Diskussionsforum

Thomas Svensson

Jag läser just nu Spinoza. Han etablerar i sin bok ”Etiken” begreppen adekvat orsak och adekvata idéer och jag funderar på vad man kan ha sådana idéer om.

Ett område där vi har adekvata idéer om synnerligt komplicerade saker är där vi själva, dvs. vi människor, har konstruerat sakerna, de s.k. artefakterna. Jag tänker så, för om vi lyckats konstruera dem på ett sätt som får dem att fungera för våra syften, visar det att de följer de modeller som vi satt upp, prövat och funnit adekvata. Vi vet hur en bil fungerar avseende dess observerbara verkan, i minsta detalj, och det är också därför den ”mänskliga faktorn” som orsakar nästan alla haverier. Vi vet till och med hur en dator fungerar, även om man tvivlar ibland när den djävlas mer än lovligt.

Vad gäller saker som vi inte konstruerat, utan som konstruerats genom evolutionen, har vi aldrig fullständigt adekvata idéer. Ja, att elefanten är stor och giraffen har lång hals är ju visserligen adekvata idéer, men då handlar det bara om enskilda attribut som vi också, i något avseende, konstruerat. Det är ju sådana attribut som går att projicera på våra begrepp. Här rör vår kunskap det vi har erfarit eller någon annan människa har erfarit och kommunicerat till oss. Vad gäller datorn, förresten, så kan den nog betraktas som en mänsklig konstruktion som fått ett evolutionärt liv, många små justeringar gjorda mer eller mindre planlöst, resulterar i något som nästan alltid fungerar, men som ingen människa egentligen har fullständig kontroll över.

Mina egna erfarenheter ger upphov till ett stort mått adekvata idéer hos mig själv, för den egna upplevelsen nyttjar alla sinnen och kopplar intrycken till tidigare erfarenheter; det jag sett med egna ögon tror jag på. Men andrahandskunskap som bygger på kommunikation kräver olika grad av förenklingar, den kräver projektioner på ett uttrycksmedel som delas mellan mig och observatören. Om det handlar om närhet, avseende tid och rum, kan denna kommunikation vara mycket detaljerad och rik, då den relaterar till aktuellt språk inklusive sådant som kallas kroppsspråk. Men erfarenhet på längre avstånd, i form av ackumulerad mänsklig kunskap, är begränsad av skriftspråk och kanske bilder, och blir fattigare med ökat avstånd. Våra idéer är inte adekvata ens om enkla attribut avseende t.ex. utdöda djur och växter som endast är kända genom skriftliga beskrivningar eller indirekt genom rekonstruktioner från fossil eller dylikt.

Men, större och större andel av vårt liv beror faktiskt på saker som vi har adekvata idéer om på grund av att de är av den första typen, saker vi själva har konstruerat. Vi blir allt mindre beroende av den nyckfulla naturen och kontrollerar i större utsträckning vår tillvaro genom att hålla naturen på avstånd: vi bygger in oss i välordnade hus, asfalterar marken, värmer upp när det är kallt, kyler när det är varmt, skjuter rovdjuren, förgiftar myggen, dödar bakterierna och genmanipulerar växterna; vi tillåter bara adekvata orsaker att påverka våra liv.

Detta faktum är kanske anledningen till den utbredda teknikoptimismen. Vi relaterar till vårt vardagliga liv och detta är i det närmaste oberoende av naturen, eller syns åtminstone vara det. Vi är förblindade av att leva i en värld där det mesta tycks vara begripligt och kontrollerbart, … men det är en illusion.

Klimatförändringar, fiskutrotning, problem med resistenta bakterier... Det visar sig att vår inbillade kontroll av tillvaron är bräcklig; vi förstår helt enkelt inte vad de långsiktiga konsekvenserna blir av vårt handlande och det värsta är att konsekvenserna blir bara värre ju bättre teknik vi har!

Kan vi då någonsin komma till ett läge då vår förståelse av naturen är så adekvat att vi inte riskerar att göra fler misstag, dvs. att vi kan göra oss helt oberoende av icke adekvata orsaker? Kan vi kompensera koldioxidutsläppen genom att lagra koldioxid i jorden, kan vi ersätta döda fiskarter genom att odla lax, kan vi kontrollera bakteriernas evolutionära utveckling? Ja, kanske kan vi lösa de problem vi identifierar, men på grund av att vi aldrig kommer att ha adekvata idéer om naturens innersta hemligheter så kommer det alltid att uppstå nya överraskningar och, tyvärr, de kommer förmodligen att bli än värre att få bukt med då vår utmaning av naturen blir kaxigare för varje problem vi löst.

Ytterligare ett problem som tycks vara oöverstigligt är att vi inte kan kontrollera vårt eget handlande. Vi har inte någon bra modell för mänskligt beteende och därför är det oförutsägbart vad vårt handlande skall leda till. Och, måste jag nog konstatera, på detta område har vetenskapen inte kommit långt under historisk tid. Tyvärr blir resultaten av denna osäkerhet också allt värre ju mer vi i övrigt behärskar i naturen. Krigen, atomkraften, fåfängan och prestigen, se där företeelser som vi inte behärskar och som visar sig ständigt gäcka vår föregivna rationella grund för samhällskontrollen.

Den ”mänskliga faktorn” är inte att leka med.

---

Andra bloggar om: Spinoza, artefakter, filosofi, adekvata idéer

Heiti, ja det är intressant att koppla den gamle Spinoza till diskussionen om modernism och postmodernism. Jag är själv mycket skeptisk till modernismens yttring i form av en optimistiska framstegstanken, som du vet, det som, kanske med postmodernistisk påverkan, förvandlats till något som von Wright så träffande kallar "vanmaktens optimism".



I övrigt vill jag nog kalla mig mer modernist än postmodernist och jag finner faktiskt Spinozas enkla begrepp "adekvat kunskap" som en typ av kompromiss mellan de två. Det tycks mig att den senare riktningen alltför mycket negligerar den ackumulerade mänskliga kunskapen, den adekvata (!), förnekar av existensen av en objektiv sanning, och därmed främjar allehanda villfarelser i form av "new age" och andra trender på modet.



Men att definiera modernitet resp. postmodernitet blir förstås hopplöst med våra olika utgångspunkter och det är nog bättre att diskutera utifrån konkreta problem och företeelser där olika synsätt får bekänna färg i mötet en verklighet utanför begreppsproblematiken.

"konkreta problem och företeelser där olika synsätt får bekänna färg"



Jag håller absolut med dig. Det är där både frågorna hopar sig och svaren skall snidas fram =)



Jag skulle vilja tipsa dig om två mycket läsvärda böcker som jag håller på att läsa för tillfället:



"I skuggan av framtiden" av Sven-Eric Liedman



http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9100569542



Och boken "Postmodernitet" av David Lyon.



http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9144003838





Jag funderar på att läsa von Wright...har du någon bra boktips där?





På tal om villfarelser som "New Age" så får väl det förpassas till kategorin: what ever makes you happy =)

Så länge det inte är desktuktivt för andra så att säga...





Sen vet jag inte riktigt om postmodernistiska kritiken(!) i sig negligerar den ackumulerade mänskliga kunskapen. Postmodernitetsbegreppet kan man se på många olika sätt: dels en kritik (konsumism, rationalisering, framstegstanken,vetenskapsfundamentalism) och dels en beskrivning på samhällsförändring (informationsamhälle, postfordism, postindistrialism, , informationsteknologi, teknokratisering, byråkrati etc.)





Sen finns den naturligtvis en psykologisk komponent (i den postmodernistiska kritiken mot modernismen/upplysningen) som talar om problematiken i och med: avmystifieringen, avtraditionalisering osv. med tänkare som Freud, Max Horkheimer och Adorno, Max Weber, Durkheim, för att nämna några, som förgrunsgestalter. Däri kanske det kan rymmas för alternativa synsätt: en viss tillbakagång till det ursprungliga om man så vill.



Nietzche ses tydligen en av de första förkunnarna om den problematiken i och med förkunnandet av "Guds Död". Många tänkare har sedan identifierat att modernismen istället har fyllt upp "tomrummen" med konsumism. Konsumism som "Religion" är nog mycket farligare än "New Age"...

Heiti: Kul att du tar upp diskussionen här, din sammanfattande mening "Postmodernitetsbegreppet kan man se på många olika sätt: dels en kritik (konsumism, rationalisering, framstegstanken,vetenskapsfundamentalism)... " föranleder mig att fundera lite över hur jag ser på det som kritiken avser.

Jag vill nog hylla rationalismen som det enda möjliga vägvalet. Det är bara genom rationella metoder som vi kan finna vägar för fruktbar kommunikation mellan människor, det är bar med rationella metoder vi kan uppnå vetenskaplig utveckling, det är bara med rationella metoder vi kan etablera en vettig moral osv. osv. Därmed inte sagt att det är möjligt eller ens önskvärt att alltid handla rationellt som enskild människa, nej låt känslorna styra i det enskilda, men i det allmänna måste ändå rationaliteten vara ledstjärnan.



Jag vill nog också hylla framstegstanken såtillvida att människan har den unika förmågan till ackumulerad kunskap. Vi kan ta tillvara erfarenheter och undersökningar från stora avstånd såväl i tid och rum. Därför kan vi göra framsteg, vi kan lära av misstag och prova oss fram till bättre beslut, bättre levnadsregler och bättre moral. Därmed inte sagt att framsteg är ekvivalent med ekonomisk tillväxt eller ökad kontroll över naturen.



Jag vill också hylla vetenskapen. Jag ser den vetenskapliga metoden som en ständig prövning av nya kreativa idèer för att lösa nya utmanande problem i mänsklig verksamhet. Och jag anser att denna vetenskapliga metod söker utnyttja sanningen, en objektiv sanning som faktiskt existerar men som vi aldrig vet om vi funnit. Men i många fall kan vi avgöra om vi närmar oss sanningen, vi kan avgöra vilken av konkurrerande teorier som ligger närmast sanningen och därmed döma ut andra. Det finns alltså en realitet utanför våra arma hjärnor, och vi har nytta av att avslöja den. Därmed inte sagt att vi någosin kommer att finna sanningen, men om vi förnekar dess existens rycker vi bort fundamentet för vetenskaplig undersökningar.



Kanske är mina försvar av de begrepp som kritiseras av postmoderniteten inte alls kontroversiella, men som sagt, det är först i konkreta frågor man kan avgöra det.



Sven Eric Liedman har jag försökt läsa vid ett flertal tillfällen, men jag tycker inte om hans böcker. Kanske är det min allmänna skepsis gentemot akademin som ger sig tillkänna, jag får nog försöka ge honom en ny chans!



von Wright har påverkat mig starkt och jag har läst alla hans populärvetenskapliga böcker. Det är därför svårt att rekommendera någon av dem, jag har en känsla av att de hör ihop för mycket. Men, jag tror nog att "Myten om framsteget" är en bra ingång även om den inte är den första.

”Jag vill nog hylla rationalismen som det enda möjliga vägvalet”.



Det finns två begrepp för att undvika begreppsförvirring: rationalism som vetenskapsteori och rationalism som ”vardagsbegrepp” i den mening att ”resonera förnuftigt”. Jag antar att du menar den förstnämnda. Jag skrev visserligen ”rationalisering” i min kommentar ovan , som egentligen syftar på en ”process” som drivits in absursum på livets alla områden (Inte enbart som en vetenskapsteoretisk term).



Jag tror att rationalismen ligger mycket närmare postmoderna kritiken än den empiriska skolan gör. Jag vet att du är en lärljunge till Karl Popper,och jag hittade ett intressant citat av honom i en bok om vetenskapsteori.



”Den empiriska basen för objektiv vetenskap har inget ’absolut’ över sig. Vetenskapen vilar inte på ett solitt urberg. Den djärva strukturen av dess teorier reser sig, så att säga, ovanför ett träsk. Den är som en uppbyggnad som rest på pålar. Pålarna har drivits ner i träsket från ovan, men inte ner till någon naturlig eller given ’bas’; och om vi upphör med att driva pålarna djupare, så är det inte för att vi har nått fast mark. Vi stannar helt enkelt därför att vi är tillfreds med att pålarna är statiga nog att bära strukturen, åtminstone för tillfället. (Popper, 1934/1959, s 111).





Vetenskapen skall således ses som en föränderlig process, perspektiven kan skifta (och gör så), och jag vet att du har en ’ödmjuk’, om än kritisk, inställning till vetenskapliga rön. Det finns säkert mycket man skulle fördjupa sig i när det gäller vetenskapsteori och kopplingen till Postmodernismen (Där finns det mycket skrivet av Paul Feyerabend, Thomas Kuhn, Lyotard, Derrida och Foucalt). Feminism och den gröna ideologin är sådana diskurser (jag skall försöka återkomma till detta i ett inlägg inom kort)

Men jag avsåg egentligen någonting annat med begreppet rationalism.



T.ex. så ansåg Durkheim att rationaliseringen innebär en minutiös indelning av uppgifter och skyldigheter i världen. Weber ansåg med rationaliseringen gradvis anammandet av en beräknande attityd av alltfler aspekter i livet. Att obervera, att beräkna ansåg Weber det utmärkande för moderniteten. Forskarens laboratoriemetod, kapitalismens resultaträkning och byråkraternas organisationshierarki vittnar alla om betydelsen av rationalisering. Weber menade att en sådan omsorgsfull beräkning skapade kontroll och var ett sätt att vinna herravälde. Naturen ”tämjas”, arbetare göras fogliga, räkneskapsböckerna balanseras och komplexiteten behärskas genom användningen av rationalitetens verktyg. Man kan förenklat säga att ”framstegstanken” tog överhanden i en aldrig skådad optimism: att allting är möjligt med enbart rationella krafter! Vi skall bygga en bättre värld (som förvisso är en god tanke, sprungen ur upplysningens ideal). Tyvärr har det visat sig att någonting gick mycket snett: vi har inte. efter trehundra år av upplysning, uppnått landet utopia.



Sven-Eric Liedman gör en intressant distinktion: Han delar upp upplysningen i den hårda upplysningen och den mjuka. Vetenskapen, ekonomin och teknologin hör till en hårda upplysningen och där har vi kommit lång i vår utveckling, medan den mjuka upplysningen: etiken, konsten, religionen och den vetenskapliga världsbilden, (demokratin) (kan man säga den humanistiska aspekten?) inte har utvecklats i samma takt .Vilket ställer till med bekymmer: vilket bland annat den postmodernistiska kritiken lyfter upp.



Condorcet, upplysningens stora tänkare, såg hela upplysningsprojektet som en oupplöslig enhet. Han såg utsikterna till ett bättre samhälle, men han underskattade hastigheten i den ”mognads process” som mänskligheten går genom.

En rad hemska ideologier har just byggd hela sin världsbild på rena rationella grunder. Det kan också vara ”rationellt” att ta tillvara på sina egna intressen framför andras.



Jag är inte alls säker på att man kan härleda moral genom rationella metoder. Utilitarism är en rationell förhållningssätt: men med utilitaristisk synsätt går det att offra en människa för den stora ”Allmänhetens nytta”. Detta inkräktar på det grundläggande humanistiska postulatet: den om livets okränkbarhet.





PS. Har inte erfarenhet av Liedman innan, men jag hoppas att du försöker dig på ”I skuggan av moderniteten”: Mycket intressant idéhistorisk genomgång av modernismen och postmodernismen. David Lyons bok är mycket tunnare men mer rakt på sak och rapp och har inte samma historiska ”djup”, men innehåller därmed kanske fler ”nya” idéer.







”Kanske är mina försvar av de begrepp som kritiseras av postmoderniteten inte alls kontroversiella, men som sagt, det är först i konkreta frågor man kan avgöra det.”



Om den inte går att praktisera är den ju inte värt nåt, och jag delar din pragmatiska hållning när det gäller de olika ”livsåskådningarna”.















”Därför kan vi göra framsteg, vi kan lära av misstag och prova oss fram till bättre beslut, bättre levnadsregler och bättre moral”

Tack, Heiti, för ditt långa inlägg. Det är sådana här diskussioner man vill ha i bloggosfären.



Jag menar nog att man bör sträva efter att vara rationell såväl i vetenskapliga sammanhang som till vardags. Men samtidigt måste man ju erkänna att man som enskild människa ofta handlar irrationellt, känslorna får styra. Men skall känslor tillåtas styra politiska beslut eller överhuvudtaget beslut som berör människor utanför den inre kretsen av nära och kära? Bör inte rationella argument vara den enda acceptabla grunden för samhälleliga beslut?



Ditt citat av Popper är ju ett utmärkt inlägg i debatten, men var har du hittat det? Jag trodde att jag läst allt av Popper som finns översatt till svenska, men detta känner jag inte igen. Din referens tycks peka på "The logic of scientific discovery" som mig veterligen inte finns i svensk översättning.



Vad jag känner till om Feyerabend väcker inget intresse hos mig och Kuhn ser jag heller inte som särskilt avgörande i jämförelse med Popper. Jag vet att man menar att hans terori motsäger Popper, men jag håller faktiskt inte med. Däremot är paradigmteorin tyvärr en utmärkt beskrivning av delar av akademin, som inte självklart alltid använder vetenskapliga metoder. Lyotard, Derrida och Focault har jag inte kommit i någon djupare kontakt med, ... hur skall man få inspiration till allt?



Det som jag förknippar med modernitet är det stora brottet mot kristendomens förmörkning av sinnena och den skrift som för mig symboliserar denna avgörande vändning är Kants "Om upplysning" från 1783. Han skriver där: "upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet." Jag förknippar alltså framförallt moderniteten med självständigt tänkande. Jag brukar ibland hävda att det bara är naturvetenskapen och tekniken som utvecklats nämnvärt i modern tid (jämför Liedmans hårda resp. mjuka upplysning), men just upplysningen och befrielsen från den irrationella kristendomen är ändå ett enormt steg i mänsklig utveckling med avseende på humanistiska värden. Fast detta steg hade ju inte behövts om man inte gjort motsvarande steg tillbaka 1500 år tidigare!



Det som postmodernismens förespråkare tycks kritisera är väl knappast "utträdet ur" vår "självfövållade omyndighet", utan snarare den övertro på människans förmåga som växte fram som ett resultat av befrielsen från det kristna oket. Detta florerade, vad jag förstår, som värst under ett par århundraden efter Kant, men när Einstein publicerade sina resultat tappade nog i varje fall naturvetarna tron på den utopiska kontrollen av världen. Visserligen tycker jag nog att det finns mycket kvar av en dylik övertro i samhället, även förstås bland naturvetare, vilket jag ju i detta aktuella inlägg ser som ett allvarligt bekymmer. Men, jag har hittills inte sett något i den "postmoderna" kritiken som känns berättigat utöver vad Popper kritiserade redan innan termen postmodernitet uppfunnits. Hans kritik utmynnade i det han kallar sin "kritiska rationalism". och den är verkligen ödmjuk inför naturens hemligheter.



Jag tror inte heller att man kan härleda en moral genom rationella metoder, tvärtom är jag mycket skeptisk till utilitarismen som jag tycker måste leda till elitism. Jag skrev inte heller "härleda moral" utan "etablera moral" och jag menar att en moral bestäms av kollektivet under en lång evolutionär process. Bara genom att förlita sig på tradition och försiktighet kan vi garantera en vettig moral, tror jag. Detta är väl någon typ av pliktetik och jag betraktar den som en rationell metod, till skillnad från den som hävdar "känslornas" företräde eller moral enligt någon irrationell ideologi som kristendom, islam, eller för den delen s.k. "djurrätt".

Tack själv att du har sporrat mig till dessa kommentarer. Tyvärr räcker tiden sällan till för att kunna diskutera frågor av mer filosofiskt karaktär.





” Bör inte rationella argument vara den enda acceptabla grunden för samhälleliga beslut?”



I det hänseendet: Naturligtvis. Ett annat problem är att två rationella resonemang kan utmynna i diametralt olika slutsatser. Men precis som du säger handlar människor inte sällan utifrån sina fördomar, referensramar och känslor: en subjektiv filtrering.



Samma sak gäller det de vetenskapliga rönen, precis som Kuhn (men jag antar att även Popper), förutsåg. Med Kuhn blev naturvetenskapen, kultur och samhällsbunden. Och det ansågs som ett hårt slag mot den typ av universalism som i den vetenskapliga rationaliteten såg normen för framstegen: en glipa öppnades därmed för en relativistisk eller pluralistisk syn. Plötsligt drogs den fasta mattan undan vetenskapsmännens och samhällsreformatorernas fötter. Sanningen med det stora S:et lyser med sin frånvaro, bortsett från matematiken (i dess grundläggande form) kanske. Sen har väl den kritiken dragits till sin spets i den sk. ’kritiska teorin’, som har sina största företrädare i Frankfurtskolan (Habermas, Marcuse, Horkheimer, Adorno, Fromm, Apel, Offe) men även Foucalt m.f.. I en förenklad form handlar det om att kritisera de vetenskapliga processerna: t.ex. kan det handla om att ta fasta på politiska och etiska aspekter på(!) forskningen. Den kritiska teorin ifrågasätter också forskarnas (egentliga, reella) autonomi. Det är också viktigt för all kunskapsaktivitet att vara reflekterande, att erkänna relationen mellan kunskapssökande, sociala, kulturella och ideologiska kontexter (även makt och hierarkier?). Man skulle kunna säga att teorin söker det potentiellt ”frigörande” som kunskap kan utgöra, men är samtidigt kritiskt till att forskning (okritiskt) utfört riskerar att reproducera och förstärka ett teknokratiskt tänkande, där social ingenjörskonst, expertvälde och instrumentell rationalitet dominerar.





Poppers citat hittade jag i boken ”Vetenskapsteori för psykologi och andra samhällsvetenskaper”. Så den är redan översatt från engelskan, så det kan ju vara den bok du talar om.







Jag tror också att det verkar som att det egentligen inte är så långt mellan poppers ’kritiska rationalism’ och postmodernistisk kritik av vetenskapen. Men det finns många fler aspekter av postmodernistiskteori än vetenskapskritik. Det finns väldigt mycket intressanta slutsatser dragna om hur modernismen har påverkat mänskligheten på det rent psykiska eller existentiella planet (slipar på ett inlägg om detta): vilket kommer, eller har redan, bäring på många områden (skolan, politiken, miljön) i samhället (auktoriretsmisstro, förflackning, kunskapsrelativism, konsumism, avmystifiering, avtraditionalisering osv). Vantrivseln i modernismen, människornas alienation, avståndstagandet från naturen etc. etc.

Jakten på den ekonomiska tillväxten in absurdum och teknikoptimismen är en direkt konsekvens av modernistiskt tänkande.



Sen har postmodernismen mycket intressant att berätta om den nya typen av samhället: informationssamhället, postindustrialism, urbanismen, hacktivism, globalisering men även inom konst, arkitektur och samhällsplanering osv. osv.



Ju mer man läser om (post)modernismen desto mer inser man komplexiteten i begreppet. Det blir allt svårare att reda ut vad begreppet egentligen avser: på samma gång allt och ingen. Den sammanfattar ett samhällstillstånd, den kritiserar den förra eran men också vetenskapen som sanningen med ett stort S. osv. osv.