sanningar om mig
Jimpan utmanar mig att berätta sju sanningar om mig:
1. Jag har dålig karaktär. Jag kan därför inte lita till mitt omedelbara omdöme, utan belastar mig med regler och principer för att försäkra mig om en behaglig framtid. För att behärska min alkoholkonsumtion har jag därför infört en vit månad per år, vilken jag är mitt upp i just nu. För att kontrollera min fetma väger jag mig tre gånger dagligen och för noggrann statistik över viktutvecklingen. För min allmänhälsas skull promenerar jag till jobbet varje dag, oavsett väder.
2. Jag älskar att debattera, helst med en person åt gången och helst med personer som har helt andra livserfarenheter och därmed helt andra uppfattningar än jag. Tyvärr blir det inte ofta tillfälle till sådana debatter i dagens stressade värld. Bloggvärlden är emellertid ett utmärkt komplement. Jag blir lycklig varje gång det kommit in en kommentar på min blogg.
3. Jag är inte längre särskilt intresserad av utrikes händelser eller partipolitik. När jag var yngre kände jag ett visst förakt för den lokala dagstidningen med dess provinsiella profil och såg upp till rikspressens stolta utrikesbevakning. Numera är jag mer än nöjd med de nyheter i notisform som Borås Tidning förmedlar lika bra som andra. Efter att ha blivit mer intresserad av de större allmänmänskiga sammanhangen genom filosofin blir partipolitiken för mig allt mer ointressant och beklämmande i sin maktfokusering och brist på ärlighet och kreativitet.
4. Jag är pinsamt nyfiken på hur det går för Elfsborg och svenska idrottsmän, trots att jag egentligen inte är intresserad och ytterst sällan följer sporthändelser i media. Detta är ett litet men intressant exempel på hur stor del av vårt tänkande och handlande som ändå styrs av annat än rationella medvetna tankar.
5. Jag är utshoppad enligt det av Birger Schlaug myntade uttrycket. Tidigare i mitt liv, då barnen växte upp, hade vi många önskningar utöver vad ekonomin tillät, då både min fru och jag hade löner under genomsnittet som sömmerska respektive verkstadsarbetare. Numera är barnen utflugna och vi har dessutom nu inkomster som vida överstiger genomsnittet. Då finns det, ironiskt nog, inte längre något som lockar i shoppingvärlden och miljömedvetandet förstärker förstås känslan.
6. Jag tycker väldigt illa om Hollywoodfilm. Den är i allmänhet förskräckligt ytlig, den glorifierar våld, hämnd och egoism och sprider en falsk bild om att lyckan uppnås i ett hav av pengar. Genom sin överlägsna teknik, sin status och sina resurser förblindar och manipulerar den en hel värld. Denna, min något generaliserande och onyanserade uppfattning, är en av de få som stått sig genom hela mitt vuxna liv. Då och då tittar jag på något nytt exempel bara för att konstatera att det inte blir bättre, och Oscarsnomineringar är för mig ett av de främsta anti-kvalitetsmåtten i bio-annonserna.
7. Jag föraktar kvällspressen och har t.o.m. svårt för att respektera människor som publicerar sig i dessa, de bidrar ju till att öka deras popularitet. I min ungdom kunde det hända att jag köpte och läste Aftonbladet, men efter att hört ögonvittnesskildringar från kvällstidningarnas härjande i sorgens Borås en gång på sjuttiotalet har jag konsekvent bojkottat slaskpressen. Det jag ser på löpsedlar och hör i annan media får mig inte att ändra uppfattning.
1. Jag har dålig karaktär. Jag kan därför inte lita till mitt omedelbara omdöme, utan belastar mig med regler och principer för att försäkra mig om en behaglig framtid. För att behärska min alkoholkonsumtion har jag därför infört en vit månad per år, vilken jag är mitt upp i just nu. För att kontrollera min fetma väger jag mig tre gånger dagligen och för noggrann statistik över viktutvecklingen. För min allmänhälsas skull promenerar jag till jobbet varje dag, oavsett väder.
2. Jag älskar att debattera, helst med en person åt gången och helst med personer som har helt andra livserfarenheter och därmed helt andra uppfattningar än jag. Tyvärr blir det inte ofta tillfälle till sådana debatter i dagens stressade värld. Bloggvärlden är emellertid ett utmärkt komplement. Jag blir lycklig varje gång det kommit in en kommentar på min blogg.
3. Jag är inte längre särskilt intresserad av utrikes händelser eller partipolitik. När jag var yngre kände jag ett visst förakt för den lokala dagstidningen med dess provinsiella profil och såg upp till rikspressens stolta utrikesbevakning. Numera är jag mer än nöjd med de nyheter i notisform som Borås Tidning förmedlar lika bra som andra. Efter att ha blivit mer intresserad av de större allmänmänskiga sammanhangen genom filosofin blir partipolitiken för mig allt mer ointressant och beklämmande i sin maktfokusering och brist på ärlighet och kreativitet.
4. Jag är pinsamt nyfiken på hur det går för Elfsborg och svenska idrottsmän, trots att jag egentligen inte är intresserad och ytterst sällan följer sporthändelser i media. Detta är ett litet men intressant exempel på hur stor del av vårt tänkande och handlande som ändå styrs av annat än rationella medvetna tankar.
5. Jag är utshoppad enligt det av Birger Schlaug myntade uttrycket. Tidigare i mitt liv, då barnen växte upp, hade vi många önskningar utöver vad ekonomin tillät, då både min fru och jag hade löner under genomsnittet som sömmerska respektive verkstadsarbetare. Numera är barnen utflugna och vi har dessutom nu inkomster som vida överstiger genomsnittet. Då finns det, ironiskt nog, inte längre något som lockar i shoppingvärlden och miljömedvetandet förstärker förstås känslan.
6. Jag tycker väldigt illa om Hollywoodfilm. Den är i allmänhet förskräckligt ytlig, den glorifierar våld, hämnd och egoism och sprider en falsk bild om att lyckan uppnås i ett hav av pengar. Genom sin överlägsna teknik, sin status och sina resurser förblindar och manipulerar den en hel värld. Denna, min något generaliserande och onyanserade uppfattning, är en av de få som stått sig genom hela mitt vuxna liv. Då och då tittar jag på något nytt exempel bara för att konstatera att det inte blir bättre, och Oscarsnomineringar är för mig ett av de främsta anti-kvalitetsmåtten i bio-annonserna.
7. Jag föraktar kvällspressen och har t.o.m. svårt för att respektera människor som publicerar sig i dessa, de bidrar ju till att öka deras popularitet. I min ungdom kunde det hända att jag köpte och läste Aftonbladet, men efter att hört ögonvittnesskildringar från kvällstidningarnas härjande i sorgens Borås en gång på sjuttiotalet har jag konsekvent bojkottat slaskpressen. Det jag ser på löpsedlar och hör i annan media får mig inte att ändra uppfattning.
Blåögd ledarskribent i dubbel bemärkelse
I onsdagens BT kommenterar ledarskribenten Johan Söderström att regeringen nu ger forskningsstöd till GM för att utveckla nya bränslen till personbilsmotorer. Han avslutar sin ledare:
"Marknadstänkande kan vara nog så klimatsmart som påtvingade utsläppsmål och riktade skatter."
Tror han verkligen på detta? Anledningen till att GM liksom alla deras konkurrenter nu satsar på nya bränslen är väl ändå en kombination av regleringar och marknadskrafter.
I Sverige har vi genom politiska åtgärder för länge sedan sett till att bensinpriset är flerfaldigt högre än dess produktionspris, i andra europeiska länder har man så småningom kommit ikapp oss, i USA har så sakteliga miljömedvetenheten också börjat vakna. Varje bilföretag med självbevarelsedrift inser att ytterligare bensinskatter är att vänta, att de fossila bränslena kommer att drabbas av ständigt ökade miljöavgifter. Och det är ju detta som driver på forskningen, en kombination av politiska åtgärder och marknadens anpassning.
Katalysatorn är ett utmärkt exempel (se en sådan i genomskärning på bilden).
Uppdatering 18/7. Detta inlägg publicerades i BT den 22/1 med ett svar från Johan Söderström.
Andra bloggar om: marknadskrafter, Borås Tidning
"Marknadstänkande kan vara nog så klimatsmart som påtvingade utsläppsmål och riktade skatter."
Tror han verkligen på detta? Anledningen till att GM liksom alla deras konkurrenter nu satsar på nya bränslen är väl ändå en kombination av regleringar och marknadskrafter.
I Sverige har vi genom politiska åtgärder för länge sedan sett till att bensinpriset är flerfaldigt högre än dess produktionspris, i andra europeiska länder har man så småningom kommit ikapp oss, i USA har så sakteliga miljömedvetenheten också börjat vakna. Varje bilföretag med självbevarelsedrift inser att ytterligare bensinskatter är att vänta, att de fossila bränslena kommer att drabbas av ständigt ökade miljöavgifter. Och det är ju detta som driver på forskningen, en kombination av politiska åtgärder och marknadens anpassning.
Katalysatorn är ett utmärkt exempel (se en sådan i genomskärning på bilden).
Det är ju inte alls länge sedan som bilarna, förutom koldioxid, också släppte ut åtskilliga giftiga gaser som kolväten, kolmonoxid och kväveoxider. Ingen affärsmässig drivkraft, inget marknadstänkande eller industriledare med dåligt samvete visade några tendenser att lösa detta förgiftningsproblem. Men på 60-70-talet skärpte de Kaliforniska myndigheterna avgasreningskraven så hårt (och "orimligt"?) att man tvingades att hitta på något. Lösningen blev lika enkel som genial, den katalytiska reningsprocessen. Den finns nu finns i alla personbilar, är såväl billig som oerhört effektiv. Vad drev fram denna innovation? Svaret är: Myndighetsregler i kombination med marknadskrafter.
Jag är överens med Söderström att ett samhälle inte kan drivas med enbart myndighetsutövning och regleringar, men lika illa är det med ett samhälle som drivs av enbart marknadstänkande. Regleringar som "påtvingade utsläppsmål och riktade skatter" är nödvändiga. En utmärkt analys av detta förhållande görs av Karl Polanyi i boken "Den stora omdaningen". Boken skrevs redan 1944, men är uppenbarligen fortfarande aktuell, då ledarskribenter ännu inbillar sig att en oreglerad marknad är ett realistiskt alternativ. Polanyi studerar i sin bok hur den ohejdade marknaden i industrialismens barndom misslyckades totalt och hur därför regleringarnas marknadsekonomi blev förhärskande och framgångsrik.
Ett mer aktuellt område, där de fria marknadskrafterna visar sitt rätta jag, är i dagens Kina. Visserligen är Kina officiellt ett "socialistiskt" samhälle, men bortom den officiella retoriken har marknadskrafterna släppts lös, ohejdade med förskräckliga resultat: människoförnedring i industriell revolution, offrade människoliv i dåliga arbetsmiljöer och miljömässiga felsteg i en accelererande kolkraftsexpansion. I avsaknad av fackföreningar och andra demokratiska institutioner blir marknadskrafterna livsfarliga, precis på samma sätt som de var i Europa i industrialismens barndom på 17- och 18-hundratalen.
Våra mänskliga svagheter, vår fåfänga och prestige, makthunger och inskränkthet är livsfarlig i kombination med dagens tekniska möjligheter. Den tekniska utvecklingen, globaliseringen och maktkoncentrationen utökar ju hela tiden människans möjligheter att göra fatala misstag som blir allt svårare att rätta till. Dessa förhållanden kräver att vi har demokratiska institutioner, där många människor får komma till tals, där många diskuterar för att öppna de inskränkta perspektiven. Demokratiska institutioner ger förutsättningar för en vidsyn, eftertanke och blick bortom närmaste kvartalsrapport.
Inom de gränser som vi i demokratisk ordning bestämmer så kan sedan marknadskrafterna få spela fritt för att utnyttja den kreativitet och arbetsglädje som konkurrens och utmaningar ger. Men, ju större skada människan med sina tekniska hjälpmedel kan göra, desto viktigare blir regleringarna.
Uppdatering 18/7. Detta inlägg publicerades i BT den 22/1 med ett svar från Johan Söderström.
Andra bloggar om: marknadskrafter, Borås Tidning
När får vi se en sexfilig R40?
Borås Tidning berättade i onsdags om ett för staden "glädjande" nybygge på industriområdet Viared. En "storskalig logistikbyggnad" skall uppföras och verksamheten där skall skapa ett hundratal nya jobb. Riktiga jobb, kan man tänka.
På internationella konferenser, i riksdagsdebatter och i stolta tal till allmänheten bekänner sig numera alla politiker till klimaträddning och sätter upp klimatmål. Men är inte det aktuella nybygget ett utmärkt tillfälle att reflektera över vad klimatmålen rimligen måste innebära. Den nuvarande miljöbelastningen är faktiskt redan för hög, den är så hög att man talar om kraftfulla minskningar av koldioxidutsläppen. Är det då rimligt att satsa på nya lastbilsterminaler? Att ytterligare öka långtradartätheten på våra vägar? För det är väl precis det som logistikanläggningen representerar?
En ny och större lastbilsterminal på Viared kommer förstås att innebära ännu mer tung trafik på stadsmotorvägen genom Borås. Det är illa för oss som bor här. Men det allvarliga är ändå den tanklösa glädjen över ny tillväxt. Är det inte en fortsatt vanmaktens optimism som helst slår ifrån sig varje tanke som räcker bortom nästa ekonomiska budget. Räknar man med att framtidens långtradare kommer att gå på biobränsle och att någon ny Jesus trollar fram järn och annat lastbilsmaterial ur luft och vatten?
- Alla eventuella problem sköts av teknisk vetenskap och internationella politiska konferenser, själva har vi en budget att få ihop.
I dagens BT hakar Jan Öjmertz på glädjeyran på ledarplats och säger bland annat:
"För att Borås skall hålla sig framme i den framtida konkurrensen om liknande etableringar behöver vägnätet även fortsättningsvis förbättras på viktiga punkter: R40 förbi Ulricehamn och R27:s anslutning till R40. Opinionsarbetet får inte förtröttas."
Vad har herr Öjmertz uppfattat av klimatdebatten?
Borås kommun borde kanske lägga ett miljöperspektiv på upplåtelsen av kommunens mark och inte medverka till ökade landsvägstransporter. Borås kommun borde kanske se över hela transportproblematiken i kommunen, projektera godsterminaler i anslutning till en utbyggd järnväg och satsa på minskade transporter. Det vore en logistisk verksamhet värd namnet.
Andra bloggar om: logistik, vägtrafik, riksväg 40
På internationella konferenser, i riksdagsdebatter och i stolta tal till allmänheten bekänner sig numera alla politiker till klimaträddning och sätter upp klimatmål. Men är inte det aktuella nybygget ett utmärkt tillfälle att reflektera över vad klimatmålen rimligen måste innebära. Den nuvarande miljöbelastningen är faktiskt redan för hög, den är så hög att man talar om kraftfulla minskningar av koldioxidutsläppen. Är det då rimligt att satsa på nya lastbilsterminaler? Att ytterligare öka långtradartätheten på våra vägar? För det är väl precis det som logistikanläggningen representerar?
En ny och större lastbilsterminal på Viared kommer förstås att innebära ännu mer tung trafik på stadsmotorvägen genom Borås. Det är illa för oss som bor här. Men det allvarliga är ändå den tanklösa glädjen över ny tillväxt. Är det inte en fortsatt vanmaktens optimism som helst slår ifrån sig varje tanke som räcker bortom nästa ekonomiska budget. Räknar man med att framtidens långtradare kommer att gå på biobränsle och att någon ny Jesus trollar fram järn och annat lastbilsmaterial ur luft och vatten?
- Alla eventuella problem sköts av teknisk vetenskap och internationella politiska konferenser, själva har vi en budget att få ihop.
I dagens BT hakar Jan Öjmertz på glädjeyran på ledarplats och säger bland annat:
"För att Borås skall hålla sig framme i den framtida konkurrensen om liknande etableringar behöver vägnätet även fortsättningsvis förbättras på viktiga punkter: R40 förbi Ulricehamn och R27:s anslutning till R40. Opinionsarbetet får inte förtröttas."
Vad har herr Öjmertz uppfattat av klimatdebatten?
Borås kommun borde kanske lägga ett miljöperspektiv på upplåtelsen av kommunens mark och inte medverka till ökade landsvägstransporter. Borås kommun borde kanske se över hela transportproblematiken i kommunen, projektera godsterminaler i anslutning till en utbyggd järnväg och satsa på minskade transporter. Det vore en logistisk verksamhet värd namnet.
Andra bloggar om: logistik, vägtrafik, riksväg 40
Tillväxthämmande medel efterlyses
På rekommendation från bl. a. Birger Schlaug har jag nu läst boken Björn Forsberg, Tillväxtens sista dagar. Den sätter tankarna i rörelse.
Den accelererande miljömedvetenheten i klimatpanikens fotspår ställer miljöpartiet i en något ny dager. Den så framgångsrika pragmatiska linjen som bedrivits sedan Birger Schlaugs avgång känns plötsligt förbisprungen av den nya debatten. Samarbetet med socialdemokraterna resulterade i en verkligt miljövänlig ny riktning i politiken, med skatteväxlingar och friår som tydliga exempel. Med den medvetenhet och opinion som fanns då var denna riktning förvånansvärt radikal och kan nästan betraktas som bättre än opinionen "förtjänade".
Sedan Al Gore tagit världen i famn och gjort de skrämmande vetenskapliga resultaten till var mans egendom har opinionen svängt betänkligt och den politik som representerades av MP för halvannat år sedan är knappast längre radikal. Plötsligt är fraser som "gör Borås till en fossilbränslefri stad" inte längre löjeväckande rop från en lusekofta utan del av en vision som skrivs ner i full enighet hos samtliga partier i Borås kommun. Nu kan aktiva moderater seriöst diskutera frågan om nolltaxa i kollektivtrafiken och företaget Borås Energi och Miljö skriver miljön som ett huvudmål för verksamheten framför ekonomi och kundtillfredsställelse. Inget etablerat parti företräder längre sänkta bensinskatter.
Men räcker denna nya eniga miljömedvetna opinion? Finns det någon handlingskraft? Litar vi på att de som styr också gör något för att uppfylla de stora orden från sina konferenser? Litar vi till att teknikerna skall lösa problemen genom fusionskraft, koldioxidlagring, biobränsle och solceller?
Vad gäller vardagen så tycks det tyvärr vara så. Julhandeln slår nytt rekord som vanligt, nyhetsmedierna rapporterar glatt om den positiva uppgången i bilförsäljningen, utbyggnad av vägar diskuteras som om ingenting förändrats och efterfrågan på flygresor till varmare breddgrader bara ökar.
Den bristande handlingskraften beror kanske på att det egentligen inte presenterats någon realistisk väg till att stoppa domedagsscenariot.
En skiljelinje tycker jag man ser, såväl inom som utanför miljöpartiet, nämligen mellan ett teknikoptimistiskt tankesätt och ett tillväxtkritiskt. Det optimistiska synsättet har den stora fördelen att det faktiskt leder till åtgärder och inte stör vår fåfänga, prestige och lättja, men jag är tveksam till om det räcker.
Birger Schlaug och Björn Forsberg är tillväxtkritiker. De radar upp argument på argument som visar att en hållbar utveckling av jorden är oförenlig med tillväxt; vi måste ändra livsstil, kraftigt begränsa shoppingen och resandet. De visar med en rad starka argument att åtgärder som biobränslen och vindkraft inte förslår. De visar att vår ekonomis inriktning på tillväxt äter upp alla positiva miljöåtgärder och ständigt skapar nya problem med hållbarhet.
Det finns inga rimliga rationella argument emot dessa tillväxtkritiker. Det är lättare att hitta skäl att hålla med, t.ex.
Tyvärr har varken Birger Schlaug eller Björn Forsberg några förslag på hur vi skall kunna bryta med tillväxtekonomin. I sin bok kommer aldrig Forsberg fram till hur "tillväxtens sista dagar" skall kunna uppnås. Det enda han har att komma med är en vag vision om ett lokalsamhälle, men var finns vägen dit?
Det skulle behövas nya idéer i klass med Mohammad Yunus åtgärder mot fattigdomen i Bangladesh, idéer som bryter med konventionell ekonomisk teori och som hjälper oss att sätta miljömål och sociala mål framför den ensidiga fokuseringen på ekonomiskt "resultat".
Är inte detta något för miljöpartiet att fokusera på i väntan på regeringsskifte?
Andra bloggar om: tillväxt, miljöpartiet, Björn Forsberg
Den accelererande miljömedvetenheten i klimatpanikens fotspår ställer miljöpartiet i en något ny dager. Den så framgångsrika pragmatiska linjen som bedrivits sedan Birger Schlaugs avgång känns plötsligt förbisprungen av den nya debatten. Samarbetet med socialdemokraterna resulterade i en verkligt miljövänlig ny riktning i politiken, med skatteväxlingar och friår som tydliga exempel. Med den medvetenhet och opinion som fanns då var denna riktning förvånansvärt radikal och kan nästan betraktas som bättre än opinionen "förtjänade".
Sedan Al Gore tagit världen i famn och gjort de skrämmande vetenskapliga resultaten till var mans egendom har opinionen svängt betänkligt och den politik som representerades av MP för halvannat år sedan är knappast längre radikal. Plötsligt är fraser som "gör Borås till en fossilbränslefri stad" inte längre löjeväckande rop från en lusekofta utan del av en vision som skrivs ner i full enighet hos samtliga partier i Borås kommun. Nu kan aktiva moderater seriöst diskutera frågan om nolltaxa i kollektivtrafiken och företaget Borås Energi och Miljö skriver miljön som ett huvudmål för verksamheten framför ekonomi och kundtillfredsställelse. Inget etablerat parti företräder längre sänkta bensinskatter.
Men räcker denna nya eniga miljömedvetna opinion? Finns det någon handlingskraft? Litar vi på att de som styr också gör något för att uppfylla de stora orden från sina konferenser? Litar vi till att teknikerna skall lösa problemen genom fusionskraft, koldioxidlagring, biobränsle och solceller?
Vad gäller vardagen så tycks det tyvärr vara så. Julhandeln slår nytt rekord som vanligt, nyhetsmedierna rapporterar glatt om den positiva uppgången i bilförsäljningen, utbyggnad av vägar diskuteras som om ingenting förändrats och efterfrågan på flygresor till varmare breddgrader bara ökar.
Den bristande handlingskraften beror kanske på att det egentligen inte presenterats någon realistisk väg till att stoppa domedagsscenariot.
En skiljelinje tycker jag man ser, såväl inom som utanför miljöpartiet, nämligen mellan ett teknikoptimistiskt tankesätt och ett tillväxtkritiskt. Det optimistiska synsättet har den stora fördelen att det faktiskt leder till åtgärder och inte stör vår fåfänga, prestige och lättja, men jag är tveksam till om det räcker.
Birger Schlaug och Björn Forsberg är tillväxtkritiker. De radar upp argument på argument som visar att en hållbar utveckling av jorden är oförenlig med tillväxt; vi måste ändra livsstil, kraftigt begränsa shoppingen och resandet. De visar med en rad starka argument att åtgärder som biobränslen och vindkraft inte förslår. De visar att vår ekonomis inriktning på tillväxt äter upp alla positiva miljöåtgärder och ständigt skapar nya problem med hållbarhet.
Det finns inga rimliga rationella argument emot dessa tillväxtkritiker. Det är lättare att hitta skäl att hålla med, t.ex.
- Den levnadsnivå som idag dominerar i västerlandet är redan för hög för att kunna spridas till hela jordens befolkning, såväl avseende energianvändning som materialåtgång. Vi kan välja mellan att med förnyat våld hålla tillbaka jämlikhetssträvanden från syd och öst, sänka vår egen materiella standard eller genom skärpt konkurrens slåss om de begränsade resurserna.
- Tekniska lösningar kan bara angripa observerade problem och detta tycks bli mer och mer kritiskt. Katalysatorn är ju ett utmärkt exempel. När denna uppfanns för några decennier sedan trodde alla att miljöproblemet med biltrafik var löst. Allt bilarna nu släppte ut var ämnen som redan finns naturligt i atmosfären, varav koldioxid är ett. Björn Gillberg demonstrerade teknikgenombrottet genom att hålla sig instängd i garaget med motorn på utan att ta synbar skada. Bara ett par decennier senare har vi plötsligt blivit medvetna om att den naturliga halten av koldioxid i atmosfären faktiskt ändras av våra utsläpp. En upptäckt som kom för sent för att lösas med enkla tekniska brandkårsutryckningar. Ju större vårt herravälde blir över naturen, desto svårare blir det att hinna med att reparera våra misstag.
- Det ekonomiska system som vi har vant oss vid förutsätter tillväxt. Även om en ökad miljömedvetenhet finge var och en oss att handla ekologiskt och rättvist, köra på biobränslen, källsortera och energispara så kräver det ekonomiska systemet en ständigt ökande produktion, vilket i sig är oförenligt med en hållbar utveckling. Vi älskar att shoppa, vår och hela världens samhällsekonomi bygger på ekonomisk tillväxt, som i sin tur är enklast att åstadkomma genom mera prylar. Denna drivkraft för ekonomin förenas med vår shoppinglusta till en fruktansvärd koloss som obönhörligt driver oss i utförsbacken.
Tyvärr har varken Birger Schlaug eller Björn Forsberg några förslag på hur vi skall kunna bryta med tillväxtekonomin. I sin bok kommer aldrig Forsberg fram till hur "tillväxtens sista dagar" skall kunna uppnås. Det enda han har att komma med är en vag vision om ett lokalsamhälle, men var finns vägen dit?
Det skulle behövas nya idéer i klass med Mohammad Yunus åtgärder mot fattigdomen i Bangladesh, idéer som bryter med konventionell ekonomisk teori och som hjälper oss att sätta miljömål och sociala mål framför den ensidiga fokuseringen på ekonomiskt "resultat".
Är inte detta något för miljöpartiet att fokusera på i väntan på regeringsskifte?
Andra bloggar om: tillväxt, miljöpartiet, Björn Forsberg