Betyg eller inte?
Min ständige ledsagare Karl Popper hade en del att säga om utbildningspolitik. Hans ord blir med 2007-ögon till ett skönt angrepp på Folkpartiets präktiga skolgossar.
"... Institutioner för att urskilja de framstående kan knappast uppfinnas. Institutionellt urval kan måhända fungera tillfredsställande för sådana ändamål som Platon avsåg, nämligen att hejda förändring. Men det kommer aldrig att fungera tillfredsställande om vi kräver mera av det än så, ty det kommer alltid att vara benäget att eliminera initiativ och originalitet och i största allmänhet de egenskaper som är ovanliga och oväntade. Detta är inte en kritik av politisk institutionalism. Det bara bekräftar vad som sagts tidigare, att vi alltid bör vara beredda på de sämsta ledarna, medan vi alltid bör sträva efter att skaffa de bästa. Men det är en kritik av tendensen att belasta institutionerna, i synnerhet utbildningsinstitutioner, med den omöjliga uppgiften att välja ut de bästa. Detta bör aldrig göras till deras uppgift. Denna tendens förvandlar vårt utbildningsväsen till en kapplöpningsbana och en studiekurs till ett hinderlopp. I stället för att uppmuntra den studerande till att ägna sig åt studier för deras egen skull, i stället för att uppmuntra en sann kärlek hos honom till hans ämne och till forskningen, uppmuntras han till att studera för sin personliga karriärs skull; han uppmuntras att inhämta endast sådana kunskaper, som kan underlätta för honom att klara de hinder som han måste klara för sin befordran. Med andra ord grundas våra urvalsmetoder, t o m på vetenskapens område, på en något vulgär vädjan till den egna ambitionen. (Om kamraterna ser misstänkt på en entusiastisk studerande är detta bara en naturlig reaktion på denna vädjan.) Det omöjliga kravet på ett institutionellt urval av intellektuella ledare hotar inte bara vetenskapens själva liv utan även intellektets. Man har påstått - med rätta, tyvärr - att det var Platon som uppfann både våra högstadieskolor och våra universitet. Jag känner inget bättre argument för en optimistisk människosyn, inget bättre bevis för människornas oförstörbara kärlek till sanningen och rättrådigheten, deras uppfinningsrikedom och envishet och hälsa, än att detta förödande utbildningssystem inte har förstört dem totalt. Trots att så många av deras ledare förrått dem finns det ett ansenligt antal, såväl gamla som unga, som är redliga, och intelligenta, och hängivna sin uppgift. "Ibland undrar jag hur det kommer sig att den vållade skadan inte blev uppfattad tydligare", skriver Samuel Butler[1], "och att de unga männen och kvinnorna växt upp till att bli så förståndiga och dygdiga som de ändå blev, trots de nästan avsiktliga försöken att förvrida och hämma dem i växten. Somliga fick utan tvekan men, av vilka de led så länge de levde; många syntes dock inte ta någon skada alls, och somliga syntes nästan bli bättre. Anledningen tycks vara att gossarnas naturliga instinkter i de flesta fall gjorde sådant totalt uppror emot utbildningen att, hur lärarna än försökte, förmådde de aldrig dem att på allvar ägna den någon uppmärksamhet.""
Utdrag från Karl Popper, Det öppna samhället och dess fiender, del 1: Platon, kap. 10, sid. 173-177.
"... Institutioner för att urskilja de framstående kan knappast uppfinnas. Institutionellt urval kan måhända fungera tillfredsställande för sådana ändamål som Platon avsåg, nämligen att hejda förändring. Men det kommer aldrig att fungera tillfredsställande om vi kräver mera av det än så, ty det kommer alltid att vara benäget att eliminera initiativ och originalitet och i största allmänhet de egenskaper som är ovanliga och oväntade. Detta är inte en kritik av politisk institutionalism. Det bara bekräftar vad som sagts tidigare, att vi alltid bör vara beredda på de sämsta ledarna, medan vi alltid bör sträva efter att skaffa de bästa. Men det är en kritik av tendensen att belasta institutionerna, i synnerhet utbildningsinstitutioner, med den omöjliga uppgiften att välja ut de bästa. Detta bör aldrig göras till deras uppgift. Denna tendens förvandlar vårt utbildningsväsen till en kapplöpningsbana och en studiekurs till ett hinderlopp. I stället för att uppmuntra den studerande till att ägna sig åt studier för deras egen skull, i stället för att uppmuntra en sann kärlek hos honom till hans ämne och till forskningen, uppmuntras han till att studera för sin personliga karriärs skull; han uppmuntras att inhämta endast sådana kunskaper, som kan underlätta för honom att klara de hinder som han måste klara för sin befordran. Med andra ord grundas våra urvalsmetoder, t o m på vetenskapens område, på en något vulgär vädjan till den egna ambitionen. (Om kamraterna ser misstänkt på en entusiastisk studerande är detta bara en naturlig reaktion på denna vädjan.) Det omöjliga kravet på ett institutionellt urval av intellektuella ledare hotar inte bara vetenskapens själva liv utan även intellektets. Man har påstått - med rätta, tyvärr - att det var Platon som uppfann både våra högstadieskolor och våra universitet. Jag känner inget bättre argument för en optimistisk människosyn, inget bättre bevis för människornas oförstörbara kärlek till sanningen och rättrådigheten, deras uppfinningsrikedom och envishet och hälsa, än att detta förödande utbildningssystem inte har förstört dem totalt. Trots att så många av deras ledare förrått dem finns det ett ansenligt antal, såväl gamla som unga, som är redliga, och intelligenta, och hängivna sin uppgift. "Ibland undrar jag hur det kommer sig att den vållade skadan inte blev uppfattad tydligare", skriver Samuel Butler[1], "och att de unga männen och kvinnorna växt upp till att bli så förståndiga och dygdiga som de ändå blev, trots de nästan avsiktliga försöken att förvrida och hämma dem i växten. Somliga fick utan tvekan men, av vilka de led så länge de levde; många syntes dock inte ta någon skada alls, och somliga syntes nästan bli bättre. Anledningen tycks vara att gossarnas naturliga instinkter i de flesta fall gjorde sådant totalt uppror emot utbildningen att, hur lärarna än försökte, förmådde de aldrig dem att på allvar ägna den någon uppmärksamhet.""
Utdrag från Karl Popper, Det öppna samhället och dess fiender, del 1: Platon, kap. 10, sid. 173-177.
Kommentarer
Postat av: Mikael Svensson
Eller som Car-Göran Ekerwald uttrycker det:
"Den som av staten tvingats gå nio år i skolan har bara i sällsynta fall lyckats bevara sin intellektuella integritet."
Jag får nog ta och komma förbi och låna lite Popper imorrn :D
Postat av: Charlotte
Härligt att påminnas om Popper, en underbart otidsenlig men oerhört sann text.
Trackback