägs om följande radikala förslag:

Ge alla skolbarnsföräldrar möjlighet till sex timmars arbetsdag med ekonomisk kompensation. En timme av denna nya fritid kan ägnas åt att ta hand om de egna barnen, dvs. hjälpa till att "få vardagen att gå ihop". En timme ägnas åt samhällstjänst, vilken består i att delta i skolarbetet: man kan berätta om sina erfarenheter, sina släktingars historia, sin flykt från krigshärjade regioner, sitt arbete, sina fritidssysselsättningar, sin politiska verksamhet, sin idrottsverksamhet, sina resor. Man kan hjälpa till i matsalen, avlasta lärarna med deras administrativa arbete osv.

Detta skulle
  • ge föräldrarna mer tid att fostra sina egna barn i grundläggande moral
  • öka vuxennärvaron i skolan för att stävja de värsta avarterna av mobbning
  • komplettera skolans kunskapsnivå
  • göra undervisningen mer tilltalande för eleverna

Kostar det nå´t? Ja, naturligtvis, men ekonomiskt kan säkert delar räknas in genom minskade sjukskrivningar hos föräldrar och lärare, minskat behov av kuratorer och psykologer samt minskat antal socialt utslagna. Dessutom kan det väl vara värt en del pengar att komma tillrätta med ett av våra viktigaste samhällsproblem, en skola som urartar.


Andra bloggar om:
,

Att tämja kapitalismen

En av kapitalismens drivkrafter framställs ibland som att tillfredsställa efterfrågan, men skulle kanske bättre beskrivas som att tillfredställa köpkraftig efterfrågan.

I kapitalismens barndom fanns det ett materiellt lidande och ett stort behov av varor, men ingen köpkraft. Den ohämmade kapitalismen inriktade sig till att börja med den existerande köpkraften och utarmade ytterligare den fattiga befolkningen. Men konkurrensen, en annan av drivkrafterna, tvingade fram massproduktion och gjorde varorna billigare. Detta ökade antalet köpkraftiga konsumenter.

 


Samtidigt gjordes statliga ingripanden för att begränsa den ohämmade exploateringen av arbetskraften och tämja kapitalismens avigsidor. Facklig organisering tvingade vidare upp lönerna. Köpkraften ökade ytterligare och i kombination med de stora behoven ökade också automatiskt efterfrågan; utvecklingen kunde accelerera.

 
En behovsinducerad efterfrågan kompletterades med en skapad köpkraft


Efter ett par hundra år, i mitten av nittonhundratalet, var det materiella masslidandet avskaffat i vår del av världen. Idag finns den tidigare typen av efterfrågan, dvs. den som kommer från basala behov, bara hos mycket små grupper som saknar tillräckliga medel. Kapitalismen vänder sig spontant inte till dessa, utan kräver köpkraft. Denna finns också, ja den växer som ett resultat av en ständig rationalisering av produktionen, främst beroende på teknisk utveckling. Den tekniska utvecklingen i kombination med entreprenörsandan skapar också nya behov: bilar, radio, TV, kosmetika, mode, musik, film, stereoanläggningar och mobiltelefoner är några exempel på sådana skapade behov.

 
En växande köpkraft måste kompletteras med en skapad efterfrågan


På liknande sätt ökar den globala marknaden; billigare produkter i kombination med nationell kamp hos fattiga länder, kompletterad med U-landsbistånd, världsbanken, skuldavskrivning osv. representerar en reglerad kapitalism som garanterar en del resurser till dem som ännu har basala behov. Parallellt med skapad efterfrågan i väst satsar kapitalister på denna nyskapade köpkraft. Kapitalismens globala avigsidor tämjs så av internationella regleringar och hjulen fortsätter att rulla.


 Man kan därmed se vår välfärdsutvecklig som ett resultat av tre samverkande mekanismer:  a) kapitalismens inneboende drivkrafter såsom tillgång och efterfrågan, samt konkurrens, b) naturvetenskapens landvinningar i form av teknik och c) människors inflytande i form av arbetarkamp, debatt, politik och medmänsklighet. 



På senare år har emellertid en annan avigsida hos kapitalismen kommit alltmer i förgrunden, nämligen miljöförstörelsen. Kapitalismen tillfredsställer endast den nu levande konsumenten och tar ingen som helst hänsyn till dem som inte har köpkraft, till djur och natur, eller till de generationer av människor som ännu inte är födda. Hur skall de regleringar se ut som tämjer denna avigsida? Kanske är en möjlighet att konstruera en köpkraftig efterfrågan på förnyelsebar energi, på livskvalitet som inte tär på resurserna, på tjänster, sjukvård, åldringsvård, osv. Vi skulle kanske hårdare styra naturvetenskaplig och teknisk forskning i dessa riktningar. 


Genom att stärka utjämningspolitik och se till att människor med grundläggande behov får köpkraft, kan tillväxthungern hos kapitalismen kanske hållas stången tills vi funnit sätt att organisera samhället utan den typ av ekonomisk tillväxt som tär på jordens resurser.

 
Men framförallt gäller det nog att genom diskussion och opinionsyttringar om mänskliga rättigheter, om de oföddas rätt, och om det globala ansvaret tämja kapitalismens inneboende destruktiva krafter.

Var är de nya jobben?

I dagens ledare i Borås Tidning försvaras de nya A-kasseförslaget som innebär att arbetsförmedlingarna skall få rätt att dra enstaka ersättningsdagar för den arbetslöse. Enligt ledarskribenten innebär förslaget i sak ingen försämring för människor som ”befinner sig mellan jobb”. Detta är förmodligen sant för den lilla del av de arbetssökande i folkhemmets idyll som just blivit av med jobbet och tillfälligt får A-kassa för att i lugn och ro kunna söka sig ett nytt. Andra som uppbär A-kassa är underförstått fuskare som är för lata för att söka nya jobb.

För en trebarnsfar med diversearbetande barn och släktingar i tjugoårsåldern är denna bild av arbetslösheten falsk. Åtskilliga är de ungdomar som jag kommit i kontakt med som inget hellre vill än att få ett fast jobb, men som får nöja sig med tillfälliga anställningar på nåder som hamburgerbarsexpediter, affärsbiträden, bingoutropare eller telefonförsäljare.

Och så länge telefonförsäljarjobb har några sökande överhuvudtaget, så är det väl uppenbarligen ett underskott på riktiga jobb.


Tyvärr är ledarskribentens folkhemsidyll en vision som ännu inte uppnåtts och att anpassa politiken till en sådan drömvärld är oansvarigt
.


Ledaren vilar även i detaljerna på en förvånansvärt svag argumentation. Exempelvis beröms regeringen för att lyfta ”fram moroten i arbetslöshetsförsäkringen istället för piskan”. Hur skulle piskan se ut om indragen A-kassa betraktas som en morot? 

Vidare påpekas att ”den som är flitigast med att söka arbete, ofta är den som snabbast lyckas få ett nytt jobb”. Javisst, detta påstående skall jag inte argumentera emot, men än se´n. Inte blir det fler jobb för att de jobbsökande är flitiga. Att det lönar sig att vara flitig visar bara att det finns en konkurrenssituation mellan de arbetslösa. Ledarens tankefel här är detsamma som arbetsförmedlingen gjort till regel under lång tid, nämligen att arrangera söka-jobb-kurser för de arbetslösa. Att vara flitig och skicklig i anställningsintervjuer är förstås en fördel för en enskild person, men blir verkningslös som uppmaning till många som konkurrerar.

Ledarskribenten påstår avslutningsvis att arbetslöshetsförsäkringen ”börjat uppfattas och användas som en evig försörjningsinrättning”. Jag känner inte igen mig i Borås idag, var kommer denna villfarelse ifrån? 

Tidigare har Borås Tidning hyllat den danska modellen med minimal anställningstrygghet för ungdomar kombinerat med en generös arbetslöshetsersättning. Nu har man tydligen lagt den generösa delen av konceptet på sophögen. Anser BT att även den andra delen också tas bort från regeringens handlingsplan?

Politikens uppgift just nu måste väl ändå vara att vidta åtgärder för att öka antalet arbetstillfällen. Detta var ju en väsentlig del i retoriken före valet hos den borgerliga alliansen. Låt oss hoppas att regeringen snarast gör allvar av detta och lyckas bidra till att minska arbetslösheten till en nivå där bara de som ”befinner sig mellan jobb” behöver uppbära A-kassa.

Politik är att lösa samhälleliga problem

Varför är politiker så impopulära, ja så föraktade, trots att en hel del av dem uppenbarligen ägnar åtskillig tid åt politiken i ärligt syfte att göra världen bättre?


Jag tror inte att huvudanledningarna är besök på dyra krogar, anlitandet av svart arbetskraft, fusk med TV-licensen, slarv med kontokort, herrgårdsdrömmar eller krogslagsmål. Jag tror heller inte att de höga arvodena för vissa politiker, deras aktieinnehav eller tvivelaktiga umgänge är avgörande.


Nej, jag tror det är deras brist på självkritik.


En av vår tids främsta symboler för kunskap, intelligens och framgång är Albert Einstein. Hans vetenskapliga verksamhet präglades av att försökte lösa fysikaliska problem och han var hela tiden beredd på att ha fel. När han ställde upp en ny hypotes, vinnlade han sig om att samtidigt presentera det experiment som kunde vederlägga hypotesen och ansträngde sig också för att genomföra experimenten. Detta vetenskapliga angreppssätt har sedan bildat skola i all vetenskaplig verksamhet. Prövning av teorier, samt omfattande öppna diskussioner är det som fört och för naturvetenskapen framåt.


Man lär av sina misstag, helt enkelt; en folkvetts-sanning som alltså är högst giltig även i naturvetenskapen.


Men inte i politiken! Här bestäms förslag och program inte av viljan att hitta metoder för att lösa problem, utan snarare att konstruera tillämpningar av en existerande ideologi. När ett sådant förslag presenterats är dess eventuella misslyckande katastrofalt, eftersom det då också kan ses som ett misslyckande för ideologin. Detta gäller såväl socialistisk, kommunistisk, liberal, nyliberal och konservativ ideologi. Därför måste varje misslyckande döljas genom allehanda bortförklaringar och erkännande av misstag anses förkrossande såväl för partiet som för den enskilde politikern.

Detta ovetenskapliga sätt att bedriva politik är förödande för samhällsutvecklingen och oerhört onödigt. Samhällsventskap är ju på många sätt svårare än naturvetenskap genom alla de oförutsägbara handlingar som vi människor utför. Man skulle ite behöva skämmas över att ha fel. Är det månne fixeringen vid att bekräfta en viss ideologi som förhindrar ett konstruktivt tänkande?


Politikerföraktet har alltså en fullt förklarlig grund. Många samhälleliga problem är sådana att en stor majoritet skulle vara betjänta av att lösa dem, t ex. de globala miljöhoten, den stora arbetslösheten och social utslagning. Den märkliga uppdelningen i poliken på höger och vänster, ca 50%/50% har ingen grund i samhällets viktiga problem, bara i ideologi och maktpositioner.


Politisk verksamhet bör istället inriktas på att

  • Lösa samhälleliga problem
  • Prova olika förslag till lösningar i begränsad omfattning på ett sådant sätt att bortförklaringar är svåra att tillämpa och att man därmed gemensamt lär sig något.
  • Respektera varje seriös förslagsställare oavsett om hans/hennes förslag visar sig lyckade eller inte.

Ett sådant sätt att bedriva politik kallas av Karl Popper för social ingenjörskonst steg för steg och sin skrift Historicismens elände skriver han om detta:

 

?För den teknolog eller ingenjör som går stegvis tillväga så innebär de här synpunkterna att om han vill införa vetenskapliga metoder i studiet av samhället och politiken så är intagandet av en kritisk hållning, liksom insikten att inte bara försök utan också misstag är nödvändiga, det som allra mest behövs. Och han måste lära sig att inte bara förvänta sig misstag utan medvetet söka efter dem. Vi har alla en ovetenskaplig svaghet för att alltid ha rätt och denna svaghet tycks vara särskilt vanlig bland politiker såväl professionella som amatörer. Men enda sättet att tillämpa något som liknar vetenskaplig metod inom politiken är att utgå från antagandet att det inte finns någon politisk åtgärd som inte har några nackdelar, inte har några oönskade konsekvenser. Att hålla utkik efter dessa misstag, att finna dem, att bringa dem i öppen dag, att analysera dem och att ta lärdom av dem, det är vad en vetenskapligt sinnad politiker lika väl som en politiskt sinnad vetenskapsman måste göra.

 

En drygt sexioårig text som är högaktuell!


KPMLr2MP, eller hur en vänsterrevolutionär kan bli miljöpartist

Karl Popper

En av mina favoritfilosofer, Karl Popper skriver i sin självbiografi:

 

 ....Men på våren 1919 omvändes jag tillsammans med några vänner av deras propaganda. I omkring två eller tre månader betraktade jag mig själv som kommunist. Jag skulle snart bli besviken. Den händelse som vände mig mot kommunismen och som snart ledde mig bort från marxismen helt och hållet var en av de betydelsefullaste händelserna i mitt liv. Den inträffade kort före min sjuttonde födelsedag. I Wien utbröt skottlossning under en demonstration av obeväpnade unga socialister som, på kommunisternas anstiftan, försökte frita några kommunister som satt anhållna på den centrala polisstationen i Wien. Flera unga socialistiska och kommunistiska arbetare dödades. Jag blev skrämd och chockerad av polisens brutalitet, men också av mig själv. Ty jag ansåg att jag som marxist bar en del av ansvaret för tragedin, åtminstone i princip. Den marxistiska teorin kräver att klasskampen trappas upp för att påskynda socialismens ankomst. Dess tes är, att även om revolutionen kanske kräver några offer, så kräver kapitalismen fler offer än hela den socialistiska revolutionen.

   Det var den marxistiska teorin – en del av den s.k. ”vetenskapliga socialismen”. Jag frågade mig själv om en sådan beräkning någonsin kunde få stöd av ”vetenskapen”. Hela upplevelsen, särskilt denna fråga, skapade hos mig en livslång känsloförändring.

 

För mig tog det inte två eller tre månader utan ungefär femton år att komma till samma insikt som Karl Popper. Att det tog så lång tid beror väl till stor del på att Sverige på sjuttiotalet var en ankdamm i jämförelse med Österrike 1919.

Jämfört med detta sjuttiotal är dagens politiska läge möjligen en ännu mer utpräglad ankdamm i vår del av världen. Det hindrar inte att man kan finna det meningsfullt att syssla med politik för det finns onekligen många samhällsproblem att lösa även idag. Klasskampsperspektivet blir emellertid allt svårare att upprätthålla, åtminstone i marxistisk mening.

 

Arbetarklassen, så som jag uppfattar den definierad enligt marxismen, är idag en krympande, ganska välbetald del av befolkningen. Det visar sig till exempel i att aktiviteten i fackföreningarna nästan helt har blivit en angelägenhet för ombudsmän, påläggskalvar och några få entusiaster. Många arbetare har fullt upp med att studera och diskutera kataloger över aluminumfälgar, mobiltelefoner och platt-TV och kan enligt min åsikt klara det utan samhälleliga insatser.

 

Idag är det kanske snarare socialt eller arbetsmässigt utslagna grupper bland flyktingar, barn, ungdomar, sjuka och åldringar som behöver samhällets stöd och det är svårt att i marxistisk ”vetenskaplig” anda att hävda någon historisk nödvändighet att det är dessa grupper som har framtiden för sig. Istället måste man här bygga politiken på solidaritet, medmänsklighet och kanske lite självbevarelsedrift avseende kriminalitet.

 

Vänstern har av tradition varit en stark kraft i solidariteten med de svaga i samhället, men har verkligen inte monopol på sådant arbete. Åtskilliga frivilliga krafter inom kristna organisationer, Röda Korset, idrottsföreningar, mm. gör och har gjort väsentliga insatser här, ofta helt oberoende av politiska ideologier. För de kristna organisationerna ser man förstås en viss parallell till de marxistiska; en falsk och farlig teori ger ibland ändå upphov till goda handlingar.

 

Det speciella hos marxismen, marxismen-leninismen och kommunismen är just att den har en teori bakom handlingarna. Denna teori har kritiserats på ett avgörande sätt av Karl Popper, vars kritik i huvudsak baseras på uppfattningen att samhällsutvecklingen inte följer några naturlagar. Marx hävdade tvärtemot att han hittat en lagbundenhet i historien, baserad på klasskamp, som med vetenskaplig nödvändighet skulle leda till socialism. Varje politisk handling som kunde förkorta tiden till övergången till socialismen blir därmed lätt försvarbar, oavsett kortsiktiga konsekvenser. Vi har verkligen sett hur en fanatisk tro på denna teori har lett till ödesdigra konsekvenser sedan Marx dagar. Vi har också sett hur hans profetior helt har slagit slint, samhällsutvecklingen har tagit helt andra vägar.

 

Mina studier av Poppers ”Det öppna samhället och dess fiender” har övertygat mig om att den marxistiska teorin är såväl grovt felaktig som ytterligt farlig.


När jag själv var aktiv i vänsterrörelsen på sextio- och sjuttiotalet var min och mina kamraters drivkraft i första hand att verka för en rättvis värld. Några av oss tog dessutom till oss den marxistiska teorin och blev därmed en potentiell farlig grupp. Denna villfarelse skäms jag över att ha anammat under så lång tid. 


De flesta i rörelsen behövde emellertid inte alls teorin för att uppoffrande utföra frivilligt solidaritetsarbete och denna del av vår aktivitet är jag fortfarande stolt över. På samma sätt tror jag att det är hos stora delar av dagens vänster och jag betraktar dagens ”aktivister” som en betydelsefull kraft för att blottlägga orättvisor och driva fram bra politiska förslag.

 
Men motsvarande entusiasm, aktivitet och frihetssträvande finns faktiskt i också den gröna rörelsen. Den är  emellertid befriad från en arbetarklassideologi som historiskt belastar socialdemokratin. Den är också befriad från den kommunistiska ideologi som belastar vänstern, tyvärr kanske inte bara historiskt.    

Tidigare inlägg