En pendlingshalvcykel

Idag väntade jag på tåget vid Lisebergsstationen kl. 16.24 mot Borås. Vi östpendlare har varit lite ensamma i stationstunneln denna vecka då tågen till Kungsbacka varit inställda på grund av översvämning sedan i måndags. Kust-till-kust-tåget kom i tid. Som vanligt lyckades man inte öppna alla dörrar på stationen. Detta brukar gå utmärkt för Kungsbackatågen och för Boråståg som inte går vidare mot Småland. Men för dessa Kust-till-kust-tåg 16:24  är det som förgjort. Konduktören måste förvirrat springa fram och tillbaka för att trycka på nödöppningsknapparna för att få med alla passagerare. Jag begriper inte att man inte kan lära sig tricket efter månader, ja år!

 
Väl på tåget hamnade jag i den telefonfria avdelningen. Detta markeras med en överkorsad telefonsymbol på väggen. Jag la inte märke till detta direkt, men skulle så småningom få upp ögonen för det.  


Detta var en ovanligt jobbig resa. Jag brukar fördra denna eftermiddagstimme på tåget bra, men idag kändes det jobbigt. Det var trångt i sätet, hårt att sitta, dålig plats för benen och … tråkigt. Jag försökte först att läsa i min bok: Ayn Rand, Och världen skälvde, men tröttnade efter tio av de 1217 sidorna. Jag försökte sova, men besvärades hela tiden av den obekväma ställningen. Jag försökte tänka på den aktuella
debatten med Marcus, men kom inte igång och kunde inte släppa den molande otåligheten i fötterna, det obefintliga svankstödet och den ständigt nedfallande huvudkudden.

 
Min granne satt med två kvällsblaskor och studerade spelbilagor; det var poker, hästar och gud vet allt och jag tänkte i min nöd att det kanske inte vore så dumt med ett sådant intresse att döda tristessen med. Plötsligt fick jag höra diskanten från en känd gammal Beatlesmelodi från någon pendelgrannes hörsnäckor. Hade det inte varit Beatles kunde jag ha blivit småsur, men det blev istället en tjej framför oss. Hon sa: Ursäkta…, ropade URSÄKTA…, skrek U R S Ä K T A! Killen med Beatlesintresset fick till slut av sig snäckorna och blev ombedd att vara snäll och sänka ljudet, ”det är ju ändå en telefonfri vagn och man vill ju ha det lite tyst”. 


Oj då, jag tog genast upp min telefon och satte den på ”möte” och var glad att inte ha blivit uppringd. Så småningom visade det sig att flera andra inte alls brydde sig om några sådana åtgärder. Ett par tjejer fick flera samtal och gick då ut från kupén för att prata. De hade inte förstått att även ringsignalen kan vara störande. En annan tjej talade vitt och brett i sin telefon efter någon klämkäck signal och man undrar hur dom tänker…

 
Dessa händelser lättade i alla fall upp tristessen för mig och när några passagerare gick av i Bollebygd kunde jag flytta mig till ett dubbelsäte, breda ut min lekamen och ta tag i en begagnad Metro med olöst Sudoku och korsord. Tristessen blåste bort och just när sista ordet i korsordet var ifyll anlände vi till Borås.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback