Diskussionsforum

Michel Onfrays andra bok i serien om filosofins mothistoria har kommit ut på svenska. Den inledande boken gick igenom de första kända hedonisterna i det antika Grekland och dominerades som sig bör av en behandling av Epikuros, den filosof som förenade den materialistiska atomteorin med en hedonistisk livsbejakande moral och levnadsvisdom.

Jag har tidigare i bloggosfären ställt frågan varför allt självständigt tänkande tycktes vara dött under långt över tusen år efter kristendomens erövring av tankeherraväldet. Visserligen försöker vissa idéhistoriker förneka den bilden, men jag har inte övertygats. Kontrasten mellan den antika mångfalden i tankebanor och kristendomens döda dogmer är iögonfallande.

Onfray försöker i denna nya bok ändå att leta upp några tänkare som vågat trotsa åsiktsförtrycket. Problemet är att idé-forskaren i de flesta fall måste förlita sig på kyrkans egen nidbild av tänkarna. Såväl tänkarna som deras skrifter har nämligen ofta eldats upp i Guds namn och det som återstår är endast protokollen från rättsövergreppen. Efterforskningarna tyder i alla fall på att det funnits avvikare och min bild av tankedöd är nog trots allt falsk, det är bara dokumentationen som saknas.

Så småningom lossnade det i alla fall för europeerna. Upplysningen lyste upp tillvaron och Onfray hamnar till slut, via bland andra Erasmus, i en hyllning till en av mina egna stora idoler i filosofins värld: Michel de Montaigne.

”Han gillar nämligen inte ren och hård filosofi. Han föredrar behagliga skrifter, enkla och angenäma, som kan hjälpa honom till en bättre tillvaro, lära honom att leva som man bör och dö väl.”

Denne 1500-tals-fransmans koppling till hedonismen och Epikuros var ny för mig, men jag tycker nog att Onfrays framställning håller, och jag har verkligen ingenting emot att sätta dessa två stora tänkare bredvid varandra i bokhyllan. Trots att Montaigne uppenbarligen själv var kristen hade han inte mycket till övers för upphovsmännen till den mörka medeltiden:

”…det krista ödeläggandet av dessa bibliotek var till större skada för lärdomen än barbarernas alla bränder…”

Montaignes fantastiska frigjorda tänkande tog sig, enligt hans namne, också uttryck i idéer som är så radikala att man undrar vad den nutida socialkonstruktivismen har för nytt att komma med:

”… I gengäld visar Montaigne prov på verklig storhet - liksom i fråga om tortyren, kolonialismen, trolldomen – när han utan omsvep hävdar att det inte finns någon naturgiven skillnad mellan män och kvinnor, utan endast socialt konstruerade olikheter. Han hävdar att samhället är utformat av och för männen, anpassat till dem, och att kvinnorna får betala ett högt pris för detta. Uppfostran, undervisning, seder och bruk, där har man det som alstrar kvinnoföraktet, säger han: ingenting annat. Låt oss inte leta i generna efter fiktionen om en evig kvinnlighet eller ohjälpliga brister: när kvinnorna är mediokra så beror det på vad männen gör av dem. Att tänka så på 1500-talet, inte illa…”

Nästa Onfray-bok i serien tycks lägga ytterligare ett par av mina favoriter till den Epikureiska skolan: Pierre Gassendi och Baruch Spinoza. Efter detta får man nog själv kalla sig hedonist. Det blir spännande att se om han letat upp ännu fler i denna filosofiska linje, vi skulle behöva efterföljare också i vår tid, tycker jag.

---

Andra bloggar om: Michel Onfray, Montaigne, filosofi, hedonism, Epikuros