De fattigas bankir vänder ideologierna ryggen

Efter att ha läst Mohammad Yunus "De fattigas bankir" blir jag mer entusiastisk än på mycket länge.

Yunus

Historien i korthet: Mohammad Yunus doktorerade i USA inom nationalekonomi, fick en professur hemma i Bangladesh, men ifrågasatte snart sin akademiska verksamhet när han såg hur fattigdomen bredde ut sig i hans omgivning. Istället för att blunda för problemen eller försöka tänka ut en lösning gick han ut till de allra fattigaste kvinnorna och undersökte deras situation. Det visade sig att många var fångna i ockrarnas grepp och att det skulle räcka med en ynkligt liten summa pengar för att ge dem en chans till en självständig lönsam verksamhet.

Efter denna upptäckt och efter många prövande försök organiserade Yunus en bank, Grameens bank, som lånar ut små summor till de allra fattigaste kvinnorna, utan säkerhet och utan kontrakt. Låneförbindelsen bygger helt på muntlig överenskommelse mellan låntagaren och någon av bankens, till byn, utsända medarbetare. Det har visat sig att mer än 95% av lånen betalas tillbaka i god ordning och att miljoner människor av egen kraft tagit sig ur fattigdomen på detta sätt. Bankens verksamhet är självbärande genom att man tar ut 20% ränta för att finansiera administrationen.

Enkelt och genialt.

Grameen bank kan betraktas som en skarp kritik av socialdemokratin då den är en svuren fiende till allmosor och bidrag. Den kan också betraktas som en svidande kritik mot kapitalismen då dess metod är att avväpna kapitalet genom att ge arbetaren tillgång till egna produktionsmedel. Den kan också ses som en motrörelse mot socialismen då den bygger på individens ägande och självförverkligande, men kan å andra sidan betraktas som ett angrepp på individualismen då den förutsätter solidaritet och gruppgemenskap och bygger på ömsesidig tillit inom vänkretsen.

För den illvilllige kan Grameens bank alltså ses som en nagel i ögat för varje etablerad ideologi. Å andra sidan kan varje självgod ideolog hitta delar av sin egen uppfattning i dess filosofi.

Men, Mohammad Yunus är varken illvillig eller självgod, han är bara ute efter att lösa ett konkret problem: fattigdomen i Bangladesh. Han provar sig fram och genomför precis de åtgärder som behövs för detta syfte. Resultatet är strålande, han lyckas verkligen med konststycket att hjälpa de allra fattigaste människorna till självhjälp utan ideologiska förtecken eller personlig baktanke. Han gör det genom en fullständig tillit till låntagarnas goda sidor och genom att faktiskt förtränga sin egen nationalekonomiska utbildning (eller kanske hjärntvätt). Han säger t. ex.:


Nu koncentrerade jag mig på att glömma alla de teorier jag lärt mig och i stället ta lärdom av verkligheten. Och jag behövde inte åka långt för att hitta den riktiga världen. Den fanns strax utanför klassrummet. Den fanns överallt utom just i klassrummet.

 

Jag skulle vilja påstå att Grameens bank är ett utmärkt exempel på den metod som Karl Popper rekommenderar som den vetenskapliga metoden tillämpad på samhället. Han kallar metoden för "social ingenjörskonst bit-för-bit" och skriver t.ex. i sin bok "Historicismens elände"

... Denna metod kan snarare användas till att söka efter och kämpa mot samhällets största och mest trängande ondskefullheter, hellre än att söka efter och kämpa för någon form av yttersa väl . Men en systematisk kamp mot klart fastställda felaktigheter, mot konkreta former av orättvisa eller exploatering, och lidande som är möjligt att undvika, som fattigdom eller arbetslöshet, är något helt annat än att försöka förvekliga en avlägsen idealiserad ritning för samhället.

 


Bankkonceptet har sedan spridits över världen och också prövats bland de fattigaste i t.ex. Chicago. Framgångarna där och på andra platser har säkerligen inte varit lika stora som i Bangladesh, men metoden att gå in för att lösa ett konkret problem utifrån de lokala förutsättningarna borde vara att föredöme för varje politiker, såväl i öst som i väst.



Andra bloggar om: ,

Kommentarer
Postat av: Päiviö Latvus

Surprise, surprise - to find text in Swedish, still one year after the jubilee of Mohammad Yunus. I wrote in Helsingin Sanomat a short text concerning this nobel-prize and said, it was really for peace. When you have read another of my text, you will will understand my point.
When a woman, wife, mother gets one hundred dollars, she will use it wisely - when man gets it he will easily lose it. When wife gets the money, husband will first get angry, but when familys economy (through woman's wisdom ) slowly improves he will get even happy and give value for her gifts and ability. Behind the suicide bombs etc. angryness towards the Westerners there is low self-respect
When families economy improves it will calm men's nature - and works for peace between nations.
In Finland there was a surprise - why president Ahtisaari did not get the prize - but I guess it went also now to the right address.
http://www.latvus.com/Kvinnan.html
Päiviö Latvus
3 years in Bangladesh

Postat av: Thomas Svensson

Thank you for your comment, Päiviö Latvus. I have now read the interview that you linked to and was fascinated. I do not agree about your positive view of christianity, but find your theory about the position of women and children very interesting and indeed in accordance with Yunus experiences. The article also told the story about your pioneer work in Finland with alcoholics which seems to agree with Yunus spirit.
What do you think, is it possible
to make more use these ideas in our countries in order to give the poorest opportunities to save themselves?

2007-10-02 @ 18:46:58
URL: http://tgs.blogg.se
Postat av: Päiviö Latvus

Good idea! Why not to test in our own rich society. I remember the stories (facts) from 1950'ies and before the war, how wives were waiting ( in the weekend ) near the factory-gates, when husbands came out with the weekly payment in the pocket. It was - in many families - the only way to garantee the economic future of the family. Women took the money.

2007-10-06 @ 20:36:03
URL: http://www.latvus.com
Postat av: Björn

mkt intressant Thomas!

Har läst en del kritik mot Mikrolånen, vet bl.a att Walden Bello hävdat att 55 %
av hushållen som tagit Yunus mikrolån kan fortfarande inte, efter åtta år, tillgodose sina matbehov fullt ut.

Så jag vet inte, det känns inte helt riktigt att vara överdriver positiv om de siffororna. Eller?

2007-10-11 @ 15:33:02
URL: http://bjohannesson.blogg.se
Postat av: Björn

om de sifforna _stämmer_. Skulle det stå...

2007-10-12 @ 11:11:52
URL: http://bjohannesson.blogg.se
Postat av: Thomas Svensson

Björn: Mina positiva omdömen är helt grundade på boken, jag föredrar att tro på vad jag läser tills jag stöter på något motsägande.

Kanske är dina siffror korrekta och det verkar ju inte så positivt vid ett första påseende. Men, vid närmare eftertanke så är det väl ändå ett oerhört lyckat projekt om 45% kan skaka av sig svälten? Speciellt i jämförelse med andra biståndsprojekt.

2007-10-14 @ 19:03:16
URL: http://tgs.blogg.se
Postat av: Björn

Thomas: Jo, det har du nog rätt i. Var mest nyfiken på om du tagit del av den kritik som Yunus fått och om du hade något att säga om den. Har inte läst så mkt mer om detta.

2007-10-15 @ 15:42:57
URL: http://bjohannesson.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback