Semester
Jag tänker nu ta ledigt från bloggandet ett tag. Det är nu bara två veckor till semestern då andra förströelser får ta över. Jag tänker bland annat läsa några böcker i sommar och för närvarande finns följande redan i bokhyllan:
...och är det någon som har en bokrekommendation så mottas den gärna.
För den som inte tänker ta ledigt från bloggosfären finns det nu stora möjligheter att läsa, begrunda och kommentera tidigare inlägg. Några på denna blogg som jag gärna skulle vilja se kommenterade är :
Att tämja kapitalismen
Politik är att lösa samhällleliga problem
Jin och Jang i västerlandet
Om holism som kunskapsteori
Hur gör vi skolan till en bättre plats att vara i?
Riktiga och konstlade jobb
- John Searle, Konstruktionen av den sociala verkligheten,
- Henry David Thoreau, Walden
- Stefan Einhorn, Konsten att vara snäll,
- Claes Bernes och Pär Holmgren, Väderbok.
- Alain de Botton, Lyckans arkitektur,
- Karin Fossum, Brott
- Alexander McCall Smith, Kärlek, vänskap och choklad
- Sandra Blakeslee, Jeff Hawkins, On intelligence
- Karl Popper, Lesson of this century
- Georg Henrik von Wright, Vetenskapen och förnuftet.
...och är det någon som har en bokrekommendation så mottas den gärna.
För den som inte tänker ta ledigt från bloggosfären finns det nu stora möjligheter att läsa, begrunda och kommentera tidigare inlägg. Några på denna blogg som jag gärna skulle vilja se kommenterade är :
Att tämja kapitalismen
Politik är att lösa samhällleliga problem
Jin och Jang i västerlandet
Om holism som kunskapsteori
Hur gör vi skolan till en bättre plats att vara i?
Riktiga och konstlade jobb
Min första inblick i nutidsfilosofi
På rekommendation från Vänstra Stranden köpte jag för ett par veckor sedan två böcker om socialkonstruktivism, ett besvärligt ord, javisst, men akademiska filosofer har en viss benägenhet att hela tiden konstruera sådana ord, och det får man finna sig i. Den första boken är en utmärkt sammanfattande beskrivning av detta begrepp av dansken Sören Barlebo Wenneberg. Boken heter Socialkonstruktivism - positioner, problem och perspektiv och ger en systematisk översikt över en trend inom samhällsvetenskapen som tycks varit inspirerad av vetenskapsfilosofen Kuhn och växt fram i mitten av 1970-talet.
Wennebergs beskrivning visar att begreppet i fråga kan ha oerhört många olika betydelser och blir man anklagad för att vara "socialkonstruktivist" eller "relativist" så kan man vara lugn; det kan tolkas på så många sätt att skällsordet blir meningslöst för alla utom den som uttalar det.
För att få lite ordning på begreppet och definiera sin egen position delar Wennerberg upp trenden i fyra steg: Socialkonstruktivism I, II, III och IV. Det första steget är egentligen inget nytt, tycker jag. En av mina favoritfilosofer diskuterar i samma anda redan på 1580-talet:
"Tingen bor inte inom oss i sin egen form och sin egen essens, och de tar sig inte in i oss av egen kraft och myndighet. Det ser vi ju alldeles klart. Om det vore så, skulle vi alla reagera på dem på samma sätt: vinet skulle smaka likadant i den sjukes mun som i den friskes. En människa med spruckna eller valna fingrar skulle känna samma hårdhet i det trä- eller järnstycke han hanterar som andra. Yttre föremål underkastar sig alltså vårt godtycke; vi bestämmer hur vi tar in dem." *)
I de följade två stegen bygger socialkonstruktivismen vidare på denna observation, nämligen att vi bestämmer mer eller mindre godtyckligt hur vi tar intryck av världen. Jag finner inte heller detta särskilt sensationellt och det framgår också i boken att Karl Poppers vetenskapsteori inte alls motsäger dessa första steg i socialkonstruktivismen. Wennerberg resonerar också om Popper:
"...Men Popper går längre än så - även om han accepterar Kuhns påstående om att det förekommer revolutioner i vetenskapen, accepterar han inte att sådana revolutioner utgör tecken på irrationalitetens inmarsch i vetenskapen. Däremot argumenterar han för att sådana revolutioner faktiskt är rationella genom att de är uttryck för att existerande teorier kritiseras och förkastas. I det sammanhanget gör han även upp med ett vanligt missförstånd, nämligen att han som kritisk och rationalistisk vetenskapsfilosof skulle motsätta sig att det sociala spelar en roll. Popper är tvärtom av den uppfattninetn att det sociala är nödvändigt för en rationell vetenskap. Det är till exempel inte den enskilde forskaren som säkerställer en vetenskaplig objektivitet - tvärtom, han eller hon är passionerad, styvnackad och partisk när det gäller de egna reslutaten. Den vetenskapliga objektiviteten är därför nära sammankopplad med vetenskapens sociala aspekter - nämligen den vetenskapliga metodens intersubjektivitet. Rationaliteten och vetenskapens sociala aspekter innebär enligt honom inte alls några motsättningar."
och vidare:
" I samband med giltighetsbedömningen har vetenskapen som institution i sin helhet ansvar för att det sociala och subjektiva inte accepteras som giltig grund. Detta säkerställs förstås inte genom gudomliga eller tillfälliga omständigheter, utan det kräver en målinriktad och medveten aktivitet. Det viktigaste i detta sammanhang är kritik och öppenhet för kritik - en idé som även Popper förespråkade. Kärnan i den vetenskapliga institutionen är således kritiken, som inte ska tolkas som att denna kärna bara är något som finns där , utan att forskarkollektivet har ett kontinuerligt ansvar för att kritisera och skapa grund för en sådan kritik i syfte attt denna kärna ska säkerställas. Alternativet är en relativistisk vetenskap och därmed ett handlingsförlamat samhälle."
När vi däremot kommer till steg IV så skenar fantasin iväg. Här är det inte bara så att våra intryck styrs av oss själva utan dessa radikala socialkonstruktivister typ IV betraktar allt som social konstruktion; verkligheten existerar endast i vårt medvetande. Detta är vad man traditionellt har kallat idealism och tycks lyckligtvis vara ganska begränsat till någon enstaka författare. Wennerberg positionerar sig också själv på solklart avstånd från denna idealism.
Jag tycker mig överraskande nog vara ense med Wenneberg i det mesta han skriver. Speciellt gör han en mycket tilltalande positiv framställning av vad som vi bör tänka på för att bevara vetenskapen rationell också i framtiden. Jag ser emellertid egentligen inte denna framställning som ny jämfört med Poppers och jag kan nog tryggt fortsätta att luta mig mot denne, min gamle mästerfilosof.
Nästa steg i min utbildning i nutida filosofi blir den andra av Vänstra Strandens rekommendationer: John Searle: "Konstruktionen av den sociala verkligheten".
Tack, Vänstra Strand, för tipsen.
*) Montaigne, Essäer, Försvar för Raymond Sebond, Människan kan inte få någon kunskap.
Andra bloggar om: Socialkonstruktivism, Popper, Wenneberg, relativism
Vardagshjältar i Borås med omnejd
Bland alla rapporter om olyckor, rån, terrordåd. korruption, mord, skräckscenarior, cancerrisker och krigshandlingar kan man ibland hitta små solskenshistorier om de människor som gör att samhället ändå fungerar. I veckan har jag noterat två sådana berättelser i mitt husorgan Borås Tidning, berättelser om vardagshjältar som gör något.
Den ena berättelsen handlar om det viktiga och så debatterade ämnet integration. Ingressen från BT 4/6:
Tillsammans med en lärare på skolan lyckades gruppen gemensamt att lyfta tjejernas självförtroende och bryta några av de destruktiva tendenserna. Hur det egentligen gått till framgår inte av artikeln; metoderna kan nog inte skrivas ner. Själv tror jag att det viktiga är just initiativet och engagemanget, metoderna kommer av sig själva om någon tar sig tid att lyssna och vilja. En eloge också till den eller de personer som beslutade att ge mamman en praktikplats.
Den andra berättelsen handlar om miljö. Den 5 juni kunde man läsa följande ingress i BT:
Detta par har sedan två år odlat raps och driver sina tre traktorer fossilbränslefritt. Resterna från rapsen tas tillvara till foder och stoltheten hos paret är tydlig. Priset från centerpartiet på 500 kr var nog inte det avgörande incitamentet; vissa människor drivs faktiskt av annat än största möjliga ekonomiska vinning.
Det finns en fantastisk potential i de enskilda människornas initiativ, energi och fantasi och kanske borde politiker bättre ta detta tillvara. Om riktigt många människor gjorde som dessa vardagshjältar så skulle nog snart både integrations- och koldioxidmål vara uppnådda. Det ger inte röster åt något speciellt parti och inte beröm åt någon debattör eller politiker. Men det är en stark kraft som borde kunna påskynda lösningen av stora problem även om det naturligtvis också krävs mer övergripande åtgärder.
Vi bör nog underlätta mer ör de presumptiva hjältarna.
Andra bloggar om: integration, miljö
Den ena berättelsen handlar om det viktiga och så debatterade ämnet integration. Ingressen från BT 4/6:
- "De romska flickorna skolkade från de flesta lektionerna på Bodasklan. Till sist fick en mamma nog och tog initiativ till en specialgrupp. Dit kommer flickorna varje dag."
Tillsammans med en lärare på skolan lyckades gruppen gemensamt att lyfta tjejernas självförtroende och bryta några av de destruktiva tendenserna. Hur det egentligen gått till framgår inte av artikeln; metoderna kan nog inte skrivas ner. Själv tror jag att det viktiga är just initiativet och engagemanget, metoderna kommer av sig själva om någon tar sig tid att lyssna och vilja. En eloge också till den eller de personer som beslutade att ge mamman en praktikplats.
Den andra berättelsen handlar om miljö. Den 5 juni kunde man läsa följande ingress i BT:
- " Ulla och Gunnar Niklasson får centerns miljöpris 2007. Genom rapsodling har de blivit självförsörjande på energi i jordbruket. - Nu luktar det grillparty istället för diesel när vi startar traktorn, skojar Ulla Niklasson."
Detta par har sedan två år odlat raps och driver sina tre traktorer fossilbränslefritt. Resterna från rapsen tas tillvara till foder och stoltheten hos paret är tydlig. Priset från centerpartiet på 500 kr var nog inte det avgörande incitamentet; vissa människor drivs faktiskt av annat än största möjliga ekonomiska vinning.
Det finns en fantastisk potential i de enskilda människornas initiativ, energi och fantasi och kanske borde politiker bättre ta detta tillvara. Om riktigt många människor gjorde som dessa vardagshjältar så skulle nog snart både integrations- och koldioxidmål vara uppnådda. Det ger inte röster åt något speciellt parti och inte beröm åt någon debattör eller politiker. Men det är en stark kraft som borde kunna påskynda lösningen av stora problem även om det naturligtvis också krävs mer övergripande åtgärder.
Vi bör nog underlätta mer ör de presumptiva hjältarna.
- Ta tillvara privata initiativ när de dyker upp med snabba beslut (den praktikplats som ordnades på Bodaskolan var kanske både billigare och effektivare än en t.ex. ytterligare en kurators- eller psykologtjänst.
- Använda skattestyrning för att underlätta enskilda experiment i miljöteknik utan stora ekonomiska uppoffringar av initiativtagaren. De bästa uppfinningarna har många gånger kommit till av en slump, inte genom välplanerad akademisk forskning. Att underlätta för självutnämnda spontana uppfinnare borde vara både billligt och effektivt.
Andra bloggar om: integration, miljö
Fantasin till makten
Birger Schlaug skrev utifrån den skrämmande sjukdomsutvecklingen om konsumismen på sin blogg för ett tag sedan:
"...Att den biologiska och sociala varelsen måste medicinera, för att stå ut med sitt liv, är ointressant. Det är detta som kallas reduktion av människan. Det kan bara ske i ett samhälle där den dominerande ideologin är: ekonomism. Och där religionen är: konsumism. Och där politiker är: visionslösa. Skulle detta möjligen kunna vara ett tema för ett politiskt parti? Eller är det för besvärande?"
Jag håller verkligen med Birgers ifrågasättande av ekonomism och konsumism, men vad skall vi göra åt det? Vad skall den politiker som inte är visionslös göra åt det? Vilket program skulle önskepartiet ha?
Miljöpartiet försöker ju från och till att driva ett sådant tema, men när det kommer till konkreta förslag till åtgärder blir det svårt. Vad jag vet finns det heller inget exempel, det finns inget land som lyckats vända den ekonomistiska utvecklingen om man undantar de utopiska diktaturer som gjorde drömmarna till mardrömmar.
Det är därför något lättvindigt att uttrycka sig som Birger gör. Det är besvärande att vi är slavar under marknaden. Det krävs fantasi, det måste till konkreta genomförbara förslag, men ingen har dessa förslag, inte heller Birger Schlaug. Det krävs ju att inte bara politiker och affärsmän utan också vi övriga lyckas övervinna våra svagheter i form av fåfänga och prestige och istället tar vårt förnuft tillfånga. Men hur går det till?
Kritik av konsumism och visioner om förändringar har inte saknats i historien. Jag läste just en mycket intressant bok av Ronny Ambjörnsson: Fantasin till makten. Där berättas om flera utopiska drömmare under den västerländska civilisationens utveckling. Framför allt fastnade jag för William Morris, en engelsman som levde under den sista hälften av 1800-talet. Han beskriver ur ett utopiskt framtidsperspektiv den idiotiska ekonomismen:
"När denna Världsmarknad väl en gång var satt i rörelse tvingade den människorna att fortsätta att tillverka mer och mer av dessa varor, antingen de behövde dem eller ej. Och samtidigt som de (naturligtvis) inte kunde frigöra sig från mödan att skapa verkliga nödvändighetsvaror, skapade de en ändlös serie av skräp eller konstlade nödvändighetsvaror, vilka under den nämnda Världsmarknadens järnhårda lag blev lika viktiga för dem som de verkliga nödvändighetsvarorna, som upprätthöll livet. Härigenom belastade de sig själva med en vidunderlig massa arbete, enbart för syftet att hålla sitt eländiga system gående."
Och vidare:
Morris lyckades inte vända utvecklingen och hans nidbild är en skrämmande bra beskrivning av läget just nu på 2000-talet.
Vad skall vi göra för att vända denna utveckling?
"...Att den biologiska och sociala varelsen måste medicinera, för att stå ut med sitt liv, är ointressant. Det är detta som kallas reduktion av människan. Det kan bara ske i ett samhälle där den dominerande ideologin är: ekonomism. Och där religionen är: konsumism. Och där politiker är: visionslösa. Skulle detta möjligen kunna vara ett tema för ett politiskt parti? Eller är det för besvärande?"
Jag håller verkligen med Birgers ifrågasättande av ekonomism och konsumism, men vad skall vi göra åt det? Vad skall den politiker som inte är visionslös göra åt det? Vilket program skulle önskepartiet ha?
Miljöpartiet försöker ju från och till att driva ett sådant tema, men när det kommer till konkreta förslag till åtgärder blir det svårt. Vad jag vet finns det heller inget exempel, det finns inget land som lyckats vända den ekonomistiska utvecklingen om man undantar de utopiska diktaturer som gjorde drömmarna till mardrömmar.
Det är därför något lättvindigt att uttrycka sig som Birger gör. Det är besvärande att vi är slavar under marknaden. Det krävs fantasi, det måste till konkreta genomförbara förslag, men ingen har dessa förslag, inte heller Birger Schlaug. Det krävs ju att inte bara politiker och affärsmän utan också vi övriga lyckas övervinna våra svagheter i form av fåfänga och prestige och istället tar vårt förnuft tillfånga. Men hur går det till?
Kritik av konsumism och visioner om förändringar har inte saknats i historien. Jag läste just en mycket intressant bok av Ronny Ambjörnsson: Fantasin till makten. Där berättas om flera utopiska drömmare under den västerländska civilisationens utveckling. Framför allt fastnade jag för William Morris, en engelsman som levde under den sista hälften av 1800-talet. Han beskriver ur ett utopiskt framtidsperspektiv den idiotiska ekonomismen:
"När denna Världsmarknad väl en gång var satt i rörelse tvingade den människorna att fortsätta att tillverka mer och mer av dessa varor, antingen de behövde dem eller ej. Och samtidigt som de (naturligtvis) inte kunde frigöra sig från mödan att skapa verkliga nödvändighetsvaror, skapade de en ändlös serie av skräp eller konstlade nödvändighetsvaror, vilka under den nämnda Världsmarknadens järnhårda lag blev lika viktiga för dem som de verkliga nödvändighetsvarorna, som upprätthöll livet. Härigenom belastade de sig själva med en vidunderlig massa arbete, enbart för syftet att hålla sitt eländiga system gående."
Och vidare:
" Allt offrades för detta "förbilligande av produktionen", som det kallades: arbetskarlens lycka vid sitt arbete, ja, det mest elementära välbefinnandet och hälsan, hans mat och kläder, vägde icke ett gram mot detta tunga tvång att "billigt producera" saker och ting som till största delen över huvud taget inte var värda att producera."
Morris lyckades inte vända utvecklingen och hans nidbild är en skrämmande bra beskrivning av läget just nu på 2000-talet.
Vad skall vi göra för att vända denna utveckling?
Andra bloggar om: Ambjörnsson, Schlaug, konsumism, ekonomism