Till bloggosfärens lov
Jag har nu engagerat mig i bloggosfären i nästan ett halvt år och summerar:
Min egen blogg döpte jag till diskussionsforum för att jag hoppades på en debatt om mina inlägg. Där måste jag besviket konstatera att debatten uteblivit. Varför? Jag vet faktiskt inte, enligt statistiken är det ju ändå några som läser och jag vet att det sannerligen finns invändningar mot mina uppfattningar. Det är ett stort steg, förstås, att publicera sig så här offentligt, jag kände mig själv ganska besvärad i början, och många föredrar nog att spara sina åsikter till en muntlig diskussion. Andra är ju dock vana att debattera på nätet, men för dem, liksom för mig, prioriteras det mest intressanta.
Förklaringen ligger väl helt enkelt i bloggosfärens självreglering, dess evolutionära egenskaper; den intressantaste överlever.
På andras bloggar är diskussionen desto livligare och jag har med stort nöje deltagit i debatterna framför allt hos Marcus, men också hos Jimpan och Vänstra stranden. Sådana debatter har jag faktiskt strävat efter i många år, då det dagliga pratet på arbetsplatsen blir ganska ytligt och det sällan blir tillfälle till "djupa" diskussioner i umgängeslivet. Jag är positivt överraskad av tonen i debatten som ofta vittnar om ett sunt sökande och ömsesidig vilja till förståelse. Oöverlagda yttranden, som är lätt att släppa ifrån sig med en musklickning, har man överseende med. Hur mycket skiljer sig inte denna debatteknik från andra mediers.
Detta är väl också kanske en frukt av självregleringen; oseriösa debattörer negligeras.
Jag läser också ytterligare några bloggare såsom mina partivänner i Borås, Heiti, Tony, Johan och Tomas, arga feminister som Syrran och Charlotte och unga(?) ambitiösa filosofer som Ergo Ateism och Grottis. Sporadiskt gluttar jag också på ytterligare bloggar som jag faller över i debatterna. Läsningen är verkligen intressant, om inte annat för att få en inblick i tänkesättet hos andra generationer, andra yrkesgrupper och andra ideologier.
Bara min egen tid och engagemang sätter begränsningar.
Med tanke på bloggosfärens självreglering ter det sig också lite meningslöst att kritisera vad som publiceras. Syrran kritiserade t.ex. för ett tag sen att bloggare ägnar sig åt referat utan att tillföra något nytt och Charlotte ondgjorde sig över de allestädes närvarande pretentiösa männen. Det är väl ändå bättre att låta läsarna avgöra vad de vill läsa och för oss som inte gillar referat och prettos är det ju bara att bojkotta dem, det gamla rådet till den gnällande TV-tittaren att stänga av är här än mer relevant eftersom det finns oändligt med alternativ.
Förutom den givande debatten och den intressanta inblicken i främmande människors tankebanor ger bloggosfären också fantastiska tips för läsning. Referenser till aktuella intressanta artiklar i t.ex. SvD och DN tar jag tacksamt emot, jag orkar inte bevaka allting själv och här har t.ex. Heiti gett fina tips. Hänvisning till böcker är också välkommet och under mitt halvår i sfären har jag fått upp ögonen för intressanta böcker av författare som Ayn Rand (via en löjlig men kul moraltest), Karl Polanyi (genom Jimpan) och Henry David Thoreau (genom Vänstra Stranden). Jag har läst halva Rand-boken, hela Polanyi-boken och har just fått hem Thoreau.
Detta visar lite av kraften hos internet som en förstärkare av demokrati. Vi är inte längre lika styrda av dagstidningar, TV och radio. Vi behöver inte förlita oss på recensioner av kultursnobbarna på tidningarnas kultursidor utan själva välja en grupp av referenser på nätet. Denna grupp kan ändra sammansättning kontinuerligt och därmed öka diversiteten med lite lagom inslag av slumpmekanismer. Tanken på vad det kan bli av det här är svindlande.
Jag kommer nog att bli kvar i bloggosfären ett bra tag, men får snart nog döpa om min blogg till något mer relevant som Thomas funderingar, Skrivklåda eller Åsiktsventilen samt utöka det aktiva engagemanget i andra bloggar, framförallt på bekostnad av TV:n.
Andra bloggar om: bloggosfären, självreglering
Thomas, min avsikt var inte att beklaga mig över utbudet utan att peka på skillnaden mellan män & kvinnor vad gäller bloggarnas anspråksfullhet -- samt ventilera mina egna känslor inför de mest anspråksfulla manliga bloggarna. Vilket inte innebär att de inte skulle få finnas -- dessutom skriver jag att de kan vara bra.
Apropå det du skriver om att låta läsarna avgöra -- det är alltså så att de mest populära bloggarna tenderar vara rätt opretentiösa kvinnliga sådana.
.. och för övrigt hoppas jag att du blir kvar länge i bloggosfären.
Ja, Charlotte, jag spetasde nog till det lite för mycket för att få fram min poäng. Men du håller tydligen med mig i princip och att opretentiösa kvinnliga bloggare är de mest populära ser jag enbart som positivt, det ger ju ytterligare en ny dimension gentemot traditionell media.
Tack så hemskt mycket, för övrigt, för att du vill ta del av mina funderingar även i fortsättningen.
Intressant inlägg. Känner mej aningen träffad av det där om att mest ge referat ;)
Att internet och bloggosfären vidgar demokratin betvivlar jag inte, och det är ganska intressant att se hur exempelvis gamla journalister blir nervösa inför denna massans journalistik.
Jag önskar att det hade funnits mer tid för debatt och eftertanke, men det känns som att det är bloggen som medel, som i viss grad motsäger den ambitionen.
Debatt på bloggar tar mer tid i anspråk, och kräver en högre aktivitet vid datorn; och i detta era, där varje minut vägs på våg och där minuterna vid datorn ständigt konkurrerar med familj och vänner, ges det då inte så stort utrymme till mer omfattande och nyanserad debatt, tyvärr... =/
Jag är nöjd med debatten på min blogg. Tydligen är du det också, men desto mer besviken på din egen... Därför kommer några "råd" i all välmening, formulerade ur egna erfarenheter och till viss del som en "analys" av min egen oförmåga att kommentera dina texter (som jag faktiskt läser varje gång du skriver något nytt):
1. Börja pinga på intressant.se och använd etiketter från bloggar.se - annars hittar diskussionssuget folk inte hit.
2. Jag har ett jobb som tillåter mig att bevaka min blogg och nästan omedelbart svara på kommentarer (jag har inte timlön utan jobbar mest som konsult i projektform). Alla har inte den lyxen, men jag vet själv när jag kommenterar hos andra hur viktigt det är att få svar inom rimlig tid för att debattlusten inte ska svalna. Detta perspektiv får man inte glömma bort.
3. Jag tillåter mig att vara provocerande och relativt onyanserad i mina rubriker, men är desto mer noggrann med att i texten ta ämnet på allvar. En viss provokation verkar tyvärr behövas för att göra sig hörd!
4. Jag bygger oftare mina inlägg på motståndarens argument, än på deras som håller med mig. Att återanvända retorik och tala för den berömda klubben för inbördes beundran - det är ointressant.
5. Ha tålamod! Ett halvår räcker inte för att bygga upp ett tillräckligt kontaktnät i den stora och ständigt flytande bloggosfären, särskilt inte om man inte utnyttjar skyltfönster som de jag nämner i punkt 1.
6. Skriv kortare. Jag försöker att hålla mig inom en a4-sida i råtext. Det är ändå relativt långt med internetmått mätt. Jag vinner debattörer genom att medvetet kunna lämna vissa luckor i mitt resonemang för att hålla den kvantitativa gränsen (jag har därmed svar på vissa kommentarer redan formulerade...). Vad jag förlorar är att vissa av mina texter blir väl späckade, väl kompakta (som du nog har märkt :-).
7. Jag ser inte mina inlägg som något färdigt jag vill ha in synpunkter på, utan som den där första trevande repliken för att inleda ett samtal... Det är en raggreplik helt enkelt, och det är först när kommentartråden är fylld, och ett par följdinlägg är skrivna, som jag betraktar "förhållandet" som fullbordat.
Jag tror, för att summera, att du och många med dig ser bloggen som ett medium för det skrivna ordet - ett utbyte av debattartiklar, insändare eller rentav essäer. Men precis som bloggen kan vara ett forum för ytligt pladder, är det det verkliga tricket för din (och min) ambition att ju närmare man kommer att efterlikna ett eftertänksamt och resonerande sam-tal, desto bättre funkar bloggandet som diskussionsforum.
(Alla mina inlägg är inte sådana, det är ibland en anteckningsbok, ibland mer klassiska debattinlägg - men när jag syftar till diskussion och utveckling av mina tankar tänker jag som ovan. Det funkar... Och det resulterar inte i snuttifiering eller dummifiering av det jag vill säga.)
Fick du ut något matnyttigt av detta? Vad jag vill säga är egentligen att: Ge inte upp! Du visar att du har mycket att bidra med till utväxlingen och utvecklingen av idéer i bloggvärlden.
Tack, Marcus, för dina värdefulla råd och uppmuntrande tillrop.
Det är ju lite kul att du och andra samhällsvetare är så´na fenor på RSS, trackback, RS-feed, pingning och andra bloggredskap, medan en gammal ärrad tekniker och programmerare som jag inte orkar sätta mig in i teknikaliteterna.
Jag tar tacksamt till mig dina synpunkter.
Samhällsvetare är användare, inte utvecklare... Det är nog så väsentligt!