Om moral
Vårt moraliska beteende, vårt samvete, vår etik har ett oändligt komplicerat underlag som formas med hjälp av alla intryck som vi fått under livet. I denna komplexa röra tycker jag mig kunna urskilja några komponenter som tål att diskutera.
Empati. Den empati som vi på något sätt tycks ha inbyggd i vårt tänkande tror jag har sin väsentliga grund i tidig uppfostran. Mamma, och i allt större utsträckning också pappa, samt andra närstående har ett oändligt tålamod de första åren i ett barns liv. Det hjälplösa livet får all service man kan tänka sig. Den enda omedelbara belöningen för vårdarna är i början några sällsynta leenden. Barnet är hjälplöst i ett tiotal år och är under denna tid helt beroende av en empatisk omgivning. Dessa år sätter djupa spår i vårt medvetande tror jag, de gör oss till djupt empatiska naturer. Den som dessutom underhåller denna egenskap genom att utöva den själv kan behålla en stor del livet ut. Därför är kanske den vårdande kvinnan mer empatisk än den vanlige mannen.
Vissa av oss får emellertid inte denna skola och det kan kanske förklara en del obegripliga handlingar som vi tyvärr ofta hör rapporter om i media.
Barn till socialt utslagna människor missar till en del detta empatiska föredöme, kanske också barn till föräldrar som alltför mycket prioriterar karriären?
Auktoriteter. Uppfostran i traditionell mening skulle jag vilja beteckna den auktoritetsundervisning som kristendomsundervisningen kan symbolisera. Den består förstås också i föräldrarnas roll att tala om "vad som är rätt och fel" och moralpredikningar i skola, kyrka och politiska tal. Auktoriteter kan också vara självvalda teorier såsom religion, eller konsekvensetisk filosofi, ideologier som socialism, liberalism, konservatism eller personer som statschefer, partiledare, eller företagschefer.
Denna uppfostringsdel i vårt moraliska medvetande tror jag faktiskt är av förhållandevis liten betydelse, i den mån den existerar är det ofta i form av så kallad dubbelmoral.
Viljan att bli uppskattad. Vår självbevarelsedrift tror jag är det mest avgörande för vårt moraliska handlande och den positiva delen av denna handlar om att vilja vara omtyckt. Om man alltid är hygglig gentemot andra människor så får man mycket hygglighet tillbaka och det är tillfredsställande. Det bästa sättet att bli lycklig är alltså att vara vänlig, generös och hygglig mot sina medmänniskor, ofta visar de då sig tacksamma och är generösa tillbaka. Därmed är ett moraliskt handlande helt i enlighet med självbevarelsedriften. Detta är också något som kan läras ut av auktoriteter, om det sker på ett icke auktoritärt sätt.
Man kan förstås också köpa sig uppskattning, vilket då emellertid inte bidrar till ett moraliskt handlande. Rikedom i detta avseende är därför inte av godo för den allmänna moralen.
Man kan också se till att begränsa sitt umgänge till en liten grupp utvalda och inom denna få uppskattning, men avgränsa sig gentemot andra grupper. Därmed blir den höga moralen begränsad till familjen, gänget eller en militär trupp och utanför gruppen kan mycket väl våld och annat omoraliskt beteende florera.
Rädslan för hämnd. Den negativa delen av vår självbevarelsedrift är att handla så att vi slipper så till svars för de handlingar som drabbat andra människor. Hämnden behöver inte vara våldsam, den kan vara smärtsam nog om man t.ex. tvingas stå till svars offentligt eller blir avslöjad inför familj och vänner. Det absolut enklaste sättet att slippa ängslas för hämnd är att handla på ett moraliskt sätt, att vara hygglig mot alla.
Man kan förstås också köpa sig skydd mot hämnarna, vilket precis som i det positiva uppskattningsfallet inte bidrar till ett moraliskt handlande. Rikedom tar därmed undan ytterligare ett incitament för god moral.
Rikedom är ju också relativ. Pedofiler och sexkunder som opererar i fattiga länder är tyvärr alltför skyddade, liksom krigsherrar och samhällsfientliga företagsledare. Här skulle öppenhet och undersökande journalistik kunna göra mer.
Också rädslan för hämnd kan man begränsa med ett utpräglat gruppbeteende. Ett kollektivt skydd för lika goda gängmedlemmar håller hämnarna borta; gängvåld och militärt våld blir ibland resultatet.
Anpassning till omgivningen. Ytterligare en avgörande del i vår självbevarelsedrift är att vi vill ha vänner. Vi vill inte mobbade, utfrusna eller misstänkliggjorda i skolan, på arbetsplatsen, eller bland vänner och bekanta. Här kommer traditionen och den politiska korrektheten att ha ett starkt inflytande och den varierar kraftigt olika kulturer, klasser, tider och sammanhang. Bland män går snacket annorlunda än bland kvinnor, på vissa arbetsplatser är det rumsrent att vara sverigedemokrat, medan det på andra är tabu. Ord som svartskalle, neger eller blatte är vardagsmat i vissa grupper och misstänkliggörande i andra. Samma prat är mindre accepterat nu än för tjugo år sedan. Att präktigt stå emot gruppaccepterade åsikter medför ofta utfrysning. På så sätt uppfostrar vi varandra i en tids- och platsanda som är en viktig källa till vårt moraliska beteende på både gott och ont.
Denna anpassningsmekanism kan kanske förklara annars obegripliga beteenden som hedersmord hos vissa grupper och ritualmord hos andra, men en bidrar också till att upprätthålla kloka traditionella etiska regler som kanske inte omedelbart kan genomskådas av självbevarelsedriften.
Slutsatsen av denna betraktelse skulle vara att en bättre moral uppnås om vi:
avskaffar social utslagning, för att garantera den empatiska uppfostran som varje familj i normaltillstånd ger sina barn.
motarbetar social isolering i form av såväl familj- sekt- och klasstillhörighet för att låta viljan att bli uppskattad och anpassningen till omgivningen verka i större sammanhang.
gör samhället mer öppet, för att hindra hemlighållande av omoraliska handlingar och därmed låta sjävbevarelsemekanismerna spela fritt.
Andra bloggar om: moral, filosofi
Köp dig lite outsläppt koldioxid
Jag köpte just ett ton CO2.
Skärpning, centerpartiet!
Claes Västerteg (c) skriver i dagens BT en debattartikel med rubriken En grönskande alliansbudget. Som miljövän blir jag nyfiken och letar i artikeln efter de tecken i budgeten som kan betecknas som grönskande.
De blir tyvärr svåra att hitta.
Västerteg konstaterar t.ex. att förslaget om 10.000 kr skatterabatt vid inköp av miljöbil tyvärr inte finansierats ännu, men att regeringspartierna fortfarande är överens om att det är en bra idé. Det enda konkreta han redovisar i artikeln är extra pengar på miljöövervakning i havsmiljön.
I övrigt är det bara ord, utarbetande av nationell havsmiljöstrategi, vilja till utökandet av systemet med utsläppsrätter, regeringen har ett mål om 25-procentig minskning av byråkratin för företagen och alliansregeringen vill ge miljöpolitiken ett nytt perspektiv.
Det nya perspektivet tycks vara att regeringens miljöpolitik ”präglas av ett underifrånperspektiv”, de ansvarskännande människornas innovationskraft måste tas tillvara. Att så lita på de självläkande krafterna är ju vackert tänkt, men räcker det till? Och hur rimmar detta förlitande på den enskilda människan med fraserna i Västertegs artikel: ”Miljöfrågorna får inte begränsas till nationell nivå. Klimathotet är globalt och måste därför mötas på global nivå.”
Den förra regeringskonstellationen visade med sin gröna skatteväxling att det går att göra något konkret på nationell nivå. En utbyggnad av den politiken och/eller satsningar på nya fräscha idéer tycker jag man kunde begära under rubriken ”En grönskande alliansbudget”.
Skärp er centerpartiet!
Var är de nya jobben?
För en trebarnsfar med diversearbetande barn och släktingar i tjugoårsåldern är denna bild av arbetslösheten falsk. Åtskilliga är de ungdomar som jag kommit i kontakt med som inget hellre vill än att få ett fast jobb, men som får nöja sig med tillfälliga anställningar på nåder som hamburgerbarsexpediter, affärsbiträden, bingoutropare eller telefonförsäljare.
Och så länge telefonförsäljarjobb har några sökande överhuvudtaget, så är det väl uppenbarligen ett underskott på riktiga jobb.
Tyvärr är ledarskribentens folkhemsidyll en vision som ännu inte uppnåtts och att anpassa politiken till en sådan drömvärld är oansvarigt.
Ledaren vilar även i detaljerna på en förvånansvärt svag argumentation. Exempelvis beröms regeringen för att lyfta ”fram moroten i arbetslöshetsförsäkringen istället för piskan”. Hur skulle piskan se ut om indragen A-kassa betraktas som en morot?
Vidare påpekas att ”den som är flitigast med att söka arbete, ofta är den som snabbast lyckas få ett nytt jobb”. Javisst, detta påstående skall jag inte argumentera emot, men än se´n. Inte blir det fler jobb för att de jobbsökande är flitiga. Att det lönar sig att vara flitig visar bara att det finns en konkurrenssituation mellan de arbetslösa. Ledarens tankefel här är detsamma som arbetsförmedlingen gjort till regel under lång tid, nämligen att arrangera söka-jobb-kurser för de arbetslösa. Att vara flitig och skicklig i anställningsintervjuer är förstås en fördel för en enskild person, men blir verkningslös som uppmaning till många som konkurrerar.
Ledarskribenten påstår avslutningsvis att arbetslöshetsförsäkringen ”börjat uppfattas och användas som en evig försörjningsinrättning”. Jag känner inte igen mig i Borås idag, var kommer denna villfarelse ifrån?
Tidigare har Borås Tidning hyllat den danska modellen med minimal anställningstrygghet för ungdomar kombinerat med en generös arbetslöshetsersättning. Nu har man tydligen lagt den generösa delen av konceptet på sophögen. Anser BT att även den andra delen också tas bort från regeringens handlingsplan?
Politikens uppgift just nu måste väl ändå vara att vidta åtgärder för att öka antalet arbetstillfällen. Detta var ju en väsentlig del i retoriken före valet hos den borgerliga alliansen. Låt oss hoppas att regeringen snarast gör allvar av detta och lyckas bidra till att minska arbetslösheten till en nivå där bara de som ”befinner sig mellan jobb” behöver uppbära A-kassa.
En genuin middag
De senaste dagarna var jag på tjänsteresa i Kaiserslautern och i tordags kväll skulle Pär och jag gå ut för att äta middag. Vi brukar söka efter genuina matställen vid sådan här utlandsresor och hittade denna kväll en Bierstube som såg riktigt bra ut i det avseendet. Utanför stod en skylt med den handskrivna texten Slaktfest och lokalen var fylld med folk från pensionärer till barn i tio-årsåldern. En bastant madam bakom bardisken vid entrén försäkrade att det nog gick att ordna plats åt två och en bit in i lokalen tog vi det enda återstående bordet i besittning. Bakom min rygg hade vi ett välfyllt bord med tio högljudda gäster, varav den äldste hade en fruktansvärd stämma när han hojtade någon ramsa inför halsandet av varje snaps.
Det kändes onekligen genuint
Eter en stund kom kyparen, en man i sextioårsåldern iklädd vit slaktarrock, med en meny. Våra kunskaper tyska är inte de bästa och kyparens engelska av ungefär samma kvalitet, så när jag frågade vad hackepelle var för något fick jag bara svaret: meat of pork and bread. Det lät ju ofarligt och tycktes i varje fall inte innehålla någon korv så det fick bli min beställning.
Kyparen hade inte upplyst om att det var rå fläskfärs, vackert formad som en ring med en rå äggula i mitten. Nåväl, efter en kort eftertanke om eventuella trikiner kom jag fram till att vi ändå tycktes vara i civiliserat sällskap och att man därmed kunde lita på att köttet är ofarligt att äta. Det var faktiskt också ganska gott, då det var välkryddat. Men de sista tuggorna var ändå lite kväljande då brödet ölen och den råa löken var slut.
Pär beställde kvällens specialtallrik som innehöll flera olika produkter i bruna, gula och gråa nyanser. Bratwurst, blodkorv, fläskkorv och fläskkött, allt välkokt, samt surkål och potatismos. Han tycktes äta med god aptit i början, men lämnade ändå en hel del svartbrungrå massa kvar på tallriken.
Efter denna inledning på måltiden valde vi att följa grannbordets initiativ och beställa glass och snaps för få tillbaka de friska livsandarna.
Ölet är gott i Tyskland.
Maud visar vägen: Avsätt odugliga styrelseproffs!
Det finns all anledning att ifrågasätta kunnigheten hos personer på sådana poster. Oftast är utnämningarna frukten av korruption, antingen baserat på släktskap, förmögenhet, bekantas bekanta eller politisk samhörighet. Än värre är det att det inte finns någon insyn i styrelserummen och inget instrument för demokratisk avsättning av oduglingar. Detta trots att deras inflytande och beslut berör inte bara företagets ägare utan de anställda, deras barn, ibland hela orter eller landsändar och i allra högsta grad miljön för människor som kanske i övrigt inte alls har med företaget att göra.
Precis som regeringar, kommunalråd och landstingsråd kan avsättas vart fjärde år genom att väljarna underkänner deras insatser borde något liknande kontrollorgan utvecklas för företagens styrelser, åtminstone för dem som är stora nog att vara av avgörande betydelse för samhället.
Demokratin inom samhällets politiska ledning som nu existerat i drygt ett sekel bör nu börja utvidgas till samhällets finansiella ledning för att hindra att inkompetens, girighet eller trångsynthet hos enskilda människor skall få oönskade konsekvenser för samhället i sin helhet.
Styrelserna borde göras offentliga och avsättbara.
Maud Olofssons initiativ är ett steg i rätt riktning, ett experiment på en liten del av företagsvärlden. Om experimentet slår väl ut kan vi börja diskutera hur det skall utvidgas till andra inflytelserika företag.
Politik är att lösa samhälleliga problem
Varför är politiker så impopulära, ja så föraktade, trots att en hel del av dem uppenbarligen ägnar åtskillig tid åt politiken i ärligt syfte att göra världen bättre?
Jag tror inte att huvudanledningarna är besök på dyra krogar, anlitandet av svart arbetskraft, fusk med TV-licensen, slarv med kontokort, herrgårdsdrömmar eller krogslagsmål. Jag tror heller inte att de höga arvodena för vissa politiker, deras aktieinnehav eller tvivelaktiga umgänge är avgörande.
Nej, jag tror det är deras brist på självkritik.
En av vår tids främsta symboler för kunskap, intelligens och framgång är Albert Einstein. Hans vetenskapliga verksamhet präglades av att försökte lösa fysikaliska problem och han var hela tiden beredd på att ha fel. När han ställde upp en ny hypotes, vinnlade han sig om att samtidigt presentera det experiment som kunde vederlägga hypotesen och ansträngde sig också för att genomföra experimenten. Detta vetenskapliga angreppssätt har sedan bildat skola i all vetenskaplig verksamhet. Prövning av teorier, samt omfattande öppna diskussioner är det som fört och för naturvetenskapen framåt.
Man lär av sina misstag, helt enkelt; en folkvetts-sanning som alltså är högst giltig även i naturvetenskapen.
Men inte i politiken! Här bestäms förslag och program inte av viljan att hitta metoder för att lösa problem, utan snarare att konstruera tillämpningar av en existerande ideologi. När ett sådant förslag presenterats är dess eventuella misslyckande katastrofalt, eftersom det då också kan ses som ett misslyckande för ideologin. Detta gäller såväl socialistisk, kommunistisk, liberal, nyliberal och konservativ ideologi. Därför måste varje misslyckande döljas genom allehanda bortförklaringar och erkännande av misstag anses förkrossande såväl för partiet som för den enskilde politikern.
Detta ovetenskapliga sätt att bedriva politik är förödande för samhällsutvecklingen och oerhört onödigt. Samhällsventskap är ju på många sätt svårare än naturvetenskap genom alla de oförutsägbara handlingar som vi människor utför. Man skulle ite behöva skämmas över att ha fel. Är det månne fixeringen vid att bekräfta en viss ideologi som förhindrar ett konstruktivt tänkande?
Politikerföraktet har alltså en fullt förklarlig grund. Många samhälleliga problem är sådana att en stor majoritet skulle vara betjänta av att lösa dem, t ex. de globala miljöhoten, den stora arbetslösheten och social utslagning. Den märkliga uppdelningen i poliken på höger och vänster, ca 50%/50% har ingen grund i samhällets viktiga problem, bara i ideologi och maktpositioner.
Politisk verksamhet bör istället inriktas på att
- Lösa samhälleliga problem
- Prova olika förslag till lösningar i begränsad omfattning på ett sådant sätt att bortförklaringar är svåra att tillämpa och att man därmed gemensamt lär sig något.
- Respektera varje seriös förslagsställare oavsett om hans/hennes förslag visar sig lyckade eller inte.
Ett sådant sätt att bedriva politik kallas av Karl Popper för social ingenjörskonst steg för steg och sin skrift Historicismens elände skriver han om detta:
?För den teknolog eller ingenjör som går stegvis tillväga så innebär de här synpunkterna att om han vill införa vetenskapliga metoder i studiet av samhället och politiken så är intagandet av en kritisk hållning, liksom insikten att inte bara försök utan också misstag är nödvändiga, det som allra mest behövs. Och han måste lära sig att inte bara förvänta sig misstag utan medvetet söka efter dem. Vi har alla en ovetenskaplig svaghet för att alltid ha rätt och denna svaghet tycks vara särskilt vanlig bland politiker såväl professionella som amatörer. Men enda sättet att tillämpa något som liknar vetenskaplig metod inom politiken är att utgå från antagandet att det inte finns någon politisk åtgärd som inte har några nackdelar, inte har några oönskade konsekvenser. Att hålla utkik efter dessa misstag, att finna dem, att bringa dem i öppen dag, att analysera dem och att ta lärdom av dem, det är vad en vetenskapligt sinnad politiker lika väl som en politiskt sinnad vetenskapsman måste göra.
En drygt sexioårig text som är högaktuell!
TV-kväll
Vi satt här i soffan och tittade på en svensk thriller: Den som viskar. Efter någon halvtimme såg vi på varandra och sa: Varför tittar vi på det här? Och stängde av. Istället satte vi på en skiva med Lisa Ekdahl: Back to earth, som fortfarande smeker öronen.
Före thrillern kollade vi på ett underhållningsprogram med Lasse Kronér och några kändisar. Bra jobbat! ropade Lasse så fort de tävlande lyckades svara på någon fråga och publiken applåderade förtjust.
Är jag för gammal, har jag sett allt, eller varför känns TV-utbudet så tomt? Kanske beror det på avvänjning, vi har ju varit utan TV halvannat år, eller på att vår skärm bara är 21 tum på diagonalen.
Vi får nog köpa oss en riktigt stor platt-TV med surround-ljud och abonnera på några fler kanaler, .. och sluta betala SvT-licensen, hur skall vi annars stå ut med livet?