En tur till Florens
Enligt de i gänget som kommit några dagar tidigare var det överfullt av turister i sta'n och ville man komma in i Ufficierna så krävdes tre timmars köande från morgonens öppningstidpunkt. Men, vi gick ändå, hela gruppen till detta museums kö-arrangemang på fredagseftermiddagen och gissade att det nog ändå var en acceptabel väntetid att vänta. Och mycket riktigt, efter halvannan timme kom vi in i denna "kontors"-byggnad med sina praktfulla konstverk från främst 13-, 14, och 15-hundratalen.
Man slås av hur många mästerliga konstnärer det fanns i Florens under dessa århundraden, få av dem var kända för oss, men kvaliteten var imponerande. Nog kunde man önska ett motsvarande hantverkskunnande hos dagens konstnärer, då kunde de kanske också göra sig namn utan att ta till konstlade uppmärksamhetsmetoder.
Favoriten tillhörde ändå de tidigare kända, Leonardo da Vinci. Tre målningar av detta geni finns i Ufficierna, varav en, den mittersta, blev min favorit i hela museet. Jag har för mig att den benämndes "hyllning till magin", fritt översatt, men den kallas nog något annat på svenska, då jag inte hittar namnet på nätet. Ytterligare mästerlig konst såg vi på måndagen, då vi besökte da Vinci-museet. Detta var mer anspråkslöst och fritt från köer med nygjorda modeller av da Vincis tekniska konstruktioner, men man kunde också bläddra i några böcker med avbildningar av alla Leonardos skisser, teckningar och studier. Och jag konstaterar: denne allsidige man var mästaren. Man blir bara lite förvånad över att Mona-Lisa blivit hans mest berömda verk, en målning som inte alls höjer sig över genomsnittet av Florens konstverk, tycker jag.
På lördagen passerade vi åter Ufficierna på utsidan och förstod att det varit rätt att besöka huvudattraktionen på fredagen. Minst tre gånger längre kö kunde vi nu observera.
Ett problem med turiststäder är att det växer upp så många halvdana restauranger med priser som lovar mer än det smakar. Men har man insides information så kan problemet överbryggas. I vårt sällskap fanns nämligen föräldrarna till en numera bofast Florentinare. Hon och hennes tillika nyinflyttade sambo visade oss rätt bland matställena och middagen på den, inte alls dyra, restaurangen katten och räven: Il Gatto & La Volpe, blev en riktig höjdpunkt, en matupplevelse som befäste Italiens position som det näst bästa matlandet efter Kina i mitt tycke. För den som inte har lokala guider kommer här adressen: Via Ghibellina, 151/r, Firenze.
Domen i staden är en annan stor attraktion och efter ytterligare en turligt vald tidpunkt kunde vi, efter bara något tiotal minuters kö, klättra upp i kupolen och så småningom beundra utsikten över staden som hyst Michelangelo, da Vinci och Galileo. Vår position på toppen av kupolen är bara ett stenkast från den sidobyggnad där Dante döptes 1265. Begåvad eller välartad?
Med begåvning menar jag hjärnans kapacitet att ta till sig nya intryck (jämför Jeff Hawkins syn på intelligens) och jag undrar om det verkligen är någon större skillnad mellan olika barns begåvning i den meningen. Är det inte istället så att vissa barn fått en start i livet som gör dem mer mottagliga för just skolans krav och därmed synes mer begåvade; de är mer välartade.
Är det inte dessutom så att de föräldrar som själva anser sig begåvade (läs präktiga folkpartiser) blir besvikna om deras barn inte glänser lite extra i skolan. Orsaken till misslyckande kan ju, enligt dessa föräldrar, knappast finnas hos barnen med tanke på deras arv, utan hos skolans brist på uppmuntran av just dessa barn. Är det möjligen dessa föräldrar, som själva anser sig speciellt lyckade, som mest gnäller över skolans likriktning och oförmåga att ta tillvara "begåvningarna".
De "begåvade" i denna inskränkta mening är nog de välartade, de som har förmågan att anpassa sig till de krav som ställs och nyttjar sin hjärnas kapacitet till just det som auktoriteten uppmanar dem till. Andra, vars begåvning istället riktas åt andra håll, såsom omsorg om prestigen i gänget, analyser av idrottsevenemang, utvecklandet av fri kreativitet, nyfikenhet på livets stora frågor, moraliska dilemman, mänskliga beteenden, eller vuxenvärldens mystiska psykologi, klarar skoluppgifterna sämre. Deras fokus är på annat håll och skolan har inget att tillföra i de problem som intresserar dem. Men är de mindre begåvade? Nej, snarare mindre välartade.
Jag tycker att den nu aktuella TV-serien klass 9A talar för detta synsätt. Här är det inte fråga om att hitta "de begåvade eleverna", utan att göra alla intresserade av de skolämnen som de behöver för att klara det, just nu, mest överskuggande problemet: att komma in på gymnasiet. En efter en av de strulande eleverna visar nämligen en begåvad ådra, så fort någon uppmärksammar dem och ger dem de rätta incitamenten.
En av eleverna sa i en intervju ungefär så här:
- Det bästa med våra nya lärare är att de vill att det ska gå bra för oss.
Notera att hon inte uttryckte sig "....bra för mig" utan "...bra för oss". "Sveriges bästa pedagoger" ägnar sig i denna Malmöskola främst åt att ingjuta mod och tillförsikt hos samtliga elever, de är ju faktiskt alla begåvade.
Jag tror att den inbillade stora skillnaden mellan begåvning alltför mycket genomsyrar skolans värld. Inte bara hos de nya betygs- och ordningsmännen i folkpartiet, utan faktiskt också hos de som är ansvariga för den s.k. flumskolan. De senare tror att de "svaga" eleverna behöver mer tid och mer omsorg, när de egentligen bara behöver motivation. De "svaga elevernas" intellektuella resurser är det säkert inget fel på, man behöver inte för deras skull "gå långsamt fram" och göra hela skolundervisningen till ett långtråkigt tidsfördriv. De sänkningar av ambitionerna och den förflumning som följer i spåren av detta föregivna jämlikhetssträvande förstör nog tyvärr den gnutta motivation som ändå fanns från början. Och det för såväl de "starka" som "de svaga" eleverna.
Projektet "klass 9A" är ett spännande projekt som ifrågasätter såväl bror duktig i den nuvarande skolpolitiken som syster medkänsla i den gamla. "Sveries bästa pedagogers" recept tycks kunna sammanfattas i respekt för den enskilde eleven och tro på den mänskliga förmågan.
Andra bloggar om: klass 9A, skolpolitik, begåvning, flumskolan
Satir på hög nivå
En tillställning i vita huset 2006 för amerikanska korrespondenter avslutas av ett fantastiskt tal. Den, tydligen välkände, komikern Stephen Colbert har inbjudits att hålla middagstal till presidentens ära. Talet är en bitande satir över Bush-administrationen och presidenten George W Bush sitter och lyssnar på podiet bara några meter från talaren! Den månghövdade publiken på plats består, förutom av representanter för korrespondenterna, av åtskilliga namnkunniga makthavare i USA, som också får några slängar av den satiriske talaren. En underbar föreställning, helt enkelt! Njut av de tre video-avsnitten.
Några citat:
"I stand by this man. I stand by this man because he stands for things. Not only for things, he stands on things. Things like aircraft carriers and rubble and recently flooded city squares. And that sends a strong message, that no matter what happens to America, she will always rebound -- with the most powerfully staged photo ops in the world."
-------
"The greatest thing about this man is he's steady. You know where he stands. He believes the same thing Wednesday that he believed on Monday, no matter what happened Tuesday. Events can change; this man's beliefs never will. As excited as I am to be here with the president, I am appalled to be surrounded by the liberal media that is destroying America, with the exception of Fox News. Fox News gives you both sides of every story: the president's side, and the vice president's side."
-------
"Here's how it works: the president makes decisions. He's the decider. The press secretary announces those decisions, and you people of the press type those decisions down. Make, announce, type. Just put 'em through a spell check and go home. Get to know your family again. Make love to your wife. Write that novel you got kicking around in your head. You know, the one about the intrepid Washington reporter with the courage to stand up to the administration. You know - fiction!"
Mer kan läsas här.
Säga vad man vill om den amerikanska jippodemokratin, yttrandefriheten är föredömlig!!
Man frågar sig nu:
Hur vågar han? Är hela filmen en fejk? Om inte, varför har inte svensk media återberättat denna sensationella tillställning?
Andra bloggar om: Stephen Colbert, Georg W Bush, satir, yttrandefrihet
Hedonism och platåer
Jag har vid ett par tillfällen varit inne och läst och debatterat på Karl Palmås blogg. Trots min avoga inställning till hans och hans kompisars exercis med konstiga ord, fascinerar mig ändå den nya filosofi som de företräder och som tycks härröra främst från den franske filosofen Deleuze. För ett tag sedan köpte jag också Boken, nämligen Deleuze/Guattari, A thousand Plateaus. Boken blev mig tyvärr övermäktig, för att smälta de knappt sexhundra sidorna, skriven på en engelska med massor av nya begrepp, skulle jag behöva mer tid och engagemang än jag just nu har tillgång till. Jag får därför tillsvidare spekulera utifrån de brottsstycken jag snappar upp från bloggdiskussionerna.
Traditionens (modernismens?) politiska syn bygger på ideologier, dvs. mänskliga konstruktioner som tros vara korrekta beskrivningar av samhällstillståndet. Den politiska vägen till förändring blir för ideologen då resultatet av en rationell beräkning; kommunister konstaterar utifrån sin teori att det klasslösa samhället är en historisk nödvändighet och pekar ut vägen dit via proletariatets diktatur, libertarianer kommer, i konsekvens med sin ideologi, fram till att ett minimum av statlig inblandning i samhället är en polis för att skydda egendom, och strävar efter en nattväktarstat. För Deleuze tycks istället världen vara obestämd, uppbyggd av tusen och en osynliga samband, skapade på ett evolutionärt oorganiserat sätt och, framför allt, ständigt stadd i förändring. Ideologierna blir då klumpiga modeller som förblindar mer än de vägleder.
Vad skall man då göra för att förändra de samhällsfenomen man är eventuellt är missnöjd med? Jag vet inte Deleuzes svar, om han nu bryr sig, men jag anar att det ligger i självorganiserade strukturer, alternativa företag, organisationer, eller nätverk, som parallellt med den traditionella ångvälten kryssar fram för att möjligen så småningom bli dominerande.
När jag nu, istället för den obegriplige Deleuze, läser om delar av Michel Onfrays "Antikens visdomar" 
tycker jag mig faktiskt se en viss överensstämmelse med den nya filosofin. Kalle och hans gelikar talar ofta om självorganisering som ett alternativ till traditionella försök att ge sig på systemets definierade kärna. Epikuros lät sina likar organisera sig i Epikuros trädgård, där man bildade en ö i samhället, som avstod från inblandning i statens politiska affärer och istället gjorde den egna upplevelsen av livet till huvudsak och grund för ett gott liv. Denna självorganiserde struktur hade inga ambitioner att påverka samhällsutvecklingen eller lägga sig i hur andra männsikor levde, utan var en oas där envar var välkommen att bli sin egen lyckas smed alltefter hur det föll sig. Organisationen blev ändå en nagel i ögat för etalissemanget, t.ex. för den Platonska skolan, men då mer för att vara ett exempel än för att syssla med omstörtande verksamhet. Onfray skriver:
"Hedonismen i trädgården, eller överallt annars där man avser att leva enligt dess lag, åberopar detta grundvillkor: att man tillkännager sina avsiker, inte döljer sina projekt, formulerar sina motiv, tillsammans upprättar spelreglerna och sedan beslutar att hålla sig till dem."
Sambandet Epikuros/Deleuze finns ju också påtalat genom Deleuzianernas kopplingar till Lucretius, den romerske Epikurén. Jag har ju tidigare skrivit om Epikuros och visat min förtjusning över hans filosofi och efterföljaren Gassendi har också tilltalat mig. Ytterligare en stor filosof med kopplingar till Deleuzianerna, vars tänkande jag just nu försöker tränga mig in, är Spinoza. Och att framtiden är ett oskrivet blad, som kommer att bestämmas av ett okänt urval benägenheter, är ju en viktig tes hos min store favorit bland filosoferna, Karl Popper. Kanske finns det en väg till överbryggning mellan de "super"-intellektuella samhällsvetarna och den gamle ingenjören.
Öar som självorganiserade strukturer skapades ju också under 1800-talet som protest mot det nya industrisamhället, Marx kallade deras organisatörer för utopiska socialister. Man kan läsa om dem i Ronny Ambjörnssons utmärkta bok "Fantasin till makten". Andra självorganiserade strukturer som avviker från huvudfåran är ju Amish-folket i USA och diverse mer eller mindre religiösa sekter också hos oss. För min egen del har jag ingenting till övers för religioner som ett alternativ att organiseras kring, då jag har svårt att se dem fria från beroendet av auktoriteter, men en rörelse likt Epikuros trädgård vore väl ändå trevligt att uppleva också i vår tid.
Hur är det, har jag fått allting om bakfoten i min förenkling, eller finns där ett korn av sanning?
Andra bloggar om: Deleuze, Epikuros, hedonism, självorganisering