Förrädiskt skapade villospår

I artikeln ”Spår av skaparen” i BT den 17 oktober försöker några titelkunniga akademiker att använda de senaste vetenskapliga arbetena i fysik för att motivera Guds existens. Man gör det genom en märklig jämförelse som, enligt min uppfattning, missar själva idén bakom vetenskaplighet.

Man skriver först om den elementarpartikel som just nu är i fokus i den stora acceleratorn i Cern, Higgs partikel:

”Den går populärt under det fascinerande namnet ”gudspartikeln”, eftersom den – ifall den existerar – skulle förklara så många andra inslag i elementarpartiklarnas spännande värld.” (understrykningar är mina, TS) .

Detta är ett läge som vetenskapen varit i så många gånger förut, man har en hypotes och gör experiment för att bekräfta den. Och lyckas experimentet, då har man stärkt hypotesen och kunskapen har lyft ett steg. Men, notera att hypotesen i sig inte lyfter vår förståelse ett dugg, först när den bekräftats eller falsifierats har vår kunskap ökat.

 I nästa steg skriver man:

”Vi kan inte finna eller undersöka Gud på samma sätt som man studerar partiklar i LHC men om Gud existerar skulle han kasta ett förklarande ljus över många besläktade existentiella frågor”.

Vidare för man fram en rad existentiella frågor som vi inte förstår och hävdar att

”….Dessa frågetecken rätas på ett logiskt sätt ut om det finns en skapare, en konstruktör.”

Här hittar man en formulering om Gud som är snarlik den för partikeln, men lämnar faktiskt helt den vetenskapliga scenen då man bortser från det väsentliga i vår kunskapsuppbyggnad: den empiriska prövningen. Det som gör varje Gudsteori ovetenskaplig är nämligen att den varken går att bekräfta eller falsifiera. Det går att hitta på hur många varianter som helst på övernaturliga väsen som om de existerar skulle förklara allt vi inte vet. En gång trodde vi på Tor och Oden, vissa tror nu på Gud, andra på Allah, några tror på andeväsen, horoskop eller currykryss. Varje sådant påhitt är lika bra (eller dåligt) som Gudshypotesen. Det som skiljer ut dessa teorier från de vetenskapliga, som här exemplifieras med Higgspartikeln, är att det faktiskt tycks vara möjligt att prova Higgshypotesen genom experiment.

Vidare tar författarna upp vårt problem med att förstå våra moraliska insikter och påstår:

”Dessa insikter får sin naturliga förklaring om det finns en gudomlig normgivare”.

Vad är då naturligt med en sådan förklaring? Vilken annan förklaring är mindre naturlig? En som bygger på komplex evolution? Jag skulle istället betrakta den senare som mer trolig, även om vi inte kan spåra den i detalj. Den är nämligen rimlig i jämförelse med utvecklingen av andra mänskliga egenskaper.

Man skriver vidare:

”Men om Gud faktiskt existerar faller pusselbitarna på plats”.

Jag vill påstå att man har helt fel. Det är först om man kunde prova Guds existens som pusselbitarna kunde falla på plats. Och det är tyvärr omöjligt.

Jag har stor respekt för varje enskild människas tro, men det känns lite ohederligt, tycker jag, att fem akademiker hänvisar till de senaste fysikaliska rönen för att ge Gudshypotesen någon slags vetenskaplig status. Sökandet efter Higgs partikel har inget med Guds existens att göra.

Inte ens den av författarna konstruerade språkliga kopplingen tycks vara relevant. Enligt Wikipedia härrör nämligen uttrycket ”the god particle” istället från ett uttryck från forskarnas jargong: ” the goddamn particle”, dvs. ungefär: den förbannade partikeln som gäckar oss.

 

Andra bloggar om: , , ,

Sommar, sommar, sommar...

Först ut bland årets sommarpratare var Fredrik Lindström. Hans program blir svårslaget, han är verkligen fantastisk på att förmedla kloka, nya budskap på ett roligt och övertygande sätt. Lyssna på nätet om ni missade programmet. Nätupplagan lär visserligen utesluta musiken av upphovsrättsliga skäl, men i detta specifika fall är det ingen nackdel - är det något vi inte är överens om, Fredrik Lindström och jag, så är det musiksmak.

En sak som slog mig i Lindströms hyllning till kreativitet och känslor var hans berättelse om vad en av världens bästa fotbollsspelare skall ha sagt: "Jag vet aldrig vad jag skall göra när jag får bollen".

Man skulle önska att man fick lov att ha den attityden lite oftare i den forskningsvärld som jag själv försörjer mig i. Hur kan man från forskningsfinansiärernas sida inbilla sig att det är möjligt att i förväg tala om vad man skall komma fram till, att man skall veta hur lång tid det skall ta, och hur man skall kunna följa en budget? Hur skall man kunna vara kreativ om man är bunden av tidrapportering och tvingas leverera rapporter vid fördefinierade milstolpar? Det mesta av det som kallas forskning idag skulle jag nog hellre beteckna som utredningar. Beteckningen forskning skulle jag förbehålla det som är kreativt och vars resultat är oförutsebart. Övriga likheter med fotboll är svåra att hitta.


Årets andra sommarpratare gjorde ett mycket sämre intryck på mig. Författarinnan Lena Andersson ägnade sitt program åt ett rätt så beskäftigt analyserande av litteratur och författarskap. Andersson tycks betrakta skönlitteratur som något som bör bedömas utifrån en hederlig, objektiv, intellektuell analys; något som jag helt motsätter mig. Jag ser istället all konst som uttryck för något extra, något utöver det som vi kan utsätta för rationellt tänkande. Och det är det subjektiva mottagandet hos de förutsättningslösa betraktarna som bestämmer dess kvalitet. Här är det en milsvid skillnad mellan forskningen och konsten (kanske inklusive fotbollen), kreativiteten är gemensam, men bedömningskriterier för vad som håller i de nya idéerna skiljer sig markant, objektiva kontra subjektiva.

Lena Anderssons musik föll mig dock mer i smaken än Lindströms, fast hennes val av framförare var vid åtminstone ett tillfälle kanske signifikant för hennes framhävande av texten i sig: Taubes ”Briggen Blue Bird av Hull” lät hon presenteras av en kör som framförde låten lika mekaniskt som ett dansband tolkar Afzelius. Thåström hade varit ett artistval mer i min smak.





Andra bloggar om:
, ,

Satir på hög nivå

image34image35En tillställning i vita huset 2006 för amerikanska korrespondenter avslutas av ett fantastiskt tal. Den, tydligen välkände, komikern Stephen Colbert har inbjudits att hålla middagstal till presidentens ära. Talet är en bitande satir över Bush-administrationen och presidenten George W Bush sitter och lyssnar på podiet bara några meter från talaren! Den månghövdade publiken på plats består, förutom av representanter för korrespondenterna, av åtskilliga namnkunniga makthavare i USA, som också får några slängar av den satiriske talaren.

En underbar föreställning, helt enkelt! Njut av de
tre video-avsnitten.

Några citat:

"I stand by this man. I stand by this man because he stands for things. Not only for things, he stands on things. Things like aircraft carriers and rubble and recently flooded city squares. And that sends a strong message, that no matter what happens to America, she will always rebound -- with the most powerfully staged photo ops in the world."
-------
"The greatest thing about this man is he's steady. You know where he stands. He believes the same thing Wednesday that he believed on Monday, no matter what happened Tuesday. Events can change; this man's beliefs never will. As excited as I am to be here with the president, I am appalled to be surrounded by the liberal media that is destroying America, with the exception of Fox News. Fox News gives you both sides of every story: the president's side, and the vice president's side."
-------
"Here's how it works: the president makes decisions. He's the decider. The press secretary announces those decisions, and you people of the press type those decisions down. Make, announce, type. Just put 'em through a spell check and go home. Get to know your family again. Make love to your wife. Write that novel you got kicking around in your head. You know, the one about the intrepid Washington reporter with the courage to stand up to the administration. You know - fiction!"

Mer kan läsas här.

Säga vad man vill om den amerikanska jippodemokratin, yttrandefriheten är föredömlig!!

Man frågar sig nu:

Hur vågar han? Är hela filmen en fejk? Om inte, varför har inte svensk media återberättat denna sensationella tillställning?



Andra bloggar om: , , ,

SÄPOs diskreta charm

image27


Äntligen blev det av! I förra veckan besökte jag Riksarkivet i Stockholm för att få tillgång till min akt ifrån SÄPO:s åsiktsregister. De delar av SÄPOs register som anses möjligt att visa för oss registrerade har nämligen flyttats från SÄPO till Riksarkivet. Där kan den som är registrerad titta på sin akt och också, för en ringa penning, få kopior på akten.

Min mapp innehöll bara nio A4-sidor, vilket sanningen att säga var lite av en besvikelse; nog kunde mina aktiviteter under sjuttio- och åttiotalen varit bättre dokumenterade!

Den första noteringen var från februari 1970:

"Enl. XXXXXX tar S. emot försändelser för FNL-gruppens räkning. 5:73 s 64:70."

Uppgiftslämnaren är överstruken i dokumentet. Är det någon på posten månntro?

Den sista noteringen var från första maj 1983:

"S. deltog i demonstationståg anordnat av KPMLr, boråsavdelningen. "

Materialet består huvudsakligen av
  • ett tiotal observationer av att jag deltagit i demonstrationer och apellmöten i Borås, antagligen från smygtittande poliser.
  • ett polisiärt omhändertagande i samband med en demonstration då USAs ambassadör Holland besökte Svaneholm 22/3 1971. Rättegången frikände oss alla så småningom.
  • några observationer om deltagande i interna möten, fester och sommarläger, något mer organiserat smygande i gathörnen.
  • några uppgifter om organisatoriska uppdrag inom KFML(r), vilket torde kommit från någon intern uppgiftslämnare eller från mer avancerat spioneri än smygtittande.
  • ett par uppgifter från pressen (Borås Tidning och Proletären) om aktiviteter jag deltagit i.

Glädjande nog tycks SÄPO inte haft någon uppgiftslämnare på den arbetsplats där jag var mest aktiv, kanske berodde det på att fackordföranden var vänsterpartist och inte sosse.

Man blir först lite road av att se hur amatörmässigt bevakningen tycks ha genomförts och bokförts, vilket ger lite av ett löjets skimmer över SÄPO. Men, eftertanken är inte så roande.

Det handlar ju faktiskt om en ren åsiktsregistrering av en grupp människor som arbetar med demokratiska medel och ideal. Under mina drygt femton år inom FNL-grupperna och bokstavsvänstern i form av KFML, KFML(r) och KPML(r) genomfördes den politiska verksamheten helt öppet. Vi hade onekligen en samhällsomstörtande ideologi, men sysslade faktiskt enbart med att försöka övertyga folk med öppna argument via flygblad, tidningsförsäljning och offentliga möten. Vi hade ingen dold agenda, de allra flesta av oss arbetade ideellt med rättvisetanken som främsta ledstjärna. Det enda olagliga vi gjorde var att vi klistrade affischer på tele-skåp på nätterna och stal någon amerikansk flagga för offentlig bränning när bombningarna i Vietnam pågick som värst.

Utvecklingen sedan sjuttiotalet har gjort att registreringen inte nämnvärt påverkat mitt liv. Jag missade ett sommarjobb en gång på slutet av åttiotalet, tror jag, på grund av registeringen. Ericsson, som var det enda av de företag jag sökt sommarpraktik hos som begärde personnummer, var också det enda som snabbt gav ett klart nej utan motivering. En annan gång fick jag ett uppdrag på mitt jobb att inspektera en svetsad anläggning i ett hemligt bergrum. Uppdragsgivaren ville ha mitt personnummer för en kontroll sa han, men när jag påpekade att det förmodligen skulle stoppa mig, avvaktade han tills efter jobbet var klart! Jag fick i och för sig aldrig reda på om han verkligen skickade in uppgifterna och vilket resultat det i så fall visade.

Andra aktivister från den tiden har drabbats mer; jag känner till ett par exempel på hur mina fränder från denna tid blivit uteslutna från sina arbeten på grund av sina åsikter, vilket i dessa fall nog varit förluster även för de aktuella arbetsgivarna.

En skopa politikerförakt

Min vana otrogen tittade jag i söndags på en TV-debatt. Den ekonomiska "debatten" mellan Thomas Östros och finansministern Anders Borg utspelade sig i Agenda och följdes av ett eftersnack mellan några proffstyckare från svensk press.

En sorglig tillställning.

Ingen av debattörerna visade en tillstymmelse till vilja att identifiera finanspolitiska problem och finna lösningar på dem. Istället gick varje inlägg ut på att glorifiera det egna "lägrets" förträfflighet och förmåga att behärska samhällsförhållandena. Borg yvdes t.ex. över arbetslinjens fullständiga succé, medan Östros förnekade varje positiv effekt av alliansens jobb-politik. Att regeringens åtgärder möjligen kunde innehålla några misstag var uteslutet för Borg och att väljarnas underkännande av Perssonregeringen kunde vara en gnutta befogat var lika otänkbart för Östros.

Herrarnas framträdande tyder tyvärr på att de bara har ett enda intresse för ögonen: Sin egen plats i maktsfären.

Ingen av de två slätstrukna figurerna svarade heller på något av den andres argument. Men det var kanske inte så konstigt, då ingen av dem egentligen hade något argument. När programledaren ändå försökte krama ur något väsentligt, räckte debattörernas förmåga bara till koncentrationen på den egna inövade föreställningen. Var och en uttalade, med konstlad emfas och spelad pondus, fullständigt förutsägbara fraser.

Programmet presenterades med de stolta orden:

"I Agenda möts för första gången finansminister Anders Borg (m) och socialdemokraternas nye ekonomiske talesman Thomas Östros i en debatt. Jämnåriga, båda med gedigen ekonomisk utbildning - vem har det bästa receptet för Sveriges ekonomi?"

Inramningen med domartrion tjugo meter bort förstärkte bilden av att försöka göra även svensk politik till en jippodemokrati, som den amerikanska. Men kombattanternas slätstrukenhet gjorde att SVTs ansträngningar helt kom på skam och de tre proffstyckarna visade faktiskt långt större politisk tankeförmåga än huvudpersonerna. Detta trots sin löjliga roll som jury, satta att bedöma ytan, som om de vore jury i schlagerfestivalen.

Man tror ibland i debatten att politikerföraktet är grundat i politikernas tvivelaktiga moral i Toblerone-affärer och TV-licensfusk. Men i sådana affärer visar politikerna i varje fall att de är som folk är mest. I debatter som denna visar de egenskaper som få kan identifiera sig med och som verkligen är värda förakt.


 

Andra bloggar om: , , ,

Ett strutsliknande leion

En debattör i Borås Tidning, Ingvar Leion, har i två (1) stora debattinlägg den senaste tiden uttalat sin skepsis gentemot klimathotet. Han har fått mothugg i tidningen först i ett inlägg från Katarina Berlin Thorell och Daniel Thorell och sedan i var sitt inlägg från vänsterpartisten Tommy Josefsson och mig själv. Här är mitt bidrag till debatten:

Ingvar Leion försöker påskina att han grundar sin skepsis mot klimathotet på vetenskap. Jag tror inte Leion har riktigt klart för sig hur vetenskaplig kunskap egentligen utvecklas. Det som fört vår kunskap så enormt snabbt framåt under de senaste århundradena är inte enskilda snillen eller namnkunniga vetenskapsmän utan det vetenskapliga systemet. Det är i granskningen och diskussionen som misstag rensas ut och de stora resultaten växer fram. Vetenskapens ständiga framsteg säkerställs genom en grundlig öppen kritik inom forskarsfären. Denna sfär är ett välorganiserat världsomspännande system med konferenser och tidskrifter där varje vetenskaplig uppsats granskas av ett par oberoende anonyma forskare inom området innan den publiceras.

Det är detta system som har frambringat de klimatteorier som Leion kallar för en väckelserörelse och som han anklagar för att vara "new age"-anknuten.

Ingvar Leion väljer istället att lyssna på två enskilda ensamma röster med de, för honom, imponerande titlarna: "grundaren av den amerikanska väderlekstjänsten Weather Channel" och "chef för ett rymdforskningslaboratorium i St Petersburg". Men då kunskap växer fram i kritik och diskussion är det aldrig tillförlitligt att lita till något enskilt nytt resultat, oavsett vem som framför det. Man bör inte förblindas av märkvärdiga titlar, utan istället granska deras positioner i det vetenskapliga systemet.

Som matematisk statistiker undrar jag dessutom om Leion vet vad han talar om när han berättar om "halvbra" och "mer än halvbra" överensstämmelser mellan koldioxidhalter, temperaturer och solinstrålning det senaste seklet. Han anger till och med siffror som "44 % överensstämmelse", men utan att tala om vad det betyder, hur det har beräknats och under vilka förutsättningar. En referens till undersökningarna hade varit på sin plats. Men den tål förmodligen inte någon granskning då den tycks vara en enkel regressionsanalys med bara tre variabler och som begränsas till det senaste seklet.

klimat

En snabb blick på de kurvor som visar temperatur och CO2-variationer under de senaste 500,000 åren antyder nämligen att det är fåfängt att försöka dra några slutsater av hundraårsdata, för att inte tala om tioårsperioder, som Leions ryske auktoritet tydligen anser är tillräckligt för att dra avgörande slutsatser!

 

Däremot visar kurvorna utan någon avancerad analys att nästa istid, som Leion oroar sig för, är att vänta först om sisådär 100,000 år.

De klimatforskare som arbetar för högtryck över hela världen har nämligen till sitt förfogande temperatur och koldioxiddata från mer än en halv miljon år tillbaka! Det är verkligen fantastiskt, men sant, informationen ligger bevarad i de väldiga isarna vid våra poler. De har också till sitt förfogande hela den geologiska och fysikaliska kunskap som vetenskapen hittills har kommit fram till. Med hjälp av denna kunskap använder de observationer för att göra matematiska modeller och eliminera så mycket slumpmässighet som möjligt i mätdata. Detta är förstås inte någon lätt uppgift och ger inga säkra resultat. Men genom åtskilliga publikationer och diskussioner det senaste decenniet kände man sig nu, för bara ett par år sedan, så säker att man i FNs klimatpanel kunde uttala sin allvarliga varning till världen.

I ljuset av den förstörelse av vårt eko-system som den vetenskapliga världen varnar för är Leions oro för ökad bensinskatt något futtig.


 

 

Andra bloggar om: ,

Tillväxthämmande medel efterlyses

På rekommendation från bl. a. Birger Schlaug har jag nu läst boken Björn Forsberg, Tillväxtens sista dagar. Den sätter tankarna i rörelse.

Den accelererande miljömedvetenheten i klimatpanikens fotspår ställer miljöpartiet i en något ny dager. Den så framgångsrika pragmatiska linjen som bedrivits sedan Birger Schlaugs avgång känns plötsligt förbisprungen av den nya debatten. Samarbetet med socialdemokraterna resulterade i en verkligt miljövänlig ny riktning i politiken, med skatteväxlingar och friår som tydliga exempel. Med den medvetenhet och opinion som fanns då var denna riktning förvånansvärt radikal och kan nästan betraktas som bättre än opinionen "förtjänade".

Sedan Al Gore tagit världen i famn och gjort de skrämmande vetenskapliga resultaten till var mans egendom har opinionen svängt betänkligt och den politik som representerades av MP för halvannat år sedan är knappast längre radikal. Plötsligt är fraser som "gör Borås till en fossilbränslefri stad" inte längre löjeväckande rop från en lusekofta utan del av en vision som skrivs ner i full enighet hos samtliga partier i Borås kommun. Nu kan aktiva moderater seriöst diskutera frågan om nolltaxa i kollektivtrafiken och företaget Borås Energi och Miljö skriver miljön som ett huvudmål för verksamheten framför ekonomi och kundtillfredsställelse. Inget etablerat parti företräder längre sänkta bensinskatter.

Men räcker denna nya eniga miljömedvetna opinion? Finns det någon handlingskraft? Litar vi på att de som styr också gör något för att uppfylla de stora orden från sina konferenser? Litar vi till att teknikerna skall lösa problemen genom fusionskraft, koldioxidlagring, biobränsle och solceller?

Vad gäller vardagen så tycks det tyvärr vara så. Julhandeln slår nytt rekord som vanligt, nyhetsmedierna rapporterar glatt om den positiva uppgången i bilförsäljningen, utbyggnad av vägar diskuteras som om ingenting förändrats och efterfrågan på flygresor till varmare breddgrader bara ökar.

Den bristande handlingskraften beror kanske på att det egentligen inte presenterats någon realistisk väg till att stoppa domedagsscenariot.

En skiljelinje tycker jag man ser, såväl inom som utanför miljöpartiet, nämligen mellan ett teknikoptimistiskt tankesätt och ett tillväxtkritiskt. Det optimistiska synsättet har den stora fördelen att det faktiskt leder till åtgärder och inte stör vår fåfänga, prestige och lättja, men jag är tveksam till om det räcker.

Birger Schlaug och Björn Forsberg är tillväxtkritiker. De radar upp argument på argument som visar att en hållbar utveckling av jorden är oförenlig med tillväxt; vi måste ändra livsstil, kraftigt begränsa shoppingen och resandet. De visar med en rad starka argument att åtgärder som biobränslen och vindkraft inte förslår. De visar att vår ekonomis inriktning på tillväxt äter upp alla positiva miljöåtgärder och ständigt skapar nya problem med hållbarhet.

Det finns inga rimliga rationella argument emot dessa tillväxtkritiker. Det är lättare att hitta skäl att hålla med, t.ex.

  • Den levnadsnivå som idag dominerar i västerlandet är redan för hög för att kunna spridas till hela jordens befolkning, såväl avseende energianvändning som materialåtgång. Vi kan välja mellan att med förnyat våld hålla tillbaka jämlikhetssträvanden från syd och öst, sänka vår egen materiella standard eller genom skärpt konkurrens slåss om de begränsade resurserna.
  • Tekniska lösningar kan bara angripa observerade problem och detta tycks bli mer och mer kritiskt. Katalysatorn är ju ett utmärkt exempel. När denna uppfanns för några decennier sedan trodde alla att miljöproblemet med biltrafik var löst. Allt bilarna nu släppte ut var ämnen som redan finns naturligt i atmosfären, varav koldioxid är ett. Björn Gillberg demonstrerade teknikgenombrottet genom att hålla sig instängd i garaget med motorn på utan att ta synbar skada. Bara ett par decennier senare har vi plötsligt blivit medvetna om att den naturliga halten av koldioxid i atmosfären faktiskt ändras av våra utsläpp. En upptäckt som kom för sent för att lösas med enkla tekniska brandkårsutryckningar. Ju större vårt herravälde blir över naturen, desto svårare blir det att hinna med att reparera våra misstag.
  • Det ekonomiska system som vi har vant oss vid förutsätter tillväxt. Även om en ökad miljömedvetenhet finge var och en oss att handla ekologiskt och rättvist, köra på biobränslen, källsortera och energispara så kräver det ekonomiska systemet en ständigt ökande produktion, vilket i sig är oförenligt med en hållbar utveckling. Vi älskar att shoppa, vår och hela världens samhällsekonomi bygger på ekonomisk tillväxt, som i sin tur är enklast att åstadkomma genom mera prylar. Denna drivkraft för ekonomin förenas med vår shoppinglusta till en fruktansvärd koloss som obönhörligt driver oss i utförsbacken.

Tyvärr har varken Birger Schlaug eller Björn Forsberg några förslag på hur vi skall kunna bryta med tillväxtekonomin. I sin bok kommer aldrig Forsberg fram till hur "tillväxtens sista dagar" skall kunna uppnås. Det enda han har att komma med är en vag vision om ett lokalsamhälle, men var finns vägen dit?

Det skulle behövas nya idéer i klass med Mohammad Yunus åtgärder mot fattigdomen i Bangladesh, idéer som bryter med konventionell ekonomisk teori och som hjälper oss att sätta miljömål och sociala mål framför den ensidiga fokuseringen på ekonomiskt "resultat".

Är inte detta något för miljöpartiet att fokusera på i väntan på regeringsskifte?



Andra bloggar om: , ,

Birger, den Schlaugfärdige

Den ojämförligt bästa bloggen just nu i min sfär är Birger Schlaugs. Den senaste veckan har han åstadkommit flera inlägg som vart och ett är väl värt att sakta begrunda.

I
diskussionen om ideologi visar han sin allmänbildning och citerar såväl favoriten Elin Wägner och den berömde liberalen Joh Stuart Mill som de mindre kända skriftställarna Rudolf Sterner och Karl Erik Lagerlöf. Han visar här en välgörande avvikelse från huvudfåran i debatten och lyfter diskussionen ovanför det dagliga politiska käbblet.

I artikeln om klimatfrågan tar han upp alla de attitydproblem och dilemman som vårt förnuft måste brottas med i klimatfrågan och visar på hinder som tycks oöverstigliga, men som ändå man måste konfrontera. Inga enkla vägar finns och det krävs ständigt nya vinklingar på problematiken som kanske långsamt löser upp vårt motstånd mot att lämna invanda spår.

I inlägget om Norges nya grepp för att förbättra förhållanden i kommunerna framhävs ett initiativ av företrädesvis borgerliga politiker som har lättat på sina ideologiska skygglappar. Birger är inte den förste som pekar på detta initiativ, framgår det av kommentarerna, men han visar här sin unika förmåga att ständigt leta upp det intressanta utanför huvudfåran.

Det korta koncisa meddelandet om krigsmakternas stora andel av miljöförstörelsen talar för sig själv. Sådana siffror behöver vi läsa ofta.

Utan uttryckliga pekpinnar till journalistkåren tar han effektivt ner de senaste dagarnas vattenglasstorm på jorden.

I kommentarerna på Birgers blogg ser man ofta krav på att han skall återvända till politiken och det är lätt att hålla med. Men, frågan är om inte det är just hans frihet från politiska band som är grunden till den utmärkta bloggen. Han behöver inte ta hänsyn till partiprogrammet eller engagera sig i interna partistrider. Han behöver inte beakta sina väljares krav, varken i partiposition eller parlamentarisk församling. Han behöver inte sitta i sammanträden dagarna i ända eller skumma oändliga mängder dokument inför riksdagsdebatter. Han behöver inte tänka på sympatierna inför nästa val.

Birger Schlaug är fri som fågeln, har lyckligtvis uppfattningar som överensstämmer med mina, samt är begåvad med en mästerlig uttrycksförmåga. Det enda man saknar på hans blogg är en seriös debatt, men det beror kanske också på Birgers fria roll; det är svårt att argumentera mot en som har rent mjöl i påsen, det kräver ju en annan nivå på debatten än den gängse. Detta kommer förstås, om inget annat forum kompletterar, förr eller senare att leda till att bloggen försämras, utan diskussion falnar nog även Birger Schlaugs skärpa och verklighetsförankring.

Birger Schlaug har ju inte alls lämnat politiken, han har en ny roll där som ett utmärkt komplement till de aktiva politikerna i miljöpartiet och annorstädes.



Fan vet vad han försörjer sig på, men låt oss hoppas att det tillåter honom att fortsätta jobba ett par timmar om dagen med sina obetalda och obetalbara blogginlägg, han är ju ändå utshoppad och därmed billig i drift.



Andra bloggar om: ,

Högskolan bör lösa de verkliga problemen

Följande insändare till Borås Tidning publicerades den 13 juli:

 

Anders Källström kommenterar i BT den 30 juni en utredning om Västsveriges högskolor. Han refererar bland annat till "de båda samhällssektorernas olika syn på kunskapssökandets syfte". Han menar då "akademin" respektive "näringslivet" och framhäver förstås sin egen sektors intressen, nämligen det affärsmässiga näringslivets. Jag skulle vilja påstå att det finns fler sektorer i vårt samhälle än den affärsmässiga och den rent akademiska.

 

Vi har t.ex. allmänna mänskliga sektorer som handlar om miljö, integration, brottslighet, åldringsvård, sjukvård och skola.?Det är inte bara näringslivet som har enorma behov av kunskap "för resultatens skull" utan också sektorer som de nämnda, ja, jag skulle vilja påstå att de till och med är viktigare.

 

Forskning och utveckling har traditionellt inte alls drivits av det som Källström kallar "akademins själ", att söka kunskap för kunskapens egen skull. Istället menar jag att de största framstegen i vetenskaplig kunskap har drivits fram i en strävan att lösa mänskliga problem. Som bieffekter har förstås vetenskapsmän svävat ut i, för dem själva, intressanta blindspår, men huvudsyftet har varit att lösa verkliga problem. Källström tycker istället: "Kunskaper skall omsättas i något marknaden, helst snabbt, direkt eller indirekt, är beredd att betala för". Men att lösa verkliga problem innebär verkligen inte bara att ta fram kunskaper som skall omsättas i pengar. Bland de viktigaste problemen att lösa i dagens värld ser jag istället


* att försörja oss med energi med en bibehållen hållbar miljö,
* att bekämpa fattigdomen såväl i Sverige som i världen,
* att stävja den orimligt resurskrävande tekniska utvecklingen.


Inget av dessa problem löses med "introverta" akademiska studier, men inte heller med affärsinriktad forskning som marknaden snabbt är beredd att betala för. Tvärtom, är det just århundradens strävan efter kortsiktiga affärsmässiga vinster som ställt oss inför dessa problem. Det finns verkligen andra mål att sträva efter i mänsklig forskning och utveckling och det är något vi bör ge universitet och högskolor i uppgift.

 

Jag menar dessutom att det faktiskt inte ens är "att söka kunskap för kunskapens skull" som dominerar den akademiska världen. Istället är det just marknaden som styr forskningen i mycket hög utsträckning. Men det handlar inte om den marknaden som handelskammaren agerar i, det handlar om en annan marknadssektor. Forskarens strävan är dels att personligen vara gångbar på denna marknad, dels att den egna institutionen skall vara framgångsrik. Marknaden som styr är den som ger forskningsanslag, t.ex. nationella forskningsråd och EU. På denna marknad gäller det att visa upp publikationer, att ha de rätta kontakterna, att samarbeta med politiskt gångbara nationer och att känna av de senaste trenderna. Marknaden har tyvärr trängt ut såväl strävan efter att lösa verkliga problem som nyfikenhet.

Jag håller med Anders Källström om att man bör ställa större krav på högskolorna och universiteten, men kraven skall ställas utifrån allmänna samhälleliga behov. Att dra in högskolorna i affärsvärldens kortsiktiga perspektiv kommer nog att skapa mer problem än det löser.


Forskarna säger ..., ett exempel

För ett par veckor sedan skrev jag ett inlägg om pressens benägenhet att presentera forskningsresultat som sanningar innan de blivit granskade. I går kom ett konkret exempel som ett brev på posten:"TEATER SKYDDAR MOT CANCER". En forskargrupp under ledning av professor emeritus Lars Olov Bygren har kommit fram till att teaterbesök minskar risken för att dö i cancer enligt tidningsartiklarna. Jag tvivlar inte på att sociala faktorer kan ha en inverkan på cancerbenägenheten, men att just teater skulle vara speciellt nyttigt verkar märkligt och gör mig nyfiken.

En sökning på nätet visar att man redovisade en pilotundersökning i samma linje redan 2003 i samarbete med SKTF. Redan denna första lilla undersökning föranledde SKTF:s tidning att utbrista: "Vi blir friskare av kultur. Det är vetenskapligt bevisat i ett unikt projekt som SKTF medverkar i." Och politiska slutsatser hade man redan färdiga: "? Nu när vi vet att vi bevisligen blir friskare även av kultur tycker jag att utbudet av aktiviteter som godkänns ska breddas. Vi når för få medarbetare när det enbart handlar om motion. Problemet är skattetekniskt, arbetsgivaren får dra av för motion men inte för kultur. Om inte det ändras blir kultur en förmån för arbetstagarna som de får betala skatt för."

Naturligtvis är den nya mer omfattande undersökningen "ännu inte publicerad" och därmed är den enligt mitt sätt att se inte mogen för sensationsartiklar. Diskussionen och den kritiska granskningen saknas ännu, och denna del i den vetenskapliga processen är lika viktig som själva undersökningen. Jag hoppas och tror att en sådan kommer att ske genom publikationsprocessen. Tills dess har jag själv en del kritiska reflektioner att komma med:

Speciellt:
I just den här undersökningen har "forskarna räknat bort andra faktorer" som rökvanor, motionsvanor, andra sjukdomar, utbildning, inkomst, socialgrupp och socialt nätverk. För att kunna "räkna bort" måste man rimligen ha ett mått på faktorerna, men hur mäter man socialt nätverk? Eller utbildning? Formella examina kan man förvisso mäta, men generell utbildning?

Vilka faktorer har man inte räknat bort? Idrottsintresse, religion, glykemiskt index i födan, ...?

Allmänt i statistiska hypotestester:

Man kan studera för många effekter: Om tillräckligt många effekter kollas, så kommer av rent slumpmässiga skäl alltid några att visa sig signifikanta. Det är nämligen så, att i ett statistiskt hypotestest bestämmer man sig för en s.k. signifikansnivå, t.ex. 5%. Om resultatet av undersökningen visar att det är mindre än 5% sannolikhet för att utfallet beror på slumpen, så betraktas effekten som signifikant eller statistiskt säkerställd. Om man testar 100 faktiskt overksamma effekter så kommer alltså cirka fem av dem visa sig vara signifikanta av rent slumpmässiga skäl. Letar man tillräckligt länge hittar man alltid något!

Man kan studera för få effekter. Det finns oändligt många hypotetiska såväl fysiska som psyko-sociala förklaringar till hälsotillstånd. Varför skulle just de som är utvalda och mätbara och vara de rätta?

Man kan studera fel effekter. Varje effekt som observeras kan mycket väl bero på någon annan effekt som inte undersökts. Kanske är det de som har sängen ovanför ett curry-kryss (en New age-föreställning) som får cancer och att dessa personer är mindre benägna att gå på teater. Kanske är det Gud som håller en skyddande hand över dem som tror på honom (en Old age-föreställning), och att just dessa troende har en större benägenhet att gå på teater? Kanske är cancerbenägenheten ett uttryck för ett allmänt missnöje med tillvaron, ett missnöje som också dömer ut teatern.

Det finns alltså en hel del att tänka på när det gäller att dra slutsatser av sådana här undersökningar och det gör det än viktigare att undersökningen granskas i den vetenskapliga processen. Tills dess har man all anledning till att vara skeptisk.
Andra bloggar om: , , ,

 


Kan Expressens kolumnister tas på allvar?

När Bo Strömstedt för några år sedan blev programledare i TV för ett program om poesi, det hette "Svenska krusbär", blev jag något förvånad. Hur kunde public-service-TV anställa en fd. chefredaktör för en slasktidning? Och till på köpet ge honom ett seriöst program, utan att han gjort avbön för sin tidigare verksamhet? Hade Strömstedt inte visat sin urusla smak genom att leda en tidning av det slaget och därmed gjort sig omöjlig för framtida seriösa uppdrag?

 

När nu seriösa bloggare livligt debatterar Katrine Kielos kolumner i Expressen blir jag förvånad igen. Debattörer som vanligtvis refererar till Arena, Vägval Vänster, DN och SvD tar plötsligt en Expressenkolumnist på allvar och sätter igång en analys och debatt som visserligen inte tycks leda någonstans enligt mitt tycke, men ändå verkar engagera.

 

Expressen och Aftonbladet har i årtionden visat prov på bottenlöst människoförakt i sin slaskjournalistik, inte bara när det gäller kändisar, utan också när det gäller vanliga människor, speciellt de som drabbats av olyckor. Och de fortsätter år efter år i samma stil oavsett om de blir fällda då och då.

 

Även om denna Katrine Kielos tidigare skaffat sig ett gott renommé och tydligen ännu inte sjunkit till slaskkolumnism Linda Skugges nivå, så har hon i mina ögon straffat ut sig från seriös debatt när hon låter sig bli uppköpt av en slasktidning. De skribenter som nu själva anser sig stå över slaskjournalistiken och bara utnyttjar medierna för att göra sig hörda, legitimerar ju ändå faktiskt tidningarnas existens och det är väl bara av ondo.

 

Jag har själv i flera decennier försökt tiga ihjäl kvällstidningarna, verkningslöst och patetiskt kan man tycka, men det känns ändå bra.


Är arbetsförmedlingen död?

I dagens Borås Tidning möts man av rubriken: "Arbetskraft sökes!" "Hälften av företagen i Borås vill gärna nyanställa - men kompetent personal saknas." BT refererar tilll en SIFO-undersökning beställd av bemanningsföretaget Proffice. ..." Undersökningen visar att företag inom industri- och logistiksektorn är de som mest jagar personal.".

Då jag känner några personer som söker jobb och inte lyckas hitta något på ett bra tag gick jag in på arbetsförmedlingens hemsida. Det visar sig då att det i Borås finns 207 lediga platser inom alla yrken. Inom logistiksektorn hittade jag ett ledigt jobb, via Manpower. Inom industrisektorn räknade jag till ca 15 jobb, varav ett par var för "längre uppdrag".

..." Undersökningen visar att företag inom industri- och logistiksektorn är de som mest jagar personal.".

Var "jagar" ni personal? Har hälften av Borås företag inte hört talas om att det finns något som kallas "arbetförmedlingen"?  

Är arbetsförmedlingen redan nedlagd?

Man undrar.

Spiritism mot kristendom

Björn Wahllöf, den avhoppade kristdemokraten och partibildaren i Borås har skrivit en insändare igen (BT 27/12). Denna gång ondgör han sig över politikerkollegan Maj Steen, moderat och ordförande i fullmäktige, ”Borås första dam” enligt Wahllöf.

 
Anledningen till Wahllöfs upprördhet är att Maj Steen är spiritist. Hon kommunicerar med andevärlden och tror på reinkarnation. Wahllöf själv tror på Gud. För mig är såväl Steens som Wahllöfs väsen ingenting annat än villfarelser. Men det kan jag förstås inte bevisa, lika lite som de kan bevisa existensen av sina respektive väsen och detta är ett starkt argument för religionsfriheten som vi skall ha i vårt land.  


Wahllöf anser sig emellertid ha ”bevis”. Efter några citat från en drygt 2000 år gammal skrift avslutar han med:


”Det känns skönt att vederlägga Maj Steens idéer mitt i julveckan”

 
Wahllöf tycks vara upprörd över att Steen ”representerar staden i alla viktiga officiella sammanhang” och verkar därmed ifrågasätta religionsfriheten, åtminstone när tron är ”absurd”. 


Även jag reagerade förstås när jag fick reda på att en etablerad politiker var spiritist, men efter en viss eftertanke finner jag nog ändå det ganska oskyldigt med denna udda tro. Att jag reagerar beror väl helt enkelt på att den kristna tron är så etablerad att man tar den för mindre absurd vid första anblicken. Ser man det hela lite mer i praktiken, så har ju åtskilligt mer onda handlingar skett i Guds namn än i förfädernas andars namn; bokstavstroende kristna, muslimer eller judar är nog en större fara för demokratin än en egensinnig spiritist.

 
Björn Wahllöf sitter i glashus och bör nog komma med mer konkreta anklagelser mot Maj Steen om han skall ifrågasätta hennes lämplighet som ”Borås första dam”.

Fåntrattar av silikon


Det gamla språkröret Birger presenterar en
underbar krönika i dagens BT.


Tänk till, handelskammarmän!

I dagens BT berättar man om att ”det västsvenska näringslivet är berett att finansiera en kraftfull utbyggnad av västsvensk infrastruktur”.  Av artikeln att döma menas med infrastruktur i detta fall förstås bilvägar och inte järnvägar. Anders Källström från handelskammaren är optimist:


 -         Vi står inför en ny politisk spelplan med en borgerlig regering som är lika tillväxtvänlig som den socialdemokratiska, men med den skillnaden att den inte är beroende av miljöpartiet. Regeringen är dessutom ideologiskt mer positiv till privata alternativ. 


Detta uttalande är ett fantastiskt fint beröm till miljöpartiet, som med sin vågmästarroll på riksplanet lyckats dämpa begäret efter utbyggnad av bilvägar. Men man blir bekymrad över att det organiserade västsvenska näringslivet fortfarande är så förblindad av sitt kortsiktiga tillväxtperspektiv. Den senaste tidens ökade insikt om faran med den extrema ökningen av koldioxid i atmosfären tycks inte ha nått in till handelskammarens beslutsfattare.


 

Anders Källströms optimism är kanske just det som Georg Henrik von Wright kallar vanmaktens optimism; när man anar att kortsiktiga problem inte kan lösas i enlighet med långsiktig hållbarhet så hoppas man naivt på att framtida tekniker skall städa upp efter vår rovdrift och väljer att inte tänka vidare på problematiken.

 
Hur skall vi bära oss åt för att övertyga dessa makthavare att använda sina resurser till intelligenta lösningar på transportproblemen såsom genomtänkta vägar från producent till konsument utan idiotiska omvägar styrda av marknadens tillfälliga priser och effektiva, miljövänliga transortmedel som tågtrafik med tillhörande lokala distributionsnät? 

Hur skall vi få dessa strutsar att inse att det går att tänka framåt, det kräver bara lite sunt förnuft, lite fantasi, att skygglapparna och den ideologiska ”tillväxt”- barlasten kastas bort och att man inleder samtal för ökad förståelse och smarta lösningar

Vi har nog inte råd att lita till eventuella vågmästarroller eller vänta till ”nästa val”; vi måste nog genast ta i tu med att övertyga ekonomiska och politiska makthavare att ta sitt förnuft tillfånga.

Stökiga ungdomar

På insändarsidan i dagens BT skriver Sara Schwardt om ett radioprogram hon lyssnat på där Lars Dahlén (m), ordförande i Brämhults kommundelsnämnd, intervjuas om några stökiga invandrarkillar på Bodaskolan. Några citat från intervjun av Dahlén (som fortfarande kan höras på lokalradions arkiv, den 17/11 kl. 15.20.):

 

"Föräldrarna har totalt tagit bort ansvaret för sina barn och låtit dem gå vind för våg",
"Det finns ett gäng som inte vill ta sig an de normer som finns i samhället",
"... de får allt dukat på ett bord",
"… tak över huvudet, försörjningsstöd".  


Sara Schwardt upprörs med rätta över politikerns omdömeslösa uttalanden, som dels måste kännas kränkande för pojkarnas föräldrar, dels kännas pinsamt för de kollegor inom kommunen som inte tillhör Sverigedemokraterna.  Visserligen är Dahlén i en pressad situation, men jag känner inte till att han i efterhand har bett om ursäkt eller tagit tillbaka några yttranden.

 
Jag tycker mig här ana en dubbelmoral som kanske inte är alltför ovanlig bland politiker. När Sverigedemokraterna får röster i valet så att det räcker till representation så skakar alla etablerade politiker förtvivlat på huvudet och undrar hur folk kan vara så dumma att de röstar på ett invandrarfientligt parti. Själva talar man gärna om det mångkulturella generösa samhället där varje människa är en medmänniska och är välkommen i den stora välfärdsfamiljen oavsett hudfärg, hårfärg, bakgrund eller sexuell läggning. 


Men när man konfronteras med verkliga problem så hamnar man lätt i Sverigedemokraternas lättköpta retorik.  Är inte sådan dubbelmoral mycket farligare för vårt samhälles utveckling än de öppet invandrarfientliga Sverigedemokraterna?


 

Sara Schwardts fråga: ”Får en politiker säga vad som helst?” är verkligen relevant. Vi väntar med spänning på de ansvarigas reaktioner.


Köp dig lite outsläppt koldioxid

Naturskyddsföreningen tar nu ett bra initiativ: De erbjuder utsläppsrätter till försäljning till privatpersoner, som förstås inte kommer att användas.

Jag köpte just ett ton CO2.

Skärpning, centerpartiet!

Claes Västerteg (c) skriver i dagens BT en debattartikel med rubriken En grönskande alliansbudget. Som miljövän blir jag nyfiken och letar i artikeln efter de tecken i budgeten som kan betecknas som grönskande.


 

De blir tyvärr svåra att hitta.


 

Västerteg konstaterar t.ex. att förslaget om 10.000 kr skatterabatt vid inköp av miljöbil tyvärr inte finansierats ännu, men att regeringspartierna fortfarande är överens om att det är en bra idé. Det enda konkreta han redovisar i artikeln är extra pengar på miljöövervakning i havsmiljön.

 
I övrigt är det bara ord, utarbetande av nationell havsmiljöstrategi,  vilja till utökandet av systemet med utsläppsrätter,  regeringen har ett mål om 25-procentig minskning av byråkratin för företagen och alliansregeringen vill ge miljöpolitiken ett nytt perspektiv.
 
Det nya perspektivet tycks vara att regeringens miljöpolitik ”präglas av ett underifrånperspektiv”, de ansvarskännande människornas innovationskraft måste tas tillvara. Att så lita på de självläkande krafterna är ju vackert tänkt, men räcker det till? Och hur rimmar detta förlitande på den enskilda människan med fraserna i Västertegs artikel: ”Miljöfrågorna får inte begränsas till nationell nivå. Klimathotet är globalt och måste därför mötas på global nivå.” 

Den förra regeringskonstellationen visade med sin gröna skatteväxling att det går att göra något konkret på nationell nivå. En utbyggnad av den politiken och/eller satsningar på nya fräscha idéer tycker jag man kunde begära under rubriken ”En grönskande alliansbudget”. 


Skärp er centerpartiet!


Maud visar vägen: Avsätt odugliga styrelseproffs!

Maud Olofsson tar nu ett utmärkt initiativ då hon planerar att granska kompetensen hos de statliga bolagens styrelsemedlemmar.  

Det finns all anledning att ifrågasätta kunnigheten hos personer på sådana poster. Oftast är utnämningarna frukten av korruption, antingen baserat på släktskap, förmögenhet, bekantas bekanta eller politisk samhörighet. Än värre är det att det inte finns någon insyn i styrelserummen och inget instrument för demokratisk avsättning av oduglingar. Detta trots att deras inflytande och beslut berör inte bara företagets ägare utan de anställda, deras barn, ibland hela orter eller landsändar och i allra högsta grad miljön för människor som kanske i övrigt inte alls har med företaget att göra.   

Precis som regeringar, kommunalråd och landstingsråd kan avsättas vart fjärde år genom att väljarna underkänner deras insatser borde något liknande kontrollorgan utvecklas för företagens styrelser, åtminstone för dem som är stora nog att vara av avgörande betydelse för samhället.  

Demokratin inom samhällets politiska ledning som nu existerat i drygt ett sekel bör nu börja utvidgas till samhällets finansiella ledning för att hindra att inkompetens, girighet eller trångsynthet hos enskilda människor skall få oönskade konsekvenser för samhället i sin helhet.

Styrelserna borde göras offentliga och avsättbara.
 Maud Olofssons initiativ är ett steg i rätt riktning, ett experiment på en liten del av företagsvärlden. Om experimentet slår väl ut kan vi börja diskutera hur det skall utvidgas till andra inflytelserika företag.