Om moral

Vårt moraliska beteende, vårt samvete, vår etik har ett oändligt komplicerat underlag som formas med hjälp av alla intryck som vi fått under livet. I denna komplexa röra tycker jag mig kunna urskilja några komponenter som tål att diskutera.


Empati. Den empati som vi på något sätt tycks ha inbyggd i vårt tänkande tror jag har sin väsentliga grund i tidig uppfostran. Mamma, och i allt större utsträckning också pappa, samt andra närstående har ett oändligt tålamod de första åren i ett barns liv. Det hjälplösa livet får all service man kan tänka sig. Den enda omedelbara belöningen för vårdarna är i början några sällsynta leenden. Barnet är hjälplöst i ett tiotal år och är under denna tid helt beroende av en empatisk omgivning. Dessa år sätter djupa spår i vårt medvetande tror jag, de gör oss till djupt empatiska naturer. Den som dessutom underhåller denna egenskap genom att utöva den själv kan behålla en stor del livet ut. Därför är kanske den vårdande kvinnan mer empatisk än den vanlige mannen.

 

Vissa av oss får emellertid inte denna skola och det kan kanske förklara en del obegripliga handlingar som vi tyvärr ofta hör rapporter om i media.

Barn till socialt utslagna människor missar till en del detta empatiska föredöme, kanske också barn till föräldrar som alltför mycket prioriterar karriären?


Auktoriteter
. Uppfostran i traditionell mening skulle jag vilja beteckna den auktoritetsundervisning som kristendomsundervisningen kan symbolisera. Den består förstås också i föräldrarnas roll att tala om "vad som är rätt och fel" och moralpredikningar i skola, kyrka och politiska tal. Auktoriteter kan också vara självvalda teorier såsom religion, eller konsekvensetisk filosofi, ideologier som socialism, liberalism, konservatism eller personer som statschefer, partiledare, eller företagschefer.


Denna uppfostringsdel i vårt moraliska medvetande tror jag faktiskt är av förhållandevis liten betydelse, i den mån den existerar är det ofta i form av så kallad dubbelmoral.


Viljan att bli uppskattad
. Vår självbevarelsedrift tror jag är det mest avgörande för vårt moraliska handlande och den positiva delen av denna handlar om att vilja vara omtyckt. Om man alltid är hygglig gentemot andra människor så får man mycket hygglighet tillbaka och det är tillfredsställande. Det bästa sättet att bli lycklig är alltså att vara vänlig, generös och hygglig mot sina medmänniskor, ofta visar de då sig tacksamma och är generösa tillbaka. Därmed är ett moraliskt handlande helt i enlighet med självbevarelsedriften. Detta är också något som kan läras ut av auktoriteter, om det sker på ett icke auktoritärt sätt.


Man kan förstås också köpa sig uppskattning, vilket då emellertid inte bidrar till ett moraliskt handlande. Rikedom i detta avseende är därför inte av godo för den allmänna moralen.

 

Man kan också se till att begränsa sitt umgänge till en liten grupp utvalda och inom denna få uppskattning, men avgränsa sig gentemot andra grupper. Därmed blir den höga moralen begränsad till familjen, gänget eller en militär trupp och utanför gruppen kan mycket väl våld och annat omoraliskt beteende florera.


Rädslan för hämnd. Den negativa delen av vår självbevarelsedrift är att handla så att vi slipper så till svars för de handlingar som drabbat andra människor. Hämnden behöver inte vara våldsam, den kan vara smärtsam nog om man t.ex. tvingas stå till svars offentligt eller blir avslöjad inför familj och vänner. Det absolut enklaste sättet att slippa ängslas för hämnd är att handla på ett moraliskt sätt, att vara hygglig mot alla.


Man kan förstås också köpa sig skydd mot hämnarna, vilket precis som i det positiva uppskattningsfallet inte bidrar till ett moraliskt handlande. Rikedom tar därmed undan ytterligare ett incitament för god moral.

Rikedom är ju också relativ. Pedofiler och sexkunder som opererar i fattiga länder är tyvärr alltför skyddade, liksom krigsherrar och samhällsfientliga företagsledare. Här skulle öppenhet och undersökande journalistik kunna göra mer.

 

Också rädslan för hämnd kan man begränsa med ett utpräglat gruppbeteende. Ett kollektivt skydd för lika goda gängmedlemmar håller hämnarna borta; gängvåld och militärt våld blir ibland resultatet.


Anpassning till omgivningen.
Ytterligare en avgörande del i vår självbevarelsedrift är att vi vill ha vänner. Vi vill inte mobbade, utfrusna eller misstänkliggjorda i skolan, på arbetsplatsen, eller bland vänner och bekanta. Här kommer traditionen och den politiska korrektheten att ha ett starkt inflytande och den varierar kraftigt olika kulturer, klasser, tider och sammanhang. Bland män går snacket annorlunda än bland kvinnor, på vissa arbetsplatser är det rumsrent att vara sverigedemokrat, medan det på andra är tabu. Ord som svartskalle, neger eller blatte är vardagsmat i vissa grupper och misstänkliggörande i andra. Samma prat är mindre accepterat nu än för tjugo år sedan. Att präktigt stå emot gruppaccepterade åsikter medför ofta utfrysning. På så sätt uppfostrar vi varandra i en tids- och platsanda som är en viktig källa till vårt moraliska beteende på både gott och ont.


Denna anpassningsmekanism kan kanske förklara annars obegripliga beteenden som hedersmord hos vissa grupper och ritualmord hos andra, men en bidrar också till att upprätthålla kloka traditionella etiska regler som kanske inte omedelbart kan genomskådas av självbevarelsedriften.


Slutsatsen av denna betraktelse skulle vara att en bättre moral uppnås om vi:



avskaffar social utslagning
, för att garantera den empatiska uppfostran som varje familj i normaltillstånd ger sina barn.


motarbetar social isolering i form av såväl familj- sekt- och klasstillhörighet för att låta viljan att bli uppskattad och anpassningen till omgivningen verka i större sammanhang.


gör samhället mer öppet, för att hindra hemlighållande av omoraliska handlingar och därmed låta sjävbevarelsemekanismerna spela fritt.


Andra bloggar om:
,

Kommentarer
Postat av: Mia

Har ett moraliskt dilemma - ska man anmäla bidragsfusk som man känner till?

2007-04-28 @ 10:02:33
Postat av: Thomas Svensson

Om man försöker tillämpa ideerna i mitt inlägg så är det väl ganska klart att man inte skall anmäla någon för bidragsfusk. Man lär inte bli uppskattad, man riskerar att utsättas för hämnd och går på tvärs med omgivningen. Man visar heller inte någon empati, men handlar möjligen i enlighet med uppfostran och en principiell moral.

Den som fuskar riskerar emellertid att förlora social status och detta kan man ju förstås förstärka genom att visa sitt missnöje för honom eller henne själv.

Personligen har jag aldrig anmält någon för bidragsfusk, men jag har sett en hel del. Den enda gången jag anmält en person för polisen var när en galning körde förbi vårt fönster varje natt vid fyratiden utan ljuddämpare. Amnmälan hjälpte oss att få sova, men den gjorde nog inte galningen klokare.

Postat av: heiti

Man brukar ju populärt prata om sk. moraliskt kompass, som vägledare inför ens ageranden; vilket förmodligen till den största delen byggs upp av uppfostran (egentligen en del av den "empatiska" uppfostran som du beskriver).
Där skulle jag också vilja slå ett slag för utbildningen(kunskap), där också föräldrarnas utbildning är av största vikt.
Om man tar ett exempel:
Varför köper folk stöldgods?
Är det ekonomiska egenintressen (egoism?), kanske en del i den sociala isoleringen som du ovan nämner, som gör att man inte känner sig delaktig i sammhället, och därmed struntar i konsekvenserna för andra?
Eller beror det på ren okunskap, dvs. man inser inte kopplingen mellan tillgång och efterfrågan, kopplingen mellan att köpa stöldgods och stölder.
Känsla för "främlingskap" inför samhället är väldigt utbrett, det gör det lättare att agera "omoraliskt" (det är svårt att känna empati för den grå:a-massan)

2007-05-29 @ 15:42:30
URL: http://heiti.blogspot.com
Postat av: Thomas Svensson

Heiti: Du tar upp utbildning som något positivt för moralen. Jag tror att det ofta kan vara precis tvärtom, vilket Karl Popper beskriver på ett tänkvärt sätt i ett föredrag från 1981:
"Why do I think that we, the intellectuals, are able to help? Simply because we, the intellectuals, have done the most terrible harm for thousands of years. Mass murder in the name of an idea, a doctrine, a theory, a religion - that is all our doing, our invention: the invention of the intellectuals. If only we would stop setting man against man - often with the best intentions - much would be gained. Nobody can say that it is impossible for us to stop doing this."
Själv har jag haft en stark tro på utbildning för ett "civiliserat" samhälle. Den första knäcken för den tron kom med kriget i Jugoslavien, där "civiliserade" människor på en kort tid förvandlades till bestialiska mördare, inte bara bland ledarna utan också bland folk i allmänhet.

2007-06-01 @ 07:32:26
URL: http://tgs.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback