Miljösteg för miljösteg
Birger Schlaug har under den senaste tiden ägnat mycket av sitt skrivande till att kritisera sitt gamla miljöparti. Partiets uttalade ambition att sitta med i en regering tillsammans med socialdemokraterna har föranlett Schlaug att tolka varje MP-utspel som uttryck för makthunger mer än ärlig miljöpolitik. I Borås Tidning och på sin blogg har han i dagarna gjort nya angrepp på MP och det som utspelat sig på och kring partikongressen i förra helgen.
Birger inleder på sin blogg:
"Alliansen och sosseblocket , med v och mp, är i realiteten poler på samma utvecklingsväg. Det handlar i praktisk politik om mer konsumtion, mer tillväxt, mer lönearbete. Mer av allt som räknas i pengar."
Han har rätt förstås, men glömmer att notera att detta gäller inte bara de svenska blocken, utan i det närmaste samtliga politiska organisationer i världen för närvarande. Varför? Är det bara Birger Schlaug som förstått tillståndet i världen? Är det bara ett fåtal insiktsfulla som bekymrar sig över utvecklingen? Nej, tvärtom tror jag att en stor majoritet, åtminstone i vårt svenska samhälle, håller med om den av Schlaug hyllade visionen:
"om ett annat samhälle där tillväxt, konsumtion och lönearbetet skulle få stå tillbaka för livskvalitetet, mänsklig utveckling och mer tid för engagemang i det civila närsamhället".
Detta gäller säkerligen bland de ledande miljöpartisterna och det gäller bland människor från alla samhällsgrupper, åtminstone bland dem som jag kommer i kontakt med. De tydliga undantag jag kan identifiera är vissa speciella grupper av ungtuppar. Vänsterut genom dem som envist håller fast vid Marx klasskampsperspektiv och skyller också miljöproblem på den stora konspirationen från makten. Högerut kan tuppar i form av t.ex. liberitianer hävda att människans yttersta kungsväg är konkurrensen och de tror sig ha teoretisk motivation för att den fria kampen mellan individer löser alla problem. Åt det gröna hållet finns andra ungtuppar såsom "den gröna realisten" som är teknikoptimister ut i fingerspetsarna och tror att ”forskarna” har lösningen på alla problem, de tror i sin ungdomliga självsäkerhet att människan är oövervinnerlig och fullständigt kan behärska naturen. Men, som sagt, de flesta människor är oroliga för framtida resultat av den ohejdade konsumismen, vi vill umgås med våra nära och kära, vi vill ta det lugnt och njuta av tillvaron. Men, vi är fast i ekorrhjulet och vet inte hur vi skall ta oss ur det.
Har Birger Schlaug någon lösning på konbkreta problem såsom vad de arbetslösa bilarbetarna skall göra när vi åker tåg och cyklar, var pengarna till livets nödtorft skall komma ifrån när vi arbetar mindre, hur ett samhälle skall organiseras utan den tillväxtmotor, som tycks vara en förutsättning för att samhället överhuvudtaget skall fungera? Finns det något land i världen som har klarat att stänga av tillväxtmotorn? Finns det någon nationalekonomisk teori som har ett alternativ till konsumismen? Det räcker inte med visioner, Birger, kom med konkreta förslag, visa på vilka steg vi skall ta mot ett hållbart samhälle. Vi skulle alla bli glada för sådana förslag och om de är trovärdiga så skulle vi genast ta i tu med att genomföra dem. Dina visioner är vi faktiskt många som delar.
Birger skriver vidare att "rågången mellan grön ideologi och socialdemokratisk politik är hundrafalt bredare än de nyanser som skiljer socialdemokraterna från moderaterna". Men kunde man inte lika gärna säga att rågången mellan ideologi och politik är hundrafalt bredare ...? Politik kräver handlingsplaner och konkreta förslag, gärna i enlighet med en idologi, men skall de vara genomförbara måste nog ändå rågången vara bred, om än inte milsvid.
Miljöpartiets initiativ till skatteväxlingar under förra mandatperioden var exempel på steg som jag tror var precis så stora som var möjliga vid den tiden. Nu skulle man kunna ta större, eftersom opinionen svängt en hel del efter Al Gores segertåg över världen. Att envist hålla fast vid utträdeskrav ur EU eller aktivt arbeta för en utopisk medborgarlön skulle däremot knappast föra oss närmare det hållbara samhället, det skulle möjligen hålla ideologisamvetet rent hos entusiaterna, men till vilken nytta.?
Jag tror vi måste ta korta steg och prova oss fram; vi måste finna en trovärdig väg bort från konsumismen, en väg som kan anammas av den stora majoritet av männsikor som vill, men inte kan.
Ett litet, men intressant, försök att bryta ny väg i företagsstrukturen är de nya typer av samhällsföretag som Karl Palmås beskriver i en rapport, presenterad på miljöpartiets kongess. Det liknar faktiskt, tycker jag, den form som det bolag jag själv är styrelseledamot i, Borås Energi och Miljö. Detta kommunägda bolag har nämligen följande mål, i nämnd ordning: 1) Gör Borås till en fossilbränslefri stad, 2) gör kunderna nöjda och 3) behåll en sund och hållbar ekonomi. Det är ett viktigt steg, tror jag, att på detta sätt vända på prioriteringen, men det är inte lätt att tänka om och göra miljömål till högsta prioritet.
Birger Schlaug må vara bra på att visa på orimligheter i vår livsstil, men när han inte har några politiska framgångsvägar så skulle han inte gnälla så på dem som försöker.
Bloggaren heja världen uppskattar också miljöpartiets vägval.
Birger inleder på sin blogg:
"Alliansen och sosseblocket , med v och mp, är i realiteten poler på samma utvecklingsväg. Det handlar i praktisk politik om mer konsumtion, mer tillväxt, mer lönearbete. Mer av allt som räknas i pengar."
Han har rätt förstås, men glömmer att notera att detta gäller inte bara de svenska blocken, utan i det närmaste samtliga politiska organisationer i världen för närvarande. Varför? Är det bara Birger Schlaug som förstått tillståndet i världen? Är det bara ett fåtal insiktsfulla som bekymrar sig över utvecklingen? Nej, tvärtom tror jag att en stor majoritet, åtminstone i vårt svenska samhälle, håller med om den av Schlaug hyllade visionen:
"om ett annat samhälle där tillväxt, konsumtion och lönearbetet skulle få stå tillbaka för livskvalitetet, mänsklig utveckling och mer tid för engagemang i det civila närsamhället".
Detta gäller säkerligen bland de ledande miljöpartisterna och det gäller bland människor från alla samhällsgrupper, åtminstone bland dem som jag kommer i kontakt med. De tydliga undantag jag kan identifiera är vissa speciella grupper av ungtuppar. Vänsterut genom dem som envist håller fast vid Marx klasskampsperspektiv och skyller också miljöproblem på den stora konspirationen från makten. Högerut kan tuppar i form av t.ex. liberitianer hävda att människans yttersta kungsväg är konkurrensen och de tror sig ha teoretisk motivation för att den fria kampen mellan individer löser alla problem. Åt det gröna hållet finns andra ungtuppar såsom "den gröna realisten" som är teknikoptimister ut i fingerspetsarna och tror att ”forskarna” har lösningen på alla problem, de tror i sin ungdomliga självsäkerhet att människan är oövervinnerlig och fullständigt kan behärska naturen. Men, som sagt, de flesta människor är oroliga för framtida resultat av den ohejdade konsumismen, vi vill umgås med våra nära och kära, vi vill ta det lugnt och njuta av tillvaron. Men, vi är fast i ekorrhjulet och vet inte hur vi skall ta oss ur det.
Har Birger Schlaug någon lösning på konbkreta problem såsom vad de arbetslösa bilarbetarna skall göra när vi åker tåg och cyklar, var pengarna till livets nödtorft skall komma ifrån när vi arbetar mindre, hur ett samhälle skall organiseras utan den tillväxtmotor, som tycks vara en förutsättning för att samhället överhuvudtaget skall fungera? Finns det något land i världen som har klarat att stänga av tillväxtmotorn? Finns det någon nationalekonomisk teori som har ett alternativ till konsumismen? Det räcker inte med visioner, Birger, kom med konkreta förslag, visa på vilka steg vi skall ta mot ett hållbart samhälle. Vi skulle alla bli glada för sådana förslag och om de är trovärdiga så skulle vi genast ta i tu med att genomföra dem. Dina visioner är vi faktiskt många som delar.
Birger skriver vidare att "rågången mellan grön ideologi och socialdemokratisk politik är hundrafalt bredare än de nyanser som skiljer socialdemokraterna från moderaterna". Men kunde man inte lika gärna säga att rågången mellan ideologi och politik är hundrafalt bredare ...? Politik kräver handlingsplaner och konkreta förslag, gärna i enlighet med en idologi, men skall de vara genomförbara måste nog ändå rågången vara bred, om än inte milsvid.
Miljöpartiets initiativ till skatteväxlingar under förra mandatperioden var exempel på steg som jag tror var precis så stora som var möjliga vid den tiden. Nu skulle man kunna ta större, eftersom opinionen svängt en hel del efter Al Gores segertåg över världen. Att envist hålla fast vid utträdeskrav ur EU eller aktivt arbeta för en utopisk medborgarlön skulle däremot knappast föra oss närmare det hållbara samhället, det skulle möjligen hålla ideologisamvetet rent hos entusiaterna, men till vilken nytta.?
Jag tror vi måste ta korta steg och prova oss fram; vi måste finna en trovärdig väg bort från konsumismen, en väg som kan anammas av den stora majoritet av männsikor som vill, men inte kan.
Ett litet, men intressant, försök att bryta ny väg i företagsstrukturen är de nya typer av samhällsföretag som Karl Palmås beskriver i en rapport, presenterad på miljöpartiets kongess. Det liknar faktiskt, tycker jag, den form som det bolag jag själv är styrelseledamot i, Borås Energi och Miljö. Detta kommunägda bolag har nämligen följande mål, i nämnd ordning: 1) Gör Borås till en fossilbränslefri stad, 2) gör kunderna nöjda och 3) behåll en sund och hållbar ekonomi. Det är ett viktigt steg, tror jag, att på detta sätt vända på prioriteringen, men det är inte lätt att tänka om och göra miljömål till högsta prioritet.
Birger Schlaug må vara bra på att visa på orimligheter i vår livsstil, men när han inte har några politiska framgångsvägar så skulle han inte gnälla så på dem som försöker.
Bloggaren heja världen uppskattar också miljöpartiets vägval.
Funderingar kring adekvata idéer
Jag läser just nu Spinoza. Han etablerar i sin bok ”Etiken” begreppen adekvat orsak och adekvata idéer och jag funderar på vad man kan ha sådana idéer om. Ett område där vi har adekvata idéer om synnerligt komplicerade saker är där vi själva, dvs. vi människor, har konstruerat sakerna, de s.k. artefakterna. Jag tänker så, för om vi lyckats konstruera dem på ett sätt som får dem att fungera för våra syften, visar det att de följer de modeller som vi satt upp, prövat och funnit adekvata. Vi vet hur en bil fungerar avseende dess observerbara verkan, i minsta detalj, och det är också därför den ”mänskliga faktorn” som orsakar nästan alla haverier. Vi vet till och med hur en dator fungerar, även om man tvivlar ibland när den djävlas mer än lovligt.
Vad gäller saker som vi inte konstruerat, utan som konstruerats genom evolutionen, har vi aldrig fullständigt adekvata idéer. Ja, att elefanten är stor och giraffen har lång hals är ju visserligen adekvata idéer, men då handlar det bara om enskilda attribut som vi också, i något avseende, konstruerat. Det är ju sådana attribut som går att projicera på våra begrepp. Här rör vår kunskap det vi har erfarit eller någon annan människa har erfarit och kommunicerat till oss. Vad gäller datorn, förresten, så kan den nog betraktas som en mänsklig konstruktion som fått ett evolutionärt liv, många små justeringar gjorda mer eller mindre planlöst, resulterar i något som nästan alltid fungerar, men som ingen människa egentligen har fullständig kontroll över.
Mina egna erfarenheter ger upphov till ett stort mått adekvata idéer hos mig själv, för den egna upplevelsen nyttjar alla sinnen och kopplar intrycken till tidigare erfarenheter; det jag sett med egna ögon tror jag på. Men andrahandskunskap som bygger på kommunikation kräver olika grad av förenklingar, den kräver projektioner på ett uttrycksmedel som delas mellan mig och observatören. Om det handlar om närhet, avseende tid och rum, kan denna kommunikation vara mycket detaljerad och rik, då den relaterar till aktuellt språk inklusive sådant som kallas kroppsspråk. Men erfarenhet på längre avstånd, i form av ackumulerad mänsklig kunskap, är begränsad av skriftspråk och kanske bilder, och blir fattigare med ökat avstånd. Våra idéer är inte adekvata ens om enkla attribut avseende t.ex. utdöda djur och växter som endast är kända genom skriftliga beskrivningar eller indirekt genom rekonstruktioner från fossil eller dylikt.
Men, större och större andel av vårt liv beror faktiskt på saker som vi har adekvata idéer om på grund av att de är av den första typen, saker vi själva har konstruerat. Vi blir allt mindre beroende av den nyckfulla naturen och kontrollerar i större utsträckning vår tillvaro genom att hålla naturen på avstånd: vi bygger in oss i välordnade hus, asfalterar marken, värmer upp när det är kallt, kyler när det är varmt, skjuter rovdjuren, förgiftar myggen, dödar bakterierna och genmanipulerar växterna; vi tillåter bara adekvata orsaker att påverka våra liv.
Detta faktum är kanske anledningen till den utbredda teknikoptimismen. Vi relaterar till vårt vardagliga liv och detta är i det närmaste oberoende av naturen, eller syns åtminstone vara det. Vi är förblindade av att leva i en värld där det mesta tycks vara begripligt och kontrollerbart, … men det är en illusion.
Klimatförändringar, fiskutrotning, problem med resistenta bakterier... Det visar sig att vår inbillade kontroll av tillvaron är bräcklig; vi förstår helt enkelt inte vad de långsiktiga konsekvenserna blir av vårt handlande och det värsta är att konsekvenserna blir bara värre ju bättre teknik vi har!
Kan vi då någonsin komma till ett läge då vår förståelse av naturen är så adekvat att vi inte riskerar att göra fler misstag, dvs. att vi kan göra oss helt oberoende av icke adekvata orsaker? Kan vi kompensera koldioxidutsläppen genom att lagra koldioxid i jorden, kan vi ersätta döda fiskarter genom att odla lax, kan vi kontrollera bakteriernas evolutionära utveckling? Ja, kanske kan vi lösa de problem vi identifierar, men på grund av att vi aldrig kommer att ha adekvata idéer om naturens innersta hemligheter så kommer det alltid att uppstå nya överraskningar och, tyvärr, de kommer förmodligen att bli än värre att få bukt med då vår utmaning av naturen blir kaxigare för varje problem vi löst.
Ytterligare ett problem som tycks vara oöverstigligt är att vi inte kan kontrollera vårt eget handlande. Vi har inte någon bra modell för mänskligt beteende och därför är det oförutsägbart vad vårt handlande skall leda till. Och, måste jag nog konstatera, på detta område har vetenskapen inte kommit långt under historisk tid. Tyvärr blir resultaten av denna osäkerhet också allt värre ju mer vi i övrigt behärskar i naturen. Krigen, atomkraften, fåfängan och prestigen, se där företeelser som vi inte behärskar och som visar sig ständigt gäcka vår föregivna rationella grund för samhällskontrollen.
Den ”mänskliga faktorn” är inte att leka med.
Andra bloggar om: Spinoza, artefakter, filosofi, adekvata idéer