Kalmar-Feijenoord 1-2

I torsdags var jag på Borås arena för att titta på fotboll. Kalmar mötte Feijenoord från Holland i UEFA-cupen. Anledningen till mitt besök på arenan var att några vänner från Göteborg skulle gå på matchen och då får man ju passa på; det är inte var dag göteborgare tar sig till min hemstad.

Matchen föregicks dagen innan av bråk i Göteborg, tydligen hade några IFK-supportrar tyckt att Feijenoordgänget skulle ha stryk och polisinsatser krävdes för att lugna ner supporterskaran. I Borås förberedde polisen matchen genom att omhänderta några kända bråkmakare i förväg. Matchorganisatörerna hade också reserverat en hel läktare på långsidan åt holländare för att hindra konfrontationer.

Med denna bakgrund vandrade så vi fyra fotbollsintresserade mot arenan för att avnjuta god fotboll i goda vänners lag. Redan vid insläppet påmindes vi om fotbollsvärldens nya verklighet då vi visiterades likt säkerhetsvakterna gör på flygplatser då man glömt spänna av sig sitt bälte.  Väl inne, vi hade lämnat fickknivarna hemma, fick vi runda ett stort antal polispiket-bilar och enligt BT var sammanlagt 90 poliser inbegripna i matchens bevakning.

Vidare äntrade vi arenan och man slås av hur oerhört andefattig denna byggnad är: betong, betong och åter betong. Det är som om man räknar med att publiken skall förorena alla utrymmen med öl, spyor och blod och att man sedan lätt skall kunna göra rent med en högtryckstvätt. Det hävdas ibland att elitfotbollshändelser skall vara folkfester, då kunde man väl ändå göra miljön lite mer trivsam, tycker jag. Betong och reklam är inte festligt.

Efter passagen genom betongen kommer vi till våra platser högt upp till höger på huvudläktaren och slår oss ner. Alla normala samtal förstörs förstås genast av högtalarmusik på högsta volym samt Kalmarklackens förberedande skanderande. Snett framför mig satt en Kalmarsupporter strax under trettio med sin flickvän och jag roade mig med att studera deras beteende. Grabben hade tagit på sig en oerhört allvarlig min och skanderade i takt med sina supportervänner: KFF, KFF, KFF, mm. Inte ett leende såg man på hans läppar bara en djup koncentration: - min uppgift: obrottslig lojalitet. Flickvännen försökte ibland att prata med grabben, men ignorerades fullständigt, koncentration!

Det var ganska fullt, tror jag, på vår läktare. På andra sidan, däremot, som ju var reserverad för holländare, gapade de flesta stolarna tomma. Några hundra Feijenoordsupportrar satt glest utspridda. Detta säkerhetsarrangemang gav intrycket att det var ytterst lite folk på arenan, från vår sida sett. Ännu ett grepp som tar ner folkfeststämningen.

Matchen startar och Kalmarsupportrarna ställer sig upp i gången intill min sittplats. Vi ser nu bara halva planen och när vi, gnälliga gubbar som vi är, ber dem att sätta sig ner får vi bara undvikande svar. När så "publikvärden" säger till så sätter sig motvilligt några, medan andra svarar honom " - Du tror väl inte vi åker trettio mil för att sitta och se på Kalmar?".

Dagen efter läser jag i BT att holländarna, trots deras lags seger, roat sig med att slå sönder plaststolarna på sin läktare. Förutseende nog hade Borås arena försäkrat sig om att Kalmar FF ansvarade för förstörelse, och de kommer i sin tur att vidarebefordra räkningen till Feijenoord.

Folkfest?

Fotbollsintresserad publik har kanske inte längre på fotbollsarenor att göra. Arenorna är anpassade för fanatiska supportrar, upphaussade av pressen och av suggestiv musik.

Det kommer att dröja innan jag går på elitfotboll igen.

Usch för skolk!

I förra veckan satte herr Björklund ned en ny fot och tänker nu ge sig på skolket i skolan. Borås Tidnings ledarskribent Katarina Larsson hakar på och berömmer den handlingskraftige. "Det är viktigt att eleverna är i skolan" skriver hon utan att tala om varför och hon funderar vidare: "Och kanske kan förslaget att skriva in skolk i betyget ses i ett sammanhang där regeringen med viss idoghet försöker slå ett välkommet slag också för strävsamheten, fliten och pliktkänslans upprättande i skolan."

Jag har länge förundrat mig över att vi tvingar våra ungdomar att släpa sig till en urtråkig sysselsättning under något decennium, under den tid i deras utveckling då kreativiteten skulle kunna blomma ut och fullända barndomens enorma kunskapsinhämtning.

Betänk barnets tidiga utveckling, när det snabbt lär sig sin egen kropps reaktioner på allehanda företeelser, inhämtar oändligt mycket intryck från alla sina sinnen och lär sig tolka signaler som kropps-, tal- och skriftspråk. Och tycker att det är kul. Jämför sedan detta med tonåringens skoldag, den eviga väntan på friheten, i eftermiddag, på fredag, vid terminsavslutningen, till den slutgiltiga befrielsen, gymnasieexamen.

Problemen är inte nya,  pliktfokusering har kritiserats förut:

Montaigne år 1580:

"Läraren måste låta eleven sålla allt och får aldrig stoppa in något i hans skalle enbart i kraft av sin myndighet och elevens starka tilltro; Aristoteles principer bör inte bli hans - lika litet som stoikernas och epikuréernas. I stället bör man göra honom bekant med en mångfald av olika idéer, sedan får han själv välja om han kan, annars får han fortsätta att tvivla. Bara dårar är säkra och trosvissa."

Samuel Butler år 1872:

Ibland undrar jag hur det kommer sig att den vållade skadan inte blev uppfattad tydligare och att de unga männen och kvinnorna växt upp till att bli så förståndiga och dygdiga som de ändå blev, trots de nästan avsiktliga försöken att förvrida och hämma dem i växten. Somliga fick utan tvekan men, av vilka de led så länge de levde; många syntes dock inte ta någon skada alls, och somliga syntes nästan bli bättre. Anledningen tycks vara att gossarnas naturliga instinkter i de flesta fall gjorde sådant totalt uppror emot utbildningen att, hur lärarna än försökte, förmådde de aldrig dem att på allvar ägna den någon uppmärksamhet.

Karl Popper år 1945:

"Man har påstått - med rätta, tyvärr - att det var Platon som uppfann både våra högstadieskolor och våra universitet. Jag känner inget bättre argument för en optimistisk människosyn, inget bättre bevis för människornas oförstörbara kärlek till sanningen och rättrådigheten, deras uppfinningsrikedom och envishet och hälsa, än att detta förödande utbildningssystem inte har förstört dem totalt. Trots att så många av deras ledare förrått dem finns det ett ansenligt antal, såväl gamla som unga, som är redliga, och intelligenta, och hängivna sin uppgift."

Notera att vi efter 1945 åtskilligt har ökat den obligatoriska skoltiden utan att egentligen ha ökat den kunskapsmängd som eleverna tillgodogör sig. Överbliven meningslös tid skapar tristess och dämpar kreativitet för inte är eleverna dummare nu.

I TV-serien klass 9A i våras visade det sig att ett gäng engagerade lärare lyckades få en klass i Malmö att lyfta sig från klart underläge till högsta nivå. Vad lärde sig de andra eleverna i sjuan och åttan när denna grupp kunde komma ikapp och gå förbi under en termin? Dessa andra kunde naturligtvis också ha kunnat skita i skolan och ägna sig åt roligare sysselsättningar under dessa år och sedan läsa in vad de behövde på en termin. Om de inte helt passiviserats i den trista skolmiljön dessförinnan. Det krävdes några "superlärare" för att bryta tristessen och passiviteten.

Mycket tyder på att skoltiden helt enkelt är för lång. Den uppfyller inte något annat syfte än att vara en tid för säker förvaring av unga människor.

Hur har det blivit så?
  • En drivkraft har nog varit rättvisetanken; alla skall med, ingen ska behöva stå utan en gymnasieexamen. Oavsett de goda intentionerna så har detta slagit snett, istället för en jämlik kunskapsnivå har vi fått en jämlik tristess. Anpassningen till de "svaga eleverna" är ett misstag, de svaga eleverna fanns inte före skolstarten, de har skapats av tristessen.
  • En annan drivkraft har kanske kampen mot ungdomsarbetslösheten varit. Vällovligt, men synnerligen klumpigt. Visst kan ungdom hitta kreativa sysselsättningar utan att sitta på skolbänken hela dagen, förmodligen är en minskning av skoltiden en förutsättning för att få dem att sysselsätta sig med något vettigt.
  • Ytterligare en drivkraft kan ha varit viljan att stöpa alla i samma form, att förbereda för samhällsanpassningen, "strävsamhet, flit och pliktkänsla", som BT:s ledarskribent säger. Hellre lydiga idioter än självständigt tänkande kritiker. Men, flitiga Lisa, den tiden då vi behövde robotar i monotona industriarbeten är lyckligtvis förbi.
Oavsett orsakerna till denna trista institution som heter skola så behöver ungdomen befrias, ges möjlighet till ett liv värt deras förmågor.

Minska den obligatoriska skoltiden!

Ge eleverna tid och lust till att studera.

Uppdatering: Detta inlägg har nu publicerats på BT debatt.

Andra bloggar om: , , ,

Varje individ är enfaldig

Jag läser idag om det olyckliga publicerandet av obduktionsbilder, som tydligen förmedlats via nätorganisationen Pirate Bay. Kalle P tycker att det handlar om yttrandefrihet och att reaktionerna mot publiceringen representerar ett gammalmodigt tänkande kring uttrycket allmänintresse.

Jag associerar till en tanke jag fick när Jimpan diskuterade folkomröstningar häromdagen. Det finns en tendens att i demokratins namn hylla den individuella rättigheten att ”vara med och bestämma” eller ”få yttra sig offentligt”. De som motsätter sig folkomröstningar anklagas för att vilja ha ”expertstyre” och betrakta massan som okunnig. På liknande sätt tolkas motståndet mot ohejdad offentlig publicering som att yttrandefrihet är förbehållet etablissemanget.

Problemet är att individen alltid är okunning, inskränkt, oansvarig och omoralisk.

Okunning och inskränkt är var och en, då vi enskilt inte tänker på alla aspekter, gör misstag, glömmer och slarvar. Men, tillsammans, i diskussioner, rättar vi till varandras misstag, skapa större kunnighet i sakfrågor och undvika allvarliga misstag.

Moral och ansvarsfullhet är något som är en kombination av uppfostran och egna erfarenheter i möten med andra människor. Den är, enligt mitt sätt att se, i grunden byggd på självbevaresledrift; är jag hygglig så är andra hyggliga mot mig, är jag elak så får jag ont tillbaka. Men detta förutsätter att mina handlingar är kända. Under anonymitet tappar vi tyvärr det mesta av dygderna. Detta tydliggörs då samhällets kontrollmekanismer sätts ur spel, såsom under krig, då mord, plundringar, våldtäkter och tortyr utövas av människor som i sin vanliga livsroll aldrig skulle kunna tänka sig att utföra sådana handlingar. Detta tycks gälla såväl väl- som lågutbildade och oavsett religion.

Är det inte också så att våldsverkare och kriminella är antingen ensamma eller bara har band till sin egen sekt och saknar den allmänna moralkontroll som upprätthålls i olika samhällsgemenskaper? Är det inte också så att den rike som kan bygga murar och undvika konfrontation och offentlighet har en tendens att tappa moralbegreppen? Ju mindre "kontrollgrupp", desto sämre moral.

Okunnighet, inskränkthet, omoral och oansvarighet kan alltså bara bekämpas genom öppenhet och diskussion.

Men, vi är anonyma är vi när vi röstar. En folkomröstning är därmed ett sätt att mäta åsikten hos en genomsnittsindivid, vilket kanske inte alltid är så lyckat för kollektivet. Anonymitet är också möjlig när vi publicerar på webben.  Den olyckliga publiceringen av obduktionsbilder är kanske en individs beslut och skulle kunna ha hindrats om flera varit med och diskuterat i förväg.

Den "gammalmodiga" yrkeshedern inom journalistkåren har kanske utvecklats evolutionärt som ett resultat av att journalistena möter varandra, sin familj och sina vänner och tvingas försvara sina handlingar inför dem, medan den nya webbpubliceringen ännu inte har hittat den form som både uppfyller krav på yttrandefrihet och krav på etik.

Måste man inte kombinera rätten till bestämmande med öppenhet, så att den med beslutanderätt får svara för sina beslut? Måste man inte kombinera yttrandefriheten med öppenhet, så att den som offentliggör känsliga uppgifter måste svara för sitt handlande?

Visst strider en sådan öppenhets-dogmatism mot skyddet gentemot makthavare, och kompromisser är förstås nödvändiga. Men vi bör väl ändå sträva efter ett samhälle där vi kan kosta på oss fullständig öppenhet och därmed förhindra klavertramp från alla oss enfaldiga individer.

Begåvad eller välartad?

Det talas ibland om vikten av att ta vara på begåvningarna i skolan. Att lägga resurser på att uppmuntra dem som har en lite bättre förmåga än sina kamrater. Allt för att främja samhällets framtida affärer, förstås.

Med begåvning menar jag hjärnans kapacitet att ta till sig nya intryck (
jämför Jeff Hawkins syn på intelligens) och jag undrar om det verkligen är någon större skillnad mellan olika barns begåvning i den meningen. Är det inte istället så att vissa barn fått en start i livet som gör dem mer mottagliga för just skolans krav och därmed synes mer begåvade; de är mer välartade.

Är det inte dessutom så att de föräldrar som själva anser sig begåvade (läs präktiga folkpartiser) blir besvikna om deras barn inte glänser lite extra i skolan. Orsaken till misslyckande kan ju, enligt dessa föräldrar, knappast finnas hos barnen med tanke på deras arv, utan hos skolans brist på uppmuntran av just dessa barn. Är det möjligen dessa föräldrar, som själva anser sig speciellt lyckade, som mest gnäller över skolans likriktning och oförmåga att ta tillvara "begåvningarna".

De "begåvade" i denna inskränkta mening är nog de välartade, de som har förmågan att anpassa sig till de krav som ställs och nyttjar sin hjärnas kapacitet till just det som auktoriteten uppmanar dem till. Andra, vars begåvning istället riktas åt andra håll, såsom omsorg om prestigen i gänget, analyser av idrottsevenemang, utvecklandet av fri kreativitet, nyfikenhet på livets stora frågor, moraliska dilemman, mänskliga beteenden, eller vuxenvärldens mystiska psykologi, klarar skoluppgifterna sämre. Deras fokus är på annat håll och skolan har inget att tillföra i de problem som intresserar dem. Men är de mindre begåvade? Nej, snarare mindre välartade.

Jag tycker att den nu aktuella TV-serien klass 9A talar för detta synsätt. Här är det inte fråga om att hitta "de begåvade eleverna", utan att göra alla intresserade av de skolämnen som de behöver för att klara det, just nu, mest överskuggande problemet: att komma in på gymnasiet. En efter en av de strulande eleverna visar nämligen en begåvad ådra, så fort någon uppmärksammar dem och ger dem de rätta incitamenten.

En av eleverna sa i en intervju ungefär så här:

- Det bästa med våra nya lärare är att de vill att det ska gå bra för oss.

Notera att hon inte uttryckte sig "....bra för mig" utan "...bra för oss". "Sveriges bästa pedagoger" ägnar sig i denna Malmöskola främst åt att ingjuta mod och tillförsikt hos samtliga elever, de är ju faktiskt alla begåvade.

Jag tror att den inbillade stora skillnaden mellan begåvning alltför mycket genomsyrar skolans värld. Inte bara hos de nya betygs- och ordningsmännen i folkpartiet, utan faktiskt också hos de som är ansvariga för den s.k. flumskolan. De senare tror att de "svaga" eleverna behöver mer tid och mer omsorg, när de egentligen bara behöver motivation. De "svaga elevernas" intellektuella resurser är det säkert inget fel på, man behöver inte för deras skull "gå långsamt fram" och göra hela skolundervisningen till ett långtråkigt tidsfördriv. De sänkningar av ambitionerna och den förflumning som följer i spåren av detta föregivna jämlikhetssträvande förstör nog tyvärr den gnutta motivation som ändå fanns från början. Och det för såväl de "starka" som "de svaga" eleverna.

Projektet "klass 9A" är ett spännande projekt som ifrågasätter såväl bror duktig i den nuvarande skolpolitiken som syster medkänsla i den gamla. "Sveries bästa pedagogers" recept tycks kunna sammanfattas i respekt för den enskilde eleven och tro på den mänskliga förmågan.



Andra bloggar om: , , ,

En matematiklektion

image30Jag blev härom veckan tillfrågad av en kollega om jag kunde hjälpa hennes dotter med matematik. Dottern går sista året i gymnasiet och fick IG på halvterminsprovet; paniken närmade sig. Jag visste ytterst lite om gymnasiemattens innehåll numera, har ingen pedagogisk erfarenhet på denna nivå och kände mig ganska orolig för att elevens förväntningar skulle vara för stora. Hur mycket kan en insnöad matematisk statistiker tillföra? När vi så träffades på mitt kontor med en liten whiteboard på ena väggen, så var första svårigheten logaritmer:
- Det fattar jag inte, sa min elev.
Jag skrev upp mina tankar om vad logaritmer är och varför man använder dem.
- Jag fattar, sa eleven.
Vi använde sedan mina nedskrivna uttryck för att hitta lösningen på ett par uppgifter i en skrivning och lyckades.
- Logiskt, tyckte min elev.
Efter tio minuter tycktes logaritmernas gåta vara avklarad.

Vi fortsatte med funktioner, grafer, definitionsmängder och värdemängder. Inga problem, förstås, det är ju solklart när man väl får reda på hur begreppen definieras. Nästa steg var en av de uppgifter hon gått bet på på IG-skrivningen. En matrisuppgift med matrisens invers. När jag väl berättat hur enkelt inversen definieras och hur en matrismultiplikation går till, kunde vi hjälpas åt att lösa uppgiften, busenkelt!

Vi hamnade också i ett par matematiska begrepp som jag inte kände till, såsom "stretching" och "vertex", kursen bedrivs nämligen på engelska, men efter att ha slagit i lexikon och Wikipedia kom vi underfund med betydelsen och mystikens slöjor skingrades. Binomialteoremet blev också ett problem för mig, då jag inte kom ihåg det mer än till namnet, men efter att ha slagit upp det i "Beta" och utvecklat det för en tredje-potens hade min elev förstått såväl hur detta teorem används och, på köpet, fått klart för sig hur praktiskt och enkelt summatecken kan utnyttjas när man väl förstått dess definition.

image29När vi kom in på trigonometri ritade vi upp enhetscirkeln på tavlan och diskuterade definitionerna av sinus, cosinus och tangens med deras defintions- och värdemängder.
- Detta har jag aldrig tänkt på, sa eleven, vi använder alltid miniräknaren!
När vi sedan studerade lärarens lösningar med rödpenna i den misslyckade skrivningen noterade jag följande överraskning: Ett problem som mynnade ut i en enkel andragradsekvation löstes inte av läraren; hon hänvisade istället till hur den löses på miniräknaren!

Efter två timmar vid min whiteboard insåg jag vad som menas med en begåvad elev, men inte hur en sådan kan få IG på ett prov.

  • Det där med miniräknare kan vara en del av förklaringen. När jag läste matte på gymnasienivå var miniräknaren ännu inte uppfunnen. Vi hade istället räknesticka och logaritmtabeller, men dessa verktyg använde vi bara i fysik och kemi, i matematikämnet räknade vi alltid "för hand".
  • En annan förklaring kan vara att undervisningen på denna linje bedrivs på engelska, en ganska löjlig idé, tycker jag, om eleverna är svenskspråkiga.
  • Ytterligare förklaring kan förstås vara att den aktuella läraren är bristfällig, kanske skulle skolundervisningen haft IG och inte eleven?

Det verkade faktiskt som om jag ändå gjorde en viss nytta, det behövs nog inte så mycket för att få det att lossna för en intresserad och begåvad elev, men det återstår att se om detta är fallet. Facit kommer väl någon gång i juni.

Julklappar för miljön

Volvo bussar i Borås visade sin stora tacksamhet för årets arbete genom att ge varje anställd en MP4-spelare i julklapp. Oj, vad generöst! Min fru, som jobbar på Volvo, har redan en IPod och skänkte därför vidare MP4-spelaren till mig. Jag känner väl inget större behov av en sådan, men kanske kunde man lyssna till någon talbok på resande fot någon gång. Efter tre dagar har jag fortfarande inte haft lust nog att studera instruktionsboken. Jag är helt enkelt blasé.

Man undrar hur många av de utdelade MP4-spelarna som kommer att användas. De som önskat sig sådana har väl redan skaffat en, det var väl förra årets grej, eller kanske årets dessförinnan? Jag skulle tippa på att bortemot hälften aldrig kommer till användning, medan resten ges till barn som är tillräckligt små för att inte bry sig om vilket märke det är. Denna MP4-spelare har nämligen inget märke!

SP i Borås, där jag själv är anställd, delade ut stora paket i år. Jag bedömer storleken till ca 60X40X20 cm. Jag bet ihop och lät bli att hämta något paket i ett försök att, åtminsone i någon mån, leva upp till mina ideal. Men lite nyfiken var jag ändå på innehållet, var det något helt onödigt här också, eller var det kanske något som man ändå skulle ha köpt? Jag ville förstås inte fråga någon, men trodde väl att det skulle bli vissa diskussioner om innehållet på kafferasterna. Men inte, på de två hela dagar som gått sedan utdelningen har jag inte hört ett ord om presenten.

blasé är personalen: Oj ett paket,...,oj en så´n, det kanske kan vara bra att ha, ..., får inte glömma att ta med den hem, ... åter till jobbet.

Borås kommun delar också ut julklapp till sina anställda. En av mina vänner ville avstå och anhöll om att hans julklapp skulle förvandlas till ett bidrag till välgörande ändamål. Han fick svaret att det förmodligen strider mot kommunallagen att skänka pengar till utlandet, så han skulle vackert och tacksamt ta emot detta bevis på uppskattning.

Borås Energi och Miljö, däremot, lät bli att ge sina anställda någon julklapp i år, och skänkte istället ett visst belopp per anställd till Rädda Barnen (tror jag att det var). Ett föredömligt agerande, men så har ju också detta kommunalt ägda företag en bättre miljö som sitt huvudmål för verksamheten. Vi får hoppas att ingen anmäler det hela som brott mot kommunallagen.

God Jul

121263-19

Byt livsstil, inte bil!

Några enkla intressanta räkneövningar inspirerade av Björn Forsbergs bok : "Tillväxtens sista dagar"

Det går åt mellan 27-42 fat olja för att tillverka en bil enligt Forsberg. I en annan skrift av okänt ursprung finner jag att 1) ett fat olja innehåller 159 liter, och att 2) från raffinaderiet kan man ur ett fat olja utvinna 40-60% bensin.

Om jag alltså köper en ny bil med en bensinförbrukning som är, säg, tre deciliter mindre per mil och jag kör 2000 mil per år så tar det 4-7 år att spara in den olja som går åt för att tillverka den nya bilen. 121263-20

Bensinförbrukning för tillverkning av en ny bil: 27*159*0.40=2172 liter , 42*159*0.6=4007 liter.

Inbesparad bensin under fyra eller sju år: 2000*0.3*4=2400 liter, 2000*0.3*7=4200 liter.

Om jag skall betrakta det som klimatsmart att köpa ny bil förutsätter det förstås också att den gamla bilen skrotas, annars fortsätter den ju att sluka bensin och producera koldioxid. Men är jag beredd att offra de tiotusentals kronor i restvärde som den har? Knappast. Slutsatsen är: Byt inte bil av klimatskäl. Behåll den gamla bilen, sänk hastigheten, pumpa däcken och minska användandet av den så kan bensinförbrukningen minska lika mycket som vid bytet utan att någon ny bil behöver bli producerad. Förhoppningsvis har vi gjort bilen överflödig innan den är skrotfärdig.

Dessutom går det som bekant åt några hundra kilo av annat material än olja för att tillverka en bil.

Men biobränsle, då? För att odla växter så att det räcker till en full tank i en stadsjeep krävs lika mycket odlingsmark som kan föda en människa i ett helt år enligt samme Forsberg. Det låter ganska otroligt, men jag antar att det är sant.

Man kan också räkna på ett annat sätt: Det fossila bränsle som vi förbrukar under ett år idag har behövt ca 300 år för att bildas. Alltså, fotosyntesen som gör bioenergi av solstrålning skulle behöva vara 300 gånger mer effektiv om vi skulle kunna klara oss på färsk bioenergi.

Det känns ganska orimligt att biobränsle skulle vara någon lösning på koldioxidproblemet. Miljöbilar är nog bara ett förtvivlat halmstrå för det samhälle som har bilismen som religion och ett sätt att döva samvetet för den enskilde.

Om vi skall fortsätta att, var och en, släpa med oss ett ton högförädlat material till jobbet varje dag, så kräver det att vi utvecklar så effektiva solceller att vi kan utvinna tillräckligt energi direkt ur dem. Det är långt kvar till dess, det tycks kräva att vi uppfinner något långt effektivare än den naturliga fotosyntesen.

En del tycker att vi kan vänta och se, de menar att olja och kol snart kommer att ta slut och att vi då automatiskt tvingas göra något. Hur mycket finns det då kvar av detta svarta guld? Ja, det borde vara så mycket kvar att man vid förbränning av det återfyllt atmosfären med koldioxid. Det var ju ändå så det började en gång, atmosfären innehöll inget syre, först efter att växterna omvandlat koldioxid till syre och kol kunde de syrekrävande organismerna skapas. Att elda det svarta guldet innebär ju i stort att reversera den processen. I några hundra gånger högre hastighet.

Är det rimligt att tro att olja och kol tar slut innan atmosfären är återställd till ett stadium där männsikor och däggdjur är utdöda?

Jag tror inte det. Men läget är ändå inte hopplöst, jag tror att det är fullt realistiskt att använda förnyelsebara energikällor som vattenkraft, vindkraft och solvärme för att försörja oss med värme, ljus och energi för nödvändiga tillverkningsprocesser. Men transporterna tror jag inte vi kommer att klara, de måste helt enkelt minskas drastiskt. Och inte behöver vi bli olyckligare av det.



Andra bloggar om: ,

Vi blir aldrig så rika att alla kan anställa en betjänt

SanneCitatet i rubriken hittade jag i Christer Sannes bok Keynes barnbarn. Det härrör från Lord Harrod och det är värt att begrunda:


"Vi blir aldrig så rika att alla kan anställa en betjänt."


Däremot har vi nu blivit så rika att alla kan ha en bil, en TV och en mobiltelefon. Men kunde var och en ha en betjänt så skulle den betjänt som har en egen betjänt lika gärna kunna betjäna sig själv.

På samma sätt är det förstås med piga och i det avseendet skiljer sig "skatteavdrag för hushållsnära tjänster" från de "rotavdrag" som man brukar jämföra med. I fallet "rotavdrag" handlar det ju om hantverkstjänster, som ju mycket väl kan utnyttjas av de flesta och med potential för alla.

Christer Sanne tar också upp ett viktigare problem som är relaterat till citatet, det stora ekonomiska problemet med vår tekniska utveckling, tjänstedilemmat och han förklarar det med ett exempel:

"En metallarbetares löneökning kan förklaras av att teknikutvecklingen leder till ökad produktivitet. Men om metallarbetaren är gift med en sjuksköterska - och könsrollerna är de konventionella! - så kan de över köksbordet enas om att även hennes lön bör stiga i samma grad. Båda utför ju viktiga arbeten. En sådan löneföljsamhet är lätt att motivera för att inte vissa grupper ska halka efter, men hennes arbete kan inte effektiviseras i samma grad. Högre lön betyder högre kostnad för vården. Detta är tjänstedilemmat och det kan inte lösas med industriell tillväxt."

Detta dilemma är så självklart när man väl får ögonen på det. För ett tag sedan diskuterade jag
här hur kapitalismens utveckling lett till ständiga tekniska landvinningar som å ena sidan lett till nya produkter, dvs. skapat nya behov, och å andra sidan rationaliserat produktionen och därmed ständig gjort produkterna billigare och tillgängligare. Fler och fler kan tillägna sig mer och mer.

Inom skolan, sjuk- och åldringsvården har istället bara den första effekten gjort sig tillkänna. Nya behov har skapats med datorer i skolan och nya behandlingstekniker i vården, men varje tekniskt framsteg har lett till ökat manuellt vårdbehov; för- och efterbehandling, samt förlängd skol- och livstid.

Notera Sannes påpekande: Tjänstedilemmat kan inte lösas med ökad tillväxt. Tvärtom, det blir bara svårare att hantera ju större tillväxt vi har! Se där hur fåfäng regeringens arbetslinje är som kungsvägen till att lösa alla samhälleliga problem.

Uppenbarligen måste vi lägga en ständigt växande andel av våra resurser på den del av ekonomin som inte kan rationaliseras: vård, skola och omsorg. Det är den enda lösningen på tjänstedilemmat. Frågan är hur det skall gå till. Resurser kan ju överföras till denna "manuella" sektor antingen genom pengar eller genom arbete.

Om man skall se till pengar är en möjlighet ökade skatter och det är förstås det som ligger närmast till hands, det är ju också något som det faktiskt finns en stor acceptans kring i samhället, om man garanterar att pengarna går till denna sektor. Detta visar undersökningar som Sanne refererar till.

En annan pengamöjlighet är privata försäkringar eller att man helt enkelt tar rejält betalt av den enskilde vid sjukvårdsbesök, åldringsvård eller skolgång.

Om man vill omfördela arbete är en möjlighet att införa någon typ av samhällstjänst; att i kombination med minskad arbetstid låta envar jobba gratis en del inom omsorgen. Det skulle ju också innebära en dämpad utveckling av prylsektorn och därmed motverka tjänstedilemmat.

En andra arbetsfördelningsmöjlighet är att låta familjen ta över ansvaret för barnens utbildning, föräldrarnas åldringsvård eller släktingars behov av omsorg. Man kan ju låta en förälder gå hemma (!).

Jag är inte säker på vilken kombination av dessa åtgärder som är den bästa, men jag känner en viss förkärlek till ökade skatter samt samhällstjänst. Skatterna skulle då tas ut på konsumtion istället för arbete i större utsträckning än idag ,och samhällstjänsten till att börja med införas för dem det direkt berör, såsom föräldrar till barn i skolan.



Andra bloggar om: , , , , ,

Sjusovande tonåringar

I förra lördagens BT läser jag i Katarina Larssons ledare om ungdomars problem med att stiga upp tidigt på morgnarna.

"När skolan blåser till avspark i klassrummen är klockan oftast bara 8.00 på morgonen. För tidigt för många, enligt flera forskare, särskilt för tonåringarna."

En av forskarna, professor i molekylär cellbiologi skall ha sagt:

"Man ser en tydlig trend under tonåren att ungdomar blir tröttare och tröttare och det pågår faktiskt ända fram till 20-årsåldern, sedan vänder det, så det är förstås inte alls bra att skolperioden som är så viktig, tvingar så många till en dygnsrytm som inte är biologisk!"

Finns det verkligen några argument för att det är biologiskt betingat att vår dygnsrytm ändrar sig från barndomen till tonåren och sedan ändrar sig igen från tonåren till 20-årsåldern? Är skoltrötthet alltså ett biologiskt problem som skulle kunna lösas med flextid i skolan?

Det där tror jag inte alls på. Min hypotes är istället att motivationen för skolarbetet gradvis sjunker från lågstadiet till högstadiet, och sedan vaknar till liv igen när man blir en mer självständig person och den egna viljan mer får styra i livet. I småskolan är det är kul att lära sig läsa och mycket av såväl lärostoffet som det sociala nätverket är nytt och spännande. Så småningom blir det allt mindre begripligt vad lärostoffet har att ge den enskilde eleven och den oändligt långa skoltiden känns kanske som ett evigt omtugg och ett nödvändigt ont. Uppfattningen att "skolperioden ... är så viktig" delas inte alls av tonåringarna vilket gör skolarbetet till en än mer urtråkig sysselsättning. Efter den "obligatoriska" tolvåriga skolgången är man befriad och kan, tror man åtminstone, välja själv bland arbets- och/eller universitetsinriktning.

En anpassning till elevernas slöhet genom flextid eller frukostservering i skolan lär inte förbättra intresset för skolan, precis som sänkta kunskapskrav inte förbättrar jämlikheten eller tidigare skolstart ger större kunskapsmassa. Det hela blir bara tråkigare.

Skolan skulle behöva göras meningsfull för eleverna. Detta skulle kanske kunna åstadkommas genom att varva den teoretiska utbildningingen med mer praktiska göromål, nyansera undervisningen med hjälp av föredrag från människor med erfarenhet utanför skolans värld, eller helt enkelt skära ner på tiden i skolan och ge ungdomarna tid och lust att lära sig själva.

Läst, fått godkänt, examinerats, men inte förstått

Det är mycket diskussioner om skolan numera. Efter att regeringen satt fokus på ordning fyller socialdemokraterna genom Mona Sahlin på med krav på tidigare betyg. Alla tycks vara överens om att de senare årens utveckling måste vändas och man anar attityden: "det var bättre förr".


Utifrån denna debatt funderar jag över om det verkligen var bättre förr och hur det står till med kunskaperna hos min egen generation. Vi hade ju ordning och reda i vår skola, vi hade betyg redan i unga år inklusive både ordnings- och uppförandeomdömen.


För några år sedan väcktes jag ur min naiva syn på människors allmänbildning när jag på en fest bland mina närmaste vänner blev klar över att en majoritet av dem tror på fenomen som currylinjer, läkande stenar, healing eller homeopati. För den som inte känner till uttrycket
currylinjer, så är det en "teori" som hävdar att osynliga band av magnetism regelbundet breder ut sig över vårt klot och att man riskerar cancer och andra olyckor om man råkar placera sin säng ovanför en knutpunkt för dessa band. Vissa männsikor som "har gåvan" kan identifiera de farliga currykryssen med hjälp av slagruta och hjälpa till att möblera för bästa framtida hälsa.


Efter denna chockerande upptäckt bland mina närmaste vänner har jag sedan varit uppmärksam på liknande trosföreställningar och fått bekräftat att moderna villfarelser är starkt utbredda, speciellt öppet bland medelålders kvinnor. På en filosofiföreläsning i Borås för ett par år sedan t.ex., gick ett missbelåtet mummel genom publiken när en fysikprofessor uttryckte sig lite föraktfullt om dylika trosföreställningar och jag tror inte att publiken dominerades av dem som hade underkända betyg i skolan. Spågummor, helbrägdagörare och homeopater lever uppenbarligen gott på en allt bredare kundkrets och ledande politiker skäms inte ett dugg över att kontakta andeväsen i seanser.


Hur kan man efter att ha gått i en välordnad skola med godkända betyg såväl i kunskapsämnen som i uppförande och ordning, ända sedan småskolan, tro på dylika ting?

Vilken mening har fysik- kemi- och biologiundervisningen haft? Vad har engagerade lärares ansträgningar gjort för nytta? Var deras enda uppgift att ge grund för vidare studier åt en ynka liten minoritet, medan övriga elever fick sina godkända betyg utan att ha förstått ett dugg?

 

Skolans utveckling sedan dess har varit på både gott och ont. Strävan att ge alla lika möjligheter har, i kombination med strävan efter mätbara mål, begränsats till lika möjligheter till examen, vilket huvudsakligen tycks ha genomförts genom sänkning av kunskapskraven. En mindre auktoritär kunskapssyn har å ena sidan gett möjligheter till kreativitet och personlig utveckling, men å andra sidan ibland flummat ut så att elevernas motivering raderats ut. Jag är rädd att "New age" kommer att fortsätta göra framgångar även hos kommande generationer medelåldersmänniskor.


Skolans problem ligger djupare än frågan om ordning eller frågan om lika rätt till formella examina. Demokratiska mål som lika rättigheter till kunskap i kombination med informationssamhällets intåg är nya problem vars lösningar inte kan hittas i historien eller i ideologiernas enkelspåriga tänkande.

 

Skolans uppgift borde vara att delge barn och ungdomar de kunskaper som är resultatet av mänsklighetens hittillsvarande ansträngningar, samt att ge dem de verktyg som behövs för deras egna självständiga utveckling, nämligen läsning och skrivning. För att lyckas med det måste man nog tänka om ordentligt, se till dagens situation och begrunda betydelsen av dagens informationssamhälle. Man borde kanske också sluta att fokusera på mätbara mål som betyg och formell examen och istället ge lärarna större förtroende.



Andra bloggar om: , , , ,

De onda och de goda

I vår barnuppfostran har vi en tendens att förenkla världen genom att dela upp människorna i onda och goda. Vi gör det i ett vällovligt syfte, för att inplantera en sund moral hos barnen, men är metoden så lyckad? Tyvärr går bilden av människan som ond eller god inte ur vårt medvetande ens i vuxen ålder och vi dömer gärna ut brottslingar och andra avvikare som onda, vilka man gör bäst i att hålla på avstånd, helst inom lås och bom.

magica de hex

krösus sork Denna förenklade bild av människans natur odlas också flitigt i den slaskkultur som procuderas främst i Hollywood och kanske är det just denna kulturyttring som hindrar att vi tar vårt förnuft tillfånga och lämnar barndomens naiva bild bakom oss.


Men grundläggandet av den förenkladeond/god-schablonen görs ändå i barndomen och borde man inte ifrågasätta den? Klassiska sagor är ofta moralpredikningar i form av beskrivning av kampen mellan ont och gott, främst kanske grundat på vår kristna vrångbild av himmel och helvete. För att göra uppfostran aptitlig för barnen personifieras speciellt ondskan gärna. Numera, när vi ändå lyft oss en del från katekesens enkla världsbild, borde vi kanske kunna tänka lite längre än så.


Men, även moderna sagor har ofta samma svaghet. Den snälle Bamse mot den elake Krösus Sork eller de elaka kungarna i Kåldolmar och Kalsipper är ett par exempel. Vår mästerliga sagotant Astrid Lindgren bröt ändå mot mönstret och i Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, Lotta på Bråkmakargatan eller Ronja Rövardotter hittar man väl egentligen inga elakingar. Istället visas här upp en ganska nyanserad bild av mänskliga styrkor och svagheter. Huvudpersonerna framställs förstås som nästan endast goda, de är ju ändå förebilder.

 

Men även Astrid förföll ibland till den enkla ond/god-schablonen. I Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta är det inte mycket kvar av hennes nytänkande, här görs åter människor till naturliga elakingar, som bara kan bekämpas med våld.


Jag har förstås inget emot att utbilda barn i den förhärskande moralen, om inte annat så är det viktigt för deras egen skull. Men är det inte dumt att utbilda genom enkla falska schabloner som sedan är så svåra att göra sig fri från?


 



 

Andra bloggar om: ,

Pseudo-vetenskap

I veckan deltog jag på ett möte arrangerat av Svenska statistikersamfundet. Där fick vi bland annat höra ett intressant föredrag om vetenskap, pseudovetenskap och gråzonen däremellan. Det var Olle Häggström, professor i matematisk statistik, som kåserade över ämnet med hjälp av gamla hederliga OH-bilder. Denna, främst muntliga, tradition innebär förstås att man inte kan kolla i efterhand vad som egentligen sades och min berättelse här är därmed fritt tagen ur minnet, med eventuella felaktigheter som följd.

Olle började med att provocera oss i publiken genom att ställa frågan om hur skalan vetenskap - pseudovetenskap stämmer överens med höger-vänsterskalan i politiken, hur skall höger-vänsterskalan vändas för att stämma med pseudo-skalan? Publiken var ytterst ovillig att ta ställning, men de två som vågade hade motsatta åsikter.

Olle diskuterade då några exempel:
  • "Förnekandet av vetenskaplig konsensus angående mänsklig klimatpåverkan" - höger,
  • "Förnekandet av sambandet mellan rökning och cancer" - höger,
  • "kreationism", dvs. förnekandet av evolutionsteorin - höger.
Dessa tre pseudorörelser är speciellt utbredda i USA men förekommer ju också här. Men det finns mer pseudovetenskap:
  • "antroposoferna" - vänster,
  • "post-modernistisk relativism" - vänster,
  • "new age" - tja, både vänster och höger och kanske i enlighet med denna mittposition, tyvärr utbrett inom mitt (undertecknad, alltså) parti, miljöpartiet.
Efter denna lättsamma, men ändå tankeväckande, inledning fortsatte Olle med en mer seriös diskussion om pseudo-vetenskap och dess gråzon och försökte sig på att definiera några kriterier för vetenskaplighet. T.ex. tog han upp vikten av självkritisk inställning, vikten av öppenhet och möjlighet för andra att granska, samt hederligheten gentemot uppgiften utan skumma resultat, dolda i märkvärdiga metoder, verktyg eller ord.

Jag saknade det Popperska falsifieringskriteriet, men höll i övrigt med och om man funderar över de inledande höger-vänster-exemplen räcker nog Olles vaga kriterier. Olle tog också upp den fråga där hans egen spetskompetens kommit till nytta för att avslöja pseudovetenskap. Det finns nämligen en del författare i USA som stödjer sig på matematiken för att kullkasta Darwinismen. Deras matematiskt ihåliga argument har speciellt kritiserats av Olle och hans statistikerkollega Peter Olofsson. Artiklar i frågan kan, jämte andra debattinlägg om pseudo-vetenskap, hittas och studeras på
Olle Häggströms hemsida.

fåfänga och prestige

Den normale bilägaren använder troligen sin bil huvudsakligen till att transportera sig själv fram och tillbaka till jobbet, transportera sig själv och ett barn i sänder till diverse fritidsaktiviteter, samt till att veckohandla med sin partner. De tillfällen det existerar utrymmesbrist för familjen är ytterst sällsynta. De tillfällen bilen kräver en motorstyrka utöver den minsta på marknaden är försumbar. Den skillnad i säkerhet som eventuellt kan skönjas mellan etablerade bilmodeller kan enkelt kompenseras genom sänkt hastighet.

Det finns inga rationella argument för att välja en stor stark och säker bil; det finns bara en rimlig förklaring till ett sådant irrationellt val: fåfänga och prestige.
volvo Polo
Ett exempel: En Volvo S40 kostar ca 194000 kr. En VW polo kostar ca 130000. Skillnad: 64000. Anta att bilen är förbrukad på tio år och körs 2000 mil per år. Volvon kostar då extra i värdeminskning 6400kr/år. Bensinförbrukningen vid blandad körning är för Volvon 0.72 l/mil och för polon 0.64 l/mil. Vid ett bensinpris på 11kr/l gör detta en årlig ökad kostnad för Volvoägaren om ca 1800 kr. Totalt är Volvoägarens årliga utgifter ca 8200kr större än Poloägarens, förutom ränta, skatt och försäkring förstås.

Med 40% marginalskatt motsvarar denna frivilliga extra utgift en bruttolönesänkning på mer än 1000 kr/månad. Om man sedan skulle börja jämföra med stadsjeepar och dylikt tappade man nog helt tron på mänskligt förnuft.

Ta en titt på parkeringsplatserna utanför någon industri i din närhet där större delen av arbetskraften är arbetare och lägre tjänstemän. Domineras bilparken av polo-typen eller Volvo-typen? Är låga löner ett problem bland dagens arbetare?



Varför släpar vi överhuvud taget med oss ett drygt ton med högförädlat material till jobbet varje dag i form av en bil? Varför ordnar vi inte samhället så att vi kan åka kollektivt? Var finns förnuftet i detta beteende drivet av fåfänga och prestige. Hur skall vi bryta vårt irrationella beteende?

Om Kina

muren

Det debatteras numera en hel del om Kina, landet som betraktas som diktaturen med slavarbete och ohämmad miljöförstörelse. Jag har varit i Kina vid tre tillfällen, varav ovanstående bild är från det senaste, och vill här redovisa några spridda intryck som har anknytning till det politiska läget.


Mitt första besök gjordes 1995 å arbetets vägnar. Uppdraget rörde en ekonomisk tvist mellan ett Schweiziskt företag som, sponsrade av biståndspengar, sålt maskiner till ett kinesiskt företag. Den aktuella kinesiska fabriken tillverkade symaskinsmotorer och låg i staden Wuhu vid Yangtse-floden. Här fanns inga västerländska företag och inga turister, så staden kändes verkligt genuin.

Vid hotellet träffade jag hotellägarens dotter, en 23-årig tolk som kallade sig för Gilda och som jag hade många intressanta samtal med. Hennes föräldrar var båda partimedlemmar. Efter min hemresa brevväxlade vi i ett par år och diskuterade då bland annat boken "Wild Swans: Three Daughters of China", som jag skickade till henne efter att ha frågat om eventuella risker med att ta emot sådan "subversiv" litteratur. Boken domineras av en ögonvittnesskildring av kulturrevolutionen och beskriver de förskräckiga förföljelser av oskyldiga människor som masspsykosen drev fram under denna revolution. Jag bad Gilda att fråga sina föräldrar och släktingar om boken gav en sann bild. Det visade sig svårt för henne att få reda på vad som hände; de flesta i hennes föräldrageneration tycks ha deltagit i förföljelserna, skämdes och ville inte prata om det. Ändå tolkade Gilda svaren så, att det mycket väl kunde vara sant, ingenting motsade i alla fall bokens beskrivning.

Notera här att denna bok inte fastnade i någon censur då jag skickade den till universitet i Wuhu och att Gilda inte hade någon som helst rädsla för att ta emot, läsa och diskutera den. Däremot öppnades och kontrollerades ett paket med en videofilm som jag skickade något år senare, där bokens författarinna Jung Chang intervjuades i ett TV-program. Men, den kom fram till slut och några repressalier mot Gilda inträffade inte.




Fabriken som jag besökte under ett par veckor var en karikatyr över kommunismen. Extremt byråkratiskt styre, ingen som intresserade sig för effektivisering eller problemlösning. Allt gick vind för våg och statliga subventioner tycktes garantera lönerna. Produkternas kvalitet tycktes urusel och ett flertal moderna datorstyrda maskiner, erhållna genom bistånd, stod oanvända av oförklarliga skäl.

Så såg det kanske ut lite var stans i Kina vid denna tid då privat företagsamhet var begränsad till några "öar" i experimentsyfte och resten av landet väntade på vad som skulle hända. Sådan var kanske utgångspunkten när marknaden så småningom släpptes lös.



Mitt nästa besök i Kina var 1999 då jag först deltog på en konferens i Beijing en vecka och sedan tågluffade med min familj och några vänner i tre veckor i det inre av Kina. Även vid denna resa hamnade vi i orter där västerlänningar var unika. Det är tyvärr ytterst få kineser som man kan kommunicera med om man inte kan kinesiska, men en och annan kan engelska och dessa vill gärna praktisera sina språkkunskaper och tar själva kontakt. En sådan engelsktalande kvinna träffade vi i Guyuan, en gudsförgäten håla i det inre av Kina. Hon var kring trettio, undervisade i engelska, hade ett barn och berättade om sitt liv. Bland annat fick vi reda på att muslimer, som är ganska många i denna del av landet, får ha två barn per familj. Detta gäller alla nationella minoriteter. På frågan om någon konverterade till Islam för att skaffa sig ett barn till blev kvinnan förstås svarslös, det tycktes helt enkelt otänkbart att vara så falsk för egen vinnings skull. Vi frågade också hur det var möjligt att Mao Tse Tung fortfarande hyllades så, efter vad som inträffat under kulturrevolutionen. Hon svarade helt enkelt: Före revolutionen åt man kött kanske en gång i månaden, nu kunde man äta kött mest varje dag.

Av våra samtal med denna lärarinna och med ett par andra engelsktalande ungdomar fick man inget intryck av att de kände sig förtryckta, eller att de tyckte sig leva i en diktatur.

I Beijing träffade vi också min tidigare bekantskap Gilda från Wuhu, som numera fångats in av en amerikansk fundamentalistisk kristen sekt. Hon jobbade för dem i Beijing och hade inte haft några problem med myndigheterna, vare sig på grund av boken eller filmen jag skickat tidigare eller på grund av sin nuvarande skumma verksamhet.



Min tredje Kina-resa genomförde jag med min fru för snart två år sedan. Vi tog oss då via den trans-mongoliska järnvägen genom Kina med tåg och buss under ca två månader. Mycket var nu förändrat, speciellt i storstäderna där nyrika kineser spenderade pengar på svindyra kläder och prylar, satt och glassade på Pizza Hut eller MacDonalds för priser som liknade våra västerländska, medan man kunde få en högkvalitativ måltid för ett spottstyver i kvarteret intill. Kunskaperna i främmande språk tycktes inte ha förbättrats, men fortfarande dök det upp enstaka personer som man kunde samtala med.

I Wuhan träffade vi till exempel en ung student som guidade oss i denna storstad under en hel dag bara för att få träna sin engelska. Han hette Gao Che, var mycket intresserad av politik och hade funderat en hel del över den västerländska demokratin med flerpartisystem. Han hade dock kommit fram till att det inte skulle kunna tillämpas i Kina, då landet är alltför stort och mångkulturellt för ett sådant system. Han ansåg dessutom att Kina faktiskt har demokrati, då man väljer lokala styresmän i allmänna val. Visserligen talade hans lärare om vilken kandidat man skulle rösta på, skrattade Gao Che, men hans sätt att berätta detta tydde inte på åsiktsförtryck av det slag som jag förknippar med ordet diktatur. När vi emellertid frågade om hans uppfattning om censuren på internet, som vi själva hade testat på internetcaféer lite var stans, var han helt ovetande. Han hade helt enkelt aldrig testat att söka på fraser som "Falung Gong" eller "human rights in China".

I turiststaden Yangshou träffade vi en annan ung man som sagt upp sig från sin hotelltjänst för att starta eget i form av en turistbutik. Curry Han kallade sig för Curry och hans värld kretsade mycket kring de olika möjligheterna i det nya Kina, han var inte speciellt intresserad av politik och betraktade sig heller inte som förtryckt av någon myndighet. Liksom studenten från Wuhan var han mycket trogen gammal kinesisk kultur och tränade Kung Fu i sin ensamhet varje dag i parken, där vi också hade de flesta av våra samtal med honom.



Våra intryck av Kina ger inte någon bild av en diktatur, snarare av ett traditionsbundet hierarkiskt samhälle som driver fram utan statens kontroll.

En fundering kring dagens Kina är: Har den kinesiska kommunistiska perioden med sin fanatism och folkliga mobbning gjort dess deltagare skamsna? Så skamsna att deras barn blivit historielösa och hamnat i ett etiskt vakuum? Kan ett sådant vakuum vara grogrund för de många samvetslösa fabriksidkare som nu är så hänsynslösa i utnyttjandet av sina arbetare? Har regeringen och kommunistpartiet överhuvudtaget någon kontroll över den kraft man släppt lös i form av en fri marknad?

En annan fråga som man ställer sig är: Hur omfattande är de politiska förföljelser som rapporteras av t.ex. amnesty? Jag tycker att vi under våra resor och samtal borde ha märkt något. Är det möjligen så att dessa förföljelser är koncentrerade till Beijing och omfattningen är mer i samma storleksordning som våra regeringars förföljelser av misstänkta terrorister eller t.ex. interneringen av kommunister i Sverige under senaste kriget; något hundratal svenskar motsvarar ju faktiskt tiotusentals kineser. Eller är det så att vi som turister förs bakom ljuset likt de svenskar som besökte Kambodja under Pol Pot?

I söndags såg jag en kinesisk film,
"Stilla liv". Den handlade om ett par familjer, vars liv trasats sönder av den nya ohämmade utvecklingen och jag tyckte då att mina funderingar från resorna bekräftades en del. Det är inte en hård kontrollerande diktatur som ställer till problem för kineserna, det är snarare ett laglöst tillstånd. De stolta lagar som trots allt finns nedskrivna om arbetarskydd och social trygghet efterföljs inte alls, och ingen tycks kunna göra något åt det. Dagens Kina för tankarna till vilda västern eller den ohejdade kapitalismen i industrialismens barndom, inte till Hitlertyskland, Stalins Sovjet eller Pol Pots Kambodja.

Man undrar hur skräckscenariot skall kunna tämjas.



Vår senaste Kinaresa finns dokumenterad här för den intresserade.



Andra bloggar om: ,

Ignorera Gud!

Jag har i större delen av mitt liv betraktat mig som ateist. De intryck som jag fick som barn från min djupt religiösa farmor och mina troende föräldrar satte inte några djupa spår. I tidiga tonår blev jag klart övertygad om att någon Gud inte existerar och denna övertygelse har sedan följt mig genom livet. För några år sedan fick jag emellertid höra att jag alls inte är någon ateist, utan agnostiker, dvs. att jag inte förnekar Gud, men heller inte tror. Jag protesterade mot detta och vidhöll min självbild som ateist även om jag visst kunde hålla med om att jag inte har några egentliga argument för Guds icke-existens.

För ett par månader sedan fick jag genom bloggosfären syn på en beteckning för en ny variant på tvivlare, nämligen ignostiker, och det tyckte jag passade in bra på min uppfattning. Min tolkning av detta begrepp är att man uppfattar frågan om Guds existens som irrelevant. Man ignorerar helt enkelt eventuella övernaturliga väsen. I Wikipedia beskrivs det så här: "Ignosticism är en ståndpunkt som innebär att frågan om guds existens är meningslös då den inte har några verifierbara (eller testbara) konsekvenser, och därför kan ignoreras."


Detta liknar mycket den inställning som Epicurus hade några hundra år före kristus då han menade ungefär så här:


- Gudarna lever i sina världar långt borta och bryr sig inte om oss. Vi behöver inte heller bry oss om dem, utan bör satsa på att leva i harmoni med medmänniskorna istället.


När jag för ett tag sedan kommenterade på
Jimpans blogg föreslog jag följande hypotes:

Anta att det faktiskt finns ett högre väsen. En Gud som påverkar våra hjärnor på något, för oss, obegripligt sätt och därmed främjar tankar på gudstro. Den positiva syn på religion, som vi därmed har som grundton i vårt tänkande, får olika uttryck beroende på vår samhälleliga omgivning. Är vi födda i den kristna världen projicerar vi vår tro på Gud Fader, om än i olika form beroende på vilka inflytanden som dominerat i vår uppfostran. Är vi uppvuxna i arabländerna tror vi på Allah och i Asien blir det andra gudar som dominerar eller också projicerar vi religiositeten på någon halvgud i mänsklig gestalt såsom Buddha eller Jesus.

En sådan teori skulle ju vara logisk såtillvida att den tillåter olika varianter på religiositet och låter variationerna bestämmas av social evolution och/eller tillfälliga auktoriteter. Men vilken praktisk nytta har man av att tro på ett sådant högre väsen? Vi har ju ingen aning om vad detta väsen vill av oss, vilket syfte det har med oss och naturen eller på vilket sätt vi kan blidka det. Vi kan helt enkelt lika gärna ignorera det. Varje konkretisering av väsendet blir med nödvändighet subjektiv och tillbedjan av någon sådan konkretisering styrd av den tillfälligt valda omgivningens påverkan. Alltså, även en sådan halvreligiös hypotes leder till ignostisism!

 Kanske det första skriftliga ifrågasättandet av människans fåfänga sätt att tro sig vara skapad till Guds avbild är tom äldre än Epicurus:

"Människorna menar att gudarna avlats på samma sätt som de, att de har kläder och röster och kroppar som de. Etiopierna gör sina gudar svarta och plattnästa, trakierna säger att deras gudar har blå ögon och rött hår. Ja, och om oxar och hästar eller lejon hade händer och kunde måla med sina händer och framställa konstverk som människor, skulle hästarna måla gudar i hästars skepnad och oxar framställa sina gudar som oxar och göra deras kroppar till sin egen avbild".


Xenofanes, dryga 500 år f.kr.


Det är förstås så att vi istället skapat Gud till vår avbild och den guden kan vi utan risk för liv och hälsa ignorera, om bara samhällets mänskliga auktoriter inte hindrar oss.

Men, kan man invända, även om man inte kan påverka den påhittade Guden kan det ändå vara bekvämt och psykiskt lugnande att ha en tro, att slippa brottas med problem som livets ursprung och mening. Och ja, visst är det så, och jag unnar verkligen var och en en egen tro, teori, eller bild av hur det hänger ihop. Personligen har jag inga problem med att även ignorera dessa frågor.



Andra bloggar om: , , , ,

Ordvrängare

I början av sommaren läste jag boken John Searle, "Konstruktionen av den sociala verkligheten". Jag retade tyvärr genast upp mig på den krångliga terminologin. Antagligen kan inte författaren Searle lastas för detta, men översättaren borde kunna göra bättre ifrån sig.

Vad sägs t.ex. om ordet intrinsikal. Istället för att översätta det engelska ordet intrinsic till svenskans inneboende väljer översättaren att försvenska det engelska ordet och därmed försvåra för läsaren. För även om man kan gissa sig till ordets betydelse ( om man kan lite engelska) kräver varje förekomst en extra eftertanke och är onödigt störande. Även om Searle inte menar exakt det som jag lägger i ordet inneboende, så skulle sammanhanget snart justerat min tolkning av ordet till något passande.

Ett annat exempel på en onödigt krånglig översättning är orden intentionalitet med t och intensionalitet med s. Searle behöver här tydligen hitta på ett nytt ord, intensionalitet med s, för att beskriva en språklig finess. Detta ord råkar i engelskan vara förvillande likt intentionalitet med t. Här borde översättaren till svenska glädjas åt att förväxlingsordet på svenska kan översättas till avsiktlighet och därmed bli klarare än engelskan. Men inte då, istället försvenskar han båda orden, tvingas till tilläggen med s respektive med t för att skilja dem åt och tvingar mig till ständiga omläsningar för att begripa.

Jag misstänker att översättaren är alltför osäker på Searles filosofi för att våga förenkla för den svenskspråkiga läsaren, han borde kanske arbetat vidare tills han förstått i enlighet med Karl Poppers råd:

"Varje intellektuell har ett mycket speciellt ansvar. Han har privilegiet och möjligheten att studera. I gengäld har han skyldigheten gentemot sina medmänniskor (eller "samhället") att presentera resultaten av sina studier så enkelt, klart och anspråkslöst som han kan. Det värsta som intellektuella kan göra - ärkesynden - är att försöka sätta sig själva som stora profeter gentemot sina medmänniskor och att imponera på dem med invecklade filosofier. Den som inte kan tala enkelt och klart borde hålla tyst och arbeta vidare tills han kan." (min översättning) 1)

En annan filosof som tycks ha bekymrat sig över anspråksfulla filosofiska texter är Wittgenstein, Hans efterträdare von Wright skriver:

"Med ett metafysiskt språkbruk avser Wittgenstein den tomgång hos ett språk som uppstår då orden blir frikopplade från språkspelens faktiska användning för språklig kommunikation och i stället används för att bygga vad Wittgenstein kallar luftslott i filosofens från språkets vardag isolerade hjärna". 2)

Efter att därmed ha fått ondgöra mig över bokens översättarbrister kan jag fundera över hur jag skall beskriva min tolkning av Searles filosofiska budskap. Resultatet kommer förhoppningsvis så småningom.



1) Karl Popper, Against big words, i In search for a better world, 1994.
2) Georg Henrik von Wright, ... ett förändrat sätt att tänka och leva. I Myten om framsteget, 1993.



Andra bloggar om: ,

Berlinska reflektioner

I tre dagar har jag nu varit i Berlin med min fru och några vänner. Vi tog faktiskt tåget dit, vilket var både trevligt och oförskämt billigt. Borås Centralstation - Berlin Hauptbahnhof ToR kostade ca 1900 kr/pers i andra klass och liggvagn. Bekvämt, tidseffektivt, miljövänligt och säkert.



Berlin är ju en plats där nittonhundratalets ondska manifesterats i form av två objekt: nazism och kommunism. Under en inledande guidad promenad genom delar av staden fick vi exempelvis se platsen för Hitlers bokbål, ryska ambassaden, muren och minnesmärket över förintelsen. Dessutom fick vi lära oss en hel del om Berlins historia överhuvudtaget av en doktorand i historia, född i Holland och talande tydlig engelska. Vi åhörare nickade energiskt åt guidens förskräckliga historier och var alla överens om att detta var ondska och att så skulle vi aldrig göra.

Men hur är det med det egentligen, har vi lärt av historien? Eller kommer vi om femtio år att resa nya minnesmärken över ondskan i form av korståget mot Islam? Eller minnesmärken över de afrikanska utrotningskrig som vi negligerade? Eller ett minnesmärke över muren mellan Israeler och Palestinier?

Jag hoppas inte det, jag hoppas väl ändå att vi lärt oss någonting och att det nyttar något till att bygga minnesmärken och studera historien. Men tyvärr, man känner inte något riktigt förtroende för framtiden ens med den så hyllade "demokratin".



En annan, mer opolitisk, reflektion gjorde jag vid besöket i mur-museet. Här finns ett gytter av texter och bilder på väggarna som skildrar olika flyktförsök, politiska uttalanden och utvecklingssteg. Men jag orkar inte läsa så mycket, det är rörigt och jag tycker mig kanske inte ha så mycket mer att lära om denna historia. Men i rummet som domineras av konstverk blir jag kvar längre än i de andra! Inte för att jag i allmänhet är speciellt konstintresserad, eller för att konstnärerna är namnkunniga, men kanske för att talesättet "en bild säger mer än tusen ord" kan utvidgas till: "ett konstverk säger mer än tusen bilder".



Med dessa spridda intryck i bagaget är vi nu hemma igen. Jag bläddrar igenom BT för några dagar och fastnar vid en rubrik: "Bush berömde Reinfeldt: "Jag uppskattar det ledarskap ni har tagit i den viktiga frågan om klimatförändringarna". Man tar sig för pannan, är det dylika figurer som skall leda demokratin framöver?

Forskarna säger...


I massmedia är det numera ganska vanligt att man använder uttryck som "forskarna säger...". "forskarna har kommit fram till..." eller något liknande uttryck. Detta skall ge en extra tyngd till det som följer då forskarna är auktoriteter i samhället.

Vad är det då som ger en forskare auktoritet? Utbildning? Samhällsposition? Vetenskaplighet?

Jag menar att det är ett misstag att ge forskaren auktoritet; det är det vetenskapliga som har auktoritet. Vetenskapen har visat fantastiska resultat de senaste århundradena och speciellt de naturvetenskapliga framstegen har, bland annat, skapat en grundval för en teknisk utveckling som gett oss den välfärd vi njuter av. Men under denna tid har det funnits åtskilliga forskare och vetenskapsmän som gjort stora misstag, som varit helt fel ute och vars resultat därför helt har glömts bort till förmån för andra, bättre, resultat. Att man är forskare betyder inte alls att ens resultat är särskilt mycket att lita på.

Vetenskapen kan inte personifieras, den är en kollektiv långsam företeelse.

Det som gett de stora framgångarna är det vetenskapliga system som består i öppenhet och kritik. Vetenskapliga resultat publiceras i tidskrifter, där resultaten före publicering granskas anonymt av andra forskare inom samma område. På internationella konferenser görs muntliga presentationer med efterföljande diskussion. Detta system gör att resultat kan kontrolleras av andra och så småningom uppnås eventuellt konsensus om resultaten. Först då lyfts kunskapen och vi har kommit en bit längre på vägen mot förståelse.

Men media har bråttom. Artiklarna i tidningen, eller reportaget i TV-nyheterna grundar sig oftast bara på en första formulerad hypotes från någon forskare eller något forskarteam. Detta har alltså oftast inte granskats i det vetenskapliga systemet och är därmed inte mycket att lita på. När granskningen är gjord och resultaten eventuellt accepterade, då är media intresserade av nya saker, nya "rön", som är sensationella nog för att vara intressanta. Detta är ett problem som knappast går att överbrygga då nyhetsmedia är snabb medan vetenskapen är långsam, men det ger oss en ledstjärna:

Att alltid vara skeptisk till nya "rön", även om de kommer från "forskarna".

 


Andra bloggar om: , , ,