Usch för skolk!
Jag har länge förundrat mig över att vi tvingar våra ungdomar att släpa sig till en urtråkig sysselsättning under något decennium, under den tid i deras utveckling då kreativiteten skulle kunna blomma ut och fullända barndomens enorma kunskapsinhämtning.
Betänk barnets tidiga utveckling, när det snabbt lär sig sin egen kropps reaktioner på allehanda företeelser, inhämtar oändligt mycket intryck från alla sina sinnen och lär sig tolka signaler som kropps-, tal- och skriftspråk. Och tycker att det är kul. Jämför sedan detta med tonåringens skoldag, den eviga väntan på friheten, i eftermiddag, på fredag, vid terminsavslutningen, till den slutgiltiga befrielsen, gymnasieexamen.
Problemen är inte nya, pliktfokusering har kritiserats förut:
Montaigne år 1580:
"Läraren måste låta eleven sålla allt och får aldrig stoppa in något i hans skalle enbart i kraft av sin myndighet och elevens starka tilltro; Aristoteles principer bör inte bli hans - lika litet som stoikernas och epikuréernas. I stället bör man göra honom bekant med en mångfald av olika idéer, sedan får han själv välja om han kan, annars får han fortsätta att tvivla. Bara dårar är säkra och trosvissa."
Samuel Butler år 1872:
”Ibland undrar jag hur det kommer sig att den vållade skadan inte blev uppfattad tydligare och att de unga männen och kvinnorna växt upp till att bli så förståndiga och dygdiga som de ändå blev, trots de nästan avsiktliga försöken att förvrida och hämma dem i växten. Somliga fick utan tvekan men, av vilka de led så länge de levde; många syntes dock inte ta någon skada alls, och somliga syntes nästan bli bättre. Anledningen tycks vara att gossarnas naturliga instinkter i de flesta fall gjorde sådant totalt uppror emot utbildningen att, hur lärarna än försökte, förmådde de aldrig dem att på allvar ägna den någon uppmärksamhet.”
Karl Popper år 1945:
"Man har påstått - med rätta, tyvärr - att det var Platon som uppfann både våra högstadieskolor och våra universitet. Jag känner inget bättre argument för en optimistisk människosyn, inget bättre bevis för människornas oförstörbara kärlek till sanningen och rättrådigheten, deras uppfinningsrikedom och envishet och hälsa, än att detta förödande utbildningssystem inte har förstört dem totalt. Trots att så många av deras ledare förrått dem finns det ett ansenligt antal, såväl gamla som unga, som är redliga, och intelligenta, och hängivna sin uppgift."
Notera att vi efter 1945 åtskilligt har ökat den obligatoriska skoltiden utan att egentligen ha ökat den kunskapsmängd som eleverna tillgodogör sig. Överbliven meningslös tid skapar tristess och dämpar kreativitet för inte är eleverna dummare nu.
I TV-serien klass 9A i våras visade det sig att ett gäng engagerade lärare lyckades få en klass i Malmö att lyfta sig från klart underläge till högsta nivå. Vad lärde sig de andra eleverna i sjuan och åttan när denna grupp kunde komma ikapp och gå förbi under en termin? Dessa andra kunde naturligtvis också ha kunnat skita i skolan och ägna sig åt roligare sysselsättningar under dessa år och sedan läsa in vad de behövde på en termin. Om de inte helt passiviserats i den trista skolmiljön dessförinnan. Det krävdes några "superlärare" för att bryta tristessen och passiviteten.
Mycket tyder på att skoltiden helt enkelt är för lång. Den uppfyller inte något annat syfte än att vara en tid för säker förvaring av unga människor.
Hur har det blivit så?
- En drivkraft har nog varit rättvisetanken; alla skall med, ingen ska behöva stå utan en gymnasieexamen. Oavsett de goda intentionerna så har detta slagit snett, istället för en jämlik kunskapsnivå har vi fått en jämlik tristess. Anpassningen till de "svaga eleverna" är ett misstag, de svaga eleverna fanns inte före skolstarten, de har skapats av tristessen.
- En annan drivkraft har kanske kampen mot ungdomsarbetslösheten varit. Vällovligt, men synnerligen klumpigt. Visst kan ungdom hitta kreativa sysselsättningar utan att sitta på skolbänken hela dagen, förmodligen är en minskning av skoltiden en förutsättning för att få dem att sysselsätta sig med något vettigt.
- Ytterligare en drivkraft kan ha varit viljan att stöpa alla i samma form, att förbereda för samhällsanpassningen, "strävsamhet, flit och pliktkänsla", som BT:s ledarskribent säger. Hellre lydiga idioter än självständigt tänkande kritiker. Men, flitiga Lisa, den tiden då vi behövde robotar i monotona industriarbeten är lyckligtvis förbi.
Minska den obligatoriska skoltiden!
Ge eleverna tid och lust till att studera.
Uppdatering: Detta inlägg har nu publicerats på BT debatt.
Andra bloggar om: plikt, skola, Björklund, skolk
Jag håller med i sak - mycket bra skrivet! Jag skulle vilja smyga in lite Lev Vygotskij i det hela men det får komma på min egen blogg :)
Dock motsägs det första slagordet av den andre! Ty leder inte lusten till att vi vill studera mer = mer skoltid? :)
Ja, Heiti, ett citat av Vygotskij skulle nog vara en bra komplettering till mina favoriter.
Jag menar att de båda avslutande meningarna inte alls motsäger varandra; studerar gör man bäst utanför skolan, när man har tid och möjlighet att pröva själv, reflektera och diskutera.
Thomas: Bra skrivet!
Förresten, den ursprungliga betydelsen av ordet skola är just "fri tid". :)
F.ö. finns en mycket bra och provocerande bok i ämnet som heter "Deschooling society", skriven av Ivan Illich, där Illich helt enkelt förklarar att det bästa vi kan göra är att lägga ner skolan.
Tack Björn, jag uppskattar din uppskattning vilken, tillsammans med Heitis och min frus, gjorde att jag just skickade in inlägget till BTs debattredaktion.
"Mycket tyder på att skoltiden helt enkelt är för lång. Den uppfyller inte något annat syfte än att vara en tid för säker förvaring av unga människor."
Åker direkt in i citatboken! Mästerligt!
Jag måste hålla med alla andra att det var riktigt bra skrivet.
Vet dock inte om jag kan hålla med i alla slutsatser.
1/ Jag tror att ett av de stora problemen i skolan är bristen på respekt. Lärarna respekterar inte eleverna och eleverna respekterar inte lärarna. Jag vill absolut inte tillbaka till en tid när lärarna var diktatorer men samtidigt måste det finnas en ro att plugga i skolan. Fakta kvarstår att kunskaperna i som eleverna får i t.ex. Matematik minskar år för år. Varför är det så?
2/ Jag tror benhårt på att det är bra att gå i skolan. Självlklart är det inte lösningen för alla men alla utredningar som jag hört talas om (kan tyvärr inte citera någon på stående fot) påvisar att de som pluggar länge lever generellt ett bättre liv med högre inkomst, mindre missbruk, laglydigare, friskare, mindre olyckliga, ... Jag tror att ökad kunskap leder till att man som individ gör bättre och klokare val. Och visst får man kunskap i den svenska skolan även fast den kunde varit mycket bättre?
Thomas,
Jag gillar din liberala syn på idéer men när du på Anders blog skriver att det är löjeväckande att hitta på metafysiska förklaringar så tycks det för mig vara så att du trots allt inte förstår problematiken med kunskap. Du citerar ofta Popper, han trodde på någon slags metafysisk dualism. Är det löjeväckande?
Niklas: Jag håller med dig i båda dina punkter, men tycker inte att det motsäger mina slutsatser. Jag tycker absolut att alla skall gå i skolan, men jag tror att den utdragna skoltiden är en konstgjord andning som inte ger några kunskaper och som kanske till och med bidrar till vikande ömsesidig respekt.
Daniel: Du har rätt och jag uttryckte mig verkligen dumt på Anders blogg då jag generaliserade religiösa frågor till metafysik i allmänhet.
Vad jag menade var att jag finner det löjeväckande att tro på tomtar, troll och spöken och ser egentligen ingen skillnad mellan dessa påhittade väsen och gud.
Jag vet inte riktigt vad du menar med att Popper trodde på någon slags metafysisk dualism. Jag har uppfattat hans inställning till metafysik som ett nödvändigt ont i de fall vi inte kan använda vetenskaplig falsifiering för att testa hypoteser. En sådan hypotes är att världen existerar utanför vårt medvetande, realismen. Varken den eller dess motsats, idealismen, går att falsifiera, men ändå måste man ta till sig en av dem när man förhåller sig till världen. Popper är, liksom också jag, realist.
Ok, det låter bra. Jag tror inte heller på tomtar, troll eller gudar, även om jag tycker en gud är en mer sofistikerad form av tomte och inte lika enkel att avfärda.
Jag tror också att sofistikerade former av tomtar och troll finns i alla sinnen, så även om jag håller med om att religösa kanske inte är så rationella alltid så kan jag faktiskt inte ensidigt racka ner på religösa som om de var mer irrationella än någon annan..
Jag sitter här med en bok skriven av Popper och John C. Eccles (hjärnforskare) som heter The Self and Its Brain. Jag läste en del av den för 14 år sen så jag kommer inte ihåg så bra men den ger klart uttryck för dualistiska tankar. Jag ska börja läsa lite nu igen.
Poppers dualistiska tankar verkar ha gått ganska obemärkt förbi men så är det när majoriteten bestämmer agendan. Hans dualistiska tankar ses väl som ett "misstag" antar jag.
Men visst, Popper kanske var realist. Jag antar att man kan vara realist och dualist samtidigt?
Daniel: Om jag får försöka förfina mitt argument från Anders blogg så menar jag alltså att varje etablerad religion, med betoning på etablerad, förutsätter en auktoritetstro, vilket jag är oerhört skeptisk till. Jag är mer tolerant gentemot de "tomtar och troll" som det enskilda sinnet producerar, dvs. den metafysiska bild av världen som vi var och en har bildat oss efter det vi sett, läst och upplevt.
Boken av Popper och Eccles har också jag i min bokhylla. Jag köpte den för några år sedan, men lyckades aldrig ta mig in i den. Vad menas egentligen med dualism i det här sammanhanget? Är det den gamla filosofiska diskussionen om själ och kropp du avser, eller är det något annat?
I frågan om självet och dess hjärna har jag det senaste året istället fascinerats av Jeff Hawkins' "On intelligence" och Antonio Damasios "På jakt efter Spinoza". Här finns ingen dualism, vad jag förstår, bara fysik.
Jag har också svårt för auktoriteter men jag har blivit väldigt skeptisk till kunskap överhuvudtaget och tänker nog att man inte kan komma undan problemet med auktoriteter.
För de flesta är det så att "normala" tankar är trovärdiga. Auktoriteten är då alla de tusentals personer som yttrar samma idé. En onormal tanke är mycket svårare att sprida och de som är intresserade av en sådan tanke måste vända sig till en viss auktoritet.
Normen eller kulturen som auktoritet är ju utgångsläget, att några ersätter det med en person, grupp, tidning eller tv-kanal som auktoritet finner jag inte alltför skrämmande. Det mest läskiga vore ju om alla tänkte likadant (det vore iofs ok om alla tänkte rätt).
En anledning till varför jag vägrar racka ner så hårt på religösa är att jag tror de fattar lite mer om universum än många andra. Den här materialistiska ideologin som alltmer blir standard bland intellektuella ser jag som ett stort "troll" i folks sinnen. När då religösa tror på "tomten" gud ser jag det som en mindre ondska.
Nu när jag läst de 30 första sidorna i the Self and Its Brain så blir jag jätteglad att de "galna" tankar som jag själv tänker också delas av den stora "auktoriteten" Popper.
Popper är kropp-själ dualist, eller egentligen är han pluralist (vilket går över mitt huvud), eftersom han menar att även idéer finns på riktigt (det fysiska kallar han Värld 1, det mentala är Värld 2 och idévärlden är Värld 3). Det är flummigt och eftersom jag inte helt förstår honom så kan jag ha missuppfattat något.
Dock är det så att Popper inte på något sätt argumenterar att Gud skulle vara en förklaring, det är ju annars en farhåga bland materialister som helst inte vill tänka sig dualism. Popper menar att det mentala är en egenskap som dykt upp under evolutionens gång och som på något sätt förändrar hjärnans funktion, en spekulation är att det mentala förändrar vissa sannolikheter för kvantfysiska händelser och på så sätt kan hjärnans funktion förändras.
Det ska sägas att efter denna bok skrevs så jobbade Eccles vidare på dessa teorier och en annan stor vetenskapsman, Penrose, jobbar nu med detta spår. Tyvärr har dessa teorier än så länge inte blivit mer än spekulationer. Men jag gillar Poppers tankar.
Tack för dina bokförslag förresten. På jakt efter Spinoza skulle jag nog uppskatta, Spinoza var ju ingen materialist så honom gillar jag.
Det glädjer mig att äntligen någon säger emot mig när jag kastar ur mig mina prövande tankar. Det här med auktoriteter har nämligen kommit för mig det senaste året som ett starkt argument mot varje religion.
Jag erkänner också auktoriteter förstås, men då handlar det om personer som har visat sig ha erfarenhet och kunskap utöver det vanliga.
Vad gäller religion ser jag det så att endast uppenbarelsen kan ge ett argument för en viss gudstro. Men uppenbarelser har visat sig vara enstaka upplevelser hos enskilda människor och de har inte kunnas upprepas. Bara genom att tro på auktoriteter kan jag ta till mig just de uppenbarelser som leder till en viss religion. Det är inte tusentals människor som haft samma uppenbarelse, det är snarare så att vissa auktoriteter har lyckats få tusentals människor att tro på just deras förkunnelse. Och det finns inget rationellt argument varför just deras uppenbarelser skulle vara mer trovärdiga än någon annans, UFO är ju ett bra exempel på mer moderna uppenbarelser av samma typ. Bara observationer som kan delas av flera har vetenskapligt värde.
Å andra sidan ser jag vår allmänna moral och våra sedvänjor som värda all respekt just för att de är resultat av lång tids evolution av beteendemönster bland många människor. De representerar helt enkelt den mänskliga samexistens som visat sig vara bäst i test och de förmedlas av männsikor som har en gedigen livserfarenhet, moralauktoriteter. Förhållanden ändras, men vårt sätt att tänka måste med nödvändighet förändras långsamt, evolutionärt.
Du tror att religiösa fattar mer av universum än vi andra. Där är jag verkligen inte överens med dig. Jag menar att religionen inte tillför ett skvatt till vår förståelse av naturen. Möjligen kan religiösa ibland vara välgörande motvikter till de fundamentalistiska vetenskapstroende som verkligen inbillar sig att vi förstått, men den medelväg som Popper representerar är alltid att föredra tycker jag: Vetenskapen skapar bättre och bättre modeller av naturen, men vi kommer aldrig att veta om och när vi uppnått sanningen.
Frågan om medvetande, vilja och självet är oerhört svåra och intressanta frågor och jag är tacksam för att du har nu inspirerat mig att återta studiet av Popperr/Eccles. Jag hoppas vi kan återkomma med en diskussion om denna bok så småningom.
Poppers uppdelning i de tre världarna har jag stött på tidigare i hans skrifter (finns i Popper i urval t.ex.) och jag finner denna ansats mycket lovande och tänkvärd. Ur ett pragmatiskt kunskapsperspektiv ser jag den som mycket användbar, och dess implikationer på medvetande och vilja spännande.
Ang. religion så skrev jag att religösa fattar bättre än "många" andra. Vad nu det innebär, men jag är ju inte själv religös, min poäng är endast att jag inte tolererar någon häxjakt på religösa (vilket jag ser på många av de bloggar jag läser).
Inom religion tror jag t.ex tvivel är hyfsat normalt vilket är en bra egenskap, och det är något som "många" andra totalt saknar. Inom religion finns också hopp och kärlek, vilket saknas hos "många" andra. Jag lägger värderingar i dessa flummiga egenskaper, men om det är rationella egenskaper vet jag inte, men jag tror det.
Sedan är det ju så att rent metafysiskt så tar ju religösa avstånd från materialism och det är nog det som framförallt driver folk till det religösa. Religion är på sätt och viss ett sunt förnuft för många eftersom de religösa nästan är de enda som accepterar medvetandet som något ickemateriellt.
Nu har visserligen Popper en riktigt skön inställning, hans mellanväg är riktigt bra. Den grundar sig på sunt förnuft rakt igenom. Medvetandet är naturligtvis ickemateriellt för Popper, men det är inte heller något magiskt, det är ett resultat av evolutionen.
Den här medelvägen har jag nog själv känt är den mest naturliga men jag har skrämts av att jag nästan står ensam i mitten av galna religösa och galna materialister. Det är så skumt.
Kanske är det här en så laddad fråga att folk tycker medelvägen är obehaglig, folk kanske känner att de måste distansera sig från det "andra" alternativet. Materialismen ser jag som en slags nödvändig antites till det religösa, men det måste till en syntes, och då är Poppers inställning intressant.
Jag ska dock säga att jag stör mig en hel del på Poppers argumentation. Värld 3 t.ex är ju ett bra koncept på alla sätt och vis men Poppers envisa hållning att det är på "riktigt" blir jag lite trött på.
Samtidigt skulle jag vilja lära en del av Penrose som jag skulle tro har inspiretats av Popper i dessa frågor. Han argumenterar mer ingående för att värld 3 är "på riktigt". Det är konstigt, men det är det som gör kunskap så intressant. Det är så lite man kan enas om.
Jag har inte haft någon riktig tes kring medvetandet, utan jag har inspirerats av alla möjliga olika förslag (utom materialism). Nu känner jag dock att Poppers hållning är väldigt sund, det finns ju en del klassisk problematik med dualism men Poppers inställning är att det inte behöver vara ett riktigt problem, att en holistisk egenskap kan påverka dess komponenter tycker inte Popper säger emot vetenskapen, och absolut, varför inte?
Kul om du också läser denna bok, jag diskuterar gärna!
Vi är nog ganska överens så långt, Daniel. Jag ser fram emot fortsatta diskussioner, det är inte var dag man stöter på någon som har lust att studera Popper.
Daniel:
Jag hoppas att ni kan återkomma på temat - iaf så skall jag själv försöka skriva något om det inom kort. Är också trött på denna "häxjakt" och ständiga bredsidor mot tomtar och troll...
Däremot kan man vara kritisk mot religiösa-system och auktoriteter - men det är en annan femma....