Politik är att lösa samhälleliga problem
Varför är politiker så impopulära, ja så föraktade, trots att en hel del av dem uppenbarligen ägnar åtskillig tid åt politiken i ärligt syfte att göra världen bättre?
Jag tror inte att huvudanledningarna är besök på dyra krogar, anlitandet av svart arbetskraft, fusk med TV-licensen, slarv med kontokort, herrgårdsdrömmar eller krogslagsmål. Jag tror heller inte att de höga arvodena för vissa politiker, deras aktieinnehav eller tvivelaktiga umgänge är avgörande.
Nej, jag tror det är deras brist på självkritik.
En av vår tids främsta symboler för kunskap, intelligens och framgång är Albert Einstein. Hans vetenskapliga verksamhet präglades av att försökte lösa fysikaliska problem och han var hela tiden beredd på att ha fel. När han ställde upp en ny hypotes, vinnlade han sig om att samtidigt presentera det experiment som kunde vederlägga hypotesen och ansträngde sig också för att genomföra experimenten. Detta vetenskapliga angreppssätt har sedan bildat skola i all vetenskaplig verksamhet. Prövning av teorier, samt omfattande öppna diskussioner är det som fört och för naturvetenskapen framåt.
Man lär av sina misstag, helt enkelt; en folkvetts-sanning som alltså är högst giltig även i naturvetenskapen.
Men inte i politiken! Här bestäms förslag och program inte av viljan att hitta metoder för att lösa problem, utan snarare att konstruera tillämpningar av en existerande ideologi. När ett sådant förslag presenterats är dess eventuella misslyckande katastrofalt, eftersom det då också kan ses som ett misslyckande för ideologin. Detta gäller såväl socialistisk, kommunistisk, liberal, nyliberal och konservativ ideologi. Därför måste varje misslyckande döljas genom allehanda bortförklaringar och erkännande av misstag anses förkrossande såväl för partiet som för den enskilde politikern.
Detta ovetenskapliga sätt att bedriva politik är förödande för samhällsutvecklingen och oerhört onödigt. Samhällsventskap är ju på många sätt svårare än naturvetenskap genom alla de oförutsägbara handlingar som vi människor utför. Man skulle ite behöva skämmas över att ha fel. Är det månne fixeringen vid att bekräfta en viss ideologi som förhindrar ett konstruktivt tänkande?
Politikerföraktet har alltså en fullt förklarlig grund. Många samhälleliga problem är sådana att en stor majoritet skulle vara betjänta av att lösa dem, t ex. de globala miljöhoten, den stora arbetslösheten och social utslagning. Den märkliga uppdelningen i poliken på höger och vänster, ca 50%/50% har ingen grund i samhällets viktiga problem, bara i ideologi och maktpositioner.
Politisk verksamhet bör istället inriktas på att
- Lösa samhälleliga problem
- Prova olika förslag till lösningar i begränsad omfattning på ett sådant sätt att bortförklaringar är svåra att tillämpa och att man därmed gemensamt lär sig något.
- Respektera varje seriös förslagsställare oavsett om hans/hennes förslag visar sig lyckade eller inte.
Ett sådant sätt att bedriva politik kallas av Karl Popper för social ingenjörskonst steg för steg och sin skrift Historicismens elände skriver han om detta:
?För den teknolog eller ingenjör som går stegvis tillväga så innebär de här synpunkterna att om han vill införa vetenskapliga metoder i studiet av samhället och politiken så är intagandet av en kritisk hållning, liksom insikten att inte bara försök utan också misstag är nödvändiga, det som allra mest behövs. Och han måste lära sig att inte bara förvänta sig misstag utan medvetet söka efter dem. Vi har alla en ovetenskaplig svaghet för att alltid ha rätt och denna svaghet tycks vara särskilt vanlig bland politiker såväl professionella som amatörer. Men enda sättet att tillämpa något som liknar vetenskaplig metod inom politiken är att utgå från antagandet att det inte finns någon politisk åtgärd som inte har några nackdelar, inte har några oönskade konsekvenser. Att hålla utkik efter dessa misstag, att finna dem, att bringa dem i öppen dag, att analysera dem och att ta lärdom av dem, det är vad en vetenskapligt sinnad politiker lika väl som en politiskt sinnad vetenskapsman måste göra.
En drygt sexioårig text som är högaktuell!
Håller med....
Politiken har fjärmat sig alltmer från sk. sociala ingenjörskonsten och har antagit en populistiskt och opportunistisk skepnad; därav (delvis) den ökade politikerföraktet, som föds i ett undermedvetet plan, dvs. politiker och den förda politiken upplevs som inkonsekvent, som saknar mål och riktning.
Kanske en banal analogi med barnuppfostran, där fodras tydliga gränser, konsekvens och trygghet, saknas detta så gör barnen förr eller senare uppror =))
Jag vet egentligen väldigt lite om Popper (kan teorin om falsifierbarhet rätt bra, har läst delar av "Det öppna samhället och dess fiender"...), men jag trodde att han var skeptisk till det han gav namnet "social ingenjörskonst". Det intrycket fick jag av hans kritik av Platon, Hegel och Marx i "Det öppna samhället...". Har jag missförstått det hela?
Jimmy:
För att förtydliga Poppers idé så kallar han den för ?social ingenjörskonst bit för bit? eller ?stegvis teknologi? och utvecklar idén i sin bok: Historicismens elände, avsnitten 20, 21 och 24. Men du har rätt i att han tar avstånd från en viss social ingenjörskonst och han påpekar i början på avsnitt 20:
"Termen ?samhällsteknologi? ( och i ännu högre grad termen ?social ingenjörskonst? som kommer att introduceras i nästa avsnitt) kommer troligen att väcka misstänksamhet och verka frånstötande på dem som därigenom påminns om de kollektivistiska planerarnas ?sociala planritningar? eller kanske t.o.m. om ?teknokraterna?. Jag är medveten om faran i detta och har följaktligen lagt till ordet ?stegvis?, både för att undvika oönskade associationer och för att uttrycka min övertygelse att ett ?stegvis knåpande? (som man kanske kunde kalla det), i förening med kritisk analys, är det gängse sätt som begagnas för att uppnå praktiska resultat både inom samhällsvetenskapen och inom naturvetenskapen."
I Det öppna samhället och dess fiender, del II, slutet av kapitel 23 skriver han:
"Den enda framkomliga vägen för samhällsvetenskaperna är att lämna all verbalt bråte och att gripa sig an vår tids praktiska problem med hjälp av de teoretiska metoder som i grunden är gemensamma för alla vetenskaper. Jag menar metodiken med försök och misstag, att hitta på hypoteser som kan prövas praktiskt och att underkasta dem praktiska test. Det behövs en samhällsteknologi vars resultat kan prövas genom en stegvis samhällelig ingenjörskonst."
Tack för förtydligandet! :-)
Jag får helt enkelt göra slag i saken och läsa mer av Popper!
(Även om jag själv är ganska skeptisk till såväl social ingenjörskonst som populism/opportunism. Men jag gillade citatet av Popper!)
Ett bra & klokt inlägg. Du har rätt Thomas, men samtidigt har vi ett problem i att media inte alltid accepterar felsteg. Den politiker som gör ett misstag är rökt så snart ett drev har uppstått, oavsett om han/hon tillstår sitt misstag eller inte. D v s, politikerföraktet har gått så långt att vi föraktar dem för deras förmenta ofelbarhet men också för de misstag de gör. Damned if you do & damned if you don't, liksom. Den mediala situationen & våra egna attityder & förväntningar på politiker måste ifrågasättas parallellt med att politikerna måste förändra sin självsyn. Ungefär så tänker jag. Tralala.
Charlotte: Kanske har du rätt i att det vore svårt att förändra politikernas attityd, men vi har ändå ganska få exempel på seriösa försök, eller hur? Jag tror nog ändå att människor skulle respektera en politiker som har den öppna självkritiska attityd som Popper förordar och media skulle förhoppningsvis också följa efter, din uppskattning av mitt inlägg är ju ett tecken på det.
Jag jobbade en gång som verktygsmakare på ett verstadsföretag i Borås. Det var där mycket vanligt att "ställarna" (de som monterade våra "verktyg" i maskinerna) kom skrikande och klagade på att vi gjort fel. Vi svarade i samma upprörda ton genast att det var de som inte kunde montera, att vi minsann visste vad vi gjorde osv.
En dag bestämde jag mig för att ändra attityd och svarade konsekvent vid klagomål att
- ja, vi har antagligen missat på någon punkt, kom gärna tillbaka med verktyget så skall vi genast rätta till det.
Det visade sig då att vi ibland hade gjort fel, ibland hade ställaren slarvat och ibland hade vi missuppfattat varandra. Men, efter attitydförändringen blev stämningen avsevärt bättre och vår resp. ställarnas yrkesstolthet kunde fortsätta att frodas.
Det går att ändra attityder och låt oss åtminstone försöka att göra det på det politiska planet, vi som är ekonomiskt oberoende av politikeruppdragen har ju inget att förlora på att försöka.