Yunus och arbetslinjen
Jag håller delvis med Yunus, och tycker att bidragsberoendet har blivit en barlast för stora delar av den rika världens befolkning, men är ytterst tveksam till alliansens sätt att angripa problemet. Varför?
Problemet med bidragsberoende bör inte lösas genom att börja med att minska bidragen med förhoppningen att det automatiskt kommer att leda till mindre utanförskap. Möjligen kommer denna politik efter en längre tid att faktiskt medföra positiva konsekvenser, men det kan man tyvärr inte vara säker på. Vad man däremot kan vara säker på är att denna politik medför omedelbara ökade realinkomster för hög- och medelinkomsttagare och omedelbart lidande hos många "svaga" grupper. Det är ett stålbad som säkert drabbar de fattigaste just nu för en osäker framtida upprättelse.
Jag är dessutom rädd att alliansen bakom den vackra retoriken om den arbetsammes väl har som främsta syfte att minska kostnaderna för över- och medelklassen, möjligen med förhoppningen att välståndet hos dessa skall spilla över på de fattiga per automatik. Yunus främsta syfte är istället att hjälpa de fattiga.
Yunus varnar också för en biståndspolitik som inte riktar in sig på de allra fattigaste. Det har visat sig att nästan alltid är det de som står näst längst ner som snor åt sig hela potten, medan de fattigaste står utan. På samma sätt är det nog hos oss, såväl med nuvarande bidragssystem som med avvecklingen av det. Så länge man litar på vinstmaximerande företagares välvilja blir det aldrig annat än smulor till de sämst ställda.
Vad gäller utnyttjandet av a-kassa och förtidspension så är det ju i hög grad så att de faktiskt utnyttjas i vinstmaximeringssyfte. Deltids a-kassa gör det möjligt att anställa fler på deltidtjänster, tjänster som annars inte skulle få några sökanden. Inom årstidsberoende branscher kan man låta "det allmänna" betala a-kassa under lågsäsong. Förtidspension gör det möjligt att byta ut utsliten arbetskraft utan att företaget, som ofta är ansvariga för den nedsatta arbetsförmågan, behöver ta ansvar för dem.
Hur den nya politiken kommer att utnyttjas vet vi inte än, men så länge man passivt litar till marknadens självreglerande krafter är det nog stor risk att det inte kommer att bli de sämst ställda som får nytta av den nya politiken, ens på längre sikt.
Istället skulle man vilja se en politik som i Yunus anda började med att aktivt åstadkomma arbetstillfällen och som biprodukt eventuellt kunde ge smulor åt över- och medelklass. Detta kunde möjligen ske med metoder som liknar Yunus, att främja egenföretagande eller med åtgärder som kräver ett större ansvar hos större företag för förtida utslitna arbetare.
Men, ett minskat utanförskap får heller inte åstadkommas på bekostnad av ett förstört jordklot. Till skillnad mot Bangladesh bör vi inte skapa mer arbete, åtminstone inte produktivt sådant, utan snarare finna metoder att dela på de arbeten som finns eller finna andra möjligheter till meningsfulla liv för ett flertal improduktiva.
De fattigas bankir vänder ideologierna ryggen
Historien i korthet: Mohammad Yunus doktorerade i USA inom nationalekonomi, fick en professur hemma i Bangladesh, men ifrågasatte snart sin akademiska verksamhet när han såg hur fattigdomen bredde ut sig i hans omgivning. Istället för att blunda för problemen eller försöka tänka ut en lösning gick han ut till de allra fattigaste kvinnorna och undersökte deras situation. Det visade sig att många var fångna i ockrarnas grepp och att det skulle räcka med en ynkligt liten summa pengar för att ge dem en chans till en självständig lönsam verksamhet.
Efter denna upptäckt och efter många prövande försök organiserade Yunus en bank, Grameens bank, som lånar ut små summor till de allra fattigaste kvinnorna, utan säkerhet och utan kontrakt. Låneförbindelsen bygger helt på muntlig överenskommelse mellan låntagaren och någon av bankens, till byn, utsända medarbetare. Det har visat sig att mer än 95% av lånen betalas tillbaka i god ordning och att miljoner människor av egen kraft tagit sig ur fattigdomen på detta sätt. Bankens verksamhet är självbärande genom att man tar ut 20% ränta för att finansiera administrationen.
Enkelt och genialt.
Grameen bank kan betraktas som en skarp kritik av socialdemokratin då den är en svuren fiende till allmosor och bidrag. Den kan också betraktas som en svidande kritik mot kapitalismen då dess metod är att avväpna kapitalet genom att ge arbetaren tillgång till egna produktionsmedel. Den kan också ses som en motrörelse mot socialismen då den bygger på individens ägande och självförverkligande, men kan å andra sidan betraktas som ett angrepp på individualismen då den förutsätter solidaritet och gruppgemenskap och bygger på ömsesidig tillit inom vänkretsen.
För den illvilllige kan Grameens bank alltså ses som en nagel i ögat för varje etablerad ideologi. Å andra sidan kan varje självgod ideolog hitta delar av sin egen uppfattning i dess filosofi.
Men, Mohammad Yunus är varken illvillig eller självgod, han är bara ute efter att lösa ett konkret problem: fattigdomen i Bangladesh. Han provar sig fram och genomför precis de åtgärder som behövs för detta syfte. Resultatet är strålande, han lyckas verkligen med konststycket att hjälpa de allra fattigaste människorna till självhjälp utan ideologiska förtecken eller personlig baktanke. Han gör det genom en fullständig tillit till låntagarnas goda sidor och genom att faktiskt förtränga sin egen nationalekonomiska utbildning (eller kanske hjärntvätt). Han säger t. ex.:
Nu koncentrerade jag mig på att glömma alla de teorier jag lärt mig och i stället ta lärdom av verkligheten. Och jag behövde inte åka långt för att hitta den riktiga världen. Den fanns strax utanför klassrummet. Den fanns överallt utom just i klassrummet.
Jag skulle vilja påstå att Grameens bank är ett utmärkt exempel på den metod som Karl Popper rekommenderar som den vetenskapliga metoden tillämpad på samhället. Han kallar metoden för "social ingenjörskonst bit-för-bit" och skriver t.ex. i sin bok "Historicismens elände"
... Denna metod kan snarare användas till att söka efter och kämpa mot samhällets största och mest trängande ondskefullheter, hellre än att söka efter och kämpa för någon form av yttersa väl . Men en systematisk kamp mot klart fastställda felaktigheter, mot konkreta former av orättvisa eller exploatering, och lidande som är möjligt att undvika, som fattigdom eller arbetslöshet, är något helt annat än att försöka förvekliga en avlägsen idealiserad ritning för samhället.
Bankkonceptet har sedan spridits över världen och också prövats bland de fattigaste i t.ex. Chicago. Framgångarna där och på andra platser har säkerligen inte varit lika stora som i Bangladesh, men metoden att gå in för att lösa ett konkret problem utifrån de lokala förutsättningarna borde vara att föredöme för varje politiker, såväl i öst som i väst.
Andra bloggar om: Yunus, De fattigas bankir
Om Kina
Det debatteras numera en hel del om Kina, landet som betraktas som diktaturen med slavarbete och ohämmad miljöförstörelse. Jag har varit i Kina vid tre tillfällen, varav ovanstående bild är från det senaste, och vill här redovisa några spridda intryck som har anknytning till det politiska läget.
Mitt första besök gjordes 1995 å arbetets vägnar. Uppdraget rörde en ekonomisk tvist mellan ett Schweiziskt företag som, sponsrade av biståndspengar, sålt maskiner till ett kinesiskt företag. Den aktuella kinesiska fabriken tillverkade symaskinsmotorer och låg i staden Wuhu vid Yangtse-floden. Här fanns inga västerländska företag och inga turister, så staden kändes verkligt genuin.
Vid hotellet träffade jag hotellägarens dotter, en 23-årig tolk som kallade sig för Gilda och som jag hade många intressanta samtal med. Hennes föräldrar var båda partimedlemmar. Efter min hemresa brevväxlade vi i ett par år och diskuterade då bland annat boken "Wild Swans: Three Daughters of China", som jag skickade till henne efter att ha frågat om eventuella risker med att ta emot sådan "subversiv" litteratur. Boken domineras av en ögonvittnesskildring av kulturrevolutionen och beskriver de förskräckiga förföljelser av oskyldiga människor som masspsykosen drev fram under denna revolution. Jag bad Gilda att fråga sina föräldrar och släktingar om boken gav en sann bild. Det visade sig svårt för henne att få reda på vad som hände; de flesta i hennes föräldrageneration tycks ha deltagit i förföljelserna, skämdes och ville inte prata om det. Ändå tolkade Gilda svaren så, att det mycket väl kunde vara sant, ingenting motsade i alla fall bokens beskrivning.
Notera här att denna bok inte fastnade i någon censur då jag skickade den till universitet i Wuhu och att Gilda inte hade någon som helst rädsla för att ta emot, läsa och diskutera den. Däremot öppnades och kontrollerades ett paket med en videofilm som jag skickade något år senare, där bokens författarinna Jung Chang intervjuades i ett TV-program. Men, den kom fram till slut och några repressalier mot Gilda inträffade inte.
Fabriken som jag besökte under ett par veckor var en karikatyr över kommunismen. Extremt byråkratiskt styre, ingen som intresserade sig för effektivisering eller problemlösning. Allt gick vind för våg och statliga subventioner tycktes garantera lönerna. Produkternas kvalitet tycktes urusel och ett flertal moderna datorstyrda maskiner, erhållna genom bistånd, stod oanvända av oförklarliga skäl.
Så såg det kanske ut lite var stans i Kina vid denna tid då privat företagsamhet var begränsad till några "öar" i experimentsyfte och resten av landet väntade på vad som skulle hända. Sådan var kanske utgångspunkten när marknaden så småningom släpptes lös.
Mitt nästa besök i Kina var 1999 då jag först deltog på en konferens i Beijing en vecka och sedan tågluffade med min familj och några vänner i tre veckor i det inre av Kina. Även vid denna resa hamnade vi i orter där västerlänningar var unika. Det är tyvärr ytterst få kineser som man kan kommunicera med om man inte kan kinesiska, men en och annan kan engelska och dessa vill gärna praktisera sina språkkunskaper och tar själva kontakt. En sådan engelsktalande kvinna träffade vi i Guyuan, en gudsförgäten håla i det inre av Kina. Hon var kring trettio, undervisade i engelska, hade ett barn och berättade om sitt liv. Bland annat fick vi reda på att muslimer, som är ganska många i denna del av landet, får ha två barn per familj. Detta gäller alla nationella minoriteter. På frågan om någon konverterade till Islam för att skaffa sig ett barn till blev kvinnan förstås svarslös, det tycktes helt enkelt otänkbart att vara så falsk för egen vinnings skull. Vi frågade också hur det var möjligt att Mao Tse Tung fortfarande hyllades så, efter vad som inträffat under kulturrevolutionen. Hon svarade helt enkelt: Före revolutionen åt man kött kanske en gång i månaden, nu kunde man äta kött mest varje dag.
Av våra samtal med denna lärarinna och med ett par andra engelsktalande ungdomar fick man inget intryck av att de kände sig förtryckta, eller att de tyckte sig leva i en diktatur.
I Beijing träffade vi också min tidigare bekantskap Gilda från Wuhu, som numera fångats in av en amerikansk fundamentalistisk kristen sekt. Hon jobbade för dem i Beijing och hade inte haft några problem med myndigheterna, vare sig på grund av boken eller filmen jag skickat tidigare eller på grund av sin nuvarande skumma verksamhet.
Min tredje Kina-resa genomförde jag med min fru för snart två år sedan. Vi tog oss då via den trans-mongoliska järnvägen genom Kina med tåg och buss under ca två månader. Mycket var nu förändrat, speciellt i storstäderna där nyrika kineser spenderade pengar på svindyra kläder och prylar, satt och glassade på Pizza Hut eller MacDonalds för priser som liknade våra västerländska, medan man kunde få en högkvalitativ måltid för ett spottstyver i kvarteret intill. Kunskaperna i främmande språk tycktes inte ha förbättrats, men fortfarande dök det upp enstaka personer som man kunde samtala med.
I Wuhan träffade vi till exempel en ung student som guidade oss i denna storstad under en hel dag bara för att få träna sin engelska. Han hette Gao Che, var mycket intresserad av politik och hade funderat en hel del över den västerländska demokratin med flerpartisystem. Han hade dock kommit fram till att det inte skulle kunna tillämpas i Kina, då landet är alltför stort och mångkulturellt för ett sådant system. Han ansåg dessutom att Kina faktiskt har demokrati, då man väljer lokala styresmän i allmänna val. Visserligen talade hans lärare om vilken kandidat man skulle rösta på, skrattade Gao Che, men hans sätt att berätta detta tydde inte på åsiktsförtryck av det slag som jag förknippar med ordet diktatur. När vi emellertid frågade om hans uppfattning om censuren på internet, som vi själva hade testat på internetcaféer lite var stans, var han helt ovetande. Han hade helt enkelt aldrig testat att söka på fraser som "Falung Gong" eller "human rights in China".
I turiststaden Yangshou träffade vi en annan ung man som sagt upp sig från sin hotelltjänst för att starta eget i form av en turistbutik.
Han kallade sig för Curry och hans värld kretsade mycket kring de olika möjligheterna i det nya Kina, han var inte speciellt intresserad av politik och betraktade sig heller inte som förtryckt av någon myndighet. Liksom studenten från Wuhan var han mycket trogen gammal kinesisk kultur och tränade Kung Fu i sin ensamhet varje dag i parken, där vi också hade de flesta av våra samtal med honom.Våra intryck av Kina ger inte någon bild av en diktatur, snarare av ett traditionsbundet hierarkiskt samhälle som driver fram utan statens kontroll.
En fundering kring dagens Kina är: Har den kinesiska kommunistiska perioden med sin fanatism och folkliga mobbning gjort dess deltagare skamsna? Så skamsna att deras barn blivit historielösa och hamnat i ett etiskt vakuum? Kan ett sådant vakuum vara grogrund för de många samvetslösa fabriksidkare som nu är så hänsynslösa i utnyttjandet av sina arbetare? Har regeringen och kommunistpartiet överhuvudtaget någon kontroll över den kraft man släppt lös i form av en fri marknad?
En annan fråga som man ställer sig är: Hur omfattande är de politiska förföljelser som rapporteras av t.ex. amnesty? Jag tycker att vi under våra resor och samtal borde ha märkt något. Är det möjligen så att dessa förföljelser är koncentrerade till Beijing och omfattningen är mer i samma storleksordning som våra regeringars förföljelser av misstänkta terrorister eller t.ex. interneringen av kommunister i Sverige under senaste kriget; något hundratal svenskar motsvarar ju faktiskt tiotusentals kineser. Eller är det så att vi som turister förs bakom ljuset likt de svenskar som besökte Kambodja under Pol Pot?
I söndags såg jag en kinesisk film, "Stilla liv". Den handlade om ett par familjer, vars liv trasats sönder av den nya ohämmade utvecklingen och jag tyckte då att mina funderingar från resorna bekräftades en del. Det är inte en hård kontrollerande diktatur som ställer till problem för kineserna, det är snarare ett laglöst tillstånd. De stolta lagar som trots allt finns nedskrivna om arbetarskydd och social trygghet efterföljs inte alls, och ingen tycks kunna göra något åt det. Dagens Kina för tankarna till vilda västern eller den ohejdade kapitalismen i industrialismens barndom, inte till Hitlertyskland, Stalins Sovjet eller Pol Pots Kambodja.
Man undrar hur skräckscenariot skall kunna tämjas.
Vår senaste Kinaresa finns dokumenterad här för den intresserade.
Andra bloggar om: Kina, Stilla liv
Naturromantik och arbetslinjen
Jag läste i sommar den klassiska naturromantiska boken Walden av Henry David Thoreau som skrevs på 1850-talet. Vänstra Stranden uppmärksammade den och den har sedan recencerats av t. ex. Heiti. Jag kan bara hålla med om deras positiva omdömen.
Minnet av boken kom tillbaka när jag i lördags vaknade upp i sommarstugan "Sinnesro". Vid sjutiden steg jag upp och eldade en brasa i kaminen då det bara var femton grader varmt i stugan. Efter en stunds filosoferande i fåtöljen framför brasan gjorde jag så i ordning frukost och väckte Annica. Från köksbordet kunde vi spana ut över Bosjön och se måsarna lungt invänta den morgonbris som skulle ge dem lust till flygande lek i lufthavet. Några trastar gästade tomten och nappade åt sig några insekter i flykten. En nötskrika visade sig också, men höll hänsynsfullt tyst och visade bara sin vackra fjäderprakt.
När dagen så kommit igång gick jag ut för att hugga lite ved och när solen och arbetet gett kroppen värme traskade jag tillsammans med min dotter Karin, som kommit på besök, ut på kalhygget för att plocka lingon. Frosten hade nog tagit de flesta för det blev en måttlig skörd, men solen sken, höstluften var klar och vi hade det trivsamt. Efter lunch slumrade jag en stund i tystnaden och sedan ägnade vi oss åt att röja sly och snygga upp på tomten. Så småningom badade vi bastu och kylde sedan av kroppen i det nu ganska kalla sjövattnet.
Dagen till ära visade sig också storlommen långt ute på sjön, tre storskrakar jagade fisk vid strandkanten och hägern smög försiktigt över vattenytan i skymningen då måsarnas aggressivitet hade lagt sig.
Man kan en sådan dag lätt tänka sig in i Thoreaus stämning vid Waldens strand.
Men Thoreaus bok är inte bara naturromantik. Han har också en hel del kloka ord att säga om vårt vurmande för mer och mer prylar och upplevelser till priset av stress och utbrändhet; denna meningslösa jakt som drivs av fåfänga, prestige och inbillad lycka och som så träffande sammanfattas i alliansens paroll: arbetslinjen.
Vad sägs om Thoreaus syn på hushållsnära tjänster:
"En del visar sig mycket vänliga mot de fattiga genom att anställa dem som kökshjälp. Skulle det inte vara ännu vänligare om de anställde sig själva på den platsen?"
Eller om sjukskrivning, A-kassa och pension gentemot Skandiastyrelse, krigsindustri eller miljöbovar:
"De flesta tycker att de står över att bli underhållna av församlingen; men det händer desto oftare att de inte står över att försörja sig själva på ett ohederligt sätt, vilket borde vara mer vanhedrande."
Eller hans ord till en gnällig fattig Irländare som inte får pengarna att räcka:
"..Jag sade vidare att jag varken använde mig av kaffe eller te, smör eller mjölk och inte heller kött och således inte behövde arbeta för att skaffa mig detta, och eftersom jag inte arbetade särskilt hårt behövde jag inte heller äta särskilt mycket och maten kostade därför bara en spottstyver;...."
Idag kan vi få även kaffe, te, smör, mjölk och kött för en spottstyver, ändå jagar vi som galningar för att få mer, mer och mer istället för att likt måsen äta oss mätta på någon timmes dagligt arbete och resten av dagen njuta av tillvaron.
Och människan skulle föreställa skapelsens krona!