Grön ideologi: vetenskap eller mystik?

Miljöpartiets skrift  Perspektiv på Grön ideologi skriver Tomas Q Nilsson en uppsats om Idéhistoriska paradigm. Han tycks, framför allt, bygga sin framställning på Georg Henrik von Wrights bok: Vetenskapen och förnuftet. Jag tycker att han drar alltför stora växlar på von Wrights funderingar.

Nilsson utgår i sitt resonemang ifrån att vi står inför, eller är i, ett paradigmskifte avseende synen på världen. Han ställer den moderna, mekanistiska, reduktionistiska, atomistiska världsbilden mot en holism som sätter helheten i centrum. Han sätter sitt hopp till en empirisk holism för att lösa världens problem.

Den moderna världsbilden som Nilsson kritiserar, och vars undergång han förutspår, sammanfattas kanske bäst genom teknikoptimisten Laplace, som för knappt tvåhundra år sedan skrev (enligt Wikipedia):

 "…att ett intellekt som känner positionen och hastigheten för varje partikel i universum, samt har tillräcklig förmåga att analysera denna information, skulle kunna räkna ut både allt som har hänt i universum och allt som kommer att hända."

Detta uttalande vittnar om ett enormt steg i människans insikt om naturen. Det representerar ett brott mot den mystiska världsbild som kristendomen tidigare försvarat, men som sextonhundratalets stora upptäckter genom främst Isaac Newton gav löfte om att kunna bryta.

Väl befriad från mystikens barlast har den moderna människan sedan dess gjort oanade upptäckter. Genom att analysera, dvs. reducera företeelser till små samverkande beståndsdelar, har man löst allt fler problem och fått en allt större förståelse för de mest mystiska naturföreteelser. Allt tack vare att man haft den atomistiska synen: det är möjligt att reducera allt till mindre beståndsdelar, vars verkan och samverkan är orsaker till allt skeende. Den vetenskapliga metoden ställer upp hypoteser, ofta uppbyggda genom ett atomistiskt synsätt, och provar dem genom att fråga den enda sanningskällan, naturen. Naturens svar, experimentens lyckade eller misslyckade resultat, ökar ständigt vår kunskap.

Med hjälp av denna vetenskapliga metodik har vi gjort det möjligt för flera miljarder människor att leva på vår planet, varav en allt större andel dessutom lever gott. När tekniken används för att lösa mänskliga problem är den helt enkelt fantastiskt bra.

Jag tror därför inte alls på Nilssons paradigmskifte. Vi kommer inte, och har ingen anledning, att avstå från den vetenskapliga metoden. Vad vi däremot måste se upp med är den teknikoptimism som inbillar sig att vi nu förstår naturen och att vi alltid kommer att kunna uppfinna verktyg för att rätta till alla misstag vi begår. För även om vi ständigt ökar vår kunskap kommer vi aldrig att uppnå Laplaces dröm, att "känna positionen och hastigheten för varje partikel i universum", speciellt som vi sedan Laplace tid har upptäckt att de minsta beståndsdelarna inte ens är några partiklar, redan på elektronstadiet har vi förlorat greppet om beståndsdelarna och kan inte förutsäga deras beteende i detalj.

Men det hindrar inte att vi kan behålla den deterministiska synen att allt som händer har orsaker i den fysiska verkligheten, oavsett om det är möjligt för oss att spåra orsakskedjorna.



Vetenskapsfientligheten hos Nilsson förvånar också med tanke på hur användbar reduktionismen är i vår kamp mot ekologisk obalans.

Exempel 1. Klimatfrågan. Den vetenskapliga analysen av klimatproblematiken består i ett omfattande reduktionistiskt arbete för att finna orsaker till klimatförändringar. Just nu vet vi därför mycket, men långt ifrån allt, dock tillräckligt för att inse att vi måste sluta släppa lös koldioxid. Skeptikerna bryr sig inte om dessa reduktionistiska resultat, de tittar på de senaste tio årens temperaturdata och hävdar att det blir kallare. Jag skulle vilja kalla de senares metod för holistisk empiri och den förra för mekanistisk.

Exempel 2. Fiskdöden. Vetenskapliga reduktionistiska undersökningar försöker förstå delar av det ekologiska samspelet i haven för att förutsäga hur framtiden ser ut för torsken och därmed ge politikerna underlag för beslut. Yrkesfiskarna å andra sidan letar upp torskens sista samhällen och konstaterar närsynt att där är det gott om fisk. Vad är detta annat än ett emiriskt holistiskt perspektiv.



Jag tror alltså inte på att en grön ideologi skall bestå i att bekämpa de vetenskapliga, reduktionistiska, atomistiska metoderna. Jag är rädd att det ohjälpligt leder till ett återupprättande av mystiken som ledstjärna; redan vurmar ju häpnadsväckande många i den gröna rörelsen för allehanda yttringar av "new age".

Det finns förstås problem med användningen av den vetenskapliga metoden som måste tas på allvar om vi skall uppnå ett bättre samhälle såsom
  1. övertron på reduktionismen, tron på att vi kommer att behärska allt, ja, bristen på ödmjukhet inför naturens oändliga komplexitet och
  2. Förlusten av ändamålsenligheten; tillväxt mätt i pengar har blivit drivkraften medan människans väl skulle vara det.
I människans väl ingår en fungerande natur, artrikedom, behagligt klimat, tillgång till mat, mm. Människans väl måste bli ledstjärnan för all vetenskaplig verksamhet. Nyttja den senaste och mest avancerade kunskapen vi har om naturen, men se till att verksamheten är öppen för insyn, sätts under demokratisk kontroll.

Jag är övertygad om att mänskligheten, såväl på lång som på kort sikt, skulle må bäst av att avveckla tillväxtmotorn, dvs. sluta upp med att låta "marknaden" och "maximal vinst" driva forskning och utveckling. Jag tror också att det är möjligt att övertyga de allra flesta människor om denna slutsats med rationella argument, dvs. med argument som bygger på logik, erfarenheter och etablerad moral, det vill säga lita till de moderna verktygen.

Jag tvivlar däremot på att det går att finna rationella argument som övertygar folk om moraliska satser såsom "att alla levande organismer har grundläggande rättigheter". Jag har stor respekt för de människor som bekänner sig och lever efter sådan moral, men tyvärr tror jag inte att de kan bli tillräckligt många i tid.

Det avgörande hindret för att vi skall kunna bedriva en vetenskap i ekologisk riktning är nog det kapitalistiska system, vars främsta drivkraft är maximal vinst. Att hitta vägar att skapa andra, starkare, ekologiska drivkrafter är den gröna uppgiften, tror jag. Faktum är att det finns idéer. Peter Barnes bok Capitalism 3.0 är ett exempel som jag tänker återkomma till.



Andra bloggar om: , , ,

Är religion en naturlig egenskap?

Efter mitt förra inlägg, om de titelkunniga auktoriteternas försök att göra gudshypotesen vetenskaplig, har det blivit en hel del diskussioner i min bekantskapskrets. Flera tycker att jag är alltför dömande mot religionen och menar att det måste finnas någon inbyggd mekanism hos oss som gör oss mer eller mindre religiösa. När jag i morse återvände till Spinoza hittade jag faktiskt hans förklaring till denna inbyggda mekanism (mina understrykningar, TS):

"Det torde här vara tillräckligt om jag till grundförutsättning väljer det som alla måste erkänna - nämligen att alla människor föds utan kännedom om tingens orsaker och att alla strävar efter att söka det som är nyttigt för dem, viket de också väl vet. Ty härav följer för det första att människorna menar sig vara fria, eftersom de ju är medvetna om sina viljeyttringar och sina strävanden och inte ens i drömmen tänker på de orsaker som gör dem benägna att sträva och vilja, då de ju är okunniga om dessa. För det andra följer att människorna gör allt för ett ändamåls skull, nämligen för den nyttas skull som de eftersträvar; härav kommer det sig att de aldrig önskar veta annat än de fullbordade tingens ändamålsorsaker och låter sig nöja så snart de fått reda på dessa, självklart därför att de inte har någon ytterligare orsak till ovisshet. Men om de inte kan få veta dessa orsaker av någon annan, återstår dem ingenting annat än att vända sig till sig själva och tänka på de ändamål som brukar bestämma dem själva till liknande, och så bedömer de nödvändigtvis en annans håg efter sin egen. Då de vidare hos sig själva och utanför sig själva finner ett stort antal medel som i inte ringa grad bidrar till att de kan skaffa sig vad som är nyttigt för dem, t.ex. ögon att se med, tänder att tugga med, växter och djur att föda sig med, solen till belysning, havet till fiskalstring etc., så följer härav att de betraktar alla ting i naturen som medel till deras egen nytta; och eftersom de vet att dessa medel påträffats, men inte ställts i ordning av dem själva, har de härav fått orsak till att tro att det är någon annan som berett dessa medel till deras bruk. Ty sedan de kommit att tänka på tingen som medel har de inte kunnat tro att dessa skapat sig själva, utan från de medel de själva brukar bereda åt sig har måst dra slutsatsen att det finns någon eller några styresmän i världen som är utrustade med mänsklig frihet och har ombesörjt allt åt dem och skapat allt för deras bruk. Och även skaparlynnet hos dessa styresmän har de, då de ju aldrig hört något om detta, måst bedöma utifrån sitt eget, och på denna grund har de slagit fast att gudarna inriktar allt till människornas förmån för att binda människorna vid sig och av dem hållas i den högsta ära. Härav har följden blivit att alla, var och efter sitt sinne, uppfunnit mångahanda sätt att dyrka Gud, för att Gud sulle älska dem mer än andra och inrikta hela naturen till deras blinda begärs och omättliga girighets gagn. Och så har denna fördom övergått i vidskepelse och avsatt djupa rötter i sinnena; detta har varit orsken till att var och en med största iver bemödat sig om att komma till insikt om och förklara alla tings ändamålsorsaker, Men när de försökt visa att naturen inte gör något utan skäl (det vill säga, som inte är till gagn för människorna), tycks de inte ha visat något annat än att naturen och gudarna är lika förryckta som människorna."

Spinoza verkar vara den förste uttalade ateisten i den västerländska publicerade litteraturen efter kristendomens erövring i början av vår tideräknings början, möjligen med undantag av den samtida Pierre Gassendi. Hans ord, formulerade på 1600-talet, är fortfarande härliga att läsa. Det citerade avsnittet är taget ur appendix till del I, Gud i hans skrift Etiken.

Spinoza fortsätter lite senare i samma appendix att kommentera idén om "intelligent design", en idé som ju nu åter växer upp i vårt föredömsland i väst och som man anar växa fram även hos oss, inte bara hos Astrid Lindgrens Lina, utan också hos välutbildade akademiker.

"...På samma sätt blir de också förbluffade när de ser den mänskliga kroppens konstrika byggnad, och eftersom de inte känner orsakerna till en så stor konstfärdighet, drar de slutsatsen att det inte är genom mekanisk utan genom gudomlig eller övernaturlig färdighet som denna bildas och inrättas på sådant sätt att den ena delen inte skadar den andra. Härav kommer det sig att den som söker ta reda på underverkens sanna orsaker och anstränger sig för att förså de naturliga tingen som en kännare, och inte som ett dumhuvud falla i förundran inför dem, ofta hålls för kättersk och gudsförgäten och utpekas som sådan av dem vilka mängden dyrkar som naturens och gudarnas uttolkare. Dessa vet nämligen att om okunnigheten undanröjs, undanröjs den fåniga förgapelsen, det vill säga det enda medel de har för att argumentera och upprätthålla sin auktoritet."


 

Andra bloggar om: , , ,

Hedonism anno 2006

För ett tag sedan skrev jag, efter att ha läst Michel Onfrays Den kristna hedonismen att jag snart kommer att kalla mig hedonist. I den andan tog jag mig nu an Onfrays mer renodlade framställning av sin hedonism: Kraften att leva, ett hedonistiskt manifest. Här grumlades tyvärr min tidigare nästan förbehållslösa positiva inställning till Onfrays uppfattningar, för här får hedonismen mer substans och griper starkare in i konkreta ställningstaganden.

Avslutningen på manifestet, en frihetlig politik, tilltalar mig. Där framställer hedonisten en bild av en motståndets politik i det lilla. Han tar avstånd från den vänster-politik som representeras av Marx och som Karl Popper kallar historicistisk, Onfray skriver i bokens sista stycke:

"En anarki som skulle vilja skapa och organisera samhälet enligt en på förhand uppställd modells principer skulle oundvikligen gå en katstrof till mötes."

och tidigare när han resonerar kring den önskade samhällsförändring som han vill kalla revolution:

"Revolutionen består inte heller i en radikal förändring, avskaffandet av det förflutna, rent bord. Att utplåna minnet, detta symptom på vår skymningstid, skapar hägringar, spöken och ofruktbara historiska epoker, bokbål, ikonoklastiskt raseri, nedbrännande av byggnader och annan vandalism för oss bara närmare det djuriska, och leder på intet sätt till förnuftig framsteg. Vari består alltså revolutionen? I den hegelianska logikens Aufhebung: samtidigt bevarande och överskridande, i en dialektisk process som låter oss ta stöd i det givna , det förflutna, i historien, minnet, för att få en impuls som, med bevarad respekt för denna stödjepunkt, överskrider den och skapar nya livsmöjligheter, Denna dialektik innebär inte ett radikalt brott, utan överlappning och en klar och tydlig utveckling mot avlägsna projekt, tron på den mänskiga andens framsteg."

Så långt är jag verkligen med Onfray och jag noterar också med viss tillfredsställelse att han ofta hänvisar till Deleuze/Guattari, ett författarpar som jag det senast halvåret försökt nå fram till, språkbarriärer har tyvärr hindrat mig. Kanske är en väsentlig skillnad mellan Onfrays författarskap och Deleuzianernas att den förre ofta försöker förklara vad han menar genom att räkna upp ett flertal, nästan synonyma eller likartade begrepp, medan de senare hittar på ett nytt ord för varje inbillad ny tanke och därmed håller oinvigda på behörigt avstånd.

Det jag inte håller med om hos dessa "pomo"-vänsterradikala är deras syn på makten som en välorganiserad rationell handlingskraft. Den konsumism som erövrat världen med sitt medföljande främlingsskap och psykisk misär är, som jag ser det, en olycklig spontan utveckling, inte ett resultat av medvetna handlingar från dem som tjänar på den. Onfray tycks däremot se en sammansvärjning från makthavarna:

"...; det förhärskande tänkandet hyllar härskarnas tänkande; marknaden är den rådande lagen på alla områden ...; man nedvärderar den offentliga användningen av det kritiska förnuftet till förmån för masskommunikationens irrationella logik - skickligt dramatiserat och iscensatt av finanskonsortier med monopolställning" .

Precis som genomförandet av den hedonistiska politiken, mikromotståndet, är omöjlig att leda utifrån rationella metoder så är det , enligt min uppfattning, omöjligt för makthavarna att förutsäga resultaten av deras åtgärder i det komplexa samhälle som omsätter åtgärderna. Var och en får vara kreativ och försöka finna åtgärder som har förutsättningar att sprida sig spontant och ge utveckligen den "rätta" riktningen.

Det avsnitt i manifestet där jag är mest oenig med Onfray är kapitlet om solens erotik. Här nedvärderas familjen, livslånga parförhållanden och överhuvudtaget meningen med att alstra barn:

"Varför skall man alstra barn? I vilket syfte? För att göra vad? Vilken rätt har man att ur ingenting frambringa en varelse som man till slut inte kan er bjuda annat än en kort vistelse på denna planet, innan hon återvönder till den intighet från vilket hon kommit? Barnalstring betraktas av många som en naturlig handling, en artens logik som man lyder blint, när en så tungt vägande operation, metafysiskt och reelllt, i själva verket borde lyda under ett förnuftigt rationellt, upplyst val."

Jag har inga svar på Onfrays frågor. Jag tycker att hela citatet vittnar om det som kritiseras så mycket i dessa dagar: "modernitetens fanatiska tilltro på förnuftet". Och det rimmar väl därmed illa med Onfrays allmänna tillhörighet i det postmoderna. Det finns, som jag ser det,  ingen anledning att kräva svar på sådana frågor, det finns helt enkelt en så stor del av livet som är djupare än vad vi kan rationellt resonera om, erfarenheten talar sitt tydliga språk.

Anledningen till att Onfray kan ha en sådan krass, för att inte säga omänsklig, syn på barnalstring är förstås hans egen erfarenhet. I förordet får vi ta del av delar av hans självbiografi. Där visar det sig att han sattes i ett hem för föräldralösa barn vid tio års ålder och att hans mor själv började sitt liv utan kända föräldrar, lämnad utanför kyrkporten som spädbarn. Med sådana livserfarenheter är det kanske lätt att hänge sig åt en intellektuellt frambesvuren syn på familj, sexualitet och barn. Själv har jag växt upp i en harmonisk kärleksfull familj och sedan bildat egen, med tre barn och ett nu drygt trettioårig äktenskap bakom mig. Då blir synen på dessa frågor en annan, oavsett alla intellektuella resonemang. Av denna milsvida skillnad i livserfarenhet följer förstås olika filosofiska ställningstaganden, vilket är något som Onfray verkligen inte förnekar, han säger bland annat:

"Att filosofera är att göra sin egen existens livskraftig och levbar, när inget är givet och allt återstår att bygga upp."

Boken skyller, i enlighet med Onfrays allmänna ideologi, paräktenskap och trohetskrav på kristendomen (och islam och judendom) , vilket väl ändå måste betraktas som något överdivet. Vad jag vet så gäller ungefär samma syn på dessa frågor inom buddhism och hinduism och alla andra nu levande kulturer. Onfray förnekar heller inte problemen med t.ex. otrohet då han faktiskt förordar hemlighetsmakeri kring otroheten för att undvika svartsjuka. Detta avsteg från hans "väljande etik" slätas i texten över genom att byta ut ordet hemlighet till diskretion.

Onfrays "väljande etik" är nämligen en hyllning till den ömsesidiga ärligheten mellan människor. Här är den intellektuella analysen befriande frånvarande. Han definierar istället etiken utifrån mötena mellan individer:

"Därtill kommer att etiken inte handlar om rena idéer eller eteriska begrepp, utan om vardagslivet och alla de oändligt små inkarnationerna i de mänskliga relationernas fina väv. Den helgar ett rike av nästan ingenting, av det undflyende, det obetydliga och närmast bagatellartade..."

"Den pragmatiska utilitarism som jag förespråkar bygger på en filosofisk konsekvensialism: det finns inga absoluta sanningar, inget gott eller ont, sant, skönt eller rättvist i sig, utan endast i förhållande till ett klart och tydligt projekt. Det goda är det som, i rätt perspektiv - i detta fall hedonismen - gör det möjligt att gå vidare i projektets riktning och erhålla postitiva resultat. Idén finns redanh os Bentham: att tänka med inriktning på handling och betrakta handlingen i relation tilll dess följder."

Denna etik känner jag väl igen från Epikuros och Seneca och följer verkligen det som jag ser som det viktiga innehållet i Epikuros idéer. Kallas detta hedonism, då bekänner jag mig till det.

Denna grumling av det tidigare så uppfriskande Onfayska filosofiska författarskapet kommer inte att hindra mig att nyfiket kasta mig över nästa bok i den mothistoriska serien, den tredje. Den har emellertid inte kommit ut på svenska ännu.


Andra bloggar om: , ,

Funderingar kring adekvata idéer

Jag läser just nu Spinoza. Han etablerar i sin bok ”Etiken” begreppen adekvat orsak och adekvata idéer och jag funderar på vad man kan ha sådana idéer om.

Ett område där vi har adekvata idéer om synnerligt komplicerade saker är där vi själva, dvs. vi människor, har konstruerat sakerna, de s.k. artefakterna. Jag tänker så, för om vi lyckats konstruera dem på ett sätt som får dem att fungera för våra syften, visar det att de följer de modeller som vi satt upp, prövat och funnit adekvata. Vi vet hur en bil fungerar avseende dess observerbara verkan, i minsta detalj, och det är också därför den ”mänskliga faktorn” som orsakar nästan alla haverier. Vi vet till och med hur en dator fungerar, även om man tvivlar ibland när den djävlas mer än lovligt.

Vad gäller saker som vi inte konstruerat, utan som konstruerats genom evolutionen, har vi aldrig fullständigt adekvata idéer. Ja, att elefanten är stor och giraffen har lång hals är ju visserligen adekvata idéer, men då handlar det bara om enskilda attribut som vi också, i något avseende, konstruerat. Det är ju sådana attribut som går att projicera på våra begrepp. Här rör vår kunskap det vi har erfarit eller någon annan människa har erfarit och kommunicerat till oss. Vad gäller datorn, förresten, så kan den nog betraktas som en mänsklig konstruktion som fått ett evolutionärt liv, många små justeringar gjorda mer eller mindre planlöst, resulterar i något som nästan alltid fungerar, men som ingen människa egentligen har fullständig kontroll över.

Mina egna erfarenheter ger upphov till ett stort mått adekvata idéer hos mig själv, för den egna upplevelsen nyttjar alla sinnen och kopplar intrycken till tidigare erfarenheter; det jag sett med egna ögon tror jag på. Men andrahandskunskap som bygger på kommunikation kräver olika grad av förenklingar, den kräver projektioner på ett uttrycksmedel som delas mellan mig och observatören. Om det handlar om närhet, avseende tid och rum, kan denna kommunikation vara mycket detaljerad och rik, då den relaterar till aktuellt språk inklusive sådant som kallas kroppsspråk. Men erfarenhet på längre avstånd, i form av ackumulerad mänsklig kunskap, är begränsad av skriftspråk och kanske bilder, och blir fattigare med ökat avstånd. Våra idéer är inte adekvata ens om enkla attribut avseende t.ex. utdöda djur och växter som endast är kända genom skriftliga beskrivningar eller indirekt genom rekonstruktioner från fossil eller dylikt.

Men, större och större andel av vårt liv beror faktiskt på saker som vi har adekvata idéer om på grund av att de är av den första typen, saker vi själva har konstruerat. Vi blir allt mindre beroende av den nyckfulla naturen och kontrollerar i större utsträckning vår tillvaro genom att hålla naturen på avstånd: vi bygger in oss i välordnade hus, asfalterar marken, värmer upp när det är kallt, kyler när det är varmt, skjuter rovdjuren, förgiftar myggen, dödar bakterierna och genmanipulerar växterna; vi tillåter bara adekvata orsaker att påverka våra liv.

Detta faktum är kanske anledningen till den utbredda teknikoptimismen. Vi relaterar till vårt vardagliga liv och detta är i det närmaste oberoende av naturen, eller syns åtminstone vara det. Vi är förblindade av att leva i en värld där det mesta tycks vara begripligt och kontrollerbart, … men det är en illusion.

Klimatförändringar, fiskutrotning, problem med resistenta bakterier... Det visar sig att vår inbillade kontroll av tillvaron är bräcklig; vi förstår helt enkelt inte vad de långsiktiga konsekvenserna blir av vårt handlande och det värsta är att konsekvenserna blir bara värre ju bättre teknik vi har!

Kan vi då någonsin komma till ett läge då vår förståelse av naturen är så adekvat att vi inte riskerar att göra fler misstag, dvs. att vi kan göra oss helt oberoende av icke adekvata orsaker? Kan vi kompensera koldioxidutsläppen genom att lagra koldioxid i jorden, kan vi ersätta döda fiskarter genom att odla lax, kan vi kontrollera bakteriernas evolutionära utveckling? Ja, kanske kan vi lösa de problem vi identifierar, men på grund av att vi aldrig kommer att ha adekvata idéer om naturens innersta hemligheter så kommer det alltid att uppstå nya överraskningar och, tyvärr, de kommer förmodligen att bli än värre att få bukt med då vår utmaning av naturen blir kaxigare för varje problem vi löst.

Ytterligare ett problem som tycks vara oöverstigligt är att vi inte kan kontrollera vårt eget handlande. Vi har inte någon bra modell för mänskligt beteende och därför är det oförutsägbart vad vårt handlande skall leda till. Och, måste jag nog konstatera, på detta område har vetenskapen inte kommit långt under historisk tid. Tyvärr blir resultaten av denna osäkerhet också allt värre ju mer vi i övrigt behärskar i naturen. Krigen, atomkraften, fåfängan och prestigen, se där företeelser som vi inte behärskar och som visar sig ständigt gäcka vår föregivna rationella grund för samhällskontrollen.

Den ”mänskliga faktorn” är inte att leka med.
Andra bloggar om: , , ,

Hedonism och platåer

image31Jag har vid ett par tillfällen varit inne och läst och debatterat på Karl Palmås blogg. Trots min avoga inställning till hans och hans kompisars exercis med konstiga ord, fascinerar mig ändå den nya filosofi som de företräder och som tycks härröra främst från den franske filosofen Deleuze. För ett tag sedan köpte jag också Boken, nämligen Deleuze/Guattari, A thousand Plateaus. Boken blev mig tyvärr övermäktig, för att smälta de knappt sexhundra sidorna, skriven på en engelska med massor av nya begrepp, skulle jag behöva mer tid och engagemang än jag just nu har tillgång till. Jag får därför tillsvidare spekulera utifrån de brottsstycken jag snappar upp från bloggdiskussionerna.


Traditionens (modernismens?) politiska syn bygger på ideologier, dvs. mänskliga konstruktioner som tros vara korrekta beskrivningar av samhällstillståndet. Den politiska vägen till förändring blir för ideologen då resultatet av en rationell beräkning; kommunister konstaterar utifrån sin teori att det klasslösa samhället är en historisk nödvändighet och pekar ut vägen dit via proletariatets diktatur, libertarianer kommer, i konsekvens med sin ideologi, fram till att ett minimum av statlig inblandning i samhället är en polis för att skydda egendom, och strävar efter en nattväktarstat. För Deleuze tycks istället världen vara obestämd, uppbyggd av tusen och en osynliga samband, skapade på ett evolutionärt oorganiserat sätt och, framför allt, ständigt stadd i förändring. Ideologierna blir då klumpiga modeller som förblindar mer än de vägleder.

Vad skall man då göra för att förändra de samhällsfenomen man är eventuellt är missnöjd med? Jag vet inte Deleuzes svar, om han nu bryr sig, men jag anar att det ligger i självorganiserade strukturer, alternativa företag, organisationer, eller nätverk, som parallellt med den traditionella ångvälten kryssar fram för att möjligen så småningom bli dominerande.


När jag nu, istället för den obegriplige Deleuze, läser om delar av Michel Onfrays "Antikens visdomar" image32tycker jag mig faktiskt se en viss överensstämmelse med den nya filosofin. Kalle och hans gelikar talar ofta om självorganisering som ett alternativ till traditionella försök att ge sig på systemets definierade kärna. Epikuros lät sina likar organisera sig i Epikuros trädgård, där man bildade en ö i samhället, som avstod från inblandning i statens politiska affärer och istället gjorde den egna upplevelsen av livet till huvudsak och grund för ett gott liv. Denna självorganiserde struktur hade inga ambitioner att påverka samhällsutvecklingen eller lägga sig i hur andra männsikor levde, utan var en oas där envar var välkommen att bli sin egen lyckas smed alltefter hur det föll sig. Organisationen blev ändå en nagel i ögat för etalissemanget, t.ex. för den Platonska skolan, men då mer för att vara ett exempel än för att syssla med omstörtande verksamhet. Onfray skriver:


"Hedonismen i trädgården, eller överallt annars där man avser att leva enligt dess lag, åberopar detta grundvillkor: att man tillkännager sina avsiker, inte döljer sina projekt, formulerar sina motiv, tillsammans upprättar spelreglerna och sedan beslutar att hålla sig till dem."


Sambandet Epikuros/Deleuze finns ju också påtalat genom Deleuzianernas kopplingar till Lucretius, den romerske Epikurén. Jag har ju tidigare skrivit om Epikuros och visat min förtjusning över hans filosofi och efterföljaren Gassendi har också tilltalat mig. Ytterligare en stor filosof med kopplingar till Deleuzianerna, vars tänkande jag just nu försöker tränga mig in, är Spinoza. Och att framtiden är ett oskrivet blad, som kommer att bestämmas av ett okänt urval benägenheter, är ju en viktig tes hos min store favorit bland filosoferna, Karl Popper. Kanske finns det en väg till överbryggning mellan de "super"-intellektuella samhällsvetarna och den gamle ingenjören.


image33Öar som självorganiserade strukturer skapades ju också under 1800-talet som protest mot det nya industrisamhället, Marx kallade deras organisatörer för utopiska socialister. Man kan läsa om dem i Ronny Ambjörnssons utmärkta bok "Fantasin till makten". Andra självorganiserade strukturer som avviker från huvudfåran är ju Amish-folket i USA och diverse mer eller mindre religiösa sekter också hos oss. För min egen del har jag ingenting till övers för religioner som ett alternativ att organiseras kring, då jag har svårt att se dem fria från beroendet av auktoriteter, men en rörelse likt Epikuros trädgård vore väl ändå trevligt att uppleva också i vår tid.


Hur är det, har jag fått allting om bakfoten i min förenkling, eller finns där ett korn av sanning?



Andra bloggar om: , , ,

Min första inblick i nutidsfilosofi


På rekommendation från
Vänstra Stranden köpte jag för ett par veckor sedan två böcker om socialkonstruktivism, ett besvärligt ord, javisst, men akademiska filosofer har en viss benägenhet att hela tiden konstruera sådana ord, och det får man finna sig i. Den första boken är en utmärkt sammanfattande beskrivning av detta begrepp av dansken Sören Barlebo Wenneberg. Boken heter Socialkonstruktivism - positioner, problem och perspektiv och ger en systematisk översikt över en trend inom samhällsvetenskapen som tycks varit inspirerad av vetenskapsfilosofen Kuhn och växt fram i mitten av 1970-talet.

Wennebergs beskrivning visar att begreppet i fråga kan ha oerhört många olika betydelser och blir man anklagad för att vara "socialkonstruktivist" eller "relativist" så kan man vara lugn; det kan tolkas på så många sätt att skällsordet blir meningslöst för alla utom den som uttalar det.

För att få lite ordning på begreppet och definiera sin egen position delar Wennerberg upp trenden i fyra steg: Socialkonstruktivism I, II, III och IV. Det första steget är egentligen inget nytt, tycker jag. En av mina favoritfilosofer diskuterar i samma anda redan på 1580-talet:

"Tingen bor inte inom oss i sin egen form och sin egen essens, och de tar sig inte in i oss av egen kraft och myndighet. Det ser vi ju alldeles klart. Om det vore så, skulle vi alla reagera på dem på samma sätt: vinet skulle smaka likadant i den sjukes mun som i den friskes. En människa med spruckna eller valna fingrar skulle känna samma hårdhet i det trä- eller järnstycke han hanterar som andra. Yttre föremål underkastar sig alltså vårt godtycke; vi bestämmer hur vi tar in dem." *)

I de följade två stegen bygger socialkonstruktivismen vidare på denna observation, nämligen att vi bestämmer mer eller mindre godtyckligt hur vi tar intryck av världen. Jag finner inte heller detta särskilt sensationellt och det framgår också i boken att Karl Poppers vetenskapsteori inte alls motsäger dessa första steg i socialkonstruktivismen. Wennerberg resonerar också om Popper:

"...Men Popper går längre än så - även om han accepterar Kuhns påstående om att det förekommer revolutioner i vetenskapen, accepterar han inte att sådana revolutioner utgör tecken på irrationalitetens inmarsch i vetenskapen. Däremot argumenterar han för att sådana revolutioner faktiskt är rationella genom att de är uttryck för att existerande teorier kritiseras och förkastas. I det sammanhanget gör han även upp med ett vanligt missförstånd, nämligen att han som kritisk och rationalistisk vetenskapsfilosof skulle motsätta sig att det sociala spelar en roll. Popper är tvärtom av den uppfattninetn att det sociala är nödvändigt för en rationell vetenskap. Det är till exempel inte den enskilde forskaren som säkerställer en vetenskaplig objektivitet - tvärtom, han eller hon är passionerad, styvnackad och partisk när det gäller de egna reslutaten. Den vetenskapliga objektiviteten är därför nära sammankopplad med vetenskapens sociala aspekter - nämligen den vetenskapliga metodens intersubjektivitet. Rationaliteten och vetenskapens sociala aspekter innebär enligt honom inte alls några motsättningar."

och vidare:

" I samband med giltighetsbedömningen har vetenskapen som institution i sin helhet ansvar för att det sociala och subjektiva inte accepteras som giltig grund. Detta säkerställs förstås inte genom gudomliga eller tillfälliga omständigheter, utan det kräver en målinriktad och medveten aktivitet. Det viktigaste i detta sammanhang är kritik och öppenhet för kritik - en idé som även Popper förespråkade. Kärnan i den vetenskapliga institutionen är således kritiken, som inte ska tolkas som att denna kärna bara är något som finns där , utan att forskarkollektivet har ett kontinuerligt ansvar för att kritisera och skapa grund för en sådan kritik i syfte attt denna kärna ska säkerställas. Alternativet är en relativistisk vetenskap och därmed ett handlingsförlamat samhälle."

När vi däremot kommer till steg IV så skenar fantasin iväg. Här är det inte bara så att våra intryck styrs av oss själva utan dessa radikala socialkonstruktivister typ IV betraktar allt som social konstruktion; verkligheten existerar endast i vårt medvetande. Detta är vad man traditionellt har kallat idealism och tycks lyckligtvis vara ganska begränsat till någon enstaka författare. Wennerberg positionerar sig också själv på solklart avstånd från denna idealism.

Jag tycker mig överraskande nog vara ense med Wenneberg i det mesta han skriver. Speciellt gör han en mycket tilltalande positiv framställning av vad som vi bör tänka på för att bevara vetenskapen rationell också i framtiden. Jag ser emellertid egentligen inte denna framställning som ny jämfört med Poppers och jag kan nog tryggt fortsätta att luta mig mot denne, min gamle mästerfilosof.

Nästa steg i min utbildning i nutida filosofi blir den andra av Vänstra Strandens rekommendationer: John Searle: "Konstruktionen av den sociala verkligheten".

Tack, Vänstra Strand, för tipsen.


*) Montaigne, Essäer, Försvar för Raymond Sebond, Människan kan inte få någon kunskap.


 

Andra bloggar om: , , ,

Om personlig moral och lycka

Då min blogg i början hade få besökare fick jag inte så mycket respons på de tidiga inläggen som jag önskat. Därför vill jag nu  göra ett nytt försök att få några kommentarer på mitt tidigare inlägg om moral.

Om holism som kunskapsteori

För något årtionde sedan hade man stora förväntningar på den nya genforskningen. Man tänkte sig att man genom att studera och kartlägga människans alla gener kunde hitta exempelvis just den gen som orsakar en viss sjukdom och därmed kunna bota sjukdomen med något ingrepp. Efter många års forskning visade det sig emellertid att en viss egenskap inte alls styrdes av bara en gen, utan att allt var en enorm blandning av olika gener, alltför komplext för att kunna kartläggas och komma till nytta. Detta förhållande kanske inte är så konstigt om man tror på evolutionsteorin; en lång utveckling med "vilda" chansningar, med att prova och förkasta, ger inte en ordnad, utan en oändligt komplex konstruktion. Avsaknaden av en intelligent skapare visar sig i oordningen. Ändå fungerar det, och det beror på den långsamma anpassningen med eviga små justeringar.

Detta kunde kanske tjäna som exempel på holism respektive reduktionism. Reduktionismen förutsätter att det finns en rationell ordning att upptäcka, en konstruktion med strukturer som går att identifiera och manipulera. Holismen hävdar att finns något mer, en överordnad samverkan som inte låter sig beskrivas av de enskilda delarna. Ingen av dem tilltalar mig.

Min personliga kompromiss är följande: Det existerar en verklig atomistisk struktur där de minsta "beståndsdelarna" i ömsesidig samverkan bygger upp och förklarar hela vår verklighet. Men, vi kan inte avslöja den, dels för att det ofta är alltför komplext för att vi skall ha resurser att finna sambanden, men framför allt för att vi inte känner den "atomistiska" nivån. Den existerar utanför vår begreppsvärld och kan inte nås.

Atomteorin är känd sedan Demokritos i Grekland några hundra år före Kristus. Den var då bara en idé om en odelbar minsta partikel som bygger upp materien och atomerna hade inte kunnat identifieras. En annan grek, Epikuros, tog upp denna idé och utvecklade den till att omfatta inte bara fasta föremål, utan också mer subtila saker som ljus och mänsklig själ, fortfarande rent hypotetiskt. Så småningom upptäcktes den enhet som vi numera kallar atom och vetenskapen fick ett enormt uppsving. Men snart upptäcktes att atomen inte är odelbar och man fann än mindre partiklar: elektroner, protoner och neutroner. Med kvantmekaniken är så de små partiklarna förväxlingsbara med elektromagnetiska vågrörelser. Ljuset är just ett exempel på en företeelse som ibland kan tolkas som partiklar, fotoner, och ibland som ett vågfenomen.

Nu befinner vi oss alltså på en gräns då det som vi begreppsmässigt förstår, såsom partiklar, inte riktigt uppför sig som man kan förvänta sig och vi är tvungna att ge dem en dual tolkning (eller uppfinna hypotetiska parallella världar för att få ihop det med vår begreppsvärld). Detta betyder inte att världen är oförklarlig i princip eller att den bara kan förstås i ett "holistiskt" perspektiv, det betyder bara att vi ännu inte sett djupare än så, den kan förmodligen inte förstås fullständigt. Naturligtvis kommer vi att så småningom komma ännu längre i vårt sökande, men vi kommer aldrig ända fram.

I samhällskunskapen är förhållandet sådant att vi inte behöver några mikroskop, elektronkanoner eller partikelacceleratorer för att nå gränsen till det obegripliga. Här befinner vi oss redan så nära den rena viljan i Schopenhauers mening att vi inte kan ge tillfredsställande rationella förklaringar till mänskligt beteende. Dessutom påverkar förstås varje observation eller forskningsresultat själv utvecklingen som skall studeras, och hoppet om att komma till insikt är fåfängt. Detta gäller reduktionistiskt, där minsta beståndsdelen kanske är genen eller individen beroende på vilken nivå man vill beskriva. Men det gäller också holistiskt, då de observerbara holistiska företeelserna kan betraktas som yttre resultat av samverkande mindre enheter som vi antingen inte kan observera eller helt enkelt inte känner till.

En mer blygsam inställning till samhällskunskap och politik är att identifiera konkreta problem, försöka finna orsaker och orsakssamband som skapar dem och prova sig fram med olika lösningar för att eliminera problemen. Ett försök till helhetsperspektiv är här förstås oftast nödvändigt för att finna olika förslag till lösningar, men är det därmed holism?

 


Andra bloggar om: ,

Sagan om Gud gör ingen skada

Jag har länge velat förstå Immanuel Kant, men har hittills bara klarat av att läsa igenom hans "Prolegomena", dock utan att få någon djupare insikt. När jag för ett tag sen läste några inlägg hos Ergo ateism fick jag emellertid en idé, som jag upprepar här eftersom debatten hos Ergo dog ut:

För det teoretiska förnuftet finns det en klar begränsning och tinget i sig kan aldrig förstås på grund av sinnenas begränsningar, samt förnuftets begränsade begreppsapparat. För det praktiska förnuftet, som kräver handling, krävs det därför att tinget i sig ges någon typ av axiomatiska egenskaper för att vi skall kunna klara vardagen. Då är det praktiskt att definiera en Gud, en moral och en fri vilja. Därmed är Gud syntetisk a priori, precis som varje annan definition eller annat axiom.

Är det så han menar, den gode Kant?

Ja, jag tycker mig få stöd för denna tolkning i förordet till hans "Det praktiska förnuftet" där Kant skriver"Men frihet är också den enda bland det spekulativa förnuftets alla idéer vars möjlighet vi vet a priori utan att dock inse den, eftersom den är betingelsen för sedelagen, som vi vet om. Men föreställningen om Gud och odödlighet är inte betingelser för sedelagen utan endast betingelser för det nödvändiga objektet för en vilja, som bestäms av denna lag, dvs. för det rent praktiska bruket av vårt rena förnuft; alltså kan vi beträffande dessa idéer inte hävda att vi har kunskap och insikt vare sig om deras realitet eller ens om deras möjlighet. Likväl utgör de förutsättningarna för bruket av den moraliskt bestämda viljan på dess a priori givna objekt (det högsta goda). Följaktligen kan och måste deras möjlighet i detta praktiska avseende förutsättas utan att vi likväl teoretiskt har kunskap och insikt om dem." (min kursivering, TS)
En liknande inställning till Gudarna (det fanns ju flera före Kristus) hade min store favorit Epikuros. Han accepterade den allmänna uppfattningen om Gudarnas existens, men tillskriver dem egenskaper som är värda att efterlikna, inte att frukta, och hans moral blir liksom för Kant en uppmaning till att ta hänsyn till sina medmänniskor och inte till Gudarna. Därmed hänskjuts gudarna till en undanskymd plats i människans liv och frågan om deras existens blir ganska oviktig.

Om man vill, kan man ju se dem (Gudarna, alltså) som en grund för den allmänna moral som är etablerad och därmed en viktig beståndsdel i samhällsmoralens stabilitet.


Andra bloggar om:
,
,

Betyg eller inte?

Min ständige ledsagare Karl Popper hade en del att säga om utbildningspolitik. Hans ord blir med 2007-ögon till ett skönt angrepp på Folkpartiets präktiga skolgossar.

"... Institutioner för att urskilja de framstå­ende kan knappast uppfinnas. Institutionellt urval kan måhända fungera tillfredsställande för sådana ändamål som Platon avsåg, nämli­gen att hejda förändring. Men det kommer aldrig att fungera tillfredsställande om vi krä­ver mera av det än så, ty det kommer alltid att vara benäget att eliminera initiativ och origi­nalitet och i största allmänhet de egenskaper som är ovanliga och oväntade. Detta är inte en kritik av politisk institutionalism. Det bara bekräftar vad som sagts tidigare, att vi alltid bör vara beredda på de sämsta ledarna, me­dan vi alltid bör sträva efter att skaffa de bästa. Men det är en kritik av tendensen att belasta institutionerna, i synnerhet utbild­ningsinstitu­tioner, med den omöjliga uppgiften att välja ut de bästa. Detta bör aldrig göras till deras upp­gift. Denna tendens förvandlar vårt utbild­ningsväsen till en kapplöpningsbana och en studiekurs till ett hinderlopp. I stället för att uppmuntra den studerande till att ägna sig åt studier för deras egen skull, i stället för att uppmuntra en sann kärlek hos honom till hans ämne och till forskningen, uppmuntras han till att studera för sin personliga karriärs skull; han uppmuntras att inhämta endast sådana kunska­per, som kan underlätta för honom att klara de hinder som han måste klara för sin befordran. Med andra ord grundas våra urvalsmetoder, t o m på vetenskapens område, på en något vulgär vädjan till den egna ambitionen. (Om kamra­terna ser misstänkt på en entusiastisk stude­rande är detta bara en naturlig reaktion på denna vädjan.) Det omöjliga kravet på ett in­stitutionellt urval av intellektuella ledare hotar inte bara vetenskapens själva liv utan även intellektets. Man har påstått - med rätta, tyvärr - att det var Platon som uppfann både våra högstadie­skolor och våra universitet. Jag känner inget bättre argument för en optimistisk människo­syn, inget bättre bevis för människornas oför­störbara kärlek till sanningen och rättrådighe­ten, deras uppfinningsrikedom och envishet och hälsa, än att detta förödande utbildnings­system inte har förstört dem totalt. Trots att så många av deras ledare förrått dem finns det ett ansenligt antal, såväl gamla som unga, som är redliga, och intelligenta, och hängivna sin uppgift. "Ibland undrar jag hur det kommer sig att den vållade skadan inte blev uppfattad tyd­ligare", skriver Samuel Butler
[1], "och att de unga männen och kvinnorna växt upp till att bli så förståndiga och dygdiga som de ändå blev, trots de nästan avsiktliga försöken att förvrida och hämma dem i växten. Somliga fick utan tvekan men, av vilka de led så länge de levde; många syntes dock inte ta någon skada alls, och somliga syntes nästan bli bättre. Anledningen tycks vara att gossarnas naturliga instinkter i de flesta fall gjorde så­dant totalt uppror emot utbildningen att, hur lärarna än försökte, förmådde de aldrig dem att på allvar ägna den någon uppmärksam­het.""

Utdrag från Karl Popper, Det öppna samhället och dess fiender, del 1: Platon, kap. 10, sid. 173-177.


[1] Samuel Butler, Erewhon (1872)


Intressant? Andra bloggar om: ,


Om livets korthet

För ungefär tvåtusen år sedan skrev Seneca en skrift som heter "Om livets korthet". Där ger han visa levnadsråd som kan göra oss gott, vi jäktade upplevelsejagande tjugohundratalsmänniskor:

Ur kap. X:

" Om jag ville i enskildheter och med argument utföra mitt påstående, så skulle många bevis erbjuda sig, som kunde styrka sanningen av den satsen, att deras liv är ytterst kort, som jämt äro i sysselsättning. "

"Livet kan delas i tre perioder: det som är, det som var och det som kommer. Det ögonblick vi leva är kort, den tid vi skola leva är oviss, det vi hava levat är visst. Ty över detta har ödet förlorat sin makt, och det kan icke bringas under någons våld igen. Detta förlora de som jäkta sitt liv fram. Ty de hava ju icke någon tid att se tillbaka på det förflutna, och skulle de så göra, så är minnet av vad de måste ångra allt annat än behagligt. Också återkalla de ogärna i minnet sin illa tillbragta tid , och de sky att fasthålla dess minne, när det dyker upp, ty felstegen, även de som kanske genom någon ögonblickets njutning undandrogos från deras inre syn, träda i öppen dag vid en sådan återblick.
Ingen vänder sig gärna tillbaka till sitt förflutna, därest han icke levat sitt liv så, att han med självkritik utan självbedrägeri granskat sina gärningar.
Den som i fåfänglig ärelystnad sträckt sig efter mycket, den som visat övermodigt människoförakt, den som obehärskat tillskansat sig framgångar, den som gått fram med försåt och bedrägeri, den som girigt roffat åt sig ägodelar, den som slösaktigt förstört dem, alla dessa måste nödvändigt bäva för det förflutnas minne."



Intressant? Andra bloggar om: ,

Epikuros, pragmatikern


Inledning

Filosofen Epikuros levde i Grekland åren 341-271 före Kristus. Han tillhör alltså "de gamla grekerna" men kommer in i historien efter de allra största berömdheterna, Platon och Aristoteles. Dock inte så långt efter, Aristoteles var 43 år gammal vid Epikuros födelse. Jämfört med de nämnda välkända föregångarna finns det ytterst lite bevarat av Epikuros skrifter idag. De enda sammanhängande verk som finns tillgängliga är dessutom subjektivt utvalda av kanske en enda person, nämligen historikern Diogenes Laertius. Han presenterar nämligen tre av Epikuros brev i sin helhet och har dessutom sammanställt några doktriner. Förutom detta material finns det bevarat endast lösryckta citat från olika andra författare. Laertius urval var troligen mycket omsorgsfullt valt och utifrån detta kan man få en ganska klar bild av den filosofi vars upphovsman var Epikuros.


Epikuros projekt

Epikuros kan uppfattas som en ny typ av filosof i det att han inte har som huvudsyfte att förklara världen för att stilla en nyfikenhet eller att förbättra moralen i enlighet med något abstrakt ideal, utan snarare utgår från de enskilda människornas behov; filosofins syfte är att göra människorna lyckliga, eller snarare att göra dem mindre olyckliga. Detta vällovliga syfte avser inte bara intelligentian, eller aristokratin, eller männen, eller någon annan utvald grupp. Nej, alla människor innefattas i Epikuros projekt, slavar och kvinnor inbegripna.


Denna avvikelse från den rådande elitismen gör Epikuros till en tilltalande filosof. Platon och Aristoteles tillhörde ju en klass av professionella tänkare som tycks ha haft uppfattningen att endast ett fåtal människor kunde förstå de stora sammanhangen och att dessa därmed skulle stå för tänkandet i samhället. Epikuros vill göra varje människa till filosof, gammal som ung. I sitt brev till Menoeceus betonar han t.ex. att åldern inte kan vara avgörande (O?Connor, 122):

Let no one put off studying philosophy when he is young, nor when old grow weary of its study. For no one is too young or too far past his prime to achieve the health of his soul.


Människans ställning i samhällsorganisationen tycks inte Epikuros lägga särskilt stor vikt vid, ej heller materiella tillgångar eller status. Istället är det onödiga störningar på människans inre frid som skapar den största olyckan och vars utrotning är projektets huvudmål. Vilka är då dessa onödiga störningar? En undersökning av samtidens människor tycks ha gett slutsatsen att för det första två vanföreställningar och för det andra oöverlagda handlingar ökade folks oro och därmed hindrade deras lycka eller tillfredsställelse med livet.


Den första vanföreställningen var att gudarna hade ständig bevakning på den enskilda människans tillvaro och att handlingar som misshagade gudarna skulle få dem att gripa in och göra livet surt för den misshaglige. Då man kanske inte hade riktigt klart för sig vad som skulle orsaka gudarnas vrede, blev oron bara större och omöjlig att tämja.


Den andra vanföreställningen var att man trodde på ett liv efter döden, eller åtminstone på ett fortsatt öde för själen. Vilken tillvaro som väntade själen var osäker och blev till en livslång källa till oro. Vilka behagliga eller obehagliga alternativ som fanns för gudarnas straff eller för tillvaron efter döden är inte klart för oss idag, men vi vet ju hur kristendomens skräckvisioner har målats upp sedan dess och även väsentligt lindrigare tänkbara scenarier kunde nog skapa stress och oro även hos den bäste.

Oöverlagda handlingar var ytterligare en källa till olycka hos antikens människor. I motsats till den tidigare etablerade kyreneaiska filosofiska skolan som förordade en individuell lycko-maximering genom allmänt utsvävande leverne så förordade Epikuros återhållsamhet. Detta inte för att uppfylla någon abstrakt auktoritär morallära, eller för att tillfredställa gudarna, utan helt enkelt för att undvika besvärande framtida konsekvenser som skulle riskera att störa lyckan för den enskilde.


Filosofiska utgångspunkter

Epikuros levde i en tid med flera olika filosofiska skolor. Han var naturligtvis ett barn av sin tid och påverkades av tidsandan.


Man kan för det första tänka sig att hans idéer starkt präglades av Aristoteles. Denne samtida gigant introducerade framför allt empirismen och logiken i filosofin och undersökte grundligt allehanda naturföreteelser för att på empirisk grund och med logiska argument öka förståelsen för världen. När han kom till människan, så fallerade dock Aristoteles ambition och det empiriska fick ge vika för en synnerligen elitistisk syn, grundad på tänkarnas tradition och en idealistisk människosyn. Här var det istället Epikuros som genomförde en konsekvent Aristotelisk empirisk undersökning i det att han undersökte orsakerna till människornas olycka genom att studera deras liv, deras samtal och deras föreställningar.


En annan förbättring av Aristoteles kunskapsteori gjorde Epikuros genom att tillföra litet skepsis. Många företeelser i naturen kunde förstås inte undersökas tillräckligt för att ge visshet och hur man bestämmer sin ståndpunkt i sådana fall klargjordes knappast av Aristoteles. Man kan till och med få uppfattningen att tystnaden eller den självutnämnda auktoriteten här fick ersätta empirin och logiken. Epikuros gör emellertid här en avgörande insats i kunskapsteorin, då han tar empiri och logik och förenar det med skepticismen.


Skepticismen var ju jämte Aristoteles en viktig samtida filosofisk skola företrädd av Pyrrhon och var förstås en väsentlig del i tidsandan. Den kan ses som en utveckling av Sokrates? tidigare uttalade ståndpunkt att man egentligen ingenting vet, men man hårddrog denna ståndpunkt till att bli huvudingrediens i skeptikernas filosofi. Epikuros är synbart påverkad av den skeptiska andan men går inte fullt så långt utan litar åtminstone på sina sinnen. Han konstaterar i brevet till Herodotos (Marc-Wogau , sid. 263):


Man bör komma ihåg att blott vad vi förnimmer med våra sinnen eller uppfattar i en varseblivning är sant.


Epikuros stora kunskapsteoretiska gärning i sin förening av de två nämnda skolorna är att han skeptiskt konstaterar att man i många betraktelser av naturfenomen kan komma till helt olika slutsatser om orsaken till observationerna. Detta handlar framför allt om sådana fall då man endast kan göra indirekta observationer. I sitt brev till Pythocles (O?Connor 87, 88) skriver han:


?.For our life has no need of foolishness and idle opinion, but of an existence free from confusion. Everything occurs without disturbance in accordance with what admits a variety of explanations that are in accordance with observed phenomena, whenever we admit ? as we must ? a probable explanation for them; but whenever we admit one explanation but reject another that agrees equally well with evidence, it is clear that we fall short in every way of true scientific inquiry and resort instead to myth. It is possible to receive certain indications from visible signs here on earth about what goes on in the heavens, although we cannot observe the heavenly phenomena directly. For the signs may be produced in a variety of ways. Yet the appearance of each heavenly phenomenon must be carefully observed and, as the things associated with it, those events which offer evidence that they are occurring in a number of ways not incompatible with our earthly experience, must be carefully distinguished.


Här klargörs att många fenomen kan ha flera lika troliga förklaringar och att det är ovetenskapligt att slå fast endast en av dem. Men, man kan ju alltid gissa, eller välja den som passar bäst och det är just detta som är Epikuros pragmatism: När du måste välja mellan lika troliga alternativ, välj den förklaring som gör dig minst olycklig! Det är denna pragmatiska ståndpunkt som genomsyrar Epikuros naturfilosofiska teorier. I inledningen till brevet till Pythocles (O?Connor, 85) framhåller han


First of all, we must not think that there is any other aim of knowledge about the heavens, whether treated in connection with other doctrines or separately, than peace of mind and unshakeable confidence, just as it is our aim in all other pursuits.


Det enda syftet med filosoferandet är alltså psykologiskt, att filosofen själv skall få ro i själen och följaktligen måste man för att uppfylla projektets mål låta varje människa bli filosof. Någon allmän filosofisk sanning är det då inte intressant att befästa utan var och en kan välja den sanning som passar honom eller henne. I sammanfattningen av brevet till Herodotos (Marc-Wogau, sid. 268) konstaterar Epikuros


Om vi sålunda, medvetna om att ett fenomen kan inträffa på flera olika sätt, dock tror att det möjligen inträffar på ett bestämt sätt men inser att omständigheterna är sådana att vi skulle bevara vår sinnesfrid, även om det inträffade på flera sätt, så kommer vi att bevara vår sinnesfrid lika väl som om vi visste att det verkligen inträffade på blott ett bestämt sätt.


Ta bort villfarelserna

De två viktiga villfarelserna som tidigare nämndes som avgörande för människornas onödiga oro i livet bekämpar Epikuros genom att föreslå val av naturförklaringar som eliminerar oron. Villfarelserna grundar sig inte på några observerbara fakta utan på fenomen som inte kan undersökas direkt empiriskt. Därmed kan man ju i konsekvens med ovanstående resonemang välja bort dem.

Det ena fenomenet är gudarna. I brevet till Menoeceus (O?Connor 123) skriver Epikuros


?For the gods exist; of them we have distinct knowledge. But they are not such as the majority think them to be. For they do not maintain a consistent view of what they think the gods are. The impious man is not he who confutes the gods of the majority, but he who applies to the gods the majority?s opinions.


Uppenbarligen är gudarnas existens en allmängiltig sanning i samtidens Grekland och den pragmatiske Epikuros ser ingen anledning att försöka ändra på denna sanning. Den är ju i skepticismens anda lika sann eller osann som vilken historia som helst och den stör i sig inte människans harmoni. Däremot är den nästan lika allmängiltiga uppfattningen om gudarnas ingrepp i människornas liv betydligt allvarligare och det är denna uppfattning som angrips. Som alternativ uppfattning hävdar Epikuros teorin att gudarna lever i avskildhet sitt eget liv mellan de existerande världarna och att de inte har det minsta intresse i våra förehavanden. Genom denna variant på gudamyten hittar Epikuros en historia som är precis tillräcklig för hans projekt. Ett större ingrepp på den allmänna uppfattningen t.ex. genom förnekandet av gudarnas existens eller hävdandet av nya gudar skulle vara onödigt svårt att genomföra. Ett mindre ingrepp skulle å andra sidan inte räcka till för projektets syfte.


Det andra fenomenet är dödsångesten och rädslan för livet efter döden. Här tar Epikuros till sig Demokritos? atomteori för att avdramatisera döden. Han beskriver hela universum som bestående av atomer av skilda slag varav själen består av atomer av ett särskilt fint slag. De uppfyller hela kroppen under levnaden och förmedlar förnimmelser till medvetandet, men faller isär till ett antal själlösa element efter döden och sprids som nya byggstenar till nya själar. Att oroa sig för dessa atomers tillvaro efter döden är fåfängt och endast en källa till onödig olycka. Notera att atomerna inte är observerbara och därmed enligt Epikuros? kunskapsteori inte alls en säker förklaring till universums utseende, men det är en tilltalande teori som gör människorna mindre olyckliga.


Att döden som sådan skulle vara något skräckinjagande avfärdar Epikuros genom ett logiskt resonemang om själens samband med förnimmelserna. Eftersom man bara kan förnimma medan man lever så kan själva döden inte kännas eller upplevas och är därför inte det minsta obehaglig; den är helt enkelt inte någon upplevelse. Till Menoeceus skriver han (O?Connor, 124):


Grow accustomed to the belief that death is nothing to us, since every good and evil lie in sensation. However, death is the deprivation of sensation. Therefore, correct understanding that death is nothing to us makes a mortal life enjoyable, not by adding an endless span of time but by taking away the longing for immortality.


Lev väl, men återhållsamt

Ett liv i sus och dus kan verka frestande och helt i konsekvens med Epikuros? projekt. Men, projektet betonar inte i första hand lyckoupplevelser utan snarare undvikandet av olycka. I brevet till Menoeceus (O?Connor 128) framhåller han


?Everything we do is for the sake of this, namely, to avoid pain and fear. Once this is achieved, all the soul?s trouble is dispelled?


Att undvika olycka är alltså det huvudsakliga målet och detta kan ibland motsäga strävandet efter lyckoupplevelser. En typisk källa till olycka är hämnd eller fruktan för hämnd. Om man lever ett utsvävande liv är risken stor att andra människor kommer till skada, vilka i motsats till gudarna mycket väl kan göra livet surt för den som orsakade skadan. Oron för dylik hämnd är ofrånkomlig och kommer att allvarligt störa det lyckliga livet. I Principle Doctrines 35 (O?Connor 151) konstateras t.ex.


It is impossible for the one who commits some act in secret violation of the compacts made among men not to harm or to be harmed, to remain confident that he will escape notice, even if for the present he escapes detection a thousand times. For right up to the day of his death, it remains unclear whether he will escape detection.


Och i doktrin 27 (O?Connor 148) betonas de sociala relationerna ytterligare


Of all things that wisdom provides for living one?s entire life in happiness, the greatest by far is the possession of friendship


Försiktighet och största möjliga hänsyn till omgivningen rekommenderas alltså. Inom detta område går vi alltså utöver det rent psykologiska metoderna som användes mot vanföreställningarna och människorna uppmanas att besinna sitt handlande idag för att kunna vara tillfreds imorgon. I följande citat klargör Epikuros t.ex. de rekommenderade gränserna för sexuella äventyr (O?Connor, Vatican Sayings 51)


I hear from you that carnal appetites make you too eager for sexual pleasures. If you do not break the laws, disturb well-established customs, upset any of your neighbours, do bodily harm to yourself, or waste your resources, give in to your inclinations as you please. However, you cannot avoid being impeded by one of these barriers. For sexual pleasures has never done anybody any good. One must be content if it has not done actual harm.



Om Epikuros levt på 2000-talet?

Epikuros naturvetenskapliga uppfattningar skulle naturligtvis ha varit helt i enlighet med dagens vetenskap. De vetenskaper som grundar sig på direkta observationer och därmed ger oss sanningar enligt Epikuros? kunskapsteori har utvecklats och utvecklas ständigt med fler och noggrannare observationer. Sanningen har dock ändrats åtskilligt sedan Epikuros tid vilket visar att hans (och vår) sanning inte är evig. Hans öppna sinnelag i vetenskapsteorin är ett mönster också för dagens forskning och han föregriper också delvis huvudidén hos den moderna vetenskapsteoretikern Karl Popper: Inga teorier kan bekräftas, men varje vetenskaplig teori kan falsifieras. Se exempelvis följande fantasifulla bild i brevet till Pythocles (O?Connor, 88,89):


The world ? is separated from the boundless and limited by a boundary either loose or compact, either revolving or stationary, and possessing a shape that is spherical or three-cornered or any kind at all. All sorts of variations are possible, for none of the phenomena in this world, whose boundary it is possible to comprehend, offers evidence to the contrary.


Epikuros? lycko- och moralteori däremot kan sägas stå sig väl i dagens värld precis som den är. Däremot skulle väl en motsvarande empirisk undersökning av folkliga förhållanden ge annorlunda resultat.


Hur skulle ett lyckoprojekt se ut hos oss idag? Vi börjar med den empiriska undersökningen av orsaker till människors olycka och nöjer oss med att betrakta vår egen privilegierade värld, där de grundläggande livsbehoven är tillfredsställda.


Rädslan för gudarna får idag jämföras med rädslan för Gud och dödsångesten med helveteshotet. Dessa orosmoment har onekligen varit orsak till åtskilliga människors olycka sedan Epikuros tid, men är nu, i vår sekulariserade värld, inte särskilt utbredda och huvudorsakerna till olycka måste sökas någon annanstans.


Onödiga villfarelser kan man kanske hitta på andra håll än i den religiösa uppfattningen. Vi inbillar oss t.ex. att vi måste se ut, uppträda och prata som amerikanska kändisar för att bli accepterade i samhället. Denna villfarelse kan kanske ses som en inbillning att gudarna i Hollywood skulle bry sig om den enskilda människan, medan det istället är så att de lever i sin värld helt åtskilda från oss andra och inte alls lägger sig i om vi härmar dem eller inte. En dylik villfarelse behöver ingen speciell ny teori för att bekämpas, utan kräver väl egentligen bara ett nyktert resonemang, t.ex. ett lugnt samtal i goda vänners lag i något som liknar Epikuros? trädgård.

Den viktiga lyckobringande effekten av att vara omtyckt bör i Epikuros anda genomföras genom att vara en bra medmänniska, medan vi inbillar oss att det genomförs genom att genom utseendet och prylarna efterlikna de gudar (läs kändisar) som medmänniskorna uppenbarligen tycker om. Även här skulle ömsesidiga terapeutiska samtal förmodligen göra gott.


Andra möjliga villfarelser är att cigaretter, vin, choklad och fet mat är skadligt, medan styrketräning, grönsaker och vitamintabletter är nyttigt. Här är det helt klart så att Epikuros kunde använda sin kunskapsteoretiska pragmatism för att göra oss mindre olyckliga. I de fall "forskarna" är oeniga så bör man helt enkelt följa den som gör en minst olycklig; tycker man om choklad, så bör man tro på de forskare som hävdar att det finns ämnen i chokladen som förhindrar hjärtinfarkt, tycker man om vin bör man tro på dem som hittar nyttiga ämnen i det. I de flesta fall kan man alltid hitta någon expert som har en för njutningen tilltalande teori och att följa den är väl precis vad Epikuros skulle ha rekommenderat.


Att propagera för att leva väl och återhållsamt skulle Epikuros få ägna mycket ansträngning åt i vår värld. I denna individualismens tid är kanske detta en stor brist i den mänskliga lyckan. Vänskap och hänsyn till andra är inte precis det som prioriteras högst i dagens samhälle och åtskilliga människor lider i sin ensamhet orsakad av hänsynslös konkurrens för individuell materiell framgång. Liknande tendenser fanns kanske även på 300-talet före Kristus. Epikuros skriver i sitt brev till Pythokles (O?Connor, 85):


These arguments will be useful as well for many others, especially to those who have newly tasted the genuine teachings about nature and those too deeply involved in the business of everyday life.


Behovet av ett Epikureiskt projekt i dagens värld är uppenbart, men vem orkar ta tag i det?



Litteratur

Diogenes Laertius, Lives of eminent philosophers, Volume II, Loeb classical library, Harvard University Press, London, 2000.


Konrad Marc-Wogau, Filosofin genom tiderna, Antiken, Medeltiden Renässansen, Thales, Stockholm, 1991.


Eugene O?Connor, The essential Epicurus, Prometheus books, New York, 1993.


Ronny Ambjörnsson, Människors undran, europas idéhistoria, antiken, Natur och Kultur, Stockholm, 1997.


Svante Nordin, Filosofins historia, Studentlitteratur, Lund, 1995.


Andra bloggar om:
, ,

Viktor Rydberg om "arbetslinjen"

"Maskinerna, de… 

...flåsar eld ur lungor av metall
och gör ett strävsamt verk med id och värma,
att människan må ha tid att tänka och att svärma,
ty det är hennes väsens rätta kall,
ty endast så kan hon den värld sig närma,
för vilken även gudars blick är skum:
den outsägligt härliga och höga,
som jag har anat bakom tid och rum.” 

Ur Viktor Rydberg, Prometheus och Ahasverus, 1882. 

Det blev tyvärr ingenting med Viktor Rydbergs dröm, maskinernas strävsamma verk har istället så här 125 år senare skaffat oss mer prylar att längta efter, att köpa, att bruka en stund och att göra oss av med och allt mindre tid till att tänka och att svärma.  

Från den outsägligt härliga och höga värld han anade,
vi oss alltmer fjärma.

Jin och Jang i västerlandet

Jin vill gärna ha en BMW. Han längtar efter att njuta av fartens tjusning, känna hästkrafterna spela under gaspedalen och känna spänningen i den dynamiska situationen i 200 km/tim. Han vill ha en ny tjusig kostym av märket Armani. Den skulle ge honom den plats i omgivningen han förtjänar, den respekt som krävs för att folk skall lyssna och förhindra onödiga begränsningar i umgängeskretsen.


Jang trivs bäst i goda vänners lag. I umgänget med familjen och arbetskamraterna är han som lyckligast. Glada upptåg och gemensamma ansträngningar fyller vardagen. Jang får sig bekräftad helt och hållet genom sin relation till medmänniskor, genom att hjälpa dem som är i nöd, genom att uppmuntra dem som försöker åstadkomma något och i handling erkänna varje medmänniskas lika värde.


Jin ser sin grundsyn som den naturliga: själviskheten är en grundläggande mänsklig egenskap och endast genom att bejaka den kan mänsklighetens positiva krafter frigöras. Affärsmannen som jobbar för sin egen vinning kommer att dra med sig andra människor, skapa arbete, skapa dynamik, skapa grund för innovationer och kreativitet. Om varje människa får chansen att utveckla sin egenhet, förverkliga sig själv, starta företag och brinna för sitt mål så kommer alla vara lyckliga och samhället att blomstra.


Jang ser sin grundsyn som den naturliga: rättvisekänslan, empatin och jämlikheten är grundläggande mänskliga egenskaper och genom att bejaka dem kan mänsklighetens positiva krafter frigöras. Samarbete gör all mänsklig verksamhet mer rationell, jämlikhet främjar kreativiteten hos var och en och lika delning av ansvar och arbete är det effektivaste sättet till framsteg. Jang vill inte göra karriär, han vill bara dra sitt strå till stacken i arbetslivet och slippa engagera sig i affärslivet.


Jin uppfattar Jangs åsikter som resultatet av propaganda. Han menar att Jang också i grunden är självisk, men på grund av att detta inte är "politiskt korrekt" inbillar han sig att han inte är något annat, förtränger sitt innersta och blir fången i en förödande "vänster"-ideologi. Hans avoghet mot karriärismen beror bara på hans dåliga självförtroende och risk för misslyckande.


Jang uppfattar Jin som offer för låga drifter. Jins åsikter är ett resultat av den propaganda som ständigt pådyvlas oss från etablissemanget; från "höger"-pressen. Han är offer för reklamens budskap som bara vädjar till fåfängan och prestigen. Hans ständiga jakt på nya utmaningar leder bara till stress, till försummad familj och till nedtrampning av medmänniskor.


Var och en av oss är lite Jin och lite Jang. Men en del utvecklar Jin- eller Jangsynen till teorier, försöker att hitta bevis med hjälp av filosofin, historien, psykologin eller sociologin för att just en "självklar" uppfattning är den sanna. Oändliga diskussioner mellan dessa Jin- och Jangteoretiker pågår ständigt och ju mer avancerat teoretiskt system man lyckas utveckla, ju mer övertygad tycks man bli om just den egna uppfattningen. Den blandning av Jin och Jang som man hade från början försvinner och endast en sida blir dominerande.


Andra bloggar om:
,

Om moral

Vårt moraliska beteende, vårt samvete, vår etik har ett oändligt komplicerat underlag som formas med hjälp av alla intryck som vi fått under livet. I denna komplexa röra tycker jag mig kunna urskilja några komponenter som tål att diskutera.


Empati. Den empati som vi på något sätt tycks ha inbyggd i vårt tänkande tror jag har sin väsentliga grund i tidig uppfostran. Mamma, och i allt större utsträckning också pappa, samt andra närstående har ett oändligt tålamod de första åren i ett barns liv. Det hjälplösa livet får all service man kan tänka sig. Den enda omedelbara belöningen för vårdarna är i början några sällsynta leenden. Barnet är hjälplöst i ett tiotal år och är under denna tid helt beroende av en empatisk omgivning. Dessa år sätter djupa spår i vårt medvetande tror jag, de gör oss till djupt empatiska naturer. Den som dessutom underhåller denna egenskap genom att utöva den själv kan behålla en stor del livet ut. Därför är kanske den vårdande kvinnan mer empatisk än den vanlige mannen.

 

Vissa av oss får emellertid inte denna skola och det kan kanske förklara en del obegripliga handlingar som vi tyvärr ofta hör rapporter om i media.

Barn till socialt utslagna människor missar till en del detta empatiska föredöme, kanske också barn till föräldrar som alltför mycket prioriterar karriären?


Auktoriteter
. Uppfostran i traditionell mening skulle jag vilja beteckna den auktoritetsundervisning som kristendomsundervisningen kan symbolisera. Den består förstås också i föräldrarnas roll att tala om "vad som är rätt och fel" och moralpredikningar i skola, kyrka och politiska tal. Auktoriteter kan också vara självvalda teorier såsom religion, eller konsekvensetisk filosofi, ideologier som socialism, liberalism, konservatism eller personer som statschefer, partiledare, eller företagschefer.


Denna uppfostringsdel i vårt moraliska medvetande tror jag faktiskt är av förhållandevis liten betydelse, i den mån den existerar är det ofta i form av så kallad dubbelmoral.


Viljan att bli uppskattad
. Vår självbevarelsedrift tror jag är det mest avgörande för vårt moraliska handlande och den positiva delen av denna handlar om att vilja vara omtyckt. Om man alltid är hygglig gentemot andra människor så får man mycket hygglighet tillbaka och det är tillfredsställande. Det bästa sättet att bli lycklig är alltså att vara vänlig, generös och hygglig mot sina medmänniskor, ofta visar de då sig tacksamma och är generösa tillbaka. Därmed är ett moraliskt handlande helt i enlighet med självbevarelsedriften. Detta är också något som kan läras ut av auktoriteter, om det sker på ett icke auktoritärt sätt.


Man kan förstås också köpa sig uppskattning, vilket då emellertid inte bidrar till ett moraliskt handlande. Rikedom i detta avseende är därför inte av godo för den allmänna moralen.

 

Man kan också se till att begränsa sitt umgänge till en liten grupp utvalda och inom denna få uppskattning, men avgränsa sig gentemot andra grupper. Därmed blir den höga moralen begränsad till familjen, gänget eller en militär trupp och utanför gruppen kan mycket väl våld och annat omoraliskt beteende florera.


Rädslan för hämnd. Den negativa delen av vår självbevarelsedrift är att handla så att vi slipper så till svars för de handlingar som drabbat andra människor. Hämnden behöver inte vara våldsam, den kan vara smärtsam nog om man t.ex. tvingas stå till svars offentligt eller blir avslöjad inför familj och vänner. Det absolut enklaste sättet att slippa ängslas för hämnd är att handla på ett moraliskt sätt, att vara hygglig mot alla.


Man kan förstås också köpa sig skydd mot hämnarna, vilket precis som i det positiva uppskattningsfallet inte bidrar till ett moraliskt handlande. Rikedom tar därmed undan ytterligare ett incitament för god moral.

Rikedom är ju också relativ. Pedofiler och sexkunder som opererar i fattiga länder är tyvärr alltför skyddade, liksom krigsherrar och samhällsfientliga företagsledare. Här skulle öppenhet och undersökande journalistik kunna göra mer.

 

Också rädslan för hämnd kan man begränsa med ett utpräglat gruppbeteende. Ett kollektivt skydd för lika goda gängmedlemmar håller hämnarna borta; gängvåld och militärt våld blir ibland resultatet.


Anpassning till omgivningen.
Ytterligare en avgörande del i vår självbevarelsedrift är att vi vill ha vänner. Vi vill inte mobbade, utfrusna eller misstänkliggjorda i skolan, på arbetsplatsen, eller bland vänner och bekanta. Här kommer traditionen och den politiska korrektheten att ha ett starkt inflytande och den varierar kraftigt olika kulturer, klasser, tider och sammanhang. Bland män går snacket annorlunda än bland kvinnor, på vissa arbetsplatser är det rumsrent att vara sverigedemokrat, medan det på andra är tabu. Ord som svartskalle, neger eller blatte är vardagsmat i vissa grupper och misstänkliggörande i andra. Samma prat är mindre accepterat nu än för tjugo år sedan. Att präktigt stå emot gruppaccepterade åsikter medför ofta utfrysning. På så sätt uppfostrar vi varandra i en tids- och platsanda som är en viktig källa till vårt moraliska beteende på både gott och ont.


Denna anpassningsmekanism kan kanske förklara annars obegripliga beteenden som hedersmord hos vissa grupper och ritualmord hos andra, men en bidrar också till att upprätthålla kloka traditionella etiska regler som kanske inte omedelbart kan genomskådas av självbevarelsedriften.


Slutsatsen av denna betraktelse skulle vara att en bättre moral uppnås om vi:



avskaffar social utslagning
, för att garantera den empatiska uppfostran som varje familj i normaltillstånd ger sina barn.


motarbetar social isolering i form av såväl familj- sekt- och klasstillhörighet för att låta viljan att bli uppskattad och anpassningen till omgivningen verka i större sammanhang.


gör samhället mer öppet, för att hindra hemlighållande av omoraliska handlingar och därmed låta sjävbevarelsemekanismerna spela fritt.


Andra bloggar om:
,