Tankspritt diskussionsforum

Efter två års bloggande byter jag nu till wordpress. Det tycks ha bättre verktyg i allmänhet, det tillåter att diskussionsinlägg är tydligt synliga på huvudsidan och det är gratis utan reklam.

Mitt ursprungliga val av blogg-namn, diskussionsforum, var ett optimistiskt val som inte uppfylldes så som jag önskat. En och annan diskussion har blossat upp, men mest har jag fått diskutera hos andra.

Vad skulle jag nu hitta på? Namn som "strötankar och sentenser", "Idéer tankar och reflektioner" skulle passa bra, men är upptagna av andra bloggare.

Jag fastnade för namnet TANKSPRITT med följande efterhandskonstruktioner:
  1. Ofta slår jag in öppna dörrar och ibland framför jag tankar som jag inbillar mig är mina egna, trots att jag kanske läst dem i en bok eller hört dem från någon bekant. Så är det att vara tankspridd och ni får ursäkta, jag stjäl inga tankar medvetet.
  2. Mitt föredöme i skrivandet är Montaigne, han skrev enligt egen utsago för sig själv, för att samla sina spridda tankar. Om någon annan ville läsa dem blev han glad, men huvudsyftet var att komma till ro själv.
  3. Min politiska bana började på sextiotalet i vreden över USAs folkmord i Vietnam. Efter något decennium hade detta engagemang förvandlats till en enkelspårig kommunistisk ideologi. När jag så småningom bröt mig loss ur denna ideologi kändes det som en befrielse, tankarna kunde prövas mot andra, spridas över ideologier och uttalas utan skam.

Jag är förstås fortfarande angelägen om diskussion, välkomna till
tankspritt.



Jag har faktiskt ansträngt mig vid denna flytt så att en stor del av mina gamla inlägg, med kommentarer, har lagts in på den nya bloggplatsen. Ni är alltså också välkomna att diskutera dessa gamla funderingar ytterligare.

Ta tåget, men ta god tid på dig och håll reda på bagaget

Jag gillar att åka tåg. När man väl klivit på och hittat sin plats kan man koppla av med en bok, sin dator, eller med sina tankar med blicken vilande på landskapet som drar förbi. Man kan koppla av stressen eftersom det är någon annan som har ansvaret en stund, ansvaret för att man kommer fram. För det mesta är man också framme vid utsatt tid, utvilad och avslappnad, och kan i det inspirerande folkvimlet leta sig vidare iväg mot sitt mål.

Men ibland går det snett. För två veckor sedan var jag på hemväg från Stockholm. Tåget var tjugo minuter försenat redan i starten, men min kollega och jag trodde nog att vi skulle klara förbindelsen i Herrljunga ändå. Dels kör man ju ofta in några minuter, dels hade vi en marginal i tidtabellen på ca 25 minuter. Men det blev flera stopp på vägen och när vi närmade oss Herrljunga fick vi höra resultatet av SJ:s planeringsförmåga i högtalarna:

- Resande till Fristad: taxi hämtar i Herrljunga,
- resande som ska till Öxnered likaså
- ...
- resande till Borås (som för övrigt ligger en mil från Fristad) tar nästa tåg mot Göteborg, kliver av i Alingsås och fortsätter med buss till Borås. Bussen avgår 22:35.


Vid denna annonsering var klockan strax före nio och vi såg alltså fram emot några minuters väntan på perrongen i Herrljunga, en timmes väntan i Alingsås och hemkomst ca två timmar sent.

Tåget som skulle komma 21:09 dök nu inte upp och de digitala skyltarna (som vi hittade i tunneln under bangården) upplyste om att det väntades komma 22:20. Alltså, vi och ett tiotal passagerare till kunde lätt räkna ut att vi skulle missa den sista bussen från Alingsås. En initiativrik kille i den huttrande gruppen ringde enträget till SJ och fick så småningom tag i någon som lovade att nästa X2000 skulle stanna, tvärtemot sin normala regel, och plocka upp oss. Just då hade jag precis redan ringt hem och bett min fru att komma och hämta oss, växeln hos taxi Borås tycktes det nämligen inte gå att komma fram till. Vi övervägde ett ögonblick om vi skulle lita på SJ:s löfte och ge återbud till vår skjuts, men nej, det verkade vanskligt.

Vi gick alltså in i stationsbyggnaden för att vänta på vår skjuts. Efter fem minuter kom en securitasvakt för att stänga stationen.

Ut i kylan. Någon SJ-personal som kunnat ta något slags ansvar syntes förstås inte till. Vi frågade vakten om hon kunde rekommendera någon restaurang och fick ett leende till svar. Dock, till vår förvåning hade ett hotell intill stationen fortfarande öppet en stund och efter att ha beställt varsin öl fick vi hålla till där trots att de just skulle stänga.

Efter ytterligare en stund kom så X2000 från Skövde, det tåg som skulle plockat upp oss. Men, det susade föraktfullt förbi och vi hade alltså tyvärr rätt i vår ovilja att lita på muntliga löften från SJ.

Vår bil kom emellertid fram och vi kom hem till vårt kära Borås. Men, till min förtvivlan upptäckte jag att jag, i förvirringen vid avstigningen, glömt min väska i bagagehyllan på tåget. Däri ligger tre av mina kära Popper-böcker, med understrykningar och anteckningar!, en Damasio, Heitis bok om postmodernism, mm. Lite kläder också, men det är ju ändå en världslig sak.

Dagen efter skriver jag e-post till SJ, att ringa är ju inte att tänka på, dels för att kräva ersättning för skjutsen, dels för att anmäla min kvarglömda väska. Jag fick förstås omedelbart ett hurtigt automatsvar från reklamationsavdelningen att man mottagit mitt meddelande och avser att svara så snart som möjligt.

Strax efter fick jag också ett mänskligt författat brev från hittgodsavdelningen med upplysningen att man inte har fått in min väska, men att jag kan fråga om någon vecka igen. Jag frågade igen en vecka senare med samma negativa svar och igår frågade jag igen och undrade då också om man möjligen inte kunde registrera min förfrågan och höra av sig vid upphittandet. Dessutom undrade jag om det inte gick att höra med hittegodset i Göteborg. Svaret från hittegodset blev:

”Anledningen till att man får höra av sig till oss på nytt är för att det endast är vi som har hand om hittegodset för SJ i hela Sverige, och då det kommer in så pass mycket förfrågningar om förlorat gods så kan vi tyvärr inte bevaka ärenden. Jag har nu sökt efter Er väska igen men även denna gång utan resultat, det är dock så att vi inte har fått upp gods från Göteborg ännu men enligt SJ och våra chefer (på Bagport) så är det lovat att det skall komma upp till oss inom två veckor.”

Min begäran om ersättning har ännu inte yttrat sig i några mänskliga reaktioner. Måtte göteborgarna ha hittat min väska och skickat den till Stockholm, kanske får jag den då tillbaka åtminstone till jul, mot en smärre avgift förmodar jag.

Servicen hos SJ är under all kritik, om jag inte vore så förbannat envis så skulle jag säga som någon i den huttrande Herrljungagruppen sa under ivrigt nickande från de övriga:

”Nästa gång tar jag bilen”



 

Andra bloggar om: ,

Ett mystiskt paket

Någon har lämnat en oläst bok vid min ytterdörr. Min 88-åriga granne hade tagit emot boken från någon besökare som hon emellertid inte kunde beskriva. Hon visste heller inte om han kom med bil eller motorcykel. Eller sa hon "han"? Annica, som var den som pratade med grannen, är inte säker. Han (eller hon) hade också sagt:
- De bor kanske fortfarande på landet.
Detta är en ledtråd. Vi säger själva aldrig landet, utan stugan eller Sinnesro. Landet är för mig nämligen förknippat med jordbruk och kossor, men vi ser egentligen inga kor i närheten av stugan. Visserligen finns där några får, men ägaren är inte bonde, snarare någon slags hobbyfåravlare, nej inte landet. Detta ordval tyder alltså på någon inte alltför nära i bekantskapskretsen. Heiti? Jag skriver ett mail och frågar honom, men får ett nekande svar med en stilla undran vad det var för bok, vad det nu har med saken att göra :-)
   Boken verkar oläst. Vad betyder det? Det vittnar ju om att personen är angelägen, kanske för att denna bok kunde uppfostra mig, eller glädja mig, vilket är syftet?
   Men, det där med "landet" var förresten kanske en efterhandskonstruktion av grannen, man hör ju vad man vill höra och om personen sa "stugan" associerar kanske min granne genast till "landet" och tror förstås att det var det ordet hon hörde. Den lilla ledtråden brast alltså.
   Motorcykel eller bil, vad fick hon det ifrån. Att överhuvud taget komma och tänka på motorcykel, som ändå är lite ovanligt på vår gata, tyder nog på att det faktiskt var en motorcykel. Vem har det som kunde tänkas förära mig en bok? Putte? Martin? Nja....
   Varför kunde min granne inte ge ens en summarisk beskrivning, det är inget fel på hennes syn? Mörk, ljus, ung, gammal? Kanske var det ändå en kvinna och därmed lite känsligt i 88-åringens ögon att "skvallra" för min fru om att jag fick dambesök, ... som lämnade presenter! Var det därför det kändes bättre att avstå från varje beskrivning? Hmm, Karin.., Kerstin...?
   Hur bar han sig åt,  Sherlock Holmes?

Jag får väl ta och läsa boken, den verkar verkligen intressant, så dyker väl givaren upp för att få reda på vad jag tyckte om den:

Roland Poierer Martinsson, Sånt är livet, om vetenskapens sökande efter livets början.

Men först måste jag läsa ut Michel Onfrays: Kraften att leva.

Semester

Nu stundar årets sommarledighet. På lördag inleder vi fyra veckors behagligt slappande i Sinnesro, vår sommarstuga sju kilometer från sta'n. Vi har faktiskt bott här ända sedan valborgsmässoafton och har därmed redan upplevt årets förmodligen finaste sommarmånad i naturens närhet. Men, nu stundar tjugofyratimmarsdygn långt från arbetets krav och på behörigt avstånd från civilisationen. Jag tänkte då också passa på att befria mig från det självpåtagna kravet på nya krativa inlägg i bloggosfären.

Semestern är planerad såtillvida att jag förberett bygggandet av en veranda till bastun på ca fem kvadratmeter och kanske kommer jag att förverkliga min dröm om ett självbyggt vindkraftverk. I övrigt kommer jag att "mussla" med lite av varje såsom småreparationer och vedhuggning, samt nyttja den sköna hängmattan. Där kan man lyssna på Sommar när andan faller på och läsa några av de böcker som har samlats inför ledigheten: filosofen Cassirers bok om Axel Hägerstöm, som kom med posten igår, har Bertil rekommenderat. Samme Bertils nyss försvarade avhandling "Arbetsliv" kommer jag att återvända till precis som till en annan bok som avhandlingen gett förnyat intresse, Damasio, "på spaning efter Spinoza". Kjell Erikssons deckare "Mannen från bergen" väntar också i hyllan, liksom de gamla trotjänarna av von Wright: "Vetenskapen och förnuftet" och "Att förstå sin samtid". Jag får nog också återvända till mina senast lästa böcker för eftertanke, Lasse Bergs "Gryning över Kalahari" och Spinozas "Etiken". Och snart dimper det dessutom ner ytterligare några beställda böcker i brevlådan: Heitis rekommendation Bengt Jacobsson, "Livet inte plikt, utan..." , Thomas Hylland Eriksen, "Etnicitet och nation", Michel Onfray, "Kraften att leva - ett hedonistiskt manifest" och Jonas Frycklund, "Yppighetens nytta:..." (Timbro!). Lite yrkesmässiga nyheter kanske jag också blir inspirerad till i Clives rekommendation: "Essentials of Statistical Inference".

Räcker fyra veckor?

På återseende.

Fotbollsfeber

I dessa dagar är det svårt att inte dras med i fotbollsfebern - trots att jag nu bor TV-fritt i sommarstugan. Jag såg emellertid de två första matcherna i "vår" grupp vid ett tillfälligt besök i sta'n.

Idag läser jag Borås Tidnings "sportchef" : -Ta ut reserverna mot Spanien. Herr Hansson vill inte satsa på reserverna för att de är bättre, utan för att de är sämre! Han vill vara taktisk och spara nyckelspelarna till den avgörande matchen mot Ryssland. Han tar nämligen för givet att Sverige ändå förlorar mot Spanien.

Vad är detta för ynklig inställning till tävling? Vart tog de moderna tongångarna om självförtroende vägen? Coaching? Tro på din förmåga? Uttryck som blivit sportens paradbegrepp och som man sålt till företag i form av happenings för att få upp andan i arbetslivet.

Tron på den egna förmågan har snabbt försvunnit och Hansson rekommenderar landslaget att kallt och rationellt lägga sig mot Spanien för att kanske få spela en match till. Till vilken nytta? Om man blir utslagen mot Ryssland eller i första kvartsfinalen kan väl ändå kvitta, speciellt i jämförelse med den förnedring man utsätter sig för genom att ägna sig åt utstuderad taktik istället för ärlig kamp.

I matchen Sverige-Grekland lade jag märke till en annan eftergift till osportsligheten. De två kommentatorerna beskrev med beundran i rösten hur Ljungberg med utstuderad skicklighet ordnar så att han blir fälld och får frisparkar, medan en annan svensk som föredömligt hoppade över ett motståndarben i straffområdet betraktades som hopplöst naiv.

Fusk beundras, ärlighet förlöjligas
.

Och idrotten skall vara ett föredöme för ungdomen! ... och man upprörs över ungdomens bristande respekt för regler i samhället!

Nej, sätt Ljungberg på avbytarbänken, inte för att han är bra utan för att han är oärlig!

och förlåt en gammal stofil, men jag måste nog ändå framhålla ett hopplöst gammalmodigt motto:

Må bästa lag vinna!

En tur till Florens

En kort semestertur till Florens är ganska trevligt så här på vårkanten. I fredags flög vi så till denna turiststad med Sterling airways direkt från Landvetter flygplats. Någon timmes försening i starten hämtades in till stora delar under flygningen och vi landade när solen stod som högst. Och det gjorde den; varmt och behagligt var det och vi hittade snart till vårt B&B vid Merkate Centrale.

Enligt de i gänget som kommit några dagar tidigare var det överfullt av turister i sta'n och ville man komma in i Ufficierna så krävdes tre timmars köande från morgonens öppningstidpunkt. Men, vi gick ändå, hela gruppen till detta museums kö-arrangemang på fredagseftermiddagen och gissade att det nog ändå var en acceptabel väntetid att vänta. Och mycket riktigt, efter halvannan timme kom vi in i denna "kontors"-byggnad med sina praktfulla konstverk från främst 13-, 14, och 15-hundratalen.

Man slås av hur många mästerliga konstnärer det fanns i Florens under dessa århundraden, få av dem var kända för oss, men kvaliteten var imponerande. Nog kunde man önska ett motsvarande hantverkskunnande hos dagens konstnärer, då kunde de kanske också göra sig namn utan att ta till konstlade uppmärksamhetsmetoder.

Favoriten tillhörde ändå de tidigare kända, Leonardo da Vinci. Tre målningar av detta geni finns i Ufficierna, varav en, den mittersta, blev min favorit i hela museet. Jag har för mig att den benämndes "hyllning till magin", fritt översatt, men den kallas nog något annat på svenska, då jag inte hittar namnet på nätet. Ytterligare mästerlig konst såg vi på måndagen, då vi besökte da Vinci-museet. Detta var mer anspråkslöst och fritt från köer med nygjorda modeller av da Vincis tekniska konstruktioner, men man kunde också bläddra i några böcker med avbildningar av alla Leonardos skisser, teckningar och studier. Och jag konstaterar: denne allsidige man var mästaren. Man blir bara lite förvånad över att Mona-Lisa blivit hans mest berömda verk, en målning som inte alls höjer sig över genomsnittet av Florens konstverk, tycker jag.

På lördagen passerade vi åter Ufficierna på utsidan och förstod att det varit rätt att besöka huvudattraktionen på fredagen. Minst tre gånger längre kö kunde vi nu observera.

Ett problem med turiststäder är att det växer upp så många halvdana restauranger med priser som lovar mer än det smakar. Men har man insides information så kan problemet överbryggas. I vårt sällskap fanns nämligen föräldrarna till en numera bofast Florentinare. Hon och hennes tillika nyinflyttade sambo visade oss rätt bland matställena och middagen på den, inte alls dyra, restaurangen katten och räven: Il Gatto & La Volpe, blev en riktig höjdpunkt, en matupplevelse som befäste Italiens position som det näst bästa matlandet efter Kina i mitt tycke. För den som inte har lokala guider kommer här adressen: Via Ghibellina, 151/r, Firenze.

Domen i staden är en annan stor attraktion och efter ytterligare en turligt vald tidpunkt kunde vi, efter bara något tiotal minuters kö, klättra upp i kupolen och så småningom beundra utsikten över staden som hyst Michelangelo, da Vinci och Galileo. Vår position på toppen av kupolen är bara ett stenkast från den sidobyggnad där Dante döptes 1265.

Trygghetsnarkomani

I min barn- och ungdom var det en tradition att varje vår ge sig ut och plocka stenmurklor. Vi hittade dem framför allt på säkra ställen, t.ex. vid torpet, bland några torra grangrenar i en glänta mellan halvstora granar. Där fanns dom, år efter år.

 

murkla

Dessa skrynkliga spröda svampar rensades och förvälldes av min mamma i kokande vatten i högst två minuter. Därefter hälldes vattnet bort och svampen tillagades som annan svamp, genom att först låta den koka in i sitt eget spad och sedan smörstekas i het gjutjärnspanna. Sedan åts svampen som den var på macka, eller gjordes till sås eller stuvning med lite mjöl och vispgrädde.


En delikatess!


Denna familjetradition var en del i den tidens livskvalitet och den varade kanske fram till sjuttiotalet nå'n gång. Sedan kom expertisen, forskarna, kemisterna, folkhemmets präktiga och välmenande hälsorådgivare och sa:


- Stenmurklor är livsfarliga även efter förvällning eller torkning, de innehåller ett gift som framkallar cancer och de kan bara ätas efter att ha förvällts i två gånger fem minuter!


Min mamma var lydig förstås, lyssnade på expertisen och kokade bort både gift och smakämnen. Kvar blev en ganska smaklös stenmurkelmassa och vår fina familjetradition fick hjälpligt upprätthållas med, år för år, allt klenare minnen av hur det en gång smakade. Numera är våra ansvarsfyllda livsmedelsexperter än mer förmanande och rekommenderar att man inte äter murklorna alls, inte ens efter två gånger fem minuters förvällning.


121263-25

Denna minnesbild kommer för mig när jag läser David Eberhards bok om trygghetsnarkomanernas Sverige. Han tar där upp åtskilliga exempel på hur staten drabbats av paniksyndrom då den varnar för allsköns faror oavsett hur liten chans de har att inträffa.

 

Jag tycker stenmurklan passar in i mönstret. När jag nu läser om dess giftighet låter det verkligen avskräckande och jag vore självklart oerhört oansvarig om jag bjöd min familj eller mina vänner på detta gift. Men samtidigt så vet jag att jag själv, mina föräldrar och syskon, mina kusiner och deras familjer har ätit "snabbt förvälld" stenmurkla regelbundet under många år och ingen har uppvisat några skador.

 

Hur stor är egentligen sannolikheten att drabbas? Hur skall man avväga risken för förgiftning mot fördelen av livskvalitet? Det är omöjligt att svara på denna fråga i varje enskilt fall, men jag tycker Eberhard ofta har rätt då han hävdar att paniksyndromet har drabbat vårt samhälle och trygghetsnarkomanin faktiskt blivit ett angrepp på livskvaliteten.

 

I stort är boken emellertid inte någon höjdare. Eberhard tenderar att relatera alla missförhållanden och problem i det svenska samhället till sitt paniksyndrom och glömmer att vi faktiskt har råd till en större trygghet, vi vill inte att våra barn skall förolyckas, vi behöver inte arbeta så mycket som förr. Det är också oftast klokt att vara rädd för kemikalier och tekniska chansningar, speciellt när de egentligen inte behövs för vårt välbefinnande.


Men visst längtar man ibland efter äkta murkelsås!


sanningar om mig

Jimpan utmanar mig att berätta sju sanningar om mig:

1. Jag har dålig karaktär. Jag kan därför inte lita till mitt omedelbara omdöme, utan belastar mig med regler och principer för att försäkra mig om en behaglig framtid. För att behärska min alkoholkonsumtion har jag därför infört en vit månad per år, vilken jag är mitt upp i just nu. För att kontrollera min fetma väger jag mig tre gånger dagligen och för noggrann statistik över viktutvecklingen. För min allmänhälsas skull promenerar jag till jobbet varje dag, oavsett väder.

2. Jag älskar att debattera, helst med en person åt gången och helst med personer som har helt andra livserfarenheter och därmed helt andra uppfattningar än jag. Tyvärr blir det inte ofta tillfälle till sådana debatter i dagens stressade värld. Bloggvärlden är emellertid ett utmärkt komplement. Jag blir lycklig varje gång det kommit in en kommentar på min blogg.

3. Jag är inte längre särskilt intresserad av utrikes händelser eller partipolitik. När jag var yngre kände jag ett visst förakt för den lokala dagstidningen med dess provinsiella profil och såg upp till rikspressens stolta utrikesbevakning. Numera är jag mer än nöjd med de nyheter i notisform som Borås Tidning förmedlar lika bra som andra. Efter att ha blivit mer intresserad av de större allmänmänskiga sammanhangen genom filosofin blir partipolitiken för mig allt mer ointressant och beklämmande i sin maktfokusering och brist på ärlighet och kreativitet.

4. Jag är pinsamt nyfiken på hur det går för Elfsborg och svenska idrottsmän, trots att jag egentligen inte är intresserad och ytterst sällan följer sporthändelser i media. Detta är ett litet men intressant exempel på hur stor del av vårt tänkande och handlande som ändå styrs av annat än rationella medvetna tankar.

5. Jag är utshoppad enligt det av Birger Schlaug myntade uttrycket. Tidigare i mitt liv, då barnen växte upp, hade vi många önskningar utöver vad ekonomin tillät, då både min fru och jag hade löner under genomsnittet som sömmerska respektive verkstadsarbetare. Numera är barnen utflugna och vi har dessutom nu inkomster som vida överstiger genomsnittet. Då finns det, ironiskt nog, inte längre något som lockar i shoppingvärlden och miljömedvetandet förstärker förstås känslan.

6. Jag tycker väldigt illa om Hollywoodfilm. Den är i allmänhet förskräckligt ytlig, den glorifierar våld, hämnd och egoism och sprider en falsk bild om att lyckan uppnås i ett hav av pengar. Genom sin överlägsna teknik, sin status och sina resurser förblindar och manipulerar den en hel värld. Denna, min något generaliserande och onyanserade uppfattning, är en av de få som stått sig genom hela mitt vuxna liv. Då och då tittar jag på något nytt exempel bara för att konstatera att det inte blir bättre, och Oscarsnomineringar är för mig ett av de främsta anti-kvalitetsmåtten i bio-annonserna.

7. Jag föraktar kvällspressen och har t.o.m. svårt för att respektera människor som publicerar sig i dessa, de bidrar ju till att öka deras popularitet. I min ungdom kunde det hända att jag köpte och läste Aftonbladet, men efter att hört ögonvittnesskildringar från kvällstidningarnas härjande i sorgens Borås en gång på sjuttiotalet har jag konsekvent bojkottat slaskpressen. Det jag ser på löpsedlar och hör i annan media får mig inte att ändra uppfattning.


Semester

Jag tänker nu ta ledigt från bloggandet ett tag. Det är nu bara två veckor till semestern då andra förströelser får ta över. Jag tänker bland annat läsa några böcker i sommar och för närvarande finns följande redan i bokhyllan:
  • John Searle, Konstruktionen av den sociala verkligheten,
  • Henry David Thoreau, Walden
  • Stefan Einhorn, Konsten att vara snäll,
  • Claes Bernes och Pär Holmgren, Väderbok.
Jag har också sett att ett par nya böcker kommit ut av ett par favoritförfattare:
  • Alain de Botton, Lyckans arkitektur,
  • Karin Fossum, Brott
  • Alexander McCall Smith, Kärlek, vänskap och choklad
Och idag fick jag följande rekommendation:
  • Sandra Blakeslee, Jeff Hawkins, On intelligence
Dessutom kommer jag förhoppningsvis att återvända till
  • Karl Popper, Lesson of this century
  • Georg Henrik von Wright, Vetenskapen och förnuftet.
Om detta inte skulle vara nog, så kommer vi nog under vår cykelfärd genom Västergötlands, Dalslands och Bohusläns småorter att kunna inhandla några slumpvis utvalda pocketböcker...

...och är det någon som har en bokrekommendation så mottas den gärna.



För den som inte tänker ta ledigt från bloggosfären finns det nu stora möjligheter att läsa, begrunda och kommentera tidigare inlägg. Några på denna blogg som jag gärna skulle vilja se kommenterade är :

Att tämja kapitalismen
Politik är att lösa samhällleliga problem
Jin och Jang i västerlandet
Om holism som kunskapsteori
Hur gör vi skolan till en bättre plats att vara i?
Riktiga och konstlade jobb

Briljanta tankar

När jag går ensamma skogspromenader så gör min hjärna fantastiska bedrifter i form av träffsäkra politiska kommentrer, klarsynta filosofiska slutsatser, solklara matematiska insikter eller nya världssensationer inom utmattningsforskningen. När jag sedan kommer hem och försöker formulera resultaten i skrift, så blir det mest pannkaka av de strålande tankarna. När jag försöker läsa min text med andra ögon, den är ju ändå oftast skriven för någon annan, så framstår den genast i sin enfald, den uttrycker inte alls den klarsyn som uppkom på promenaden. Det briljanta har hamnat mellan raderna.

 

Ibland tror man att det beror på dåligt minne och att man borde ha med sig en anteckningsbok eller en diktafon på promenaderna. Men, det skulle nog ändå inte hjälpa, problemet är inte glömska.

 

· En del av problemet är att jag i de vilda tankarna inte tar hänsyn till alla aspekter och när jag skriver ner det uppstår just det tomrum i argumentationen som jag helt enkelt bortsåg ifrån i skogen.

· En annan del är att språket är fattigt; alla de erfarenheter och kunskaper som finns samlade i min arma skalle låter sig helt enkelt inte uttryckas i ord, men mycket av detta vishetsgods hade behövts för att komplettera den språkliga framställningen.

 

Det blir ju ändå en del texter, man får kisa för bristerna och publicera ändå. Och då uppstår nästa problem: Det jag skrev mellan raderna kan inte läsas av någon annan, istället fyller läsaren själv på mellan mina rader med sina egna erfarenheter, kunskaper och förutfattade meningar. Och resultatet blir gärna misstolkningar.

 

Lyckligtvis är det några av läsarna som argumenterar emot, kompletterar eller spinner vidare på tråden och så småningom blir det ändå en del resultat av något slag.


 

Andra bloggar om: ,

 


Administration till förbannelse

Jag läste om ett par böcker av Bodil Jönsson häromveckan; fysikern från Lund som skriver böcker om tid, ni vet. Hon är unik i sin pricksäkra analys av det stressiga informationssamhället. Ett citat satte denna gång speciellt fart på mina tankar:

Bodil Jönsson: Vunnet & försvunnet, sid. 113.

Min bild är att vi är inne i en civilisation som mest ägnar sig åt sådant som kretsar utanför det nödvändiga. När alltför många måste hålla på alltför mycket med administrativa system, ekonomisystem och en oändlig massa nätverk på längden och på tvären förflyttas fokus för tanken. Utanpåverken är på väg att ta över, trots att de egentligen vara är hjälpvektyg. Ord och siffror, lösryckta från sin egentliga bakgrund, dominerar. Det allvarligaste är kanske inte att utanpåverken drar orimligt stora resurser utan att de så effektivt leder bort vår uppmärksamhet från själva kärnan genom sitt omåttliga tidsätande. Till sist, när kringverksamheten ätit upp hela kärnan och skalet är tomt, kommer kollapserna.


I mitt eget jobb ser jag hur administrativa system i de flesta företag över ett par hundra anställda ställer till extra arbete. Nedskärningar på administrativ personal till förmån för datorer gör snart varje anställd till en slav under obegripliga system av tidrapporter, planeringsmaterial, budgetar, rese- och upphandlingsrutiner. Det mesta är i onödan, vilket ökar frustrationen då väsentliga arbetsuppgifter ställs åt sidan till förmån för tvingande administrativa göromål.

Vad beror detta på?

En orsak kan vara att vi är överutbildade. Administrativa system, ekonomisystem och en oändlig massa nätverk på längden och på tvären har inte skapats utifrån behov utan införs för att man lärt det i utbildningen och på fortsättningskurser. Jag kan inte låta bli att tänka på min far som var ekonomichef för ett produktionsföretag med ca 300 anställda under de sista tiotalet år av sitt arbetsliv. Han hade endast sex år i folkskola som organiserad utbildning förutom en kvällskurs i stenografi. Han klarade jobbet med glans ända tills han skulle gå i pension, då nyanställda civilekonomer stod handfallna inför hans enkla metoder.

En annan orsak kan vara bristen på kompetens i chefsorganisationen. Ofta finns en hierarki av arbetsledare som på lägsta nivån inte har mer än kanske ett tiotal anställda att organisera. Det borde vara möjligt för en kompetent chef att hålla ordning på en enhet av den storleken i alla de ekonomiska och planeringsmässiga avseenden som de administrativa systemen är satta att bevaka. Som en bieffekt skulle chefen också kunna ha koll på hur de anställda mår, hur de upplever arbetet och hur saker kunde förbättras.

Det verkar som om företagsledningar inte har något förtroende för sin arbetsledarhierarki då de kräver direkt datorkontroll över hela verksamheten. Det är dock en inbillning att man har kontroll, då datorernas information är mycket fattig med avseende på andra värden än kronor och timmar, och ack så lätt att manipulera.

Bloggen är nu registrerad i Borås.


Andra bloggar om:
,

Till bloggosfärens lov

Jag har nu engagerat mig i bloggosfären i nästan ett halvt år och summerar:

Min egen blogg döpte jag till diskussionsforum för att jag hoppades på en debatt om mina inlägg. Där måste jag besviket konstatera att debatten uteblivit. Varför? Jag vet faktiskt inte, enligt statistiken är det ju ändå några som läser och jag vet att det sannerligen finns invändningar mot mina uppfattningar. Det är ett stort steg, förstås, att publicera sig så här offentligt, jag kände mig själv ganska besvärad i början, och många föredrar nog att spara sina åsikter till en muntlig diskussion. Andra är ju dock vana att debattera på nätet, men för dem, liksom för mig, prioriteras det mest intressanta. 

Förklaringen ligger väl helt enkelt i bloggosfärens självreglering, dess evolutionära egenskaper; den intressantaste överlever.

På andras bloggar är diskussionen desto livligare och jag har med stort nöje deltagit i debatterna framför allt hos
Marcus, men också hos Jimpan och Vänstra stranden. Sådana debatter har jag faktiskt strävat efter i många år, då det dagliga pratet på arbetsplatsen blir ganska ytligt och det sällan blir tillfälle till "djupa" diskussioner i umgängeslivet. Jag är positivt överraskad av tonen i debatten som ofta vittnar om ett sunt sökande och ömsesidig vilja till förståelse. Oöverlagda yttranden, som är lätt att släppa ifrån sig med en musklickning, har man överseende med. Hur mycket skiljer sig inte denna debatteknik från andra mediers. 


Detta är väl också kanske en frukt av självregleringen; oseriösa debattörer negligeras.

Jag läser också ytterligare några bloggare såsom mina partivänner i Borås, Heiti, Tony, Johan och Tomas, arga feminister som Syrran och Charlotte och unga(?) ambitiösa filosofer som Ergo Ateism och Grottis. Sporadiskt gluttar jag också på ytterligare bloggar som jag faller över i debatterna. Läsningen är verkligen intressant, om inte annat för att få en inblick i tänkesättet hos andra generationer, andra yrkesgrupper och andra ideologier.  


Bara min egen tid och engagemang sätter begränsningar.

Med tanke på bloggosfärens självreglering ter det sig också lite meningslöst att kritisera vad som publiceras. Syrran kritiserade t.ex. för ett tag sen att bloggare ägnar sig åt referat utan att tillföra något nytt och Charlotte ondgjorde sig över de allestädes närvarande pretentiösa männen. Det är väl ändå bättre att låta läsarna avgöra vad de vill läsa och för oss som inte gillar referat och prettos är det ju bara att bojkotta dem, det gamla rådet till den gnällande TV-tittaren att stänga av är här än mer relevant eftersom det finns oändligt med alternativ.  


Förutom den givande debatten och den intressanta inblicken i främmande människors tankebanor ger bloggosfären också fantastiska tips för läsning. Referenser till aktuella intressanta artiklar i t.ex. SvD och DN tar jag tacksamt emot, jag orkar inte bevaka allting själv och här har t.ex. Heiti gett fina tips. Hänvisning till böcker är också välkommet och under mitt halvår i sfären har jag fått upp ögonen för intressanta böcker av författare som Ayn Rand (via en löjlig men kul moraltest), Karl Polanyi (genom Jimpan) och Henry David Thoreau (genom Vänstra Stranden). Jag har läst halva Rand-boken, hela Polanyi-boken och har just fått hem Thoreau.

Detta visar lite av kraften hos internet som en förstärkare av demokrati. Vi är inte längre lika styrda av dagstidningar, TV och radio. Vi behöver inte förlita oss på recensioner av kultursnobbarna på tidningarnas kultursidor utan själva välja en grupp av referenser på nätet. Denna grupp kan ändra sammansättning kontinuerligt och därmed öka diversiteten med lite lagom inslag av slumpmekanismer. Tanken på vad det kan bli av det här är svindlande. 

Jag kommer nog att bli kvar i bloggosfären ett bra tag, men får snart nog döpa om min blogg till något mer relevant som Thomas funderingar, Skrivklåda eller Åsiktsventilen samt utöka det aktiva engagemanget i andra bloggar, framförallt på bekostnad av TV:n.


Andra bloggar om:
,

Nordtorp i vinterskrud

Nordtorp070127

Efter den hittills så bedrövliga vintern fick vi äntligen snö även i Borås. Nu gällde det att hitta sina skidor, valla och lämpliga kläder. Skidutrustningen, inklusive skor, har varit utlånade, men var lätt att ringa in och hämta i Sjömarken. Vallan var försvunnen, men en tur till sportaffären löste det problemet. Där finns förstås alldeles för mycket att välja mellan. Jag kollade på temperaturintervallet på vallburkarna och valde först en som tycktes lämplig. Jag blev lite överraskad över att priset var hela 120 kr och såg sedan att samma temperaturintervall kunde fås för 45 kr. Efter ett ögonblicks övervägande om den dyrare vallan skulle kunna förstärka min skidåkningsupplevelse bestämde jag mig för den billigare. Ytterligare en burk i ett annat intervall tog jag också till kassan.

Väl framme vid Nordtorps förträffliga skidanläggning, se bild, kunde man konstatera minus 7 grader, strålande solsken och gnistrande snö. Underbart! Lila valla i trampet och iväg på tre och en halv km  elljusspår. Lite isigt var det på vissa ställen, men härligt! Väl preparerade spår förstås, det är nog tack vare Vasaloppet som entusiasterna sköter skidspåren så exemplariskt. Tack för det, SOK.

Det kändes förstås, speciellt i armarna, då jag inte stått på skidor på två år. Så, det fick räcka med ett varv denna gången för att undvika alltför mycket träningsvärk i morgon.

Jag hoppas verkligen att det blir någon mer chans till detta nöje innan våren kommer, i morgon lär det bli blidväder.

En pendlingshalvcykel

Idag väntade jag på tåget vid Lisebergsstationen kl. 16.24 mot Borås. Vi östpendlare har varit lite ensamma i stationstunneln denna vecka då tågen till Kungsbacka varit inställda på grund av översvämning sedan i måndags. Kust-till-kust-tåget kom i tid. Som vanligt lyckades man inte öppna alla dörrar på stationen. Detta brukar gå utmärkt för Kungsbackatågen och för Boråståg som inte går vidare mot Småland. Men för dessa Kust-till-kust-tåg 16:24  är det som förgjort. Konduktören måste förvirrat springa fram och tillbaka för att trycka på nödöppningsknapparna för att få med alla passagerare. Jag begriper inte att man inte kan lära sig tricket efter månader, ja år!

 
Väl på tåget hamnade jag i den telefonfria avdelningen. Detta markeras med en överkorsad telefonsymbol på väggen. Jag la inte märke till detta direkt, men skulle så småningom få upp ögonen för det.  


Detta var en ovanligt jobbig resa. Jag brukar fördra denna eftermiddagstimme på tåget bra, men idag kändes det jobbigt. Det var trångt i sätet, hårt att sitta, dålig plats för benen och … tråkigt. Jag försökte först att läsa i min bok: Ayn Rand, Och världen skälvde, men tröttnade efter tio av de 1217 sidorna. Jag försökte sova, men besvärades hela tiden av den obekväma ställningen. Jag försökte tänka på den aktuella
debatten med Marcus, men kom inte igång och kunde inte släppa den molande otåligheten i fötterna, det obefintliga svankstödet och den ständigt nedfallande huvudkudden.

 
Min granne satt med två kvällsblaskor och studerade spelbilagor; det var poker, hästar och gud vet allt och jag tänkte i min nöd att det kanske inte vore så dumt med ett sådant intresse att döda tristessen med. Plötsligt fick jag höra diskanten från en känd gammal Beatlesmelodi från någon pendelgrannes hörsnäckor. Hade det inte varit Beatles kunde jag ha blivit småsur, men det blev istället en tjej framför oss. Hon sa: Ursäkta…, ropade URSÄKTA…, skrek U R S Ä K T A! Killen med Beatlesintresset fick till slut av sig snäckorna och blev ombedd att vara snäll och sänka ljudet, ”det är ju ändå en telefonfri vagn och man vill ju ha det lite tyst”. 


Oj då, jag tog genast upp min telefon och satte den på ”möte” och var glad att inte ha blivit uppringd. Så småningom visade det sig att flera andra inte alls brydde sig om några sådana åtgärder. Ett par tjejer fick flera samtal och gick då ut från kupén för att prata. De hade inte förstått att även ringsignalen kan vara störande. En annan tjej talade vitt och brett i sin telefon efter någon klämkäck signal och man undrar hur dom tänker…

 
Dessa händelser lättade i alla fall upp tristessen för mig och när några passagerare gick av i Bollebygd kunde jag flytta mig till ett dubbelsäte, breda ut min lekamen och ta tag i en begagnad Metro med olöst Sudoku och korsord. Tristessen blåste bort och just när sista ordet i korsordet var ifyll anlände vi till Borås.

En genuin middag

De senaste dagarna var jag på tjänsteresa i Kaiserslautern och i tordags kväll skulle Pär och jag gå ut för att äta middag. Vi brukar söka efter genuina matställen vid sådan här utlandsresor och hittade denna kväll en Bierstube som såg riktigt bra ut i det avseendet. Utanför stod en skylt med den handskrivna texten Slaktfest och lokalen var fylld med folk från pensionärer till barn i tio-årsåldern. En bastant madam bakom bardisken vid entrén försäkrade att det nog gick att ordna plats åt två och en bit in  i lokalen tog vi det enda återstående bordet i besittning. Bakom min rygg hade vi ett välfyllt bord med tio högljudda gäster, varav den äldste hade en fruktansvärd stämma när han hojtade någon ramsa inför halsandet av varje snaps.

Det kändes onekligen genuint


Eter en stund kom kyparen, en man i sextioårsåldern iklädd vit slaktarrock, med en meny. Våra kunskaper tyska är inte de bästa och kyparens engelska av ungefär samma kvalitet, så när jag frågade vad hackepelle var för något fick jag bara svaret: meat of pork and bread. Det lät ju ofarligt och tycktes i varje fall inte innehålla någon korv så det fick bli min beställning.

  
 Kyparen hade inte upplyst om att det var fläskfärs, vackert formad som en ring med en rå äggula i mitten. Nåväl, efter en kort eftertanke om eventuella trikiner kom jag fram till att vi ändå tycktes vara i civiliserat sällskap och att man därmed kunde lita på att köttet är ofarligt att äta. Det var faktiskt också ganska gott, då det var välkryddat. Men de sista tuggorna var ändå lite kväljande då brödet ölen och den råa löken var slut. 

Pär beställde kvällens specialtallrik som innehöll flera olika produkter i bruna, gula och gråa nyanser. Bratwurst, blodkorv, fläskkorv och fläskkött, allt välkokt, samt surkål och potatismos. Han tycktes äta med god aptit i början, men lämnade ändå en hel del svartbrungrå massa kvar på tallriken.

Efter denna inledning på måltiden valde vi att följa grannbordets initiativ och beställa glass och snaps för få tillbaka de friska livsandarna. 


Ölet är gott i Tyskland.


TV-kväll


Vi satt här i soffan och tittade på en svensk thriller: Den som viskar. Efter någon halvtimme såg vi på varandra och sa: Varför tittar vi på det här? Och stängde av. Istället satte vi på en skiva med Lisa Ekdahl: Back to earth, som fortfarande smeker öronen.

 

Före thrillern kollade vi på ett underhållningsprogram med Lasse Kronér och några kändisar. Bra jobbat! ropade Lasse så fort de tävlande lyckades svara på någon fråga och publiken applåderade förtjust.

 

Är jag för gammal, har jag sett allt, eller varför känns TV-utbudet så tomt? Kanske beror det på avvänjning, vi har ju varit utan TV halvannat år, eller på att vår skärm bara är 21 tum på diagonalen.

Vi får nog köpa oss en riktigt stor platt-TV med surround-ljud och abonnera på några fler kanaler, .. och sluta betala SvT-licensen,  hur skall vi annars stå ut med livet?


Sinnesro

Sinnesro

En vintervy över ett sommarställe, vi kallar det Sinnesro!

Test

Hej,

Jag har just skaffat mig denna blogg-sida för framtida publicering av tankar. Anledningarna är flera:

En trevlig erfarenhet var när Annica och jag tågluffade till Asien i vintras. Då publicerade vi vår dagbok på resdagboken.se och fick många härliga kommentarer .  Kontakten med en del vänner blev nästan mer aktiv under resan än när vi är hemma!

En annan anledning är mitt nyvunna medlemskap i miljöpartiet, där jag mött några flitiga bloggare som inspirerar.

Ytterligare en anledning är att jag saknar tillräckligt med diskussioner i vår stressade vardag och att kanske bloggandet kan bli ett lyft för det fria ordet.