Tankspritt diskussionsforum
Efter två års bloggande byter jag nu till wordpress. Det tycks ha bättre verktyg i allmänhet, det tillåter att diskussionsinlägg är tydligt synliga på huvudsidan och det är gratis utan reklam.
Mitt ursprungliga val av blogg-namn, diskussionsforum, var ett optimistiskt val som inte uppfylldes så som jag önskat. En och annan diskussion har blossat upp, men mest har jag fått diskutera hos andra.
Vad skulle jag nu hitta på? Namn som "strötankar och sentenser", "Idéer tankar och reflektioner" skulle passa bra, men är upptagna av andra bloggare.
Jag fastnade för namnet TANKSPRITT med följande efterhandskonstruktioner:
Jag är förstås fortfarande angelägen om diskussion, välkomna till tankspritt.
Jag har faktiskt ansträngt mig vid denna flytt så att en stor del av mina gamla inlägg, med kommentarer, har lagts in på den nya bloggplatsen. Ni är alltså också välkomna att diskutera dessa gamla funderingar ytterligare.
Mitt ursprungliga val av blogg-namn, diskussionsforum, var ett optimistiskt val som inte uppfylldes så som jag önskat. En och annan diskussion har blossat upp, men mest har jag fått diskutera hos andra.
Vad skulle jag nu hitta på? Namn som "strötankar och sentenser", "Idéer tankar och reflektioner" skulle passa bra, men är upptagna av andra bloggare.
Jag fastnade för namnet TANKSPRITT med följande efterhandskonstruktioner:
- Ofta slår jag in öppna dörrar och ibland framför jag tankar som jag inbillar mig är mina egna, trots att jag kanske läst dem i en bok eller hört dem från någon bekant. Så är det att vara tankspridd och ni får ursäkta, jag stjäl inga tankar medvetet.
- Mitt föredöme i skrivandet är Montaigne, han skrev enligt egen utsago för sig själv, för att samla sina spridda tankar. Om någon annan ville läsa dem blev han glad, men huvudsyftet var att komma till ro själv.
- Min politiska bana började på sextiotalet i vreden över USAs folkmord i Vietnam. Efter något decennium hade detta engagemang förvandlats till en enkelspårig kommunistisk ideologi. När jag så småningom bröt mig loss ur denna ideologi kändes det som en befrielse, tankarna kunde prövas mot andra, spridas över ideologier och uttalas utan skam.
Jag är förstås fortfarande angelägen om diskussion, välkomna till tankspritt.
Jag har faktiskt ansträngt mig vid denna flytt så att en stor del av mina gamla inlägg, med kommentarer, har lagts in på den nya bloggplatsen. Ni är alltså också välkomna att diskutera dessa gamla funderingar ytterligare.
Grön ideologi: vetenskap eller mystik?
I Miljöpartiets skrift Perspektiv på Grön ideologi skriver Tomas Q Nilsson en uppsats om Idéhistoriska paradigm. Han tycks, framför allt, bygga sin framställning på Georg Henrik von Wrights bok: Vetenskapen och förnuftet. Jag tycker att han drar alltför stora växlar på von Wrights funderingar.
Nilsson utgår i sitt resonemang ifrån att vi står inför, eller är i, ett paradigmskifte avseende synen på världen. Han ställer den moderna, mekanistiska, reduktionistiska, atomistiska världsbilden mot en holism som sätter helheten i centrum. Han sätter sitt hopp till en empirisk holism för att lösa världens problem.
Den moderna världsbilden som Nilsson kritiserar, och vars undergång han förutspår, sammanfattas kanske bäst genom teknikoptimisten Laplace, som för knappt tvåhundra år sedan skrev (enligt Wikipedia):
"…att ett intellekt som känner positionen och hastigheten för varje partikel i universum, samt har tillräcklig förmåga att analysera denna information, skulle kunna räkna ut både allt som har hänt i universum och allt som kommer att hända."
Detta uttalande vittnar om ett enormt steg i människans insikt om naturen. Det representerar ett brott mot den mystiska världsbild som kristendomen tidigare försvarat, men som sextonhundratalets stora upptäckter genom främst Isaac Newton gav löfte om att kunna bryta.
Väl befriad från mystikens barlast har den moderna människan sedan dess gjort oanade upptäckter. Genom att analysera, dvs. reducera företeelser till små samverkande beståndsdelar, har man löst allt fler problem och fått en allt större förståelse för de mest mystiska naturföreteelser. Allt tack vare att man haft den atomistiska synen: det är möjligt att reducera allt till mindre beståndsdelar, vars verkan och samverkan är orsaker till allt skeende. Den vetenskapliga metoden ställer upp hypoteser, ofta uppbyggda genom ett atomistiskt synsätt, och provar dem genom att fråga den enda sanningskällan, naturen. Naturens svar, experimentens lyckade eller misslyckade resultat, ökar ständigt vår kunskap.
Med hjälp av denna vetenskapliga metodik har vi gjort det möjligt för flera miljarder människor att leva på vår planet, varav en allt större andel dessutom lever gott. När tekniken används för att lösa mänskliga problem är den helt enkelt fantastiskt bra.
Jag tror därför inte alls på Nilssons paradigmskifte. Vi kommer inte, och har ingen anledning, att avstå från den vetenskapliga metoden. Vad vi däremot måste se upp med är den teknikoptimism som inbillar sig att vi nu förstår naturen och att vi alltid kommer att kunna uppfinna verktyg för att rätta till alla misstag vi begår. För även om vi ständigt ökar vår kunskap kommer vi aldrig att uppnå Laplaces dröm, att "känna positionen och hastigheten för varje partikel i universum", speciellt som vi sedan Laplace tid har upptäckt att de minsta beståndsdelarna inte ens är några partiklar, redan på elektronstadiet har vi förlorat greppet om beståndsdelarna och kan inte förutsäga deras beteende i detalj.
Men det hindrar inte att vi kan behålla den deterministiska synen att allt som händer har orsaker i den fysiska verkligheten, oavsett om det är möjligt för oss att spåra orsakskedjorna.
Vetenskapsfientligheten hos Nilsson förvånar också med tanke på hur användbar reduktionismen är i vår kamp mot ekologisk obalans.
Exempel 1. Klimatfrågan. Den vetenskapliga analysen av klimatproblematiken består i ett omfattande reduktionistiskt arbete för att finna orsaker till klimatförändringar. Just nu vet vi därför mycket, men långt ifrån allt, dock tillräckligt för att inse att vi måste sluta släppa lös koldioxid. Skeptikerna bryr sig inte om dessa reduktionistiska resultat, de tittar på de senaste tio årens temperaturdata och hävdar att det blir kallare. Jag skulle vilja kalla de senares metod för holistisk empiri och den förra för mekanistisk.
Exempel 2. Fiskdöden. Vetenskapliga reduktionistiska undersökningar försöker förstå delar av det ekologiska samspelet i haven för att förutsäga hur framtiden ser ut för torsken och därmed ge politikerna underlag för beslut. Yrkesfiskarna å andra sidan letar upp torskens sista samhällen och konstaterar närsynt att där är det gott om fisk. Vad är detta annat än ett emiriskt holistiskt perspektiv.
Jag tror alltså inte på att en grön ideologi skall bestå i att bekämpa de vetenskapliga, reduktionistiska, atomistiska metoderna. Jag är rädd att det ohjälpligt leder till ett återupprättande av mystiken som ledstjärna; redan vurmar ju häpnadsväckande många i den gröna rörelsen för allehanda yttringar av "new age".
Det finns förstås problem med användningen av den vetenskapliga metoden som måste tas på allvar om vi skall uppnå ett bättre samhälle såsom
Jag är övertygad om att mänskligheten, såväl på lång som på kort sikt, skulle må bäst av att avveckla tillväxtmotorn, dvs. sluta upp med att låta "marknaden" och "maximal vinst" driva forskning och utveckling. Jag tror också att det är möjligt att övertyga de allra flesta människor om denna slutsats med rationella argument, dvs. med argument som bygger på logik, erfarenheter och etablerad moral, det vill säga lita till de moderna verktygen.
Jag tvivlar däremot på att det går att finna rationella argument som övertygar folk om moraliska satser såsom "att alla levande organismer har grundläggande rättigheter". Jag har stor respekt för de människor som bekänner sig och lever efter sådan moral, men tyvärr tror jag inte att de kan bli tillräckligt många i tid.
Det avgörande hindret för att vi skall kunna bedriva en vetenskap i ekologisk riktning är nog det kapitalistiska system, vars främsta drivkraft är maximal vinst. Att hitta vägar att skapa andra, starkare, ekologiska drivkrafter är den gröna uppgiften, tror jag. Faktum är att det finns idéer. Peter Barnes bok Capitalism 3.0 är ett exempel som jag tänker återkomma till.
Andra bloggar om: Thomas Q Nilsson, Miljöpartiet, Grön ideologi, holism
Nilsson utgår i sitt resonemang ifrån att vi står inför, eller är i, ett paradigmskifte avseende synen på världen. Han ställer den moderna, mekanistiska, reduktionistiska, atomistiska världsbilden mot en holism som sätter helheten i centrum. Han sätter sitt hopp till en empirisk holism för att lösa världens problem.
Den moderna världsbilden som Nilsson kritiserar, och vars undergång han förutspår, sammanfattas kanske bäst genom teknikoptimisten Laplace, som för knappt tvåhundra år sedan skrev (enligt Wikipedia):
"…att ett intellekt som känner positionen och hastigheten för varje partikel i universum, samt har tillräcklig förmåga att analysera denna information, skulle kunna räkna ut både allt som har hänt i universum och allt som kommer att hända."
Detta uttalande vittnar om ett enormt steg i människans insikt om naturen. Det representerar ett brott mot den mystiska världsbild som kristendomen tidigare försvarat, men som sextonhundratalets stora upptäckter genom främst Isaac Newton gav löfte om att kunna bryta.
Väl befriad från mystikens barlast har den moderna människan sedan dess gjort oanade upptäckter. Genom att analysera, dvs. reducera företeelser till små samverkande beståndsdelar, har man löst allt fler problem och fått en allt större förståelse för de mest mystiska naturföreteelser. Allt tack vare att man haft den atomistiska synen: det är möjligt att reducera allt till mindre beståndsdelar, vars verkan och samverkan är orsaker till allt skeende. Den vetenskapliga metoden ställer upp hypoteser, ofta uppbyggda genom ett atomistiskt synsätt, och provar dem genom att fråga den enda sanningskällan, naturen. Naturens svar, experimentens lyckade eller misslyckade resultat, ökar ständigt vår kunskap.
Med hjälp av denna vetenskapliga metodik har vi gjort det möjligt för flera miljarder människor att leva på vår planet, varav en allt större andel dessutom lever gott. När tekniken används för att lösa mänskliga problem är den helt enkelt fantastiskt bra.
Jag tror därför inte alls på Nilssons paradigmskifte. Vi kommer inte, och har ingen anledning, att avstå från den vetenskapliga metoden. Vad vi däremot måste se upp med är den teknikoptimism som inbillar sig att vi nu förstår naturen och att vi alltid kommer att kunna uppfinna verktyg för att rätta till alla misstag vi begår. För även om vi ständigt ökar vår kunskap kommer vi aldrig att uppnå Laplaces dröm, att "känna positionen och hastigheten för varje partikel i universum", speciellt som vi sedan Laplace tid har upptäckt att de minsta beståndsdelarna inte ens är några partiklar, redan på elektronstadiet har vi förlorat greppet om beståndsdelarna och kan inte förutsäga deras beteende i detalj.
Men det hindrar inte att vi kan behålla den deterministiska synen att allt som händer har orsaker i den fysiska verkligheten, oavsett om det är möjligt för oss att spåra orsakskedjorna.
Vetenskapsfientligheten hos Nilsson förvånar också med tanke på hur användbar reduktionismen är i vår kamp mot ekologisk obalans.
Exempel 1. Klimatfrågan. Den vetenskapliga analysen av klimatproblematiken består i ett omfattande reduktionistiskt arbete för att finna orsaker till klimatförändringar. Just nu vet vi därför mycket, men långt ifrån allt, dock tillräckligt för att inse att vi måste sluta släppa lös koldioxid. Skeptikerna bryr sig inte om dessa reduktionistiska resultat, de tittar på de senaste tio årens temperaturdata och hävdar att det blir kallare. Jag skulle vilja kalla de senares metod för holistisk empiri och den förra för mekanistisk.
Exempel 2. Fiskdöden. Vetenskapliga reduktionistiska undersökningar försöker förstå delar av det ekologiska samspelet i haven för att förutsäga hur framtiden ser ut för torsken och därmed ge politikerna underlag för beslut. Yrkesfiskarna å andra sidan letar upp torskens sista samhällen och konstaterar närsynt att där är det gott om fisk. Vad är detta annat än ett emiriskt holistiskt perspektiv.
Jag tror alltså inte på att en grön ideologi skall bestå i att bekämpa de vetenskapliga, reduktionistiska, atomistiska metoderna. Jag är rädd att det ohjälpligt leder till ett återupprättande av mystiken som ledstjärna; redan vurmar ju häpnadsväckande många i den gröna rörelsen för allehanda yttringar av "new age".
Det finns förstås problem med användningen av den vetenskapliga metoden som måste tas på allvar om vi skall uppnå ett bättre samhälle såsom
- övertron på reduktionismen, tron på att vi kommer att behärska allt, ja, bristen på ödmjukhet inför naturens oändliga komplexitet och
- Förlusten av ändamålsenligheten; tillväxt mätt i pengar har blivit drivkraften medan människans väl skulle vara det.
Jag är övertygad om att mänskligheten, såväl på lång som på kort sikt, skulle må bäst av att avveckla tillväxtmotorn, dvs. sluta upp med att låta "marknaden" och "maximal vinst" driva forskning och utveckling. Jag tror också att det är möjligt att övertyga de allra flesta människor om denna slutsats med rationella argument, dvs. med argument som bygger på logik, erfarenheter och etablerad moral, det vill säga lita till de moderna verktygen.
Jag tvivlar däremot på att det går att finna rationella argument som övertygar folk om moraliska satser såsom "att alla levande organismer har grundläggande rättigheter". Jag har stor respekt för de människor som bekänner sig och lever efter sådan moral, men tyvärr tror jag inte att de kan bli tillräckligt många i tid.
Det avgörande hindret för att vi skall kunna bedriva en vetenskap i ekologisk riktning är nog det kapitalistiska system, vars främsta drivkraft är maximal vinst. Att hitta vägar att skapa andra, starkare, ekologiska drivkrafter är den gröna uppgiften, tror jag. Faktum är att det finns idéer. Peter Barnes bok Capitalism 3.0 är ett exempel som jag tänker återkomma till.
Andra bloggar om: Thomas Q Nilsson, Miljöpartiet, Grön ideologi, holism
Ta tåget, men ta god tid på dig och håll reda på bagaget
Jag gillar att åka tåg. När man väl klivit på och hittat sin plats kan man koppla av med en bok, sin dator, eller med sina tankar med blicken vilande på landskapet som drar förbi. Man kan koppla av stressen eftersom det är någon annan som har ansvaret en stund, ansvaret för att man kommer fram. För det mesta är man också framme vid utsatt tid, utvilad och avslappnad, och kan i det inspirerande folkvimlet leta sig vidare iväg mot sitt mål. Men ibland går det snett. För två veckor sedan var jag på hemväg från Stockholm. Tåget var tjugo minuter försenat redan i starten, men min kollega och jag trodde nog att vi skulle klara förbindelsen i Herrljunga ändå. Dels kör man ju ofta in några minuter, dels hade vi en marginal i tidtabellen på ca 25 minuter. Men det blev flera stopp på vägen och när vi närmade oss Herrljunga fick vi höra resultatet av SJ:s planeringsförmåga i högtalarna:
- Resande till Fristad: taxi hämtar i Herrljunga,
- resande som ska till Öxnered likaså
- ...
- resande till Borås (som för övrigt ligger en mil från Fristad) tar nästa tåg mot Göteborg, kliver av i Alingsås och fortsätter med buss till Borås. Bussen avgår 22:35.
Vid denna annonsering var klockan strax före nio och vi såg alltså fram emot några minuters väntan på perrongen i Herrljunga, en timmes väntan i Alingsås och hemkomst ca två timmar sent.
Tåget som skulle komma 21:09 dök nu inte upp och de digitala skyltarna (som vi hittade i tunneln under bangården) upplyste om att det väntades komma 22:20. Alltså, vi och ett tiotal passagerare till kunde lätt räkna ut att vi skulle missa den sista bussen från Alingsås. En initiativrik kille i den huttrande gruppen ringde enträget till SJ och fick så småningom tag i någon som lovade att nästa X2000 skulle stanna, tvärtemot sin normala regel, och plocka upp oss. Just då hade jag precis redan ringt hem och bett min fru att komma och hämta oss, växeln hos taxi Borås tycktes det nämligen inte gå att komma fram till. Vi övervägde ett ögonblick om vi skulle lita på SJ:s löfte och ge återbud till vår skjuts, men nej, det verkade vanskligt.
Vi gick alltså in i stationsbyggnaden för att vänta på vår skjuts. Efter fem minuter kom en securitasvakt för att stänga stationen.
Ut i kylan. Någon SJ-personal som kunnat ta något slags ansvar syntes förstås inte till. Vi frågade vakten om hon kunde rekommendera någon restaurang och fick ett leende till svar. Dock, till vår förvåning hade ett hotell intill stationen fortfarande öppet en stund och efter att ha beställt varsin öl fick vi hålla till där trots att de just skulle stänga.
Efter ytterligare en stund kom så X2000 från Skövde, det tåg som skulle plockat upp oss. Men, det susade föraktfullt förbi och vi hade alltså tyvärr rätt i vår ovilja att lita på muntliga löften från SJ.
Vår bil kom emellertid fram och vi kom hem till vårt kära Borås. Men, till min förtvivlan upptäckte jag att jag, i förvirringen vid avstigningen, glömt min väska i bagagehyllan på tåget. Däri ligger tre av mina kära Popper-böcker, med understrykningar och anteckningar!, en Damasio, Heitis bok om postmodernism, mm. Lite kläder också, men det är ju ändå en världslig sak.
Dagen efter skriver jag e-post till SJ, att ringa är ju inte att tänka på, dels för att kräva ersättning för skjutsen, dels för att anmäla min kvarglömda väska. Jag fick förstås omedelbart ett hurtigt automatsvar från reklamationsavdelningen att man mottagit mitt meddelande och avser att svara så snart som möjligt.
Strax efter fick jag också ett mänskligt författat brev från hittgodsavdelningen med upplysningen att man inte har fått in min väska, men att jag kan fråga om någon vecka igen. Jag frågade igen en vecka senare med samma negativa svar och igår frågade jag igen och undrade då också om man möjligen inte kunde registrera min förfrågan och höra av sig vid upphittandet. Dessutom undrade jag om det inte gick att höra med hittegodset i Göteborg. Svaret från hittegodset blev:
”Anledningen till att man får höra av sig till oss på nytt är för att det endast är vi som har hand om hittegodset för SJ i hela Sverige, och då det kommer in så pass mycket förfrågningar om förlorat gods så kan vi tyvärr inte bevaka ärenden. Jag har nu sökt efter Er väska igen men även denna gång utan resultat, det är dock så att vi inte har fått upp gods från Göteborg ännu men enligt SJ och våra chefer (på Bagport) så är det lovat att det skall komma upp till oss inom två veckor.”
Min begäran om ersättning har ännu inte yttrat sig i några mänskliga reaktioner. Måtte göteborgarna ha hittat min väska och skickat den till Stockholm, kanske får jag den då tillbaka åtminstone till jul, mot en smärre avgift förmodar jag.
Servicen hos SJ är under all kritik, om jag inte vore så förbannat envis så skulle jag säga som någon i den huttrande Herrljungagruppen sa under ivrigt nickande från de övriga:
”Nästa gång tar jag bilen”
Andra bloggar om: SJ, hittegods
Är religion en naturlig egenskap?
Efter mitt förra inlägg, om de titelkunniga auktoriteternas försök att göra gudshypotesen vetenskaplig, har det blivit en hel del diskussioner i min bekantskapskrets. Flera tycker att jag är alltför dömande mot religionen och menar att det måste finnas någon inbyggd mekanism hos oss som gör oss mer eller mindre religiösa. När jag i morse återvände till Spinoza hittade jag faktiskt hans förklaring till denna inbyggda mekanism (mina understrykningar, TS): "Det torde här vara tillräckligt om jag till grundförutsättning väljer det som alla måste erkänna - nämligen att alla människor föds utan kännedom om tingens orsaker och att alla strävar efter att söka det som är nyttigt för dem, viket de också väl vet. Ty härav följer för det första att människorna menar sig vara fria, eftersom de ju är medvetna om sina viljeyttringar och sina strävanden och inte ens i drömmen tänker på de orsaker som gör dem benägna att sträva och vilja, då de ju är okunniga om dessa. För det andra följer att människorna gör allt för ett ändamåls skull, nämligen för den nyttas skull som de eftersträvar; härav kommer det sig att de aldrig önskar veta annat än de fullbordade tingens ändamålsorsaker och låter sig nöja så snart de fått reda på dessa, självklart därför att de inte har någon ytterligare orsak till ovisshet. Men om de inte kan få veta dessa orsaker av någon annan, återstår dem ingenting annat än att vända sig till sig själva och tänka på de ändamål som brukar bestämma dem själva till liknande, och så bedömer de nödvändigtvis en annans håg efter sin egen. Då de vidare hos sig själva och utanför sig själva finner ett stort antal medel som i inte ringa grad bidrar till att de kan skaffa sig vad som är nyttigt för dem, t.ex. ögon att se med, tänder att tugga med, växter och djur att föda sig med, solen till belysning, havet till fiskalstring etc., så följer härav att de betraktar alla ting i naturen som medel till deras egen nytta; och eftersom de vet att dessa medel påträffats, men inte ställts i ordning av dem själva, har de härav fått orsak till att tro att det är någon annan som berett dessa medel till deras bruk. Ty sedan de kommit att tänka på tingen som medel har de inte kunnat tro att dessa skapat sig själva, utan från de medel de själva brukar bereda åt sig har måst dra slutsatsen att det finns någon eller några styresmän i världen som är utrustade med mänsklig frihet och har ombesörjt allt åt dem och skapat allt för deras bruk. Och även skaparlynnet hos dessa styresmän har de, då de ju aldrig hört något om detta, måst bedöma utifrån sitt eget, och på denna grund har de slagit fast att gudarna inriktar allt till människornas förmån för att binda människorna vid sig och av dem hållas i den högsta ära. Härav har följden blivit att alla, var och efter sitt sinne, uppfunnit mångahanda sätt att dyrka Gud, för att Gud sulle älska dem mer än andra och inrikta hela naturen till deras blinda begärs och omättliga girighets gagn. Och så har denna fördom övergått i vidskepelse och avsatt djupa rötter i sinnena; detta har varit orsken till att var och en med största iver bemödat sig om att komma till insikt om och förklara alla tings ändamålsorsaker, Men när de försökt visa att naturen inte gör något utan skäl (det vill säga, som inte är till gagn för människorna), tycks de inte ha visat något annat än att naturen och gudarna är lika förryckta som människorna."
Spinoza verkar vara den förste uttalade ateisten i den västerländska publicerade litteraturen efter kristendomens erövring i början av vår tideräknings början, möjligen med undantag av den samtida Pierre Gassendi. Hans ord, formulerade på 1600-talet, är fortfarande härliga att läsa. Det citerade avsnittet är taget ur appendix till del I, Gud i hans skrift Etiken.
Spinoza fortsätter lite senare i samma appendix att kommentera idén om "intelligent design", en idé som ju nu åter växer upp i vårt föredömsland i väst och som man anar växa fram även hos oss, inte bara hos Astrid Lindgrens Lina, utan också hos välutbildade akademiker.
"...På samma sätt blir de också förbluffade när de ser den mänskliga kroppens konstrika byggnad, och eftersom de inte känner orsakerna till en så stor konstfärdighet, drar de slutsatsen att det inte är genom mekanisk utan genom gudomlig eller övernaturlig färdighet som denna bildas och inrättas på sådant sätt att den ena delen inte skadar den andra. Härav kommer det sig att den som söker ta reda på underverkens sanna orsaker och anstränger sig för att förså de naturliga tingen som en kännare, och inte som ett dumhuvud falla i förundran inför dem, ofta hålls för kättersk och gudsförgäten och utpekas som sådan av dem vilka mängden dyrkar som naturens och gudarnas uttolkare. Dessa vet nämligen att om okunnigheten undanröjs, undanröjs den fåniga förgapelsen, det vill säga det enda medel de har för att argumentera och upprätthålla sin auktoritet."
Andra bloggar om: Spinoza, intelligent design, Gud, new age