Usch för skolk!
I förra veckan satte herr Björklund ned en ny fot och tänker nu ge sig på skolket i skolan. Borås Tidnings ledarskribent Katarina Larsson hakar på och berömmer den handlingskraftige. "Det är viktigt att eleverna är i skolan" skriver hon utan att tala om varför och hon funderar vidare: "Och kanske kan förslaget att skriva in skolk i betyget ses i ett sammanhang där regeringen med viss idoghet försöker slå ett välkommet slag också för strävsamheten, fliten och pliktkänslans upprättande i skolan."
Jag har länge förundrat mig över att vi tvingar våra ungdomar att släpa sig till en urtråkig sysselsättning under något decennium, under den tid i deras utveckling då kreativiteten skulle kunna blomma ut och fullända barndomens enorma kunskapsinhämtning.
Betänk barnets tidiga utveckling, när det snabbt lär sig sin egen kropps reaktioner på allehanda företeelser, inhämtar oändligt mycket intryck från alla sina sinnen och lär sig tolka signaler som kropps-, tal- och skriftspråk. Och tycker att det är kul. Jämför sedan detta med tonåringens skoldag, den eviga väntan på friheten, i eftermiddag, på fredag, vid terminsavslutningen, till den slutgiltiga befrielsen, gymnasieexamen.
Problemen är inte nya, pliktfokusering har kritiserats förut:
Montaigne år 1580:
"Läraren måste låta eleven sålla allt och får aldrig stoppa in något i hans skalle enbart i kraft av sin myndighet och elevens starka tilltro; Aristoteles principer bör inte bli hans - lika litet som stoikernas och epikuréernas. I stället bör man göra honom bekant med en mångfald av olika idéer, sedan får han själv välja om han kan, annars får han fortsätta att tvivla. Bara dårar är säkra och trosvissa."
Samuel Butler år 1872:
”Ibland undrar jag hur det kommer sig att den vållade skadan inte blev uppfattad tydligare och att de unga männen och kvinnorna växt upp till att bli så förståndiga och dygdiga som de ändå blev, trots de nästan avsiktliga försöken att förvrida och hämma dem i växten. Somliga fick utan tvekan men, av vilka de led så länge de levde; många syntes dock inte ta någon skada alls, och somliga syntes nästan bli bättre. Anledningen tycks vara att gossarnas naturliga instinkter i de flesta fall gjorde sådant totalt uppror emot utbildningen att, hur lärarna än försökte, förmådde de aldrig dem att på allvar ägna den någon uppmärksamhet.”
Karl Popper år 1945:
"Man har påstått - med rätta, tyvärr - att det var Platon som uppfann både våra högstadieskolor och våra universitet. Jag känner inget bättre argument för en optimistisk människosyn, inget bättre bevis för människornas oförstörbara kärlek till sanningen och rättrådigheten, deras uppfinningsrikedom och envishet och hälsa, än att detta förödande utbildningssystem inte har förstört dem totalt. Trots att så många av deras ledare förrått dem finns det ett ansenligt antal, såväl gamla som unga, som är redliga, och intelligenta, och hängivna sin uppgift."
Notera att vi efter 1945 åtskilligt har ökat den obligatoriska skoltiden utan att egentligen ha ökat den kunskapsmängd som eleverna tillgodogör sig. Överbliven meningslös tid skapar tristess och dämpar kreativitet för inte är eleverna dummare nu.
I TV-serien klass 9A i våras visade det sig att ett gäng engagerade lärare lyckades få en klass i Malmö att lyfta sig från klart underläge till högsta nivå. Vad lärde sig de andra eleverna i sjuan och åttan när denna grupp kunde komma ikapp och gå förbi under en termin? Dessa andra kunde naturligtvis också ha kunnat skita i skolan och ägna sig åt roligare sysselsättningar under dessa år och sedan läsa in vad de behövde på en termin. Om de inte helt passiviserats i den trista skolmiljön dessförinnan. Det krävdes några "superlärare" för att bryta tristessen och passiviteten.
Mycket tyder på att skoltiden helt enkelt är för lång. Den uppfyller inte något annat syfte än att vara en tid för säker förvaring av unga människor.
Hur har det blivit så?
Minska den obligatoriska skoltiden!
Ge eleverna tid och lust till att studera.
Uppdatering: Detta inlägg har nu publicerats på BT debatt.
Andra bloggar om: plikt, skola, Björklund, skolk
Jag har länge förundrat mig över att vi tvingar våra ungdomar att släpa sig till en urtråkig sysselsättning under något decennium, under den tid i deras utveckling då kreativiteten skulle kunna blomma ut och fullända barndomens enorma kunskapsinhämtning.
Betänk barnets tidiga utveckling, när det snabbt lär sig sin egen kropps reaktioner på allehanda företeelser, inhämtar oändligt mycket intryck från alla sina sinnen och lär sig tolka signaler som kropps-, tal- och skriftspråk. Och tycker att det är kul. Jämför sedan detta med tonåringens skoldag, den eviga väntan på friheten, i eftermiddag, på fredag, vid terminsavslutningen, till den slutgiltiga befrielsen, gymnasieexamen.
Problemen är inte nya, pliktfokusering har kritiserats förut:
Montaigne år 1580:
"Läraren måste låta eleven sålla allt och får aldrig stoppa in något i hans skalle enbart i kraft av sin myndighet och elevens starka tilltro; Aristoteles principer bör inte bli hans - lika litet som stoikernas och epikuréernas. I stället bör man göra honom bekant med en mångfald av olika idéer, sedan får han själv välja om han kan, annars får han fortsätta att tvivla. Bara dårar är säkra och trosvissa."
Samuel Butler år 1872:
”Ibland undrar jag hur det kommer sig att den vållade skadan inte blev uppfattad tydligare och att de unga männen och kvinnorna växt upp till att bli så förståndiga och dygdiga som de ändå blev, trots de nästan avsiktliga försöken att förvrida och hämma dem i växten. Somliga fick utan tvekan men, av vilka de led så länge de levde; många syntes dock inte ta någon skada alls, och somliga syntes nästan bli bättre. Anledningen tycks vara att gossarnas naturliga instinkter i de flesta fall gjorde sådant totalt uppror emot utbildningen att, hur lärarna än försökte, förmådde de aldrig dem att på allvar ägna den någon uppmärksamhet.”
Karl Popper år 1945:
"Man har påstått - med rätta, tyvärr - att det var Platon som uppfann både våra högstadieskolor och våra universitet. Jag känner inget bättre argument för en optimistisk människosyn, inget bättre bevis för människornas oförstörbara kärlek till sanningen och rättrådigheten, deras uppfinningsrikedom och envishet och hälsa, än att detta förödande utbildningssystem inte har förstört dem totalt. Trots att så många av deras ledare förrått dem finns det ett ansenligt antal, såväl gamla som unga, som är redliga, och intelligenta, och hängivna sin uppgift."
Notera att vi efter 1945 åtskilligt har ökat den obligatoriska skoltiden utan att egentligen ha ökat den kunskapsmängd som eleverna tillgodogör sig. Överbliven meningslös tid skapar tristess och dämpar kreativitet för inte är eleverna dummare nu.
I TV-serien klass 9A i våras visade det sig att ett gäng engagerade lärare lyckades få en klass i Malmö att lyfta sig från klart underläge till högsta nivå. Vad lärde sig de andra eleverna i sjuan och åttan när denna grupp kunde komma ikapp och gå förbi under en termin? Dessa andra kunde naturligtvis också ha kunnat skita i skolan och ägna sig åt roligare sysselsättningar under dessa år och sedan läsa in vad de behövde på en termin. Om de inte helt passiviserats i den trista skolmiljön dessförinnan. Det krävdes några "superlärare" för att bryta tristessen och passiviteten.
Mycket tyder på att skoltiden helt enkelt är för lång. Den uppfyller inte något annat syfte än att vara en tid för säker förvaring av unga människor.
Hur har det blivit så?
- En drivkraft har nog varit rättvisetanken; alla skall med, ingen ska behöva stå utan en gymnasieexamen. Oavsett de goda intentionerna så har detta slagit snett, istället för en jämlik kunskapsnivå har vi fått en jämlik tristess. Anpassningen till de "svaga eleverna" är ett misstag, de svaga eleverna fanns inte före skolstarten, de har skapats av tristessen.
- En annan drivkraft har kanske kampen mot ungdomsarbetslösheten varit. Vällovligt, men synnerligen klumpigt. Visst kan ungdom hitta kreativa sysselsättningar utan att sitta på skolbänken hela dagen, förmodligen är en minskning av skoltiden en förutsättning för att få dem att sysselsätta sig med något vettigt.
- Ytterligare en drivkraft kan ha varit viljan att stöpa alla i samma form, att förbereda för samhällsanpassningen, "strävsamhet, flit och pliktkänsla", som BT:s ledarskribent säger. Hellre lydiga idioter än självständigt tänkande kritiker. Men, flitiga Lisa, den tiden då vi behövde robotar i monotona industriarbeten är lyckligtvis förbi.
Minska den obligatoriska skoltiden!
Ge eleverna tid och lust till att studera.
Uppdatering: Detta inlägg har nu publicerats på BT debatt.
Andra bloggar om: plikt, skola, Björklund, skolk
Varje individ är enfaldig
Jag läser idag om det olyckliga publicerandet av obduktionsbilder, som tydligen förmedlats via nätorganisationen Pirate Bay. Kalle P tycker att det handlar om yttrandefrihet och att reaktionerna mot publiceringen representerar ett gammalmodigt tänkande kring uttrycket allmänintresse.
Jag associerar till en tanke jag fick när Jimpan diskuterade folkomröstningar häromdagen. Det finns en tendens att i demokratins namn hylla den individuella rättigheten att ”vara med och bestämma” eller ”få yttra sig offentligt”. De som motsätter sig folkomröstningar anklagas för att vilja ha ”expertstyre” och betrakta massan som okunnig. På liknande sätt tolkas motståndet mot ohejdad offentlig publicering som att yttrandefrihet är förbehållet etablissemanget.
Problemet är att individen alltid är okunning, inskränkt, oansvarig och omoralisk.
Okunning och inskränkt är var och en, då vi enskilt inte tänker på alla aspekter, gör misstag, glömmer och slarvar. Men, tillsammans, i diskussioner, rättar vi till varandras misstag, skapa större kunnighet i sakfrågor och undvika allvarliga misstag.
Moral och ansvarsfullhet är något som är en kombination av uppfostran och egna erfarenheter i möten med andra människor. Den är, enligt mitt sätt att se, i grunden byggd på självbevaresledrift; är jag hygglig så är andra hyggliga mot mig, är jag elak så får jag ont tillbaka. Men detta förutsätter att mina handlingar är kända. Under anonymitet tappar vi tyvärr det mesta av dygderna. Detta tydliggörs då samhällets kontrollmekanismer sätts ur spel, såsom under krig, då mord, plundringar, våldtäkter och tortyr utövas av människor som i sin vanliga livsroll aldrig skulle kunna tänka sig att utföra sådana handlingar. Detta tycks gälla såväl väl- som lågutbildade och oavsett religion.
Är det inte också så att våldsverkare och kriminella är antingen ensamma eller bara har band till sin egen sekt och saknar den allmänna moralkontroll som upprätthålls i olika samhällsgemenskaper? Är det inte också så att den rike som kan bygga murar och undvika konfrontation och offentlighet har en tendens att tappa moralbegreppen? Ju mindre "kontrollgrupp", desto sämre moral.
Okunnighet, inskränkthet, omoral och oansvarighet kan alltså bara bekämpas genom öppenhet och diskussion.
Men, vi är anonyma är vi när vi röstar. En folkomröstning är därmed ett sätt att mäta åsikten hos en genomsnittsindivid, vilket kanske inte alltid är så lyckat för kollektivet. Anonymitet är också möjlig när vi publicerar på webben. Den olyckliga publiceringen av obduktionsbilder är kanske en individs beslut och skulle kunna ha hindrats om flera varit med och diskuterat i förväg.
Den "gammalmodiga" yrkeshedern inom journalistkåren har kanske utvecklats evolutionärt som ett resultat av att journalistena möter varandra, sin familj och sina vänner och tvingas försvara sina handlingar inför dem, medan den nya webbpubliceringen ännu inte har hittat den form som både uppfyller krav på yttrandefrihet och krav på etik.
Måste man inte kombinera rätten till bestämmande med öppenhet, så att den med beslutanderätt får svara för sina beslut? Måste man inte kombinera yttrandefriheten med öppenhet, så att den som offentliggör känsliga uppgifter måste svara för sitt handlande?
Visst strider en sådan öppenhets-dogmatism mot skyddet gentemot makthavare, och kompromisser är förstås nödvändiga. Men vi bör väl ändå sträva efter ett samhälle där vi kan kosta på oss fullständig öppenhet och därmed förhindra klavertramp från alla oss enfaldiga individer.
Jag associerar till en tanke jag fick när Jimpan diskuterade folkomröstningar häromdagen. Det finns en tendens att i demokratins namn hylla den individuella rättigheten att ”vara med och bestämma” eller ”få yttra sig offentligt”. De som motsätter sig folkomröstningar anklagas för att vilja ha ”expertstyre” och betrakta massan som okunnig. På liknande sätt tolkas motståndet mot ohejdad offentlig publicering som att yttrandefrihet är förbehållet etablissemanget.
Problemet är att individen alltid är okunning, inskränkt, oansvarig och omoralisk.
Okunning och inskränkt är var och en, då vi enskilt inte tänker på alla aspekter, gör misstag, glömmer och slarvar. Men, tillsammans, i diskussioner, rättar vi till varandras misstag, skapa större kunnighet i sakfrågor och undvika allvarliga misstag.
Moral och ansvarsfullhet är något som är en kombination av uppfostran och egna erfarenheter i möten med andra människor. Den är, enligt mitt sätt att se, i grunden byggd på självbevaresledrift; är jag hygglig så är andra hyggliga mot mig, är jag elak så får jag ont tillbaka. Men detta förutsätter att mina handlingar är kända. Under anonymitet tappar vi tyvärr det mesta av dygderna. Detta tydliggörs då samhällets kontrollmekanismer sätts ur spel, såsom under krig, då mord, plundringar, våldtäkter och tortyr utövas av människor som i sin vanliga livsroll aldrig skulle kunna tänka sig att utföra sådana handlingar. Detta tycks gälla såväl väl- som lågutbildade och oavsett religion.
Är det inte också så att våldsverkare och kriminella är antingen ensamma eller bara har band till sin egen sekt och saknar den allmänna moralkontroll som upprätthålls i olika samhällsgemenskaper? Är det inte också så att den rike som kan bygga murar och undvika konfrontation och offentlighet har en tendens att tappa moralbegreppen? Ju mindre "kontrollgrupp", desto sämre moral.
Okunnighet, inskränkthet, omoral och oansvarighet kan alltså bara bekämpas genom öppenhet och diskussion.
Men, vi är anonyma är vi när vi röstar. En folkomröstning är därmed ett sätt att mäta åsikten hos en genomsnittsindivid, vilket kanske inte alltid är så lyckat för kollektivet. Anonymitet är också möjlig när vi publicerar på webben. Den olyckliga publiceringen av obduktionsbilder är kanske en individs beslut och skulle kunna ha hindrats om flera varit med och diskuterat i förväg.
Den "gammalmodiga" yrkeshedern inom journalistkåren har kanske utvecklats evolutionärt som ett resultat av att journalistena möter varandra, sin familj och sina vänner och tvingas försvara sina handlingar inför dem, medan den nya webbpubliceringen ännu inte har hittat den form som både uppfyller krav på yttrandefrihet och krav på etik.
Måste man inte kombinera rätten till bestämmande med öppenhet, så att den med beslutanderätt får svara för sina beslut? Måste man inte kombinera yttrandefriheten med öppenhet, så att den som offentliggör känsliga uppgifter måste svara för sitt handlande?
Visst strider en sådan öppenhets-dogmatism mot skyddet gentemot makthavare, och kompromisser är förstås nödvändiga. Men vi bör väl ändå sträva efter ett samhälle där vi kan kosta på oss fullständig öppenhet och därmed förhindra klavertramp från alla oss enfaldiga individer.
EU eller inte EU, det är frågan.
Häromdagen fick jag höra att man i Volvos budget nästa år satsar flera miljarder på motorutveckling. Detta tycks dessutom vara en ökning i andelen av den totala utvecklingsbudgeten. Samma tendens har jag tidigare hört från andra företag i Europa som tillverkar tunga fordon. Man vill minska på den fossila bränsleförbrukningen.
Förra veckan var jag delaktig i en ansökan till ett EU-projekt. Projektet berör utmattningshållfasthet för tekniska konstruktioner och ett nyckelord som förväntas i ansökan är sustainablity, hållbarhet är ordet för dagen. För något decennium sedan var jag också inblandad i EU-ansökningar. Då var nyckelordet på modet competitiveness, då var det Europas konkurrens på den internationella arenan som framhävdes.
Då som nu försöker vi forskare att anpassa våra forskningsidéer till det som är gångbart i Bryssel, inom hållfasthetsområdet får man därmed nu framhäva lättviktskonstruktioner, mindre och lättare material. Då finns det en chans att få anslag.
Detta är två exempel på hur man nu faktiskt satsar stora pengar på minskade koldioxidutsläpp för en hållbar framtid. Varför?
Det finns väl två viktiga förklaringar, den ena är spekulationerna i att oljan håller på att ta slut, den andra är att det överstatliga EU, inspirerat av den överstatliga organisationen FN:s klimatpanel, satt upp klimatmål avseende utsläpp, förnyelsebara bränslen o. dyl. Jag vet inte vilken av dess två orsaker som är mest betydelsefull, men jag är övertygad om att den senare har stor betydelse och att därmed FN och EU gör skillnad.
De överstatliga organisationerna främjar en något mer hållbar utveckling med en pondus som knappast något enskilt europeiskt land skulle kunnat göra.
Multinationella företag har för länge sedan lämnat den nationella arenan och rör sig fritt över världen med endast sin egen utveckling som drivkraft. Deras styrelserum är slutna för demokratisk insyn, deras direktörer är inte avsättbara med demokratiska medel, men de har makt och ett enormt inflytande över vårt dagliga liv.
Är det då inte nödvändigt att skapa demokratiska organisationer på samma nivå som kan reglera marknaden för att skydda människor och natur?
Och hur skall detta gå till om man vänder ryggen till den europeiska organisation som kunde bli en sådan kraft? Och som, vilket mina inledande två exempel visar, till viss del uppenbarligen är en sådan kraft.
Vi måste helt enkelt anpassa vår demokratiska organisation till det faktum att de avgörande makthavarna skiter i nationsgränserna och att deras ensidiga ekonomiska drivkraft är förödande om den inte regleras.
Detta är mitt enkla argument i den pågående MP-debatten.
Förra veckan var jag delaktig i en ansökan till ett EU-projekt. Projektet berör utmattningshållfasthet för tekniska konstruktioner och ett nyckelord som förväntas i ansökan är sustainablity, hållbarhet är ordet för dagen. För något decennium sedan var jag också inblandad i EU-ansökningar. Då var nyckelordet på modet competitiveness, då var det Europas konkurrens på den internationella arenan som framhävdes.
Då som nu försöker vi forskare att anpassa våra forskningsidéer till det som är gångbart i Bryssel, inom hållfasthetsområdet får man därmed nu framhäva lättviktskonstruktioner, mindre och lättare material. Då finns det en chans att få anslag.
Detta är två exempel på hur man nu faktiskt satsar stora pengar på minskade koldioxidutsläpp för en hållbar framtid. Varför?
Det finns väl två viktiga förklaringar, den ena är spekulationerna i att oljan håller på att ta slut, den andra är att det överstatliga EU, inspirerat av den överstatliga organisationen FN:s klimatpanel, satt upp klimatmål avseende utsläpp, förnyelsebara bränslen o. dyl. Jag vet inte vilken av dess två orsaker som är mest betydelsefull, men jag är övertygad om att den senare har stor betydelse och att därmed FN och EU gör skillnad.
De överstatliga organisationerna främjar en något mer hållbar utveckling med en pondus som knappast något enskilt europeiskt land skulle kunnat göra.
Multinationella företag har för länge sedan lämnat den nationella arenan och rör sig fritt över världen med endast sin egen utveckling som drivkraft. Deras styrelserum är slutna för demokratisk insyn, deras direktörer är inte avsättbara med demokratiska medel, men de har makt och ett enormt inflytande över vårt dagliga liv.
Är det då inte nödvändigt att skapa demokratiska organisationer på samma nivå som kan reglera marknaden för att skydda människor och natur?
Och hur skall detta gå till om man vänder ryggen till den europeiska organisation som kunde bli en sådan kraft? Och som, vilket mina inledande två exempel visar, till viss del uppenbarligen är en sådan kraft.
Vi måste helt enkelt anpassa vår demokratiska organisation till det faktum att de avgörande makthavarna skiter i nationsgränserna och att deras ensidiga ekonomiska drivkraft är förödande om den inte regleras.
Detta är mitt enkla argument i den pågående MP-debatten.