Spiritism mot kristendom
Björn Wahllöf, den avhoppade kristdemokraten och partibildaren i Borås har skrivit en insändare igen (BT 27/12). Denna gång ondgör han sig över politikerkollegan Maj Steen, moderat och ordförande i fullmäktige, ”Borås första dam” enligt Wahllöf.
Anledningen till Wahllöfs upprördhet är att Maj Steen är spiritist. Hon kommunicerar med andevärlden och tror på reinkarnation. Wahllöf själv tror på Gud. För mig är såväl Steens som Wahllöfs väsen ingenting annat än villfarelser. Men det kan jag förstås inte bevisa, lika lite som de kan bevisa existensen av sina respektive väsen och detta är ett starkt argument för religionsfriheten som vi skall ha i vårt land.
Wahllöf anser sig emellertid ha ”bevis”. Efter några citat från en drygt 2000 år gammal skrift avslutar han med:
”Det känns skönt att vederlägga Maj Steens idéer mitt i julveckan”
Wahllöf tycks vara upprörd över att Steen ”representerar staden i alla viktiga officiella sammanhang” och verkar därmed ifrågasätta religionsfriheten, åtminstone när tron är ”absurd”.
Även jag reagerade förstås när jag fick reda på att en etablerad politiker var spiritist, men efter en viss eftertanke finner jag nog ändå det ganska oskyldigt med denna udda tro. Att jag reagerar beror väl helt enkelt på att den kristna tron är så etablerad att man tar den för mindre absurd vid första anblicken. Ser man det hela lite mer i praktiken, så har ju åtskilligt mer onda handlingar skett i Guds namn än i förfädernas andars namn; bokstavstroende kristna, muslimer eller judar är nog en större fara för demokratin än en egensinnig spiritist.
Björn Wahllöf sitter i glashus och bör nog komma med mer konkreta anklagelser mot Maj Steen om han skall ifrågasätta hennes lämplighet som ”Borås första dam”.
Ett antitips
En bok som jag inte rekommenderar är Ayn Rand: Och världen skälvde. För några veckor sedan frestades jag att göra ett test som finns att hitta på nätet. Jag hittade det via en länk från Jimpans blogg och det går ut på att ta reda på vilken moralfilosofi man står för. Jag svarade på ett tiotal frågor och den artificiella intelligensen räknade ut till hur stor procent jag är överens med kända filosofer.
Det visade sig till min stora besvikelse att Epicurus bara stämde till 83% med min uppfattning. Ännu mer förvånad blev jag över att en för mig helt okänd filosof stämde till 100% med mina svar. Detta var just Ayn Rand och jag blev naturligtvis tvungen att genast beställa ett par böcker av henne.
Jag blev misstänksam redan när jag såg förlagets namn, Timbro, och något trött när jag hade 1220 sidor med liten text framför mig. Trots detta har jag nu faktiskt läst 570 sidor, nästan hälften.
Min första reaktion var att boken liknade de mest extrema romanerna jag läste under min vänsterradikala tid, nämligen Stål och Slagg och Hur Stålet Härdades. Författarnas namn minns jag inte, de har inte gått till historien, men romanerna var ryska propagandaböcker som hyllade de urstarka, karaktärsfasta och intelligenta arbetarna. Ayn Rands hjältar är istället entreprenörerna, lika urstarka, karaktärsfasta och intelligenta. Samhällets väl och ve vilar på deras axlar, men de är ständigt motarbetade av socialisterna, de som kräver rättvisa villkor och som angriper profitbegäret.
Romanen är alltså en propagandabok för nyliberalismen, full av schablonbilder såväl av de goda entreprenörerna som av de onda svaghetsdyrkarna. Den är emellertid mycket mer välskriven än de ryska motsvarigheterna och stundtals underhållande och spännande och det är väl därför jag stått ut så länge. Jag hoppades orka läsa hela boken för att möjligen upptäcka en kvalitetshöjning så småningom, men nu ger jag upp. Nu har schablonerna blivit karikatyrer och man måste nog vara en troende nyliberal för att roas av texten.
Fåntrattar av silikon
Det gamla språkröret Birger presenterar en underbar krönika i dagens BT.
En pendlingshalvcykel
Idag väntade jag på tåget vid Lisebergsstationen kl. 16.24 mot Borås. Vi östpendlare har varit lite ensamma i stationstunneln denna vecka då tågen till Kungsbacka varit inställda på grund av översvämning sedan i måndags. Kust-till-kust-tåget kom i tid. Som vanligt lyckades man inte öppna alla dörrar på stationen. Detta brukar gå utmärkt för Kungsbackatågen och för Boråståg som inte går vidare mot Småland. Men för dessa Kust-till-kust-tåg 16:24 är det som förgjort. Konduktören måste förvirrat springa fram och tillbaka för att trycka på nödöppningsknapparna för att få med alla passagerare. Jag begriper inte att man inte kan lära sig tricket efter månader, ja år!
Väl på tåget hamnade jag i den telefonfria avdelningen. Detta markeras med en överkorsad telefonsymbol på väggen. Jag la inte märke till detta direkt, men skulle så småningom få upp ögonen för det.
Detta var en ovanligt jobbig resa. Jag brukar fördra denna eftermiddagstimme på tåget bra, men idag kändes det jobbigt. Det var trångt i sätet, hårt att sitta, dålig plats för benen och … tråkigt. Jag försökte först att läsa i min bok: Ayn Rand, Och världen skälvde, men tröttnade efter tio av de 1217 sidorna. Jag försökte sova, men besvärades hela tiden av den obekväma ställningen. Jag försökte tänka på den aktuella debatten med Marcus, men kom inte igång och kunde inte släppa den molande otåligheten i fötterna, det obefintliga svankstödet och den ständigt nedfallande huvudkudden.
Min granne satt med två kvällsblaskor och studerade spelbilagor; det var poker, hästar och gud vet allt och jag tänkte i min nöd att det kanske inte vore så dumt med ett sådant intresse att döda tristessen med. Plötsligt fick jag höra diskanten från en känd gammal Beatlesmelodi från någon pendelgrannes hörsnäckor. Hade det inte varit Beatles kunde jag ha blivit småsur, men det blev istället en tjej framför oss. Hon sa: Ursäkta…, ropade URSÄKTA…, skrek U R S Ä K T A! Killen med Beatlesintresset fick till slut av sig snäckorna och blev ombedd att vara snäll och sänka ljudet, ”det är ju ändå en telefonfri vagn och man vill ju ha det lite tyst”.
Oj då, jag tog genast upp min telefon och satte den på ”möte” och var glad att inte ha blivit uppringd. Så småningom visade det sig att flera andra inte alls brydde sig om några sådana åtgärder. Ett par tjejer fick flera samtal och gick då ut från kupén för att prata. De hade inte förstått att även ringsignalen kan vara störande. En annan tjej talade vitt och brett i sin telefon efter någon klämkäck signal och man undrar hur dom tänker…
Dessa händelser lättade i alla fall upp tristessen för mig och när några passagerare gick av i Bollebygd kunde jag flytta mig till ett dubbelsäte, breda ut min lekamen och ta tag i en begagnad Metro med olöst Sudoku och korsord. Tristessen blåste bort och just när sista ordet i korsordet var ifyll anlände vi till Borås.
Tänk till, handelskammarmän!
I dagens BT berättar man om att ”det västsvenska näringslivet är berett att finansiera en kraftfull utbyggnad av västsvensk infrastruktur”. Av artikeln att döma menas med infrastruktur i detta fall förstås bilvägar och inte järnvägar. Anders Källström från handelskammaren är optimist:
- Vi står inför en ny politisk spelplan med en borgerlig regering som är lika tillväxtvänlig som den socialdemokratiska, men med den skillnaden att den inte är beroende av miljöpartiet. Regeringen är dessutom ideologiskt mer positiv till privata alternativ.
Detta uttalande är ett fantastiskt fint beröm till miljöpartiet, som med sin vågmästarroll på riksplanet lyckats dämpa begäret efter utbyggnad av bilvägar. Men man blir bekymrad över att det organiserade västsvenska näringslivet fortfarande är så förblindad av sitt kortsiktiga tillväxtperspektiv. Den senaste tidens ökade insikt om faran med den extrema ökningen av koldioxid i atmosfären tycks inte ha nått in till handelskammarens beslutsfattare.
Anders Källströms optimism är kanske just det som Georg Henrik von Wright kallar vanmaktens optimism; när man anar att kortsiktiga problem inte kan lösas i enlighet med långsiktig hållbarhet så hoppas man naivt på att framtida tekniker skall städa upp efter vår rovdrift och väljer att inte tänka vidare på problematiken.
Hur skall vi bära oss åt för att övertyga dessa makthavare att använda sina resurser till intelligenta lösningar på transportproblemen såsom genomtänkta vägar från producent till konsument utan idiotiska omvägar styrda av marknadens tillfälliga priser och effektiva, miljövänliga transortmedel som tågtrafik med tillhörande lokala distributionsnät?
Hur skall vi få dessa strutsar att inse att det går att tänka framåt, det kräver bara lite sunt förnuft, lite fantasi, att skygglapparna och den ideologiska ”tillväxt”- barlasten kastas bort och att man inleder samtal för ökad förståelse och smarta lösningar?
Vi har nog inte råd att lita till eventuella vågmästarroller eller vänta till ”nästa val”; vi måste nog genast ta i tu med att övertyga ekonomiska och politiska makthavare att ta sitt förnuft tillfånga.
Stökiga ungdomar
På insändarsidan i dagens BT skriver Sara Schwardt om ett radioprogram hon lyssnat på där Lars Dahlén (m), ordförande i Brämhults kommundelsnämnd, intervjuas om några stökiga invandrarkillar på Bodaskolan. Några citat från intervjun av Dahlén (som fortfarande kan höras på lokalradions arkiv, den 17/11 kl. 15.20.):
"Föräldrarna har totalt tagit bort ansvaret för sina barn och låtit dem gå vind för våg",
"Det finns ett gäng som inte vill ta sig an de normer som finns i samhället",
"... de får allt dukat på ett bord",
"… tak över huvudet, försörjningsstöd".
Sara Schwardt upprörs med rätta över politikerns omdömeslösa uttalanden, som dels måste kännas kränkande för pojkarnas föräldrar, dels kännas pinsamt för de kollegor inom kommunen som inte tillhör Sverigedemokraterna. Visserligen är Dahlén i en pressad situation, men jag känner inte till att han i efterhand har bett om ursäkt eller tagit tillbaka några yttranden.
Jag tycker mig här ana en dubbelmoral som kanske inte är alltför ovanlig bland politiker. När Sverigedemokraterna får röster i valet så att det räcker till representation så skakar alla etablerade politiker förtvivlat på huvudet och undrar hur folk kan vara så dumma att de röstar på ett invandrarfientligt parti. Själva talar man gärna om det mångkulturella generösa samhället där varje människa är en medmänniska och är välkommen i den stora välfärdsfamiljen oavsett hudfärg, hårfärg, bakgrund eller sexuell läggning.
Men när man konfronteras med verkliga problem så hamnar man lätt i Sverigedemokraternas lättköpta retorik. Är inte sådan dubbelmoral mycket farligare för vårt samhälles utveckling än de öppet invandrarfientliga Sverigedemokraterna?
Sara Schwardts fråga: ”Får en politiker säga vad som helst?” är verkligen relevant. Vi väntar med spänning på de ansvarigas reaktioner.