Diskussionsforum

En av mina favoritfilosofer, Karl Popper skriver i sin självbiografi:

 

 ....Men på våren 1919 omvändes jag tillsammans med några vänner av deras propaganda. I omkring två eller tre månader betraktade jag mig själv som kommunist. Jag skulle snart bli besviken. Den händelse som vände mig mot kommunismen och som snart ledde mig bort från marxismen helt och hållet var en av de betydelsefullaste händelserna i mitt liv. Den inträffade kort före min sjuttonde födelsedag. I Wien utbröt skottlossning under en demonstration av obeväpnade unga socialister som, på kommunisternas anstiftan, försökte frita några kommunister som satt anhållna på den centrala polisstationen i Wien. Flera unga socialistiska och kommunistiska arbetare dödades. Jag blev skrämd och chockerad av polisens brutalitet, men också av mig själv. Ty jag ansåg att jag som marxist bar en del av ansvaret för tragedin, åtminstone i princip. Den marxistiska teorin kräver att klasskampen trappas upp för att påskynda socialismens ankomst. Dess tes är, att även om revolutionen kanske kräver några offer, så kräver kapitalismen fler offer än hela den socialistiska revolutionen.

   Det var den marxistiska teorin – en del av den s.k. ”vetenskapliga socialismen”. Jag frågade mig själv om en sådan beräkning någonsin kunde få stöd av ”vetenskapen”. Hela upplevelsen, särskilt denna fråga, skapade hos mig en livslång känsloförändring.

 

---

För mig tog det inte två eller tre månader utan ungefär femton år att komma till samma insikt som Karl Popper. Att det tog så lång tid beror väl till stor del på att Sverige på sjuttiotalet var en ankdamm i jämförelse med Österrike 1919.

Jämfört med detta sjuttiotal är dagens politiska läge möjligen en ännu mer utpräglad ankdamm i vår del av världen. Det hindrar inte att man kan finna det meningsfullt att syssla med politik för det finns onekligen många samhällsproblem att lösa även idag. Klasskampsperspektivet blir emellertid allt svårare att upprätthålla, åtminstone i marxistisk mening.

 

Arbetarklassen, så som jag uppfattar den definierad enligt marxismen, är idag en krympande, ganska välbetald del av befolkningen. Det visar sig till exempel i att aktiviteten i fackföreningarna nästan helt har blivit en angelägenhet för ombudsmän, påläggskalvar och några få entusiaster. Många arbetare har fullt upp med att studera och diskutera kataloger över aluminumfälgar, mobiltelefoner och platt-TV och kan enligt min åsikt klara det utan samhälleliga insatser.

 

Idag är det kanske snarare socialt eller arbetsmässigt utslagna grupper bland flyktingar, barn, ungdomar, sjuka och åldringar som behöver samhällets stöd och det är svårt att i marxistisk ”vetenskaplig” anda att hävda någon historisk nödvändighet att det är dessa grupper som har framtiden för sig. Istället måste man här bygga politiken på solidaritet, medmänsklighet och kanske lite självbevarelsedrift avseende kriminalitet.

 

Vänstern har av tradition varit en stark kraft i solidariteten med de svaga i samhället, men har verkligen inte monopol på sådant arbete. Åtskilliga frivilliga krafter inom kristna organisationer, Röda Korset, idrottsföreningar, mm. gör och har gjort väsentliga insatser här, ofta helt oberoende av politiska ideologier. För de kristna organisationerna ser man förstås en viss parallell till de marxistiska; en falsk och farlig teori ger ibland ändå upphov till goda handlingar.

 

Det speciella hos marxismen, marxismen-leninismen och kommunismen är just att den har en teori bakom handlingarna. Denna teori har kritiserats på ett avgörande sätt av Karl Popper, vars kritik i huvudsak baseras på uppfattningen att samhällsutvecklingen inte följer några naturlagar. Marx hävdade tvärtemot att han hittat en lagbundenhet i historien, baserad på klasskamp, som med vetenskaplig nödvändighet skulle leda till socialism. Varje politisk handling som kunde förkorta tiden till övergången till socialismen blir därmed lätt försvarbar, oavsett kortsiktiga konsekvenser. Vi har verkligen sett hur en fanatisk tro på denna teori har lett till ödesdigra konsekvenser sedan Marx dagar. Vi har också sett hur hans profetior helt har slagit slint, samhällsutvecklingen har tagit helt andra vägar.

 

Mina studier av Poppers ”Det öppna samhället och dess fiender” har övertygat mig om att den marxistiska teorin är såväl grovt felaktig som ytterligt farlig.

När jag själv var aktiv i vänsterrörelsen på sextio- och sjuttiotalet var min och mina kamraters drivkraft i första hand att verka för en rättvis värld. Några av oss tog dessutom till oss den marxistiska teorin och blev därmed en potentiell farlig grupp. Denna villfarelse skäms jag över att ha anammat under så lång tid. 

De flesta i rörelsen behövde emellertid inte alls teorin för att uppoffrande utföra frivilligt solidaritetsarbete och denna del av vår aktivitet är jag fortfarande stolt över. På samma sätt tror jag att det är hos stora delar av dagens vänster och jag betraktar dagens ”aktivister” som en betydelsefull kraft för att blottlägga orättvisor och driva fram bra politiska förslag.

 
Men motsvarande entusiasm, aktivitet och frihetssträvande finns faktiskt i också den gröna rörelsen. Den är  emellertid befriad från en arbetarklassideologi som historiskt belastar socialdemokratin. Den är också befriad från den kommunistiska ideologi som belastar vänstern, tyvärr kanske inte bara historiskt.    

 

Man kan fundera över vad som egentligen bestämmer vår moral, är det lagen, uppfostran, omgivning eller religion. Jag skulle vilja slå ett slag för omgivningen.

   För en student gäller att en del levnadsförhållanden är gemensamma för kompisarna. Här uppfattar man kanske att man får ett mycket snålt tilltaget underhåll av staten, medan universitetet/staten hela tiden tvingar en att köpa dyr litteratur, hyra studentlägenheter till överpris och sedan till råga på allt kräva tillbaka större delen av underhållet i en framtid med osäkra inkomster. För denna grupp är det moraliskt försvarbart att smita från TV-licensen, det är också helt i sin ordning att missköta sin hälsa genom att leva på pasta och annan torftig mat. I studentkulturen skäms man inte för sådant. 

   Om man däremot har regelbundna måttliga inkomster från ett fast jobb, då är det ganska pinsamt om man blir ertappad med att vara så småsnål att man smiter från TV-licensen och det är inte riktigt rumsrent att inte äta ett ordentligt mål lagad mat om dagen. Däremot, att hjälpas åt med yrkestjänster ses inte som skattesmitning, och att kräva kvitto av bilreparatören är inte så viktigt. Att bryta mot trafikregler är inte omoraliskt, tvärtom är det något man skryter om till vardags; själv är man ju alltid en förträfflig bilförare som inte har det minsta samband med olycksstatistiken.

 

   För ungdomar, vars liv så mycket kretsar kring film och musik har skivindustrins överprispolitik blivit för mycket och när pengarna inte räcker till är det lätt att ta till det bekväma sättet att ladda ner gratis. Eftersom kompisarna gör detsamma och det till och med finns ett politiskt parti som försvarar dem så är samvetet rent; alternativet är ju inte inköp, utan att man tvingas avstå. Motståndare betraktas som mossiga, den nya tekniken har helt enkelt sprungit förbi upphovsmannarätten. Argumenten inom den egna gruppen är otaliga, övriga behöver man inte diskutera med.

   Om man har höga inkomster så är det kanske andra kriterier som gäller. Nedladdning av musik är inte riktigt rumsrent, barnen kanske tillåts syssla med det, men själv känner man att samhällets grundvalar kräver betalning. Den egna inkomsten, och bekantskapskretsens, är kanske mer beroende av starka traditioner än kompetens. Här tycks det emellertid inte vara förenat med skam att smita från TV-licensen, att undvika sådana smulor räknas inte som tecken på snålhet, men kanske som tecken på självständighet inför lagen, en del av prestigen att stå över lagar som stiftats av låga socialdemokrater. Att städhjälpen möjligen kunde ha behov av viss trygghet avseende sjukdom och pension är kanske inte något man tänker på i dylika kretsar, själv har man kanske någon årslön eller så i reserv på banken. Eftersom ens omgivning agerar ungefär på samma sätt behöver man alls inte skämmas i sitt dagliga umgänge och därmed är moralen säkrad.

   Kort sagt, det är umgänget som bestämmer vardagsmoralen, risken att bli ertappad med något som man måste skämmas för håller tillbaka frestelserna.

   Det blir problem när den interna moralen i den ena gruppen konfronteras med en annan moral i andra grupper. Den småsnåle Svensson får nu plötsligt ett rumsrent argument för att smita från TV-licensen och studenten kan glömma att byta inriktning mot ett ärligare leverne när hon får ett jobb. Den ärlige pensionären undrar varför just han betalar vitt för städhjälp och försöker kanske hitta den svarta marknaden som tycks vara så lättillgänglig i vissa kretsar. Hos de unga musik- och filmtjuvarna tar det ytterligare några år innan man inlemmar sig i den laglydiga massan.

   Alla små olagligheter som vi håller på med i olika grupper är aldrig öppet försvarbara, utan acceptansen av omoralen bygger på att man undviker att diskutera konsekvenserna. När man så blir avslöjad i offentligheten så ligger man illa till; det är bara den avklädde som avkrävs svar på varför hans underkläder är skitna. Det är därför som offentliga personer måste var mer noggranna med sin laglydighet. Det är inte för att de skulle vara en elit som är överlägsen oss vanliga dödliga.

   I konsekvens med detta resonemang är det helt i sin ordning att några ministrar avgår, trots att deras förseelser inte är mycket värre än sådana de flesta av oss har gjort sig skyldiga till. Ett samhälles moral kräver att avslöjad brottslighet straffas även om det är orimligt att kräva straff för all förekommande brottslighet.

En vintervy över ett sommarställe, vi kallar det Sinnesro!

Hej,

Jag har just skaffat mig denna blogg-sida för framtida publicering av tankar. Anledningarna är flera:

En trevlig erfarenhet var när Annica och jag tågluffade till Asien i vintras. Då publicerade vi vår dagbok på resdagboken.se och fick många härliga kommentarer .  Kontakten med en del vänner blev nästan mer aktiv under resan än när vi är hemma!

En annan anledning är mitt nyvunna medlemskap i miljöpartiet, där jag mött några flitiga bloggare som inspirerar.

Ytterligare en anledning är att jag saknar tillräckligt med diskussioner i vår stressade vardag och att kanske bloggandet kan bli ett lyft för det fria ordet.